Vårvintern år 1919.

Första tiden hos herrskapet Vartiovaara.

Dagen före nyårsaftonen år 1918, då jag var hemma och firade jul och nyår med mina föräldrar, erhöll jag ett brev av en troende man från Helsingfors. Han var en av de första, som hade hört mig och trott Guds verk genom mig. I brevet bad han, att jag så fort som möjligt skulle infinna mig i Helsingfors, emedan en herreman, som en lång tid följt med Helena Konttinens verksamhet, var dit rest och önskade att få se mig och höra mig tala. (Helena Konttinen var en dvalatalare, som verkade mycket för Herrens sak i Karelen bland den finska befolkningen, men dog för omkring 6 år sedan.) Emedan det var dagen före nyårsaftonen jag erhöll brevet, ville jag icke så gärna resa in till staden; även mina föräldrar voro mot det. Men samma dag jag erhöll brevet, kom ett telefonbud från samma man, att jag skulle lämna hemmet och komma. Då vågade jag icke längre motsäga att fara, ifall det vore Herrens vilja. På nyårsaftonen reste jag då med middagståget och anlände till Helsingfors på eftermiddagen, där jag mottogs av några vänner. När det blev afton, gick jag tillsammans med några andra till Högbergsgatan 27, där man sade, att den främmande herrn ville göra bekantskap med mig. Då jag kom dit, presenterades han för mig för magister Varski. Vi gingo alla in i salen, och sedan vi samtalat en stund, blev jag i dvala. Vad jag i dvalatillståndet talade, vill jag lämna osagt. Förresten är det svårt att berätta, vad som blir talat genom mig i detta tillstånd. Alla böjde sina knän och lyssnade med spänning, ty talet var mycket kraftigt. Sedan jag talat omkring en timme utan uppehåll, vaknade jag ganska fort. Och sedan jag erinrat mig, att jag varit i dvala, inlät jag mig igen i samtal med de närvarande. Den främmande herrn, som för första gången hörde mig, var mycket rörd, på samma gång mycket tillfredställd och glad över att han fått vara med och bevittna Herrens verk, ty han sade, att det var intet annat än Guds Ande, som talade genom mig. Vidare sade han, att det var samma ande, som talade genom Helena Konttinen, och han bedyrade, att hon var sänd av Gud. Han godkände således fullständigt Herrens verk genom mig. Och emedan han gjorde det, ville han föra mig med sig till sin svåger forstmästaren E. Vartiovaaras bostad vid Nylandsgatan 31, där han under sin vistelse i staden gästade med sin fru. Han ville göra mig bekant med sin fru samt med sin svåger och svägerska. Då han på aftonen bad mig att följande dag komma dit till Nylandsgatan, lovade jag icke så säkert att komma.

Följande dag väntade de mig på morgonen, och då jag icke infann mig där, kom herr Varski själv till Kaptensgatan 26, där jag bodde hos herrskapet Vikström och hämtade mig med sig till sin svåger. Emedan jag icke ville gå allena med honom, kom min tant Vikström och följde mig dit. Då vi kommo dit, blevo vi vänligt mottagna av hans svåger och svägerska. Sedan man presenterat mig för forstmästaren V. och hans fru, fördes jag in i ett rum, där fru Varski låg litet svag med ett litet barn vid sin sida. Sedan vi blivit presenterade för varandra, gingo alla de andra ut och jag blev allena kvar med fru Varski. Vi inläto oss i samtal med varandra om ett och varje, mest om religiösa saker talade vi. Då vi talat en stund, blev jag bjuden i ett annat rum, så att den trötta modern skulle få vila. Där sutto alla de andra och samspråkade. När jag kom in, började man fråga mig än det ena än det andra. Jag besvarade ganska villigt deras frågor, fastän jag nog på samma gång kände mig främmande bland dem. Då vi så hade samtalat ganska lång tid, gingo vi alla in i det rum, där jag först var, att fru Varski skulle få följa med då vi talade. Hon hade redan vilat, sade man, och själv önskade hon att få vara med. Länge dröjde det icke, förrän jag blev i dvala, där jag satt i en länstol, reste mig upp och började kraftigt tala, skilt till var och en av dem. De böjde då sina knän och alla voro de mycket rörda. De första orden jag talade, lyda på följande sätt: „Hustru, gå vid din mans sida, man, gå vid din hustrus sida! Såsom Kristus är församlingens huvud, så är och mannen kvinnans huvud"  De närvarande lydde strax Andens maning, och flyttade sig vid varandras sida. Vidare vill jag icke nämna om det. Fastän herrskapet Vartiovaara aldrig förr hade hört mig, trodde de likväl att Guds Ande behärskade mig. Jag uttalade mycket om deras livs fördolda hemligheter och deras tankar. Det var först det, som kom dem att förstå, att det var överjordiskt. Till herrskapet Varski blev sagt: „Med edert lilla lama barn där hemma skall Gud göra ett under." Vidare sade jag mig se en liten vit kista, uti vilken det lilla barnet låg.  Kistan bekläddes med blommor och gröna blad, sänktes ned uti en grav, vars kulle bekläddes med kransar och blommor. Herrskapet Varski förstod icke strax, vad detta betydde. Men här vill jag nämna, förrän jag går vidare, att endast några dagar efter kom ett telegram med bud till dem, att deras lilla lama barn hade dött. Vidare behöver jag icke nämna för att göra min kära läsare förvissad om, att det jag förutsagt om barnet, så snart gick i fullbordan. Modern var mycket bedrövad och ville ej låta trösta sig, men fadern tackade Gud, som hade fört till det rätta hemmet det lilla, lama barnet. — Just förrän jag slutade att tala, blev det sagt genom mig, att jag på aftonen samma dag skulle tala i det hem, där Johannes, Guds avlidne redskap, hade haft sitt hem. Det blev sagt, att boningen eller hyddan var låg och liten, men att Herren likväl ville gästa därinne och rikligt välsigna där sina barn, och överbevisa de tvivlande om sitt verk och sin sanning. När talet var slut, beslöto de alla utom fru Varski att fara dit. Forstmästaren tvivlade och trodde om vart annat. Han kunde icke fullt fatta och förstå Guds verk. Att jag talade sanning, det visste han, och att det var något överjordiskt, det visste han, emedan jag i dvala kände till det, som inga andra än han och hans hustru kände till, nämligen om deras liv.

När det blev afton, gingo vi till fru Lindens lokal, det låga hemmet, om vilket jag i dvala hade nämnt. Hela den lilla lokalen blev full av människor," mest av sådana, som förut hade hört mig. Det dröjde ganska länge den aftonen, förrän jag blev i dvala. Då beslöto forstmästaren V. och herr Varski att taga sig en promenad och inandas frisk luft och sedan komma tillbaka. När de kommo tillbaka, hade jag icke ännu blivit i dvala. Därför att det dröjde så länge, steg tvivel mer och mer i forstmästarens hjärta. Han tänkte kanske: vad är det för en Gud, som låter oss vänta så här länge? Han hade riktigt på allvar beslutit att pröva den ande, som talade genom mig, och icke avlägsna sig förrän han hade klart för sig vad detta var. Då jag slutligen blev i dvala, började jag uttala hans tvivlande tankar. Mycket mera än detta hände sig där. Forstmästaren fick se något överjordiskt, som han aldrig sett förr. Han blev överbevisad om sanningen och Guds verk, han ville ej spjärna mot udden, emedan han såg sig för svag därtill. Han visste, att det var Guds Ande, som talade genom mig, och han fruktade Gud. — När talet var slut och jag uppvaknat ur dvalan, gingo alla till sina hem, glada över det de hade hört och sett. Även jag gick hem tillsammans med tant Vikström och hennes tvänne unga troende döttrar.

Följande afton hade jag ett allmänt tal vid Annegatan, hos herrskapet Sippola. Då var även fru Varski med. När det allmänna talet var slut, ämnade några stanna kvar en stund och samtala där. Men emedan fru Varski ännu var ganska svag, hämtades en isvostshik fram till paradtrappan och forstmästarinnan och fru Varski åkte hem. Följande aftnar fortsatte jag att tala på olika ställen i staden. En afton när mötet redan var slut, kommo forstmästaren Vartiovaara och doktor K. till herrskapet Mandelins lokal vid Skeppsredaregatan 7, där mötet hade varit, och bådo att få stanna en stund och samtala med mig. De fingo lov därtill och blevo bjudna in i salen, där samtalet började. Doktorn frågade, om han skulle få pröva mig och överbevisa sig om vad det var, som kom mig att bliva i dvala. Jag svarade, att han gärna finge göra det. Han talade om en slags apparat, med vilken han sade sig kunna taga reda på rätta förhållandet med mig. Jag smålog och sade: „Så länge har man försökt att pröva mig än på det ena än på det andra sättet, men aldrig har man kommit till något annat slutresultat än att den ande, som behärskar mig, är hög och svår att strida emot." Bäst som jag satt och talade under korta uppehåll, märkte jag, huru allt omkring mig förvandlades. Det blev så tyst och stilla omkring mig. Jag hörde ej ens mer, vad de i rummet omkring mig talade. Plötsligt uttalade jag doktorns tankar. Och genast svarade han, att han hade tänkt just så, som jag sade. Redan detta gjorde intryck på honom. De sutto alldeles tysta i rummet. Snart reste jag mig upp och började kraftigt tala till dem. Jag hade blivit i djup dvala, och enligt de närvarandes egen berättelse hade mina ögon varit såsom förvandlade. Alla böjde de sina knän, doktorn med. Guds Ande var så mäktig och talet så väldigt, att alla (doktorn med) upplyfte sammanknäppta sina händer mot höjden. Från den stunden beslöt forstmästaren Vartiovaara att tjäna Gud i ödmjukhet och lydnad alltid. Där skedde hans pånyttfödelse. Han var en man, som aldrig varit i den djupa, mörka världen, utan däremot alltid trott på Gud och velat leva ett sant, rent och kristligt liv. Men han var under lagen, han var icke en friköpt själ, han hade icke helt omvänt från synden och låtit sig pånyttfödas genom den Helige Ande. Men nu hade han lämnat allt och beslutit att följa sin Frälsare. Många profetior blevo uttalade om honom den kvällen, varutav många redan gått i fullbordan. Vidare blev sagt till honom, att då han kommer hem, skall han i kärlek tala med sin hustru, att de hädanefter må leva ett enigt och fridfullt liv tillsammans.

Så gick dag efter dag, och nästan på varje möte som hölls av mig infann sig herrskapet Vartiovaara. Herrskapet Varski hade redan rest till sitt hem i Ikalis köping i följd av att deras lilla barn hade dött. Nästan varje dag bad herrskapet Vartiovaara mig att komma till sig att bo. Men jag ville det icke, därför att jag hade det så bra där jag bodde hos herrskapet Vikström. Tant Vikström var som en moder för mig och hennes glada, livliga döttrar som systrar till mig. Vi hade mycket roligt tillsammans. Det var ett fridfullt hem! Jag hade bott där redan omkring ett helt år, och därför ville jag ej på något sätt lärana dem och flytta bort till ett annat hem. Men då herrskapet V. bad mig så enträget, gick jag dit till dem om dagarna, men då det blev afton, gick jag tillbaka till min gamla plats. Men så hände det, att forstmästaren med sin fru en afton infann sig hos oss. Då bådo de enträget, att jag skulle följa med dem. Jag ville det icke, jag riktigt grät. Men då de lyckades få tant Vikström av samma åsikt som de voro, och hon bad mig att flytta till dem, då måste jag fara med dem, fastän saknaden var stor. Tant Vikström förklarade saken så, att hon tyckte, att jag skulle få det på allt sätt bättre, om jag flyttade dit. Hon bad mig att varje dag komma tillbaka till dem, fastän jag hade annat hem, och försökte på allt sätt trösta mig och göra mig glad. När jag första kvällen lade mig till vila på den nya platsen, kändes det så underligt, men sedan några dagar gått, trivdes jag så bra, att jag icke alls skulle brytt mig om att fara tillbaka. Då redan en ganska lång tid hade gått, förstod jag nog, att det var Herrens vilja, att jag skulle bo hos dem. Ty jag var ganska mager och blek då jag kom dit, men nu hade jag redan blivit mycket starkare och ganska fet. Jag fick kraftigare mat och bättre omvårdnad. Jag vilade varje dag åtminstone alltid en timme. Tant och farbror Vartiovaara, som förut icke varit lyckliga tillsammans, voro nu glada och kände friden. Nästan varje söndag gingo vi i Herrens hus, oftast i Johanneskyrkan. På morgnarna hade vi bönestunder inför Herrens ansikte, och ganska ofta hade vi tillsammans med några vänner bibelstudier. På aftnarna hade jag allmänna tal i Missionskyrkan. Den var varje gång överfull av åhörare, även präster infunno sig där. Herren verkade mycket där med sin Ande. Ibland besökte jag mitt hem. Även i Tenala socken och Ekenäs verkade jag. överallt där Herren förde mig fram, fick jag erfara hans stora nåd och kärlek. Herren var med mig och gav mig kraft och mod att bekänna honom bland folket. I Tenala blev jag vänligt mottagen av kyrkoherden, som är en verklig herde för fåren i sin församling. Han vill sin församlings bästa, han strider mot synd och ondska och söker att vinna sina församlings medlemmar för Gud och det eviga livet. Han frågar icke efter, genom vilken väckelsen kommer i hans församling, han ser blott till om väckelsen är från Gud. Och finner han det vara så, då är han nöjd och prisar Gud, fastän det skulle vara en av de minsta små, som skulle åstadkomma väckelsen. Fastän så många onda och falska rykten spridits ut om mig av illa sinnade och sataniska människor, har han dock icke trott dem, emedan han själv både sett mig och hört mig förkunna Jesu Kristi sanna, rena evangelium. Utan han har ända tills nu försvarat mig och Guds verk genom mig och bjudit sin församling att lyssna till det Herrens ord, som flödar över mina läppar, och varnat dem att lyssna till människors tal och tro de falska rykten och osanningar, som om mig äro gängse i världen. Han har varje gång låtit mig uppträda i sin kyrka, och alltid har den varit överfull av åhörare. Väckelsen har varit mycket stor i Tenala, och många själar hava där funnit frid med Herren. Jag tror, att hela Tenalas folk skall vara ett saligt, frälst Herrens folk på livets dag. Jag tror, att herden där skall på den ljusa dagen få träda fram till tronen med hela sin församling, för vilken han bedit och över vilken hans själ vakat, under jubel och himlaharpors toner och evighets klockors klang. Stort är ansvaret för en själasörjare! Men ack, huru stor blir icke lönen, om själasörjaren gjort allt, vad i hans makt stått, för själarnas frälsning i Jesus Kristus, här på jorden! Om alla själasörjare skulle låta sig ledas av den Helige Ande och med flit verka för själarnas frälsning i Jesu blod, då skulle Herrens församling, den rätta församlingen av Herrens utvalda, säkert vara mycket större. Give Gud sin nåd, att varje själasörjare, predikant och lärare här på jorden måtte undfå den Helige Ande, så att de i sina stora kall skulle kunna stå som nyttiga Herrens tjänare och ropa med David; „Låt, o Herre, vårt fångna folk komma tillbaka såsom bäckar i sydlandet!" (Ps. 126: 4).

I mitten av februari månad reste jag till mitt hem och stannade där ganska länge. Under tiden verkade jag i min hemort och där omkring. Det var för mig en underlig tid. Julgranen stod kvar ännu, stundom i köket och stundom inne i mitt rum. Aldrig förr hade vi haft julgranen så länge inne. Den skulle icke heller hållits så grön och vacker, om icke köket hade varit kallt. Men emedan ingen bodde i köket, var det kallt, och därför stod julgranen än så frodig och grön. Min kära moder stod ofta förbjupad i tankarna och såg på den. En gång sade hon: „Ja, månne jag vara med eder ännu nästa Jul? Jag tror, att jag icke lever länge mer." ,Jo, jo, mamma, nog skall du leva, nog skall du vara med oss nästa jul ännu!" ropade jag och min yngre syster nästan på en gång och omfamnade vår lilla mamma. Nästan alltid, då det kom något främmande eller någon av vår moders vänner till oss, talade hon så underligt, liksom skulle hennes själ redan då varit på väg att höja sig över jorden. Ofta tog hon sitt främmande med sig in i mitt rum. Där bad hon mig spela på orgeln och min yngre syster att sjunga. Under tiden pekade hon på den ena tavlan efter den andra och förklarade, att hon njöt att få se på dem. Ovanför min säng hänger en ganska stor tavla med vita ramar, som föreställer Jesus bedjande i Getsemane. På varje sida om den hänger en tavla. Den ena föreställer herdarna i natten, då de väntade att få se stjärnan, som skulle framträda ur Jakob. Den andra tavlan föreställer barnet, fött i Betlehem. En liten bit därifrån hänger en annan tavla, som föreställer Jesus, då han stod med knäppta händer, blickande uppåt himmelen, och tackade Gud, sägande: „Jag prisar dig, Fader, himmelens och jordens Herre, att du har dolt detta för visa och kloka och uppenbarat det för enfaldiga" (Matt. 11: 25). Förutom många andra tavlor hänger en porträtt ovanför byrån i mitt rum, som föreställer mig på Kammio sjukhus. Om alla dessa tavlor tyckte min moder mycket, men mest tyckte hon om den sistnämnda. Hon hade fått den av mig, och därför tyckte hon om den. När hon såg på den, mindes hon, huru svag och nära döden jag låg just då, när Herren tog mig till redskap i sin hand och hörde hennes böner. Ofta sade hon till sina vänner: „Huru har Guds kärlek varit så stor mot mig, huru har han berett mig en sådan glädje på ålderdomens dagar?" Nästan alltid hade jag min moder med mig, då jag höll möten i olika gårdar och byar där omkring. När det var kallt, sväpte jag in henne och satte henne bredvid mig i släden. Alltid var hon glad. Mången gång mitt i tårefloden log hon emot oss. Jag vill särskilt omnämna den sista färden min moder gjorde. Det var till Ekenäs min moder och jag en morgon ganska tidigt ställde färden, även min yngre syster var med. Vi satte på modern en stor varm päls, så att hon knappt kunde se bakom sig eller röra sig. Hon var alltid van att fröjda oss, även nu gjorde hon det. Hon satt och smålog, medan hon talade allt möjligt barnsligt, men roligt och gjorde oss glada. Det var en klar dag. Isen, över vilken vi körde till staden, var alldeles glatt, så att man nästan kunde spegla sig i den. Sedan vi varit i staden till följande dag och jag hade hållit där ett möte, reste vi, på samma sätt som vi kommo, till hemmet igen. Men nu var tiden inne, så att jag åter måste lämna hemmet och fara tillbaka till Helsingfors. Mina föräldrar voro mycket glada över, att jag fått en så god vård hos herrskapet V. i staden, och fruktade icke alls att låta mig fara. Emedan mina föräldrar ej tyckte om, att jag bodde än här än där bland olika människor i staden, utan önskade, att jag skulle få ett stadigvarande hem, uti vilket jag skulle hava vård, emedan jag var så svag och hade svårt att sköta mig själv alltid då jag var där i staden, gåvo de på herrskapet Vartiovaaras egen begäran en fullmakt eller intyg åt dem att hålla mig såsom egen i sitt hus, och bådo mig att icke fara bort till någon annan plats. När jag den gången lämnade hemmet, stod min kära moder och vinkade så länge som hon kunde se mig. Jag vinkade tillbaka och ropade: „Gud välsigne dig, lilla mamma! Kom nu alldeles säkert till Helsingfors på lördagen!" Det var nämligen min två-års fest på lördagen, den 22 i samma månad, — När jag anlände till staden, blev jag vänligt mottagen där. Och när lördagen kom, väntade jag min moder — men förgäves. Hon hade blivit sjuk och kunde icke komma. Efter festens slut gingo vi alla hem och dagarna därefter fortsatte jag att verka och trivdes ganska bra på min nya plats.