Min kära moder.

Jag kan ej ännu låta bli att tala om min moder och hennes stora kärlek särskilt till mig och mina syskon. Ack, vad hon ville oss väl! Hon offrade allt vad hon kunde för oss. Så många nätter har hon vakat med oss! Så många dagar har hon fröjdat och glatt oss! Hon var min enda tröst på jorden. Alltid då mitt hjärta var hopkrympt av sorg och smärta, sökte jag tröst hos henne, och alltid då jag öppnade mitt hjärta, så att hon kunde läsa mina sorger, tröstade hon mig och bar mig fram till Herren. Om jag var långt borta från hemmet i Herrens arbete, skrev jag ut mina sorger och motgångar i brev, och strax besvarade hon med tröstefulla och glädjande ord. Och då jag var så nära hemmet, att jag kunde fara till henne och därmed likväl icke störa Herrens arbete, gjorde jag det alltid. Då jag reste omkring i Österbotten, och då de första sorgerna och motgångarna där mötte mig, skrev jag ned allt som tryckte mig och sände i brev till min moder. Och då hon med sitt besvarande tröstade mig, blev det ljusare framför mig. På detta sätt sårade jag ofta min moders hjärta och hämtade oroliga tankar och sorg i hennes bröst. Men jag förstod det icke då såsom nu, då hon gått bort ifrån mig. Nu skriver jag aldrig mera till mitt hem något, som kan förorsaka orolighet och sorg bland mina egna. Då jag skriver till min käre fader, skriver jag endast det, som kan glädja honom i sorgen och ensamheten på ålderdomens dagar. Ofta känns det nog tungt, då världen och djävulen rasar emot mig här ute i världen, borta från hem och egna, då jag har ingen, med vilken jag kunde dela sorgen, såsom dä, medan min moder ännu var kvar ibland oss. Men jag har funnit min största tröst i Jesus, min moders Gud, och då jag är bedrövad och lider förföljelse och nöd, går jag till honom. Där vid korsets fot blir allt så lugnt och stilla i mitt hjärta. När världen förbannar mig, då välsignar mig min moders Gud, Och då fienderna av världen möta mig med trug och slag, då fattar han mig i sin hand och möter dem gemensamt med mig. Och när världsoceanens djupa vatten är upphetsat av syndstormarnas raseri, då bär han mig på sina axlar över djupen.  Av allt har jag funnit, att Jesus är min största tröst ändå. Sedan min kära moder gick bort, har jag lidit mycket mera än å hon levde. Och därför tackar jag min käre, himmelske Fader, fastän under bittra tårar, att han tog bort henne, förrän de strider mot mig och Guds verk genom mig började, som nu varit gängse. Ty om hon skulle levat, skulle hon lidit så mycket med mig, emedan hon höll mig så kär. Hon om någon visste vem jag var, emedan jag var hennes bönefrukt. Ingen annan i hela världen vet det så bra som hon. Endast Gud och himmelens änglar veta det bättre. Huru skulle icke min moder känt mig, hon som bedit så mycket för mig och hon som lett mina första steg, lärt mig att bedja och talat med mig om Jesus, Frälsaren. Mera än en fader måste en moder känna sitt barn, och än mer en sådan moder, som blivit så beprövad som hon och vandrat ända från sin ungdom i Jesu fotspår genom lidande och nöd, och utan knot och klagan burit sitt kors. Och fastän så klen och svag, av mödor och sorger nedtryckt ofta ända till jorden, kunde hon giva så stor kärlek. Jag har ofta undrat, var min moder gömde all sin kärlek. Hade hon verkligen ett så stort hjärta, att så stor, gudomlig kärlek rymdes där? Ja, så var det. Men det var Jesus, som hade gjort hjärtat stort, och själv hade han tagit rum därinne. Därför fanns där en källa av kärlek, som aldrig sinade ut, en källa som flödade ännu då, när hon låg på sin dödsbädd och sände sina sista hälsningar till alla sina barn och sin make, förmanande oss att aldrig gå bort från livets Gud, ej byta bort honom mot något annat, och som flödade ännu på operationsbordet, då hon med knäppta händer bad sin sista bön för oss alla. Ännu då hon redan var lagt i kistan, och jag lutade mig ned över henne och kysste sakta hennes kalla, stela panna, kände jag, att kärleken levde. Den hade ej slocknat, denna stora, moderliga kärlekslåga, som varit tänd i hennes hjärta, medan det ännu klappade. Jag visste, att fastän hennes livslampa hade slocknat i döden, brann dock hennes eviga tros lampa. Och ännu då jag stod vid gravens öppning och kastade sand ned på min moders stoft i dess djup, kände jag liksom en doft av eviga kärleksrosor, som aldrig skola vissna, aldrig luta, falla och dö. Jag vet, att min moders stoft i graven är omringat med rena, vita, av Gud välsignade änglar, och att omkring hennes själ i de eviga hyddorna är himmelskt solljus och evig salig fröjd, glädje och ren glans. Jag vet med säkerhet, att hennes kärlek ej slocknat än, jag tror, att den lever med hennes själ. Även tror jag, att hon ännu kan se mig, fastän hennes själ lever i det fördolda. Skulle icke hennes saliga själs blickar följa mig, hennes kämpande barn, här nere på jorden! Om hon nu mera kan bedja för mig, det vet jag icke säkert. Om hon icke kan det, som Gud allena vet, så vet jag ändå, att de böner hon uppsände till Gud, medan hon levde, räcka till. Dessa böner äro som stora, starka kopparpelare alltid omkring mig och mina syskon. Hon har, vad jag tror, bedit mest för mig, och därför kunna ej fienderna till Gud och världens barn, motståndarena till Guds verk och de onda makterna göra mig någon skada. Om de alla bara visste, huru starka min moders bönepelare äro omkring mig, och än mer, huru starka murar hennes kärlek uppfört omkring mig! Då skulle de ej alls våga sträva efter att göra mig skada. Och om de visste, att jag har Herren, den starke med mig, och att han alltid går före mig liksom han gick i en molnstod före Israels barn, då de tågade fram genom Röda havet, då skulle de icke ställa sig stridande emot mig och Guds verk genom mig. Men ack, de veta det icke! Därför vill jag med Jesus bedja: »Fader, förlåt dem, ty de veta icke, vad de göra" (Luk. 23: 34). Bönens barn skall aldrig förgås, så sade min kära moder ofta, och jag har lärt mig att tro hennes ord. Hon har lärt mig det genom sin stora kärlek. Därför tror jag, att om jag beder för mina fiender, skall Gud upplysa dem i sinom tid och frälsa deras själar från döden. Med kärlek övervinner man allt, hörde jag även min moder mången gång säga. Men ack, huru skulle jag kunna älska såsom hon!

„Var finns en kärlek, som intill döden

Står oförändrad i alla öden,

Som lik Guds ängel oss övervakar

Och fordrar intet, men allt försakar?

På denna jorden finns endast en,

En moders kärlek är det allen."

Dessa ord äro verkligt sanna. Jag undrar, huru stora, rena och vackra tankar Topelius hade i sitt hjärta, då han nedskrev dessa sköna ord om moderskärleken!

Guds lag fordrar oss att lyda våra föräldrar och alla dem, i vars vård vi bliva anförtrodda. Men huru sällan finner man nuförtiden barn, som äro sina föräldrar lydiga och värdera dem såsom de borde! Nutidens barn värdera ganska litet sina föräldrar. De äro uppstudsiga, egensinniga och olydiga sina föräldrar. Även detta är ett tecken till tidens slut, det bevisar, att det är nära för dörren. Skriften säger: „Och barnen skola sätta sig upp emot sina föräldrar och tillskynda dem döden" (Matt. 10: 21). I denna vår tids mörker sätta sig barnen och ungdomen så ofta upp mot sina föräldrar och ådraga dem därmed många sorger och lidanden, Detta gör att deras hår i förtid blir silverfärgat och deras pannor fårade, deras händer darrande och deras ryggar böjda. Allt detta gör, att graven öppnar sig fortare än kanske eljest, och de lidande föräldrarna gå med raska steg mot döden. Ack, om barnen och de unga skulle betänka, vilket ansvar även vilar på deras skullror. Även de skola ställas till ansvar inför Gud för sina handlingar. Ack, om barnen och ungdomen skulle betänka även, huru mycket deras mödrar gjort för dem, huru de vaggat dem, då de varit små, på sina trötta armar, huru de lett deras första steg, vakat över dem och bevisat dem stor kärlek! Då skulle de kanske icke lasta på deras skuldror den ena tunga bördan efter den andra, då skulle de kanske icke sarga och sönderslita deras kärleksfulla hjärtan, utan i stället bevisa sina föräldrar kärlek och deltagande i deras lidanden och vara dem undergivna och lydaktiga. Tänk, vilken sorg det skulle bliva, om en moder skulle ryckas bort från barnen, om de icke skulle varit lydaktiga och eftergivsamma! Dessa barn skulle säkert känna det ganska bittert. Säkert skulle de önska sin moder tillbaka för att få börja livet på nytt med henne och leva bättre. Men ack, då är det nog för sent! Ty om man icke värderar och älskar sin fader och moder, medan de leva, måste det nog bliva ogjort, sedan de dö. Huru förskräckligt då, om samvetet skulle vakna och anklaga, än för det ena än för det andra, hela livet igenom. Det skulle bliva ett tungt liv, det! Ack, huru skulle man icke längta efter, att få trycka sina dyra föräldrar till sitt hjärta och viska det lilla, men värdefulla ordet: förlåt, som kanske varit glömt en lång tid, under föräldrarnas livstid, ja, kanske ända från den tiden, då modern ännu hade makt över barnet och lärde det att bedja om förlåtelse. Det var då, när barnet var litet, då när dess hjärta var böjligt och dess ögon ärliga, då när icke än synden fått slå djup rot i det lilla hjärtat, och otro och tvivel ej ännu  rymdes där.  —  Av egen erfarenhet vet jag, huru svårt det är, ifall man gjort något, för vilket samvetet  anklagar. Samvetskval äro de förskräckligaste av alla lidanden här på jorden. Fastän jag älskade så mycket min dyra moder, och försökte att både i andligt och lekamligt avseende vara hennes tröst och stöd, allt efter som Gud gav mig nåd därtill, har jag ändå haft samvetsförebråelser, sedan hon gått bort för alltid. Det första var att tänka: Månne hon har förlåtit allt vad jag felat emot henne? Månne jag varit så god mot henne, som jag bort vara, och som hon varit mot mig? Har jag bäddat mjukt åt henne? Har jag hjälpt henne bära bördorna? Ja, även detta frågade jag mig: Har jag alltid givit henne det jag förmått? — Till dessa mina själsfrågor svarade mitt hjärta ständigt: Nej. Detta sargade mitt hjärta. Endast det har varit och är än min tröst: jag älskade henne, jag hade viljan att alltid vara till glädje för henne. Därför, vad jag har felat, förlåter hennes kärleksfulla hjärta. Därför, kära barn och ungdom, gören allt vad I kunnen för edra mödrar och fäder, medan de leva, annars blir edert liv sorgfullt och tungt, ty edra samveten skola förr eller senare förebrå och anklaga eder. Vi få göra allt vad vi kunna för dem, och likväl räcker det icke till för allt vad de hava gjort för oss. Låtom oss lyda och hörsamma deras bud och förmaningar och lyssna till deras böner, så skall Gud bära omsorg om oss ända till döden, och våra fäder och mödrar skola då gå med glädje och fröjd i sina hjärtan, och döden skall icke i förtid uppsluka dem. Och fastän de skulle av Herren kallas hädan, så skulle vi dock hava lättare att bära sorgen efter deras bortgång, då våra samveten skulle vara rena och icke hava det värsta att anklaga oss för. Fastän saknaden är stor, kunna vi då hava frid och glädje i våra hjärtan. Vi kunna då prisa Gud mitt i sorgen, för att han av nåd för Jesu skull kallat dem till sig och lossat för evigt deras bojor och fört dem från lidanden och nöd. Vi få då tro, att det som vi ej kunde löna de bortgångnas kärlek med, det skall Herren själv löna. Det är min ständiga bön till Gud, att han där uppe måtte löna min kära moder för allt det goda hon haver gjort mig, emedan jag ej kunnat löna henne. Jag vet med säkerhet, att hon redan nu fått lönen. Jag vet, att Gud har givit henne för Jesu skull en strålande krona, en ren vit dräkt, segerpalm och en harpa, från vars strängar hon redan nu får framlocka de härligaste himmelska lovsångstoner till Frälsarens ära. Jag vet, att hon ständigt deltager i änglarnas lekar på de eviga, solbeströdda stränderna i det glittrande solhavet. Gud har nog lönat henne och skall löna. Allt vad jag, min fader och mina syskon ej förmådde, det förmår vår Gud. Även alla andra troende, kärleksfulla, lidande mödrar skall han löna, när de hava kämpat ut och hunnit det rätta målet, såsom min kära moder nu redan har gjort.

„Välsignad vare en sådan moder!

O, det är sötma i tårefloder,

Det är en hugnad för alla tider,

Att i det själviska livets strider

Få rota sig vid en sådan barm

Och av dess kärlek få kyssas varm."

O, vad det nu är tomt i mitt hem! När jag kommer hem, möter mig aldrig mer min kära moder. Och när jag reser bort igen, står hon aldrig, såsom förr, med den vita duken eller någon annan vimpel i sin hand och vinkar ett varmt och kärleksfullt farväl till mig. När jag går in i min faders rum, ser jag ej där min moder, endast min gamle, grånande, sörjande fader, mager och blek. Utför hans bleka kinder rullar den ena tåren efter den andra och spårlöst försvinna de, så komma nya tårar igen och aldrig tyckes de taga slut. Min lilla yngsta syster finner jag även ofta med förgråtna ögon. När jag går i köket, finner jag ej heller där min moder, oftast finner jag det tomt. Den enda levande varelsen, som ofta rör sig där, är en liten katt, som hoppar omkring och leker sina lekar än med ett nystan än med en toffel. Alltid finner jag det rent och snyggt och väl städat av min yngsta syster, som nu är hemmets sol, åtminstone min faders sällskap och glädje i ensamheten. Då jag öppnar dörren till mitt eget, lilla, ljusa rum, där min moders kista låg, och där hon ofta varit med mig och med glädje lyssnat, när jag spelat på gitarr eller orgel, medan min yngsta syster sjungit, ser jag nu blott ett porträtt av min moder, ingen levande, verklig moder till mig ser jag mera. Vilka minnen dyka ej då upp för min syn, och med vilka tankar fylles icke mitt hjärta! Allt är så tomt. Vart jag än går, är omkring mig en underlig tystnad, och min moder finner jag ingenstädes. — Men när jag går till graven på kyrkogården, då tycker jag mig tydligt kunna höra hennes tysta, kärleksfulla tal, fastän hon vilar i gravens gömma. Omkring mig och graven är en himmelsk stämning. Med tårar vattnar jag hennes grav, om sommaren dess blommor, om vintern försvinna mina tårar spårlöst i den vita drivan. Men de gå ej ändå förlorade, de fylla silverbägaren i höjden, ty „de som med tårar så, de skola med fröjd uppskära." Var jag går, ser mig än min moders öga. Och skulle det vara så, att hon ej kan se mig, ser mig min moders Gud ändå. Och med fröjd i hjärtat sjunger jag:

Bland tusende lidande mödrar

Välsignad är du, dyra moder!

Ej lidandet mer dig når,

Guds frid för dig i graven rår!