Tyskarnas ankomst.

Det var en vacker, solig dag i slutet av mars på våren 1918, då jag på morgonen red ut på min vackra, stolta häst „Lisa" för att möta och välkomna de efterlängtade stridshjältarna från främmande land. Såsom jag tidigare nämnt, lät Herren mig i dvala få veta, att de skulle komma, men den sista natten före deras ankomst fick jag ännu tydligare veta, huru nära de redan voro. Snart fingo vi också se dem komma! Från mitt hem fick jag först syn på dem, då jag stod därute väntande. Genast kallade jag mina egna under glädjerop ut att se de välkomna trupperna, och alla voro de glada att se landsvägen överfull av dem, som redan var känt bland oss skulle rädda oss från de svåra fasor, som hotade just i de dagarna komma över oss. Men utan att vidare dröja eller stanna för att se på dem, ledde jag hästen ur stallet, satte mig på den och red i fullt galopp längs vägen, som gjorde en stor krok omkring en stor tall- och grankulle, fram mot tyskarna. När jag kom till centralen, som ligger omkring 2 km. från oss, lyfte jag min hand och utropade ett glatt och högljutt: „Hurra!", och hälsade dem välkomna i Herrens namn. De främmande hjältarna sågo förundrande på mig, kanske undrade de vem jag var, som så fort kom för att möta dem. Många av dem lyfte på samma sätt som jag upp sin hand och besvarade hurraropet. Då den första truppen hade stannat vid centralen, sattes några maskingevär uppe i den höga kullen invid centralen. Från samma kulle avsköts några skott mot den gård, där de röda hade lägrat sig. Alla dessa togo strax till flykten. Det var slut med deras glädje! Sorgen hade sprungit i kapp med dem och hunnit upp dem. Somliga av dem sprungo ut i skogarna, utan att hinna draga stövlarna på sig, andra åter på hästarna utan sadlar och tömmar. Det blev bråttom, emedan tyskarna kommo så tidigt på dagen, då många av dem ännu vilade sig. Det var en stor överraskning för alla, mest för dem. De kunde väl icke ändå tänka sig, att fienden var så nära. När gården blev tom, så att husbondsfolket igen voro herrar i sitt hus, hörde man därifrån många hurrarop, vilka av oss från kullen besvarades. Åt den första truppen, som stannat och lyftat bort sina renslar och tunga bördor från ryggarna för att vila sig efter att hava marscherat utan uppehåll något över 15 km., utdelade man så mycket man bara hann stora smörgåsar och mjölk. Ryktet om tyskarnas ankomst spred sig snart längre och längre omkring. Från alla byar och hem där omkring kommo människor, både äldre och yngre. Även barnen infunno sig där och höjde sina glada hurrarop, liksom hade även deras små hjärtan lidit nöd och nu fröjdade sig i befrielsens timme. Där jag satt på min häst, såg jag, huru alla skyndade sig att göra något för de kära gästerna. Då tänkte jag: „Ack, om även jag kunde göra något för dem!" Länge behövde jag ej tänka på det, förrän någon från platsen, där man utdelade maten, ropade till mig: „Rid nu fort att skaffa bröd, det är snart slut!" Jag nästan sammanknäppte mina händer av glädje, sporrade hästen och lät den lära så fort den kunde till närmaste gård, stannade vid kökstrappan och ropade kommenderande: „Given nu hit bröd så mycket jag bara kan föra med mig här på „Lisas" rygg, ty våra vänner behöva mat." Sedan jag bett om ursäkt och påstod mig hava glömt all respekt för människor, svängde jag hästen och red i galopp med bröden under armen tillbaka dit, där tyskarna spisade. Sedan jag lämnat bröden ifrån mig och önskat dem som spisade smaklig måltid, blev jag befalld eller kommenderad (ty nu var jag ju bland stridsfolket och det var naturligt, att man både kommenderade och lydde kommando) att spränga i väg till gårdarna och kalla på mjölkkuskarna, ty fastän de körde mjölk nästan så mycket de hunno, tog den ändå ganska fort slut. .„Mjölk och mat måste de få", hörde man många säga, ,,fastän man skulle hämta den huru långt ifrån som helst." Sedan den första truppen hade spisat och vilat, kommenderades de att tåga vidare mot Ingå till, att de så fort som möjligt skulle uppnå eller hinna Helsingfors. Under vandringen dit skulle de rensa varje ort, genom vilken de tågade fram. Just när de började marschera, kom någon och ropade, att de röda i stora hopar voro på väg från Karis och ämnade göra ett anfall. Någon hade sett dem och skyndat så fort som möjligt med budet. Här vill jag nämna, att någon, troligtvis de röda, hade avklippt telefontrådarna, varför man icke per telefon kunde i första hast underrätta varandra, förrän trådarna åter lagades i skick. När vi hörde, att fienderna voro på väg mot oss, började vi alla ropa till befälhavarena, att de icke ännu skulle lämna oss allena. Då svarades, att en ny trupp var på väg från Ekenäs, som snart skulle infinna sig. Vidare sade de, att de icke längre kunde dröja, emedan de måste på viss tid marschera sina vissa sträckor. Men då de märkte, att alla voro oroliga, frågade de, om där fanns någon, som kunde taga reda på rätta förhållandet, om de röda verkligen voro på väg dit eller icke. Då kom jag på den tanke, att jag skulle rida mot Karis för att se, men jag fruktade på samma gång. Men i detsamma kom en ung finsk jägare, som presenterade sig för Gulin, och småleende frågade mig, om icke jag ville rida mot Karis för att se, om de kommo eller icke. Jag svarade genast: Ja, jag far." Och utan att alls tveka, svängde jag hästen så heftigt, att den ställde sig på två fötter. Men just när jag skulle spränga i väg, ropade jägaren i allvarsam ton: „Kanske Ni ej ändå far!" Jag svarade: „Inte tror Ni väl, att jag är rädd?" „Nej, nej, för all del! Men jag tänkte, om Ni skulle tröttna." „Inte blir jag trött," sade jag, „och icke skall något ont vederfaras mig heller, Herren är med mig!" Då sade han: „Om Ni ser dem, så sväng om genast och rid fort att underrätta oss! Vi börja redan tåga framåt." „Det skall jag göra," ropade jag, sporrade hästen, som redan var alldeles våt, och red så fort jag kunde mot Karis. — Under tiden jag red, tänkte jag mycket. Mest tänkte jag på tyskarna, huru de hade kommit hit till oss och lämnat sitt fosterland.

Jag trodde, och jag trodde icke blott, utan jag visste det, att de voro sända av Gud för att rädda oss från fiendernas våld. Men huru Gud hade sänt dem, det förstod jag icke riktigt. Var det för att några små, på Gud troende hopar här och där i vårt land under nödens tider hade bett om befrielse och räddning, eller var det för att Guds kärlek är så stor till oss, att han icke längre ville se sitt folk lida, eller var det en straffdom över dem, som gått i striden utan att taga Gud med sig, eller var det endast därför, att tiden var inne, då Gud ville sända dessa trupper till vår ort och till vårt land? Ja, huru länge jag än satt och frågade mig själv, vad Gud menade med allt detta, kom jag likväl icke till något vidare slutresultat än det, att Gud hade sänt dessa stridshjältar som en räddningsbåt till vårt land för att bärga alla, som kämpade med skräckväldets stora, skyhöga vågor. Vi hade icke i vårt land förtjänat en sådan räddning undan nöd och faror, ej heller en sådan stor kärleksbevisning av vår Gud! Men Gud hade kommit med sin barmhärtighet till oss och låtit sin nåd flöda över.

När jag hade uppnått halva vägen mot Karis, blev jag varse några röda, som sutto uppe i skogen vid vägen och sågo oroligt omkring sig. Jag svängde hastigt hästen, men sporrade på samma gång så hårt, att hästen, förrän den hann svänga, hoppade i ett tu över gärdesgården, som var på vänstra sidan om vägen. Gärdesgården var ganska hög och på andra sidan, där hästen hoppade ned, var ett dike. Jag visste ej ordet av, förrän „Lisa" var över på andra sidan, men blev förskräckt, då jag såg att hästen stupade framåt i följd av det ganska stora diket. Och än mer förskräckt blev jag, då jag såg bakom mig av att männen, som rusat från skogen ned på vägen, ropade på dålig svenska: „Lämna hästen! Stanna, stanna!' jag ryckte hastigt i tömmarna och sporrade. „Lisa" steg upp och började springa, men haltade mycket. Jag märkte, att det ena frambenet blödde, men det hann jag ej tänka på. Nästan strax efter hörde jag tvänne skott ganska tätt efter varandra. Hästens ben hade troligtvis blivit uppmjukat, eftersom den började galoppera lika fort som förut. När jag hade ridit fram över en ganska stor, mjuk, av vårsolen uppblött åker, kom jag fram till en grind, som var stängd. Jag darrade av rädsla, då jag såg bakom mig, ty jag väntade, att flere skott skulle höras. Men jag såg ej mer en enda av männen kvar på vägen. Då blev jag glad, klappade „Lisa" på det av svett våta huvudet och sade: „Vet „Lisa", att du tjänar Herren?" När vi komma hem, binder jag ditt sjuka ben, torkar dig torr av svett, ger åt dig en sockerbit och havre." Jag körde så nära grinden som möjligt, så att jag förmådde, utan att slunga mig ned, med ena handen öppna grinden, under det jag med den andra handen styrde hästen in genom den. På samma sätt stängde jag den. Hastigt red jag framåt och stannade vid en gård. Där red jag så nära ett fönster, att jag från hästens rygg kunde knacka på det. Då de i gården hemma varande kommo ut, bad jag dem att per telefon meddela till centralen, om det jag hade sett och erfarit. Telefontrådarna hade redan blivit lagade, varför jag tror, att de genast ringde. Utan att vidare stanna, svängde jag hästen och började rida en genväg rakt över bergen. I galopp kunde jag ej rida, men i fullt språng gick det ändå. Jag riskerade icke att rida samma väg tillbaka, i fall de röda ännu skulle vara kvar i skogen och lura på mig. Mest fruktade jag, att de skulle taga min häst. Jag red därför längre fram mot Karis, men ända fram vågade jag icke fara. Hela tiden jag red fram längs vägen, bad jag i tysthet till Herren, att han skulle rädda mig, om jag var på hans ärenden. När jag hade ridit ganska många kilometer, men icke varseblivit någon fiendehop, svängde jag om och red så fort jag kunde tillbaka. När jag kom till centralen, stannade jag där ett ögonblick och meddelade, att jag ej sett vidare röda än de, som voro i skogen vid vägen. Då bad någon mig att rida vidare mot Ingå och meddela det samma för tyskarna, som väntade att få veta det. „Lisa" var trött, det visste jag, men red utan att tveka ändå framåt. Jag måste rida ganska långt, förrän jag upphann dem, ty de hade redan hunnit marschera en lång sträcka eller ganska många kilometer. När jag upphann dem, så att de varseblevo mig, stannade några av dem, bland dem jägaren G. Han klappade min häst och berömde dess vackra utseende och stolta hållning. Sedan jag omtalat allt, gingo de vidare och jag svängde om och red hemåt. Men långt hade jag icke hunnit, förrän jag såg en häst komma längs vägen i fullt galopp. Ryttaren var en icke ännu fullvuxen gosse. Han ropade till mig: „De röda komma, de röda komma! Vi måste underrätta tyskarna därom." „Rid då fort du! Min häst är redan så trött," svarade jag. Men jag kunde ej ändå låta bli att följa med. Då vi upphunno tyskarna, stannade åter några av dem, men denna gång togo de saken lugnare än förut. De sade, att vi ej skulle vara rädda, försäkrade, att de röda ej skulle våga överfalla, samt att en ny trupp nog snart skulle komma. Med denna tröst i våra hjärtan svängde vi hästarna och började rida igen mot hemmet eller centralen. Men icke heller nu hunno vi långt, förrän en annan häst kom oss till mötes. Ryttaren var en ung husbonde från en gård nära invid centralen. När han mötte oss, stannade han hästen och frågade oss, om tyskarna hade hunnit långt redan, och om de ej ämnade vända tillbaka. Sedan vi förklarat saken, som den var, började vi igen rida för att upphinna tyskarna. Och när vi upphunno dem, stannade åter några och samtalade med den unge husbonden. Men icke heller nu ville de komma tillbaka. De sågo på klockan eller något, som liknade en klocka, och försäkrade, att snart skulle nog en ny trupp infinna sig vid centralen. Vi redo tillbaka, och när vi kommo fram till centralen, sågo vi redan på långt avstånd, huru en stor ny hop tyskar rörde sig långt borta på landsvägen. Det blev stor glädje, ingen fruktade mer. Alla började åter dela ut mjölk och smörgås åt främlingarna, sedan man först mottagit dem med glädjerop. När det led mot aftonen, red jag hem. I hemmet voro de alla glada att se mig oskadad, ty de hade varit mycket oroliga över mig och många sorgliga rykten hade redan hunnit fram till mina föräldrar om mig, fastän de icke alls voro sanna. Jag ledde hästen i stallet, gav åt den den lovade sockerbiten och brödbiten, tvättade med rent vatten hela dess kropp och band till sist varsamt dess sjuka ben, lade hö och havre för den och satte ett varmt täcke på dess rygg, varefter jag talade många vänliga ord till den och tackade den, för att den burit mig och tjänat sitt fosterland. Jag tror nog, att „Lisa" förstod mig, ty den var så ovanligt förståndig. Den skrapade med sin fot för att låta mig veta, att ännu var den ej alltför trött, klippte med sina öron och visade sig glad och belåten, vrenskade liksom hade den velat säga: „Nog vet jag, vem jag tjänar." När jag kom in, omfamnade jag min sorgsna, oroliga lilla kära moder, och sade: „Sörj icke för mig! Vet du icke, att Gud har hand om mig" Därefter lade jag mig att vila. Och sedan jag vilat en stund, gick jag först i stallet och märkte då, att „Lisas" sjuka ben hade blivit mycket styvt, jag såg, att det var omöjligt att rida mer den kvällen. Jag började därför spatsera mot centralen. Men förrän, jag hann dit, mötte jag redan små hopar av tyskar här och där, som gingo mot kyrkan till, de skulle inkvarteras i alla hus och hem, där man bara kunde taga emot dem.

Följande dag var söndag. Solen sken, fåglarna kvittrade, insekterna surrade och vinden susade i trädens toppar. Kyrkklockorna kläntade, och alla i vårt hem, såsom i många andra hem, ställde sig färdiga att gå i kyrkan. Men då redan psalmsångerna och orgeltonerna stigit upp till Gud från kyrkan och prästen ställt sig i predikstolen och börjat sin predikan, hördes ett stoj och skri utifrån. Alla i kyrkan blevo oroliga; somliga gingo ut och blevo ute. Och vad var det som drog folket ut? Jo, det var stora hopar av ryttare, som sutto på stolta, vackra, eldiga hästar. Det var tyskarna, som redo upp till kyrkan och somliga av dem gingo upp i kyrktornet. Vad de gjorde där, det lämnar jag osagt. Hela stora kyrkbacken blev överfull av ryttare och längre bort på landsvägen mot Raseborg till blev man varse stora tåg av troskvagnar med många hästar förspända för varje vagn. Detta skedde just under predikan och man kan förstå, att prästen hade svårt att hålla sina tankar ihop, då folket i kyrkan blev så oroligt. Han måste väl därför denna gång upphöra med predikandet. Alla åhörarena rusade till sist ut och kyrkan blev så gott som tom. Huru det blev med "altargudstjänsten, det vet jag icke. Hela den dagen voro ryttarena där. De sadlade av sina hästar och satte dem i alla stall och lider, där de kunde finna något rum för dem. Och hö togo de, där de hittade. Även vi i vårt hem fingo lära oss, att en krigsman tar för sig på var ort såsom man sjunger i en sång:

„Och utan lov en krigsman

tar för sig på var ort."

Ty även till oss kommo de med några hästar, och ville föra dem in i stallet och lidret. Jag förde strax „Lisa" ut därifrån, så att de fingo i „Lisas" ställe införa fyra av sina ridhästar. I lidret bredvid ställdes även några. Därefter började de bära hö från ladan, som var nästan full och som vi just före deras ankomst hade köpt, bort dit, vart de hade ställt många av de andra hästarna. Det fanns ej rum för alla hästar, många måste stå ute, ty de voro så ovanligt många. Icke heller fingo alla soldaterna rum inne i gårdarna och hemmen, många voro tvungna taga sig plats i lador och lider, överallt var fullt av tyskar, kyrkan, prästgården och alla gårdar. I kyrktornet stod fullt av hästar, och de som vaktade hästarna. Även mitt lilla hem blev ett härbärge för en hel hop tyskar. Min lilla syster och jag ställde i ordning allt vad vi hade för dem. Från köket lyfte vi bort nästan alla möblerna och gjorde bäddar längs hela köket, som är ganska stort. Även mitt rum uppläts för dem. Emedan det var några, som ännu blivit utan platser, gåvo mina föräldrar sina platser för dem. Min moder sade: „Nog kunna vi vaka en natt. Vem vet, huru många nätter desse hava vakat och ännu komma att vaka." Min moder hade alltid ett gott hjärta. På aftonen sutto vi länge uppe, ja, ända till midnatten, och samtalade med våra gäster. Det som först mycket rörde mitt hjärta, var det, att jag såg, vad som stod skrivet på deras bälten: „Gott mitt uns"! (Gud med oss!) Jag tänkte strax: „Ja, visserligen hava desse gått ut och tagit Gud med sig, ty annars skulle de väl icke lämnat sitt fosterland och kommit hit till ett främmande land för att strida, lida och vinna seger för oss. — Och ett annat, som mycket rörde mitt hjärta, var det, då jag såg de flesta av dem knäppa sina händer och hörde dem bedja en aftonbön. Även detta rörde mitt hjärta, då en av dem tog fram fotografier från sitt hemland och visade hela sin familj. Jag såg, att han var rörd, men jag såg på samma gång, att han var man och icke var van att gråta. Mycket rörde sig nog i hans hjärta och många olika tankar flydde säkert hem till hustru, barn och egna. Då jag spelade gitarr och sjöng: „Vår Gud är oss en väldig borg . . .", kommo de alla så mycket de kunde omkring mig och lyssnade stilla. När sången var slut, sade en av dem: „Jag har också en ung flicka i mitt hem, som spelar och sjunger Herrens sånger." Därefter böjde jag och min moder oss på knä. När tyskarna sågo det, gjorde de alla lika, de böjde sina knän och knäppte samman sina händer. — När det blev morgon och solen steg upp, stego alla tyskarna upp med den. De tvättade sig, kammade sina hår, ordnade sina hästar, sadlade dem och gjorde tidigt på morgonen allting färdigt för vandringen. Men förrän de alla hade farit, kom en finsk jägare och bad att få låna min ridhäst. Jag förklarade då, att hästen var halt, att det var omöjligt att rida med den. Då svarade en annan, en officer: „Vi skola låta en doktor behandla den." Vi togo då „Lisa" med oss, fastän den haltade mycket, upp till kyrkbacken, där doktorn genast började behandla det sjuka benet. Sedan han undersökt det noga, rensat och kringbundit det med stora, vita bindlar, sade han: „Nog kan man rida med den, ty om man rider den några kilometer, så att benet blir mjukt, så haltar den icke alls mera." Och där bådo de igen enträget att få låna den på tio dagar. De lovade, att så fort Helsingfors bleve intaget, de skulle sända den tillbaka till mig. Jag tvekade nog först att lämna den i deras händer, men då jag såg, att de behövde den, och såg, att den på detta sätt skulle bäst kunna tjäna till fosterlandets väl, lovade jag, att de skulle få låna den. De blevo glada däröver och lovade, att „Lisa" skulle få det mycket bra. En av dem sade: „Mera havre giva vi nog åt den än Ni har givit." En annan åter sade: „Den blir ju officershäst, och de hava det alltid bättre än andra hästar, ty de vårdas på det omsorgsfullaste." Med dessa ord lät jag trösta mig och lämnade med glatt mod „Lisa" i främmande händer. Jag kände det nog bittert i mitt inre att lämna den, ty jag höll förfärligt mycket av den, men jag visade det åt ingen, utan såg modig ut. — När de just skulle tåga, begärde jag att den finska jägaren skulle få rida på „Lisa". Så blev också ordnat, min önskan blev uppfylld. „Lisa" haltade först mycket, men sedan de ridit något över en kilometer, haltade den icke alls mer.

Jag med några andra följde „Lisa" tre kilometer, varefter jag tog farväl av både „Lisa" och dess nya ryttare, och begav mig tillsammans med de som voro med mig till hemmet. När jag kom hem, var ladan tom av hö, alla seldon söndrade och de bästa delarna borta. Jag hittade knappt en repstump mer. Men vad gjorde det! Tyskarna hade behövt det, och jag hade offrat för mitt fosterland eller för min och mina medmänniskors befrielse allt vad jag ägde, fastän det var så litet. Ledsammast var nog det, att stallet var tomt och „Lisa" borta. Fastän jag huru många gånger som helst öppnade fönstret och ropade: „Lisa, kom hit!", kom den likväl icke. Huru skulle den kunna komma, då den var ute och stred för mitt fosterland! „Lisa" var en ovanligt snäll och vällärd häst. Jag släppte varje dag ut den i det fria. Så länge isen ännu var kvar på ån bredvid mitt hem och alldeles bredvid „Lisas" stall, brukade den gå ut på isen och bada sig i flodvattnet, som på våren hade stigit högt över isen. Omkring stallet och omkring hemmet sprang den, och då jag ropade dess namn genom fönstret, kom den springande till mig och stack in sitt lilla huvud genom det öppna fönstret och klippte med sina öron. Längre bort gick den aldrig. Man behövde ej söka den på andras mark, fastän det fanns inga gärdesgårdar, som avstängde vår jord från andras.

Dagarna därefter kommo fortfarande tyska hopar från Ekenäs eller Hangö, där de hade landat, och tågade fram genom Snappertuna. Landsvägarna blevo alldeles sönderkörda, så att det var svårt att färdas på dem. De röda hittades överallt i skogarna och blevo omhandatagna av de vita, som nu hade sluppit ut från sina gömställen. Många kommo frivilligt och gåvo sig, lämnande tillbaka hästarna, som de hade rövat åt sig då de flydde. Även de unga sönerna, varom jag tidigare nämnt, som talade med mig och ville veta, vad jag förutsagt om deras undergång, kommo och gåvo sig frivilligt. Även fienderna till Guds verk genom mig, som burit de röda banden, blevo fasttagna. Med tårfyllda ögon såg jag på, huru man förde den ene efter den andre till fattiggården, som är alldeles invid mitt hem, och satte in dem i dårcellerna, ty de hade ingen annan plats för dem.   På ungdomslokalen, som även ligger nära invid mitt hem, hade de vita tagit sin plats. Dit blev jag kallad för att hålla religiösa möten. De vitas chef hade blivit väckt av Guds Andes verk genom mig redan före farornas tid. Han hade hört, vad jag talat om det som nu hade skett, redan då i början av min verksamhet. Han såg nu, att profetiorna hade gått i uppfyllelse och blivit sanna. Första talet jag höll där var mest om det som hade skett i de dagarna. Alla fångarna hämtades upp till ungdomslokalen att höra på. Bland dem voro just de, som mest hade hatat mig. Nu sutto de stilla och hörde på. När talet var slut, fördes de åter bort. På ungdomslokalen var en ung troende flicka. Med henne tillsammans brukade jag bedja om aftnarna för de arma vilsegångna, som nu voro berövade sin frihet. Fastän jag visste, huru ont de hade gjort och huru illa de hade handlat, kände jag ändå medlidande med dem och önskade, att deras ögon måtte bliva öppnade, så att de skulle se, huru långt bort från Herren de hade vandrat, och huru de hade levat utan Gud, och så att de nu måtte börja ett nytt liv och omvända sina hjärtan från synden och mörkret till nåden och sanningen i Jesus Kristus. Jag tror fullt och fast, att Gud hörde våra böner och frälsar dessa arma från den eviga döden. Skulle icke Gud älskat dem, skulle han väl icke slagit dem, men därför att han hade en droppe kvar av sin stora kärlek till dem, kom han med sin stränga dom över dem redan här i denna tiden för att öppna deras ögon, så att de skulle bliva räddade från den eviga domen och fördömelsen. — Under en hel veckas tid gick jag varje morgon och kväll upp till ungdomslokalen och höll där morgon- och aftonböner. Även bordsböner höll jag där. Varje kväll böjde alla de vita sina knän. Det var en stor fröjd för mig att se dem ödmjuka sig för Herren, den Högste.

Då jag några gånger hade talat politik, bådo de mig att oftare tala där, men jag hade redan då lovat att fara till det ställe, där jag just i dagarna före tyskarnas ankomst hade talat, och där hålla möten. När jag hade talat där tvänne gånger och åter för tredje gången talade där, blev jag, då talet redan var slut, i djup dvala. Det var mellan kl. 4 och 5 på aftonen. Då fick jag se en underbar syn. Jag såg Helsingfors gator fulla av stojande människor. Vidare såg jag, huru de vita gingo in i staden, och huru de började striden med de röda. Därefter såg jag, huru tyskarna drogo in i staden. Allt som jag såg kan jag icke i detaljer berätta. De veta det, som hörde det. Även det såg jag, att en stor stege sänktes ned (om den kom från himmelen, det vet jag icke säkert) i det hus, där de vita fångarna voro, och huru de fångna klättrade upp längs stegen och hoppade ut i det fria och fröjdade sig över sin frihet. Människorna, som voro närvarande, hörde i stor stillhet på allt, som jag berättade att jag såg. Föräldrarna och syskonen i huset, där jag talade, böjde strax sina knän, och modern och en av systrarna till de två fångna sönerna i staden ropade ganska högt: „O, Herre Gud, är det verkligen så? Har du räddat, har du hört våra böner?" Många av de närvarande tvivlade. Då blev sagt genom mig till dem: „Varför tvivlen I? Veten I icke, att jag är ett ringa Guds redskap, och att Gud har låtit mig se och berätta för eder, vad som har skett i staden och med de fångna?" Vidare blev sagt genom mig, att ännu den kvällen skulle de få förvissning om, att det jag sett varit verklighet. Och med hög röst ropade jag flere gånger, medan jag ännu var i dvala: Helsingfors är intaget! Helsingfors är intaget! Och de fångna äro ute i det fria!"

När jag vaknade, mindes jag först alls ingenting, och jag blev alldeles förvånad, då jag såg föräldrarna och syskonen, badande i tårar, på knä inför Guds ansikte. Det var så tyst och stilla där inne i rummet, endast snyftningar hördes. Alla sågo så allvarliga ut. Jag märkte genast, att något ovanligt hade hänt. Efter en liten stund började jag minnas allt vad jag hade sett och vad ja hade talat. Då hörde jag, huru människorna talade sinsemellan och sade: „Om allt detta är verklighet, då måste vi tro, att Herrens Ande talar genom denna flicka." Somliga sade: „Vi tro utan att vidare få veta det." Men andra sade: „Vi vilja först höra det från annat håll, förr kunna vi icke tro. Men har det verkligen skett så att Helsingfors under den tid, hon var i dvala, blivit intaget, och fångarna då blivit befriade, så kunna vi intet annat göra än att bekänna, att Guds Ande behärskar henne, och att det är intet annat än Guds verk." Och huru var det! — Kl. 7 tiden på aftonen  spred sig ryktet vida  omkring, att ett telegram hade anlänt till Karis, varuti man berättade, att Helsingfors mellan kl. 4 och 5 på eftermiddagen hade blivit intaget. Tvivlarena fingo ganska fort veta det, och strax försvann deras tvivel. Även de som trodde, fingo veta det, och blevo därigenom mer stadsfästa i tro på Herrens verk än de varit förut. Det blev stor fröjd nästan i varje gård, ty nästan från varje gård hade sönerna gått ut att strida för sanning, lag och rätt. Under hemfärden ropade jag åt alla, som jag såg; „Helsingfors är intaget." Somliga trodde, att det verkligen var så, då jag berättade, huru jag hade sett det, men andra åter tvivlade och trodde på samma gång. När vi kommo nära hemmet, sprungo vi, jag och min syster, in till gården, som är nära invid vårt hem, och berättade, att Helsingfors var intaget. Herrskapet i gården voro redan till vila, men kommo ändå för att taga reda på rätta förhållandet. De frågade: „Nå, huru veten I det?" Jag svarade: „Herren har uppenbarat det." „Jaså, är det bara det," svarade hon och såg helt förlägen ut. Hon gav sig dock icke till freds, utan ringde strax upp till centralen, varifrån hon fick veta, att just för omkring en timme sedan ett telegram hade anlänt från Helsingfors och meddelat, att staden var intagen. Hon blev glad, så även alla andra i gården. „Nog lär det vara så ändå mina flickor", sade hon. Och med en suck tillade hon: „Ja—a, pris ske Gud för allt!" Därefter togo vi farväl och sprungo glada hem och berättade nyheterna för våra kära föräldrar.

Följande dag höll jag ännu ett möte i samma gård, och därefter ämnade jag resa till Helsingfors. Men det var ännu då ganska svårt att resa. Tågen voro borta och somliga av dem skadade, nästan förstörda. Men då jag hörde, att ett militärtåg skulle fara till Helsingfors, beslöt jag att resa med det. Och sedan jag av vita gardets chef erhållit ett vitt band med stämpel kring armen, for jag först med häst till stationen och sedan med militärtåget till Helsingfors. Resan gick bra och där mottogs jag med glädje av vännerna. Även dessa hade genom allt detta blivit mera stadsfästa i tro på Herrens verk, ty många profetior hade i de sista dagarna gått i fullbordan. I Helsinfors fortsatte jag verksamheten och Herren verkade med mig. Vi hade ofta bönemöten för de arma fångarna och bådo Gud att han ville förbarma sig över dem och frälsa deras själar. Även många allmänna möten höllos. I Missionskyrkan uppträdde jag ganska ofta efter befrielsetiden. Kyrkan var alltid fullsatt av åhörarena. Väckelsens vindar blåste och många själar fingo frid med Gud. När tio dagar efter befrielsetiden hade gått till ända, började jag vänta „Lisa" tillbaka men — den kom icke. Kanske ville den icke. Den hade väl roligt där den var, den ville väl strida för sanningen ännu längre, den ville väl löpa kring hela Finland och hjälpa tyskarna att rensa orter och städer från laglöshetens våld. När många dagar över tio dagar hade gått, började vi taga reda på var „Lisa" fanns. Vi fingo då veta, att „Lisas" ryttare, den unge jägaren G., hade stupat i Helsingfors, att „Lisa" var oskadad, men farit långt bort från Helsingfors, att den var mycket omtyckt och att man ej på något sätt ville lämna den tillbaka. Jag fick således vara nöjd med en hälsning från „Lisa" och icke vänta något mera. En lång tid därefter fick jag veta, att „Lisa" stred så tappert högt uppe vid Murmanbanan. Även då fick jag nöja mig blott med en hälsning. Och ännu den dag som är, är „Lisa" borta. Nu vet jag icke ens mer var den är, men jag vet bättre än förut, varför den blev tagen ifrån mig. Herren hade givit mig den, men han hade även tagit den. Jag höll alldeles för mycket av den, kanske fäste jag mitt hjärta vid den. Och därför ville Herren lära mig, att intet som jag haver är mitt, utan hans, och att jag icke skall fästa mitt hjärta vid något jordiskt eller vid något, som kan hindra mitt hjärta att vara fästat allenast vid Honom, som är den Högste. Han ville lära mig att vara glad då jag får, men även att vara nöjd då jag mister.

Efter befrielsetiden talade jag mest om enigheten, förlåtelsen och kärleken, därför att jag såg, huru hatets lågor ännu flammade i människors hjärtan. Man ropade på hämnd överallt, man glömde bort att förlåta, man lät hatets låga kväva kärlekens låga, och oenigheten ville förstöra enigheten. Ack, om alla de, som förstå det rätta, ville göra det rätta! Ack, om alla, mot vilka Gud bevisat sin stora kärlek och barmhärtighet, även ville visa en smula kärlek och vara helst litet barmhärtiga mot de lidande. Alla människor, både hedningar och kristna, hava en gång varit Guds barn. Det var då, när de voro små, då, där deras hjärtan omedvetet klappade för det himmelska, då, när de kristna barnen fördes fram till dopet, voro de färdiga att ingå i Guds rike, ja, deras namn blevo i dopet inskrivna i livets stora bok i himmelen och de blevo såsom arvingar till Guds rike. Både röda och vita, hedningar och icke hedningar hava en gång varit färdiga för Guds himmel. Men då världen är så full av synd och mörker och ständigt lockar människorna ut till sig i sin ondska, hava många av dessa arma små blivit dragna ut i världen. De hava glömt bort sin barnatro, sina mödrars böner, sina fäders bud och förmaningar. De hava ej gömt i sitt hjärta de orden:

„Mer än dig själv ditt hem hav kärt,

Din moders bön, din faders bud,

Men fosterlandet mer än dem

Och mer, långt mer än allt din Gud."

Ty skulle de gömt de orden, så skulle de icke följt med världens ström och hamnat i synd, i sorg, i olycka och död såsom nu. Måtte Gud, den nåderike, förbarma sig över alla syndare på jorden. Må han bereda rum för alla, såsom han säger i sitt ord: „Edert hjärta vare icke oroligt. Tron på Gud och tron på mig. I min faders hus äro många boningar; om så icke vore, skulle jag hava sagt eder det; jag går bort för att bereda eder rum. Och när jag har gått bort och berett eder rum, skall jag komma tillbaka och taga eder till mig, på det att varest jag är, där skolen I ock vara." (Joh. 14: 1—3). Guds nåd är stor. Hans kärlek än större. Det var kärleken till det fallna människosläktet, som tvang den levande Urtids-Guden att giva sin Son i döden för att frälsa det arma, i synden sjunkna människosläktet. Det var kärleken, som tvang Sonen; Jesus att övergiva sin Faders rika himmelska boning och stiga hit ned till den syndfulla jorden. Det var kärleken, som tvang honom att bära smälek och smärta. Det var kärleken, som drev honom, att bära törnekronan nedtryckt på sin ljusa rena panna. Det var kärleken, som tvang honom dö för alla syndare på korsets träd. Men ack, vilken fröjd för dem, som tro på Sonens frälsareverk! Det giver glädje, det skänker frid att veta, att Jesus Kristus är död för våra synder, begraven för att begrava våra synder och för att vi skulle i frid få vila med honom i graven, uppstånden på tredje dagen för att vi med honom på livets uppståndelsemorgon skulle få uppstå med förhärligade lekamen och bliva lika honom. O, vilken fröjd! Give Gud, att alla människor, både hedningar och de som gå under namnet kristna, skulle komma till denna stora klarhet i Frälsaren Jesus Kristus och bliva ett Herrens folk! Give Gud, att vi alla, vare sig hög eller låg, fattig eller rik, måtte få mötas på den himmelska stranden, där ingen gråt och klagan mera är, där ingen frestar oss till fall, där inga vapen finnas, där inga svärd mer höjas. Men give Gud, att vi redan här i tiden kunde leva såsom ett Herrens folk, i enighet och kärlek. Då skulle vi med David kunna sjunga: „Se,huru gott och  ljuvligt det är, att bröder bo endräktigt tillsammans" (Ps. 133: 1). „Säll är envar, som fruktar Herren och som vandrar på hans vägar" (Ps. 128:1) „De som förtrösta på Herren, de äro såsom Sions berg, som icke vacklar, utan förbliver evinnerligen. Jerusalem omhägnas av berg, och Herren omhägnar sitt folk, ifrån nu och till evig tid" (Ps. 125: 1—2).