Min moders begravning.

Söndagen den 9 mars 1919 nedmullades å Snappertuna begravningsplats stoftet av min moder, Josefina Vilhelmina Åkerblom, i närvaro av, utom de närmaste egna och ortbor, vänner från Österbotten, Ekenäs, Helsingfors m. fl. orter.

Den hädangångna, en i lidandet beprövad moder, som fått dricka ur lidandets bägare i fullare drag än mången annan här i världen, hade nu fått sin plats i den svarta enkla kistan, som var beklädd med ett svart flor omkring. På fotändan av kistan stod skrivet: Sov i frid!, och på huvudändan var ett silverfärgat kors. Innanför var kistan vit. Omkring den saligt avlidna modern hade jag själv satt blommor av olika slag.

Omkring hennes huvud med det långa, svarta håret, som redan var blandat med många silverfärgade strimmor, satte jag även vita blommor, och i hennes små, av reumatismen sammankrympta händer lade jag, vita blommor och gröna blad. Där låg hon nu, vår kära moder, så vackert klädd i vitt och nedbäddad bland blommor och blad, men kall och stel! Locket var avlyftat och alla hennes barn stodo sörjande omkring. Närmast stodo hennes 12 barnabarn med tårade ögon. Den lilla 4 årige Gösta grät och sade: »Mormor får ej dö, mormor får ej gå bort! Nu kommer mormor aldrig mera till mig m. m." Detta rörde oss än mer. Vi sågo, huru älskad hon var av alla, t. o. m. av de små, som stodo omkring hennes stoft.

Efter att hava sjungit och nedkallat den Högstes välsignelse över vår moders stoft, lyfte vi locket på. Mina bröder, hennes söner, togo varsamt i kistan och buro den sakta ut för alltid från vårt hem, hennes hem, den låga, röda stugan, medan vi under bittra tårar sjöngo: „Jag går mot döden — — —"   och   „Hela  världen   fröjdas   Herran-------". Min moder sade, medan hon ännu levde: „När jag dör, skolen I sjunga: „Hela världen fröjdas Herran — — —". Hon visste, att hon var en lidandens moder, och därför ville hon, att vi hennes barn, make och egna och hela världen skulle fröjdas över hennes befrielse från träldomens land. Alltid då hon talade med oss om sin död, varnade hon oss att sörja och begråta henne, när Herren skulle lossa hennes bojor i döden. — Bröderna, hennes söner, lade varsamt ned kistan utanför stugan och alla blevo alldeles tysta och väntade — på vad, det vet jag ej. Men snart började kyrkklockorna ringa. I tystnaden kunde min själ, kanske även de andras själar, tydligt höra himlaklockors klang och harpotoner, blandade med kyrkklockornas ringning. Nu försvann tystnaden. Klockornas klang manade bröderna, hennes söner, att föra sorgetåget an. De fattade på nytt i kistan och gingo sakta framåt. Alla följde vi långsamt efter. Närmast kistan gick min fader. Hans läppar darrade och hans steg voro vacklande. Jag tror, att han bar den största sorgen. Därefter följde jag, Albert, Ester och mina tvänne gifta systrar med sina män och barn, sedan min moders släkt och min faders släkt. Och till sist följde vännerna från olika orter. Även för oss alldeles okända voro där. De ville följa den avlidna modern till hennes sista vilorum. Kanske hade de fått mycket av Gud genom henne eller hennes frukt. Det var ett stort sorgetåg. När vi, med kransar i händerna, hunnit upp till kyrkan, fylldes mitt hjärta av mångahanda minnen. Jag hade ju i denna kyrka suttit med min moder mången gång. Och själv hade hon ju i 50 års tid vandrat troget i detta Herrens hus. I köld och snö, hetta och värme hade hon icke förgätit att varje söndag, om hon var frisk, gå i detta Herrens tempel. Och nu? Nu skulle man bära henne förbi, nu skulle hon för alltid lämnas i gravens djup! Då vi under klockors klang hade hunnit till graven, stannade bröderna, sönerna, ett ögonblick, hållande sin moders stoft, kistan, ovanför graven, tills sorgetåget hade stannat och alla egna hade ställt sig omkring gravens öppning. Nu sänkte bröderna, hennes egna söner, sakta ned sin egen moders stoft, stilla och varsamt ned i den djupa, mörka graven, medan klockaren sjöng: „Jag går mot döden — — —". Pastorn steg fram och välsignade hennes stoft, varefter vi egna och många av de andra togo av sanden vid graven och kastade över vår moders kista i djupet, under det vi välsignade vår dyra moders stoft. Därefter sjöng klockaren, som var en bekant till min moder, mycket högt och vackert psalmen 494: „I himmelen, i himmelen". Tonerna ljödo omkring hela kyrkogården, blandade med vindens susningar. När sången var slut, steg jag fram ända till gravens öppning, så att jag hela tiden kunde se den svarta, blomsterbeströdda kistan, tog fram min Bibel och läste: „Jesus sade till henne: Jag är uppståndelsen och livet; den som tror på mig, han skall leva, om han än dör, och var och en som lever och tror på mig, han skall icke dö evinnerligen" (Joh. 11: 25—26). Då jag hade talat över dessa orden, höll jag ännu ett ganska långt tal till min moders minne. Under tiden jag talade, rådde stor tystnad över hela kyrkogården. Herrens Ande styrkte mig så, att jag icke alls grät, fastän alla andra gräto och voro rörda av talet om min trogna moders kärlek. När talet var slut, sjöngo vännerna från Teerijärvi och Gamlakarleby i kör en av mig själv diktad sång:

Hemmet i  höjden.

Hemma, hemma i Guds himmel

Hos vår Gud och Frälsare

Få vi efter stridens vimmel

Prisa högt vår segrare.

Hemma, hemma få vi alla

Kronor utav idelt guld,

Harpor glänsande likt solen

Hemma hos vår Fader huld.

Hemma, hemma hos vår Fader

Blir det härligt, när en gång

Friade från jordens strider

Stämma in i Lammets sång.

Hemma, hemma hos vår broder

Få vi i det klara ljus

Efter livets kval och strider

Evigt bo i fridens hus.

Hemma, hemma bland Guds härar

Skola vi i paradis

Sjunga glatt om Lammets segrar,

Höja glatt vår Konungs pris.

Hemma, hemma i den fröjden

Sjunga vi med gladligt mod:

„Ära vare Gud i höjden,

Som oss löst med Jesu blod!"

Hemma, hemma få vi en gång

Skåda Jesus som han är,

Frälsta från all sorg och motgång

Få vi bliva där han är.

Hemma, hemma blir det saligt,

När Guds barnaskara säll

Tågar in i himlens klarhet,

Under sång, på livets kväll.

Hemma, hemma, evigt hemma

Få vi mötas uti frid,

Fastän genom gravens gömma

Vägen för från jordens strid.

Hemma, hemma bo de redan,

Som från jorden rycktes bort.

Snart vi även dit skall föras —

Vandringen blir ganska kort.

Hemma, hemma få vi mötas

Uti evig, salig frid

För att aldrig mera skiljas.

Evigt få vi bo hos Gud!

Hemma, hemma, o, hur ljuvligt

Skall det icke bliva där

För de barnen, som här ivrigt

Följt sin Gud och Jesus kär!

Hemma, hemma bland de fromma

Blir det liv och salighet.

Men dit in får ingen komma,

Som ej följt rättfärdighet.

Hemma, hemma få vi alla,

Som oss tvått i Lammets blod,

Harpor, vilkas toner skälla,

Och som giva fröjdfullt mod.

Hemma, hemma få vi mötas,

Detta fröjder oss nu här.

Under vandringen vi glädjas:

Hem till himlen vägen bär!

Hemma, hemma skall det bliva

Fröjd, den ingen kan förstå!

Därför vi i hoppet leva

Att kring tronen snart få stå.

Hemma, hemma få vi sjunga

Med en stämma ren och klar;

Intet där skall tungan binda,

Gud den evigt lossat har.

Hemma, hemma vänta redan

Änglar, lamm och hjortar små,

Även palmer, harpor, kronor

Vänta på oss svaga små.

Hemma, hemma skola alla

Himlens klockor klänta glatt,

Alla himlens toner skälla

Till Guds pris, vår högsta skatt.

Hemma, hemma skall ock Jesus

Kristus Frälsaren, vår Gud,

Glatt oss till sitt hjärta trycka,

Viska: „Här är fridens hus!"

Då sången var slut, fattade mina bröder, min moders egna söner, i spadarna och började nedmulla min moder, deras egen moder. Alla trängde vi oss då fram så nära vi kunde kring gravens öppning, för att få kasta de sista blickarna på kistan i graven. Nu kändes det verkligt bittert. O, vad det sved i mitt hjärta, då jag såg mina egna bröder och hennes egna söner nedmulla min och deras egen kära moder, som vi alla så mycket älskade. När graven var fylld och gravkullen jämnad, steg var och en av oss i tur och ordning fram till kullen och nedlade våra kransar. Alla läste vi högt det som stod skrivet på kransarnas band. Många tårar vattnade strax blommorna och rosorna på gravkullen. Vem kunde nedsätta sin krans eller blombukett såsom en sista hyllning till den kära modern, utan att fälla tårar? Sedan alla nedsatt sina kransar och blombuketter, sjöngo vi alla egna en av min moders älsklingssånger, psalmen 207, varav sista versen lyder så:

„Jag är viss och därpå liter,

Varken liv ej heller död

Mig ifrån min Jesus sliter,

Änglar, höghet eller nöd,

Djuphet eller annat mera,

Vare kommand´ eller när,

Skall mig från Guds kärlek föra,

Som i Jesus Kristus är."

Därefter sjöngo min moders systerdöttrar en sång j blandade toner. Vännerna från Österbotten och Helsingfors sjöngo tillsammans i kör en sång. Till sist sjöngo vi alla tillsammans psalmen 494:„I himmelen, i himmelen-----------". Därefter vände vi alla från graven, nedkallande välsignelse över den. Emedan begravningsgästerna voro så många och min faders boning så liten, hade man ställt till begravningsmiddagen hos min äldsta broder. Dit begåvo vi oss i väg strax från begravningsplatsen. Det var mycket vackert den dagen. Solen sken och glittrade lik diamanter på drivorna. Hästarnas bjällror klingade och vinden susade i träden. — När vi hunnit fram till min broders hem, gingo vi alla in i rummen. Där sjöngo vi och bådo. Sedan vi hade spisat, gingo vi ut. Där fotograferades vi av en ung flicka från Helsingfors. Senare på eftermiddagen samlade jag alla i salen och talade åter till min moders minne, varefter vi bådo och sjöngo igen. Då det blev afton, måste de flesta fara till sina hem. Även mina gifta syskon foro hem till sina kvällssysslor. Men vännerna från Österbotten och Helsingfors stannade kvar där till följande dag, då de ställde färden till Helsingfors. Även jag var tvungen att följa med, emedan jag hade lovat att strax efter begravningen uppträda där i staden igen. Ledsamt var det att lämna hemmet, sörjande fader och syskon. Men jag tröstade dem och lovade att återkomma så fort som möjligt till dem. Jag sade: „Tro icke, min käre fader, att jag kan vara så länge borta, förrän jag kommer till dig och för att besöka min moders grav". Därefter tog jag farväl af fader och syskon och följde med till Helsingfors.