Min första resa till Gamlakarleby.

Sedan jag verkat i Helsingfors m. fl. olika orter och städer ända från den 22. 2. år 1917 till något före Johanne-tiden år 1918, reste jag första gången upp till Gamlakarleby, på kallelse av de ledande personerna av U. K. F:s förening i Gamlakarleby. Här vill jag nämna, att två månader förrän jag blev kallad dit, blev det sagt genom mig då jag var i dvala, att Herren skulle föra mig på en längre tid bort från Helsingfors, att han själv skulle gå före mig mot norden och där bereda rum för mig och verka med mig. Strax då jag blev bjuden till Gamlakarleby, förstod jag och alla andra, att det var just dit Herren ville föra mig. Därför tvekade jag icke alls att fara, utan tog farväl av alla mina vänner i staden och ställde färden till Gamlakarleby. Då jag kom dit, blev jag vänligt mottagen av kristna vänner. Och fastän jag var allena och alla omkring mig voro okända, kunde jag strax hålla dem som mina närmaste vänner. Jag kände, att de voro Guds barn, och därför hade jag icke så stor saknad efter Helsingfors, vänner och egna. Första aftonen jag talade där, var det på Hakalax bönehus. Stora hopar av folk samlades för att höra mig, och alla voro de intresserade. Guds Ande sänkte sig ned över de församlade i bönehuset och tycktes vidröra de flestas hjärtan. Många gräto och voro rörda av orden, som icke voro mina, utan Herrens, fastän de flödade över mina läppar. Jag förklarade, att jag var endast ett svagt redskap i Herrens hand, och att jag blivit sänd till dem för att förkunna evangelii glada budskap om frälsning i Jesus Kristus för varje syndens träl, och att Gud genom mig ville locka mången vilsegången tillbaka till sig. Följande afton talade jag igen på samma bönehus. Då var ännu mera människor där församlade inför Herrens ansikte. Väckelsens vindar blåste och Guds Andes makt syntes behärska mången själ. Så fortsatte jag att verka i bönehuset en längre tid och Herren gav mig kraft, så att jag icke tröttnade att varje kväll tala till de stora församlade hoparna om frälsningen i Jesus Kristus, Guds enfödde Son. När folket samlade sig från närmare och längre orter och blev så talrikt, att det icke mera hade rum i bönehuset, var jag tvungen att tala ute från bönehustrappan. Hela bönehusgården var alltid överfull av människor, större och mindre, äldre och yngre. Ofta då jag steg upp i katedern eller ute på trappan framför bordet, tyckte jag mig se framför mig en stor hop av den gode herdens får. Jag fruktade mången gång att möta deras hjärtan och ständigt bad jag till Gud, att han skulle fylla mitt hjärta med sin Helige Ande, så att jag skulle hitta den rätta nyckeln till människornas hjärtan. Jag bad, att Gud skulle göra mig tom på allt eget och fylla mitt hjärta med sitt heliga ord, på det att min mun månde tala endast Guds ord, endast det rätta, såsom Skriften säger: „Den goda människan frambär gott ur sitt hjärtas goda förråd, och den onda människan frambär ont ur sitt hjärtas onda förråd, ty varav hjärtat är fullt, därav talar hennes mun" (Luk. 6: 45).

Det är icke så lätt att möta tusenden törstande människohjärtan på en gång. Människohjärtan äro ömma att handskas med. Man behöver vara fullständigt behärskad av Guds Ande för att kunna leda människorna rätt på den smala, men klara frälsningsvägen. Man får icke ställa något före Jesus Kristus, han som blivit en Frälsare för oss alla. Man måste peka endast på honom, hålla blicken endast på korset, ty annars sjunker man i många olika farors djup. Låt oss tänka på Petrus, Jesu Kristi lärjunge, och lära av honom! Jesus hade en gång lämnat sina lärjungar allena i båten och bjudit dem fara ut på havet. Då hände det, att en stor storm uppkom på havet och mörker omgav dem. Då kom Jesus, deras Mästare, gående på vattnet bland de höga vågorna, mot båten. Då lärjungarna sågo honom, blevo de förskräckta och menade, att de sågo en ande. Men Jesus sade till dem: „Varen vid gott mod; det är jag, rädens icke." Då sade Petrus: ,,Herre, är det du, så bjud mig komma till dig på vattnet." Och Jesus bjöd honom att komma. Då steg Petrus ned ur båten och gick på vattnet och kom till Jesus. Men när han såg vädret, blev han förskräckt och började sjunka ned. Då han såg döden framför sig, ropade han till Jesus och sade: „Herre, hjälp mig!" Då räckte Jesus ut sin hand och fattade i honom och lyfte honom upp på vattenytan igen och sade till honom: „Klentrogne, varför tvivlade du?" (Matt. 14: 22—31). — Vad lära vi av allt detta? Jo, vi lära först det, att så länge Petrus höll sin blick fästad på Jesus, kunde han gå på vattnet, men strax då han vände sin blick från honom och såg på vädret och de stora vågorna, tvivlade han och sjönk. För det andra, att då Petrus i nöden ropade till sin Mästare, blev han räddad från döden och havsbottnens grav. Av egen erfarenhet vet jag, att det första man vänder blicken från Jesus och ser på något annat blir fara värt, ty det är intet annat än otro och tvivel, som kommer oss att sjunka. Och om man icke ser på Jesus, Frälsaren, huru skulle man då kunna tro! Man måste ställa Jesus före allting annat, akta sig för högmod och egenrättfärdighet. Om man går lik Moses med den osynlige för sitt öga och vandrar i Herrens fruktan, då kan Guds Ande taga sin boning uti hjärtat, och endast då kan man med frimodighet bekänna sin Frälsare och Herre, var helst man än månde gå.

Sedan jag hade verkat i Gamlakarleby utan uppehåll en längre tid, reste jag på begäran till Öarna, som ligga ganska långt utanför Gamlakarleby. Där blev jag mottagen av några troende, som ofta förut redan hört mig i Gamlakarleby. Där stannade jag något över en vecka, och Herren frigjorde många själar och frälste dem från döden. Väckelsens vindar blåste även där, och stora hopar av folk samlades varje kväll för att höra mig. Emedan jag ofta när talet var slut satte märke till, att många av åhörarena voro bekymrade om sig, längtade efter frihet i Kristus och gräto, beslöt jaga tt alltid efter mötets slut hålla bönemöten. Herren välsignade rikligt bönestunderna, och många själar funno frid med Kristus, Fridsfursten, i sina hjärtan. När jag reste därifrån tillbaka till Gamlakarleby, verkade jag fortfarande på Hakalax bönehus. Herren hade så rikligt välsignat arbetet där, att då jag ställde färden igen mot Södra Finland, fanns i Gamlakarleby en ganska stor nyomvänd skara. Dessa nyomvända hade kommit direkt från mörker till ljus. De flesta av de unga nyomvända sönerna hade varit med i frihetskriget. Enligt deras egen bekännelse hade de då, när striden var hetast, känt sig kallade av Gud, den för dem okände Guden, men de hade icke lyssnat till hans röst, utan förhärdat sina hjärtan och gått längre in i den mörka, djupa skogen. Nu hade de funnit sin Frälsare, nu hade de stannat på vägen mot evighetens mörker och lyssnat till Herdens milda, ljuvliga röst. Nu hade de vänt om från den djupa skogens mörker och följt med Jesus ut på de gröna, av blommor väldoftande ängarna.

Från Teerijärvi, som ligger 45 km. från Gamlakarleby, kommo även många unga söner och döttrar nästan varje kväll till Hakalax bönehus för att höra mig. Snart blev jag även bjuden till denna ort, dit jag också ställde färden. När jag första gången kom dit, kände jag mig så ensam och övergiven. Jag bodde först på ett hemman, som heter Djupsjö. Där var mycket vackert. Sjön låg ofta spegelklar nedanför byggnaden. Ofta krusades den också av vinden. Omkring gården fanns några träd, och längre bort omkring fanns stora barr- och lövskogar. Första aftonen jag uppträdde i Teerijärvi var det i kyrkobyn. Stora hopar av folk hade samlats ute på en stor plan invid folkskolan. På en av skolans trappor ställdes ett bort, en stol och en orgel. Mötet började med sång och musik; och då jag hade talat närmare tre timmar, avslutades mötet, såsom det började, med sång och musik. Även i Teerijärvi tycktes människorna vara intresserade att höra mig tala. Och sedan jag några gånger hade uppträtt där, märkte jag, huru Guds Ande verkade i många av åhörarenas hjärtan och huru mångas hjärtan längtade efter frid. Det dröjde icke heller länge där, förrän en liten hop av nyomvända själar prisade och lovade sin Gud. Herren gjorde stora ting i Teerijärvi, redan den första gången jag var där. Men förstå mig rätt, min kära läsare! Jag menar icke, att jag gjort något under, eller att jag med egen kraft förmått väcka i synden slumrande själar och föra dem till liv och frälsning i Jesus. Ack nej, bort det! Jag är blott ett ringa redskap i Herrens hand, med vilken han gör vad han vill. Herren har använt mig blott såsom ett rör, genom vilket han vattnat sina plantor, och såsom ett horn, genom vilket han ropat till Teerijärvis barn: ,,Kommen till mig, kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade, och jag skall vederkvicka eder. Tagen på eder mitt ok och lären av mig: ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat, och I skolen finna ro till edra själar, ty mitt ok är ljuvligt och min börda är lätt" (Matt. 11: 28—30). Det är Guds Ande, som har väckt dessa i synden slumrande själar, och Guds stora nåd, som för Jesu Kristi skull räddat dem från den eviga förtappelsen. Ty ingen annan Ande än Guds Ande kan åstadkomma sanna, verkliga väckelser bland människorna, icke heller någon annan nåd än nåden och sanningen i Jesus Kristus kan frälsa från synden och från döden.

Då jag i Teerijärvi verkat en liten tid, reste jag tillbaka till Gamlakarleby, och efter några dagars uppehåll där, fortsatte jag resan till Helsingfors och mitt hem. Och sedan jag en liten tid verkat i min hemtrakt, reste jag igen till Helsingfors och fortsatte där att verka för Herrens sak. Även Tenala, Ekenäs och Helsinge socken besökte jag. Och överallt var väckelsen stor och Herren förökade sina små frälsta hopar med många nyomvända själar. Huru stor är icke vår Gud, och huru helig är icke han! Huru stor är icke Hans nåd och barmhärtighet, Hans kärlek och trofasthet! Vem skulle icke böja sig för Honom, vem skulle icke älska Honom, som så har älskat oss, att han utgivit sin ende Son för oss. Han är värdig att taga all ära! Honom vare evigt pris och tack för stora ting, Han gör på vår klena, syndfulla jord! Lovad vare Gud!