Efter min moders död.

Efter min moders död och begravning fortsatte jag åter verksamheten i Helsingfors, fastän icke med samma kraft som förut, ty jag var mycket trött och svag av sorgen efter min moder. Ännu svagare skulle jag varit, om jag icke skulle bott hos herrskapet Vartiovaara, ty de både tröstade mig och skötte väl om min hälsa. Under en lång tid gick jag icke till vila utan att gråta. Men sedan några månader hade gått, blev det lättare för mig. Eljest hade vi det ganska trevligt. Tant V. och jag voro nästan varje dag ute på åkfärder, ofta långt ut på isen. Vi hade egen häst och båda voro vi mycket intresserade för hästar. Ibland var också farbror med. Då sutto tant och farbror bakom i släden och jag satt framför och körde. Någon gång hade vi också barnen med, lilla Marit och Anita, som äro 5 och 4 år. Någon gång hände det också, att vi fingo främmande med på åkfärder. Tant V. har alltid tyckt om att rida, därför tyckte hon, att vi passade bra för varandra, emedan även jag var intresserad att rida. Nu började vi tillsammans tänka, på vilket sätt vi skulle kunna skaffa oss en ridhäst. En gång kom till oss en bekant doktor, som berättade, att han hade en fullblodig anglo-arab häst till salu. Han sade, att hästen var väl inriden och vacker. Genast, då tant hörde det, berättade hon det för mig, ty jag var icke närvarande då, när han berättade det. Hon sade, att hon har sett den, och att den är verkligt vacker. Genast beslöts att hästen skulle bliva vår. Men så var det, att jag, fastän tärd av sorgen, måste resa till Helsinge socken och där hålla religiösa möten. Och under tiden jag var där, hämtades hästen till staden. Tant och farbror läto mig strax få veta det, varför jag reste till staden mellan mötena och red tillbaka med den nya ridhästen till aftonen, då mötet skulle börja. När jag hade verkat några dagar där i Helsinge socken, red jag tillbaka. Då föreslog tant, att vi tillsammans skulle gå till ett skrädderi i staden och beställa åt oss ridkostymer. Vi gjorde det. Och sedan de blivit färdiga, foro vi tillsammans till ridinstitutet och började där öva oss i ridning. På detta sätt hade vi det ganska trevligt tillsammans.

Nästan varje kväll talade jag i dvala, fastän jag tidigare på aftnarna höll allmänna tal antingen i Missionskyrkan eller också i privata boningslokaler. Alltid vilade Herrens nåd över oss, och alltid kände vi Guds omedelbara närhet. Om morgnarna, då vi mottogo dagens ljus med en lovsångens hyllning, kände vi, huru nära Jesus var. Och om aftnarna, då vi bådo och tackade Gud för dagen, kände vi, huru han utbredde sina vingar över oss. En gång hände det, att jag blev ganska sjuk. Jag låg i hög feber. Och då tiden var inne, att jag, såsom bestämt var, skulle resa till Tenala för att verka där, blevo både tant och farbror oroliga, ty huru skulle jag kunna fara dit, då jag låg så sjuk. Emedan det hade blivit sagt i dvala, att jag just då skulle fara dit, steg, vad jag tror, tvivel i tants hjärta, då hon nu såg huru svag jag var. Hon kunde icke på något sätt fatta, huru jag skulle kunna fara dit. Men vad hände! Jo, just förrän tåget avgick, reste jag mig upp från sjukbädden, där jag låg, klädde mig och gjorde mig färdig för resan. Då fingo både tant och farbror erfara Guds nåd. De fingo se hans kraft, ty det var Guds kraft, som reste mig upp mitt under feberns lågor. Då fösvann tvivlet från tants hjärta, och både tant och farbror skyndade sig att ställa i ordning allt för min resa. I Tenala blev väckelsen stor, och sedan jag talat där några aftnar, reste jag tillbaka till Helsingfors och en lång tid därefter hade vi varje afton bibelstudier, oftast i Johannes Uppenbarelseboken. Var och en fick uttala sin tanke och uppfattning om det lästa. Ofta voro vi av olika åsikter, men det vi icke fattade, lämnade vi och bådo Herren om upplysning. Så hände det oftast, att jag blev i dvala, förrän de närvarande avlägsnade sig, och då förklarades ofta allt genom mig. Det var Herrens Ande, som talade himmelska lärdomar och sanningar genom mig. Några gånger kommo vänner från Gamlakarleby och Teerijärvi till Helsingfors och gästade hos oss. Tant och farbror blevo snart de bästa vänner med dem och önskade att alltid få vara tillsammans med dem. Under tiden de gästade hos oss, hade vi många ljuvliga stunder tillsammans inför Herrens ansikte. Emedan det var brist på föda där i staden, började både tant och farbror tänka på, huru det skulle vara att flytta upp till Österbotten och där bosätta sig. Och länge dröjde det ej, förrän tant och farbror hade klart för sig och beslöto att resa till Gamlakarleby, först därför, att de älskade så mycket det österbottniska folket, och sedan därför, att i Österbotten var på allt sätt bättre att skaffa sig matvaror än i huvudstaden. Men mest var det därför, att i Gamlakarleby fanns så många verkligen levande kristna, som kämpade för sanningen. Tant och farbror ville kämpa tillsammans med dem för, Herrens sak.