Väntan på befrielsen.

Sedan jag verkat i Helsingfors ända till början av mars, ställde jag färden åter till mitt hem, men denna gång på en längre tid. Jag hade fått en maning av Gud att verka i Snappertuna. När jag kom hem och där omtalade, att jag nu ämnade stanna där en längre tid, blev fröjden stor i hemmet. Fort spred sig ryktet om min hemkomst omkring bland både fiender och vänner, och länge dröjde det ej, förrän man sände efter mig till det ena stället efter det andra. Jag började verksamheten där i min hemtrakt och reste omkring från det ena stället till det andra och höll religiösa möten. Oftast hade jag min kära moder med mig, någon gång också min lilla syster. Mötena voro alltid talrikt besökta av människor, vars hjärtan längtade efter Guds ord, efter tröst i tårarnas tid och efter vederkvickelse. Jag var i den tiden mottagen med glädje nästan i varje hem, där sorgen hade tagit sitt bo. I de hem, där jag mest talade, var sorg efter sönerna (bröderna) i huset. Föräldrarnas hjärtan voro beklämda och systrarnas ögon ofta tårade. Genom mig blevo de ofta tröstade, dessa sörjande, då jag var i dvalatillstånd. De trodde blint utan att tvivla Guds verk genom mig, och därför voro de glada, då det blev sagt genom mig, att deras söner snart skulle bliva befriade, samt att det snart skulle ske stor ändring. Det blev sagt, att Gud snart skulle sända en främmande makt till deras och alla de rätt tänkandes befrielse från sanningslöshetens våld, samt att det skulle ske fort, och att främlingarna redan rustade sig och gjorde sig färdiga att komma. Mycket mera än detta blev sagt, och därför kände mången sig nöjd och blev i stilla förbidan på befrielsetiden. Under denna min verksamhet hade jag ofta nog svårt och trångt, jag var så hatad av dem som hatade sanningen, naturligtvis därför, att jag talade sanning om Honom, som är Sanningen och än mer därför, att jag var en dvalatalare, som måste tala vad som blev satt i min mun. Jag måste tala då jag var i dvala sådant, som jag aldrig skulle vågat tala i vaket tillstånd. Jag måste tala emot dem, som hatade sanning och rätt, om de voro närvarande eller icke. Jag måste förutsäga det som skulle ske i min hemtrakt och på alla orter i vårt land. Jag måste säga huru det skulle gå med dem, som buro de röda märkena, och vad som skulle bliva slutet på alla deras företag. Allt detta retade dem mycket mer, men emedan de visste vem jag var, och emedan det blivit bekant för dem, att de genom mig tidigare uttalade profetiorna hade gått i fullbordan, fruktade de för mig eller för den Ande som talade genom mig, och därför vågade de icke ställa till något vidare obehag eller göra mig någon skada. De vågade endast skrämma och hota. De sågo att Herren var med mig, fastän de icke kände honom. De fruktade den Helige Ande, fastän de icke bekände Fadern, Sonen och den Helige Ande. De visste ändå, att Guds kraft var stor och att de voro för svaga att  strida emot den. Men låt mig omtala den sista aftonen och natten, dessa vilsegångna fröjdade sig! Det var aftonen före tyskarnas ankomst. De hade ställt till en fest med dans och lek å Turisthyddan invid Raseborgs slottsruiner. Emedan mitt hem ligger så nära ruinerna, kunde vi tydligt höra deras stoj och skri; även många gevärskott hörde vi. Det var, som skulle dessa arma spelat där sin sista roll, därför att de visste, att deras tid var kort. Det var, som skulle de vetat, att redan följande dag skulle de få lämna de vapen de buro och bliva tillfångatagna. Det var, som skulle de därför lekt, dansat, avskjutit skott, hurrat och skriat nästan såsom skulle de varit i fullt raseri, därför  att de icke mera visste av någon utväg. De sista dagarna före deras fest hade några enskilda velat tvinga dem, som hade hört mig tala de sista dagarna, att säga, vad jag talat om dem och om den främmande makten. Enligt det jag hört hade man också berättat för dem, att jag i de sista talen hade sagt, att hjälpen är nära, och som jag i sista talet före den kvällen sade: „Den främmande makten är nära. De landa snart, och länge dröjer det ej, förrän de fångna äro befriade och allt blir återställt." De visste nog, de flesta, redan då på aftonen, vad som skulle hända dem. De skulle icke gått och utfrågat sig om vad jag talat och profeterat, om de icke skulle trott, att vad som blev sagt genom mig, det skulle ske. En gång, då några av dem träffade mig, sporde de även mig, och jag berättade för dem utan fruktan vad som snart skulle komma att övergå dem, och varnade dem på samma gång att gå djupare i synden och bjöd dem i Jesu namn att bättra sig, förrän det skulle bliva för sent. De voro redan då ganska allvarliga och bestredo icke, att jag icke hade rätt i det jag sade. Det var endast några unga söner jag talade med. Jag märkte hos dem något som jag icke med ord kan beskriva. Jag märkte, att varför de tagit de röda märkena, berodde därpå, att de ville vara med om något äventyr, eller med andra ord, de hade icke beräknat huru det allt skulle sluta. Äventyrslystnaden hade förblindat de ungas ögon. Jag kände några av dem, och då jag tänkte på deras mödrar, fylldes mina ögon med tårar, ty deras mödrar älskade att gå i Guds hus, men om de voro verkligen levande kristna, det visste jag ej. Men då jag visste huru det skulle gå med deras söner, som de älskade och hade kära, var mitt hjärta bedrövat för deras skull. Men låt mig berätta vidare om deras sista fest! — Min moder och jag vakade hela natten. Vi voro inne i mitt lilla rum, och efter det redan var så ljusa nätter, hade vi ingen eld, utan drogo rullgardinerna så högt upp vi kunde och satte gardinerna på sidan, så att det skulle bliva ljusare inne. Vi böjde ofta våra knän vid bordet där vid ett fönster, och under det vi sågo upp mot den höga, men om natten mörka himmelen, bådo vi till Gud för dem, som skriade i närheten. Vi bådo, att Gud för sin barmhärtighets skull skulle öppna deras förblindade ögon, att de skulle se var de voro och i vilken ställning de stodo gentemot sin Gud. Min moder var ganska trött av alla uppskakningar och av all räddhåga, som de onda människorna hopat omkring henne. Men ändå förmådde hon icke lägga sig till vila. Även jag var överansträngd och trött. Att vi voro oroliga och trötta, det var ej alls underligt, ty hela dagen hade man sprungit än med det ena budet än med det andra. Än sade man, att en stor hop vilda män från Karis skulle komma, och än från Ekenäs. Även sade man, att de hade hotat taga min häst och även hade de hotat göra mig skada. Sent på aftonen kommo till oss några av våra vänner och sade till mig: „Nu måste du låta bortföra din ridhäst, ty överallt säges, att i natt skall man bortröva den." Även bådo de min broder att följa med sig bort, ty ett rykte hade även därom spridits ut, att man överallt skulle med våld taga de unga män och söner, som ännu vistades i sina hem, med i striden, ty de väntade strid den natten. Och underligt var det! Fastän nästan alla hade farit bort från sina hem och fört med sig sina hästar, hade icke min hemma varande broder, icke heller jag som var så hatad, farit bort. Jag svarade dem, som bådo mig och min broder att fara bort, och sade: „När Gud är med oss, vem kan göra oss skada? Om Gud vill rädda oss undan deras våld, så kan han nog rädda oss här. Och om han vill gömma min häst för dem, så förmår han det, fastän den står hemma i sitt eget stall. Det är Gud som givit mig den, Han skall ock skydda den. Förresten vill jag icke, att min broder far bort. Det är bättre, att han är uti sitt eget hem, hände sedan vad som hända må! Våra föräldrar vilja vi icke lämna här allena, vi vilja trösta dem. Även de äro glada att se oss hemma, då veta de att vi äro kvar, då behöva de icke ropa till Gud: „Var äro våra barn?" Vi stannade därför hemma, fastän de andra foro bort, och ingen fara drabbade oss. Om morgonen stod „Lisa" kvar i stallet, skrapade med sin fot och vrenskade, liksom hade den förstått att vi varit oroliga över den och ville den därför giva tillkänna, att den stod kvar lika pigg och stolt som förut. Min broder hade icke heller blivit utsatt för någon fara, ej heller jag och någon av de andra i hemmet. Gud hade skyddat och bevarat oss under nattens timmar. Han hade säkert ställt många änglar omkring oss och vårt hem. Kanske hade han även ställt en ängel vid dörren till „Lisas" stall. Huru skulle vi icke vara pliktiga att tacka och prisa vår Gud för hans underbara ledning med oss i allt, och för att han räddat oss från alla faror. „Lovad vare Herren, att han icke gav oss till rov åt deras tänder! Vår själ kom undan såsom en fågel ur fågelfängarnas snara; snaran gick sönder, och vi kommo undan. Vår hjälp är i Herrens namn, han som har gjort himmel och jord" (Ps. 124: 6—8).