Min moders död.

Såsom jag i slutet av min föregående berättelse redan nämnde, hade min moder blivit sjuk. Man hade fört henne till Ekenäs sjukhus, i följd av hennes svaghet. Man fruktade att föra henne till Helsingfors, emedan det var så mycket längre väg. Hon hade fått svåra plågor i magen och blivit mycket heftigt sjuk. Genast underrättade mig min fader i brev om det som hade hänt, men det dröjde ganska länge, förrän jag erhöll brevet. Strax ringde jag upp per telefon till Ekenäs sjukhus och fick då veta, att hon var svag och skulle opereras för brock. Sorgen blev stor. Vad skulle jag göra? Helst skulle jag strax rest dit, men jag hade ju lovat att tvänne aftnar efter varandra tala där i staden. Och därför kunde jag icke resa. På eftermiddagen den första mars ringde jag åter upp per telefon till Ekenäs, och förfrågade mig om min moders tillstånd. Jag fick då veta, att hon blivit opererad och var mycket svag, samt att hon på aftonen kl. 6 skulle på nytt opereras. Man förklarade, att hon hade en sådan sjukdom, som man ej kände till, och att hon ej skulle kunna leva länge, om hon icke kunde genomgå den andra operationen. Då jag hörde detta, började jag hejdlöst gråta. Men slutligen fattade jag mod och sade: „Hälsa min moder, att om jag icke hinner dit och om vi ej mera få träffa varandra, skola vi mötas hos Gud i himmelen" m. m. jag hade icke förut vågat tro, att min moders tid var slut, icke heller nu vågade jag tro det. Men stor var likväl sorgen och fruktan för att hon skulle dö. Jag mindes, huru det blivit sagt genom mig i dvala, då min moder låg insjuknad i lunginflammation för omkring ett halvt år sedan och detta grävde i mitt hjärta och gjorde mig orolig. Det blev sagt, att min moder ej då skulle dö, fastän hon var så sjuk och alla trodde det, utan att hon ännu en liten tid skulle få vara med oss, att hon tvänne gånger skalle insjukna och bliva frisk igen, men då hon tredje gången skulle bliva sjuk, skulle hon dö, men Herren skulle trösta mig, och genom mig skulle han även trösta alla de övriga egna. Jag försökte på allt sätt jaga bort dessa tankar, men de ville icke fly. Jag hade beslutit att resa med första tåg, vilket jag också gjorde. Men tåget avgick först kl. 6 tiden på aftonen och anlände först kl. 9 till Ekenäs. Emedan jag var av sorgen så betungad och svag, ville tant och farbror ej låta mig resa ensam. Och emedan tant var sjuk, så att hon icke kunde följa med, kom farbror ensam med.  Under färden blev jag i djup dvala, där jag satt i kupén, men  talade intet, förrän då jag vaknade. Då började jag berätta, att jag sett min moders själ ila mot de eviga hyddorna, att jag såg hennes kista och grav m. m. Detta var kl. 7 på kvällen. Av dvalatillståndet hade jag blivit starkare och grät icke mera. Men ofta sade jag under djupa suckar: „Mamma, min enda tröst på jorden". När vi hunnit Ekenäs och tåget stannade, skyndade jag så fort som möjligt upp till min mosters gård. Farbror hade jämt upp att hinna med. Då jag rusade in genom dörren, ropade jag strax: „Huru är det med mamma? Lever hon?" Moster tog glatt och kärleksfullt emot mig och i mild ton sade hon: .Mamma då? Hon mår bra, hon." Åter frågade jag: „Lever hon?" „Jo, jo, huru skulle hon icke leva", svarade min moster igen.  „Men då vill jag strax se henne", sade jag. Moster föreslog då, att jag skulle vila till morgonen och sedan först gå. Men jag ville det icke. Då sade hon, att man så sent på kvällen icke finge träffa henne, och ännu mindre nu då hon just blivit opererad. Jag var mycket orolig. Jag märkte, att moster dolde något för mig, och mina kusiner sågo så stilla och sorgsna ut. Men huru mycket jag än begärde att få se min moder, fick jag det icke. Än mera orolig blev jag, då jag märkte, att en av mina kusiner viskade något i smyg åt farbror. Jag fruktade det värsta, eller att det var ordet „död" hon viskade. Jag sprang till telefonen, men moster var lika fort där som jag, fattade i luren och frågade, vart jag skulle ringa. Jag svarade: „Till doktorn." „Nej, nej, kära Maria! Inte skall du ringa dit så sent. Var lugn nu bara och vänta till morgonen!" Men då sade jag: „Jag märker, att ni gömma något för mig.  Jag är oviss. Låten mig veta var min moder är! Låten mig veta, om hon lever eller är död!   Det är bättre, att jag får veta sanningen. Se ni icke att jag lider? Sägen sanningen fritt ut!" Då svarade min moster: „Nå, jag skall säga nu alldeles som det är, men icke skall du sörja. Mamma har farit till himmelen." Knappt hann hon uttala detta, förrän jag knäppte mina händer och sträckte dem uppåt, under det jag oupphörligt ropade: „Min kära moder, min kära moder!" Men just då kom Herren och hjälpte mig. Jag sjönk ned mellan mosters händer och blev alldeles tyst. Jag blev i dvala. Herren ville styrka mig. Endast Han och hans änglar äro vittnen till, huru jag älskade min moder, och vilken smärta jag känt efter hennes död. Farbror och moster lyfte mig på en säng, och där låg jag utan att vakna flere timmar, och alla vakade. Moster hade sänt bud på mina bröder, strax då hon hörde, att jag skulle komma, men de hade icke hunnit fram ännu. Hon visste nog, att kampen skulle bliva svår för mig, då jag finge se min moder kall. Kl. 7 på aftonen hade min moder viskat det sista farväl till världen. Några gånger före operationen hade hon frågat: „Kommer icke Maria snart?" Under korta uppehåll, ty hon var mycket svag, hade hon talat om oss efterblivande, men så hade hon sagt: »Jag är så nöjd att lämna allt och fara från denna världen till min Gud och eder Gud. Vem har fått så mycket som jag? Vem har fått höra så mycket? Genom mitt eget barn har Herren talat till mig. Jag har icke kunnat tacka honom, men snart skall jag få göra det bland stora härskaror. Hälsa mina barn, att jag älskar dem ända in i döden! Säg till dem, att de må följa i Jesu fotspår och minnas mina böner, så att jag får möta dem alla hemma hos Gud på uppståndelsens morgon." Mycket mera hade hon talat. Då hälsningarna från mig framfördes till henne, hade hon under ett småleende sagt: „Ja, ja, nog vet jag det. Nog skola vi mötas i himmelen." Då de hade burit henne in i operationsrummet och lagt henne på bordet, hade hon allvarligt talat till dem och sagt: „Vänten nu, haven icke så brått, jag skall först förbereda mig." I detsamma hade hon knäppt samman sina små, av den svåra reumatiska värken sammankrympta händer och läst från psalmen 205 den sista versen, som lyder på följande sätt:

„När jag slutar mina dagar,

Låt mig roligt somna in;

Kalla mig, när dig behagar,

Blott jag är i döden din.

Kom, o Jesu, bliv mig när,

Låt mig bliva där du är."

Sedan hon läst versen till slut, sade hon intet mera. Hon slöt samman sina ögon, och med händerna hopknäppta på sitt bröst slumrade hon in i den eviga vilan. Alla stodo såsom förstummade omkring operationsbordet. — Här vill jag nämna, att då jag var 8 år gammal låg jag på samma operationsbord. Jag har redan tidigare i boken talat därom. Man hann icke operera henne. Den himmelske läkaren hann fortare och borttog för alltid hennes lidanden och plågor. Doktorn hade själv efteråt yttrat, att han aldrig förr hade sett eller behandlat en så modig, men på samma gång ödmjuk och undergiven kvinna. Kanske hade han icke heller förr sett någon så av lidanden och sorger tärd, men dock tålig och mild moder.

När jag vaknade upp ur dvalan, mindes jag icke strax vad som hänt, men efter en liten stund erinrade jag mig, att min moder var död. Och många timmar gingo under bitter smärta och hejdlös gråt. Jag hade dock, emedan jag så länge varit i dvala, blivit så mycket mera lugn, att jag icke i överilning ropade, utan låg under tårar och väntade på morgonen, då jag skulle få se min moder. När det blev morgon, kommo mina bröder och egna till staden. Även dessa voro mycket bedrövade, men de äldre voro på samma gång glada, att Herren hade lindrat för alltid hennes plågor. Vi gingo alla tillsammans till sjukhuset. När vi kommo in i det rum, där min moder hade legat, och fann hennes säng tom, steg sorgen åter bjärtare fram från våra hjärtan. De hade redan hunnit bortföra min moders lik, och en av sjuksköterskorna följde oss dit, där de hade lagt henne. Det fanns där tvänne lik. Och då jag upplyfte det vita lakanet på det första liket och fann det vara en ung son, välsignade jag i tysthet hans stoft och gick till det andra liket. Jag darrade och tårar rullade utför mina kinder, under det jag varsamt upplyfte lakanet. Och ack, vilken syn såg jag! Min egen, dyra moder låg där kall och blek. Jag kastade mig på knä vid båren, slog mina armar omkring min moders stoft och kysste hennes kalla, döda läppar. Tårarna liksom stelnade och upphörde att rinna. Mitt hjärta fylldes av ljusa, himmelska tankar. Jag tyckte mig se min moder förklarad bland änglar inför Gud. Jag tyckte mig höra himlaklockors klang. Och slutligen började jag sakta tala: „Vem beder nu mera för mig, då du är borta?"' Och åter kysste jag hennes stelnade läppar och kalla panna. ,,Vem tröstar mig då jag har motgångar och sorger? Sov gott, min dyra moder, jag glömmer dig aldrig. Älskad är du, var välsignad! Gud löne din kärlek och dina mödor och sorger, du haft för mig och mina syskon. Jag förmådde icke löna din kärlek." Då de med mig varande tyckte, att vi varit där för länge redan, togo de mig nästan med våld bort därifrån. Stor var saknaden och bittert kändes det i mitt hjärta. Huru bittert, det vet endast den, som lik mig har mistat en kär, älskad moder. Endast den, som känt verklig sorg och saknad, kan deltaga i min sorg. Dock är jag mitt i sorgen glad över, att min dyra moder sluppit denna världens lidanden, mödor, sorger och besvär, och fått flytta hem, till sitt rätta hem, och till den Gud, hon tjänade och älskade. Give Gud, att jag, min sörjande fader och mina syskon även snart finge vara där. Give Gud sin nåd, så att jag kan fortsätta att arbeta i Herrens vingård och tillsammans med alla mina syskon följa i vår trogna moders fotspår, ty hon har gått den rätta vägen genom livet. Lyse Guds ords klara ljus på vår stig, tills vi sist få sluta vårt vandringslopp i frid, och lik vår moder gå hem till Gud i livet genom en salig död! Ty en dag i Herrens gårdar är bättre än eljest tusen. Saliga äro de som bo i Herrens hus, de lova honom beständigt.    Huru ljuvliga äro icke dina boningar, Herre Sebaot!   Hjälp oss att gå från kraft till kraft i dig; tills vi få träda fram inför dig, vår Gud, på Sion (Ps. 84: 11, 5, 1, 8).