I Österbotten.

Det var vår. Snön hade smultit och isarna flutit bort. Allt var redan så sommarlikt, då vi flyttade bort från Helsingfors upp till Gamlakarleby. Vi togo först in hos gårdsägaren Enqvist och bodde i nedre våningen av hans gård, i följd av att farbror ej hade hunnit köpa sig en gård eller villa, såsom han tänkte. Jag började på nytt verksamheten i Gamlakarleby; även i Teerijärvi och på öarna verkade jag. Guds nåds källa överflödade, och den Helige Ande vilade över många hjärtan. Herrens vindar blåste och uppryckte de onda otrons och tvivlets djupa rötter från många oroliga hjärtan. Herrens små hopar ökades nästan varje dag med någon nyomvänd, av Herren återfunnen son eller dotter. Stor var väckelsen. Kraftigt verkade Herren och segrade i många hjärtan och frälste många själar.  På sommaren hade vi många utfärder, oftast hade vi stora möten och sammankomster på sådana. En gång foro vi med automobil till öarna. Det var en mycket vacker dag. Solen sken och fåglarna kvittrade och ljumma sommarvindar blåste. Vi hade mycket roligt på den utfärden! Hela ungdomslokalen var fullsatt av åhörare, så att t. o. m. många voro tvungna att stå utanför. Sedan mötet var slut, gingo vi alla ut i det gröna. Och där sjöngo vi och fröjdade oss i det fria över Skaparens stora underverk. När tant, farbror och jag kommo hem på aftonen, var klockan redan över 11. Automobilen, som skulle avhämta oss kl. 7 på kvällen från öarna, hade försummat sig och kom först över kl. 10. — En annan gång reste jag, tant och farbror åter med automobil till Teerijärvi. Där hade tant och jag mycket trevligt ute i den fria naturen, medan farbror satt inne och skrev eller arbetade med en bok. Vi voro ute på sjön och rodde, och ute i skogen och plockade hallon och andra bär. På aftnarna hade jag allmänna möten, även många dvalatal blev det där. Teerijärvi är mycket vackert. Där finns många vackra höjder och kullar, även djupa dalar. Teerijärvi har 60 insjöar och kallas „Österbottens pärla". Därför kommo tant och farbror med mig dit för att få njuta av den härliga naturen. När vi hade varit där en liten tid, reste vi igen med automobil tillbaka. Många gånger reste jag ensam dit, men oftast hade jag en ung flicka, som heter Ellen, med mig. Och roligt hade vi tillsammans. Visserligen mötte mig även många sorger, men dem vill jag icke tala om. Det är bättre att tala om de roliga och glädjefulla stunderna. En gång, då jag var i Teerijärvi, blev jag mycket sjuk och hade över 40° feber. Då samlades i rummet, där jag låg, en liten hop kristna vänner, som bådo om mitt tillfrisknande. Och så hände det, att medan de ännu bådo, blev jag alldeles frisk. Detta styrkte de bedjande och gav dem mera tro på bönhörelser. Även min tro, att Gud hör bön, blev större. Emedan jag höll hemmet, där jag bodde, så kärt, hade jag ofta nog litet ledsamt, då jag var borta såsom på öarna eller i Teerijärvi och verkade. Och roligt var det att någon gång då och då få mottaga brev av tant och farbror, eller från mitt eget lilla hem i Snappertuna. En gång, då jag var ensam i Teerijärvi, fick jag med stor glädje mottaga ett så lydande brev av tant Vartiovaara:

Vårt älskade och saknade barn Maria!

Vi hava saknat och längtat så efter Dig. O, de härliga stunder vi haft varje kväll tillsammans! Enqvist berättade i dag på förmiddagen, att Du ringt hit, och vi voro ledsna på honom, att han icke ville underrätta oss detta redan i går kväll. Jag anar nog, att Du har där först litet ledsamt, ty mitt hjärta krymps ihop, när jag tänker, hur allena Du är, lik en liten fågelunge, som fallit från nästet, och jag hade hjärtats lust att komma genast ridande dit och trycka Dig tätt vid mig och viska Dig i örat, hur vi hålla av Dig och vilja alltid vara tillsammans med dig, ända till tidernas ände. — Men det är väl bäst, att honungsburken kommer först och farbror och tant sedan efter några dagar. Det är ju härligt, att vi göra Guds vilja och lyda honom. Han leder allt och skyddar Dig från allt ont! — Vi bådo klockan 1/2 12 så hjärtligt för Dig, att Gud må styrka och giva krafter åt vår kära Maria. — Läs Jonaboken från Bibeln, och Du får säkert krafter. Det hava vi även läst i dag och prisat Gud. —Elsa har farit, hon for med 3-tåget och hennes sista ord voro: „Hälsa Maria!" Tacksam var hon mot Dig och mot Gud, hon berättade för mig, att nu förstår hon att älska och högakta Dig mera, när hon har mera lärt känna Dig och din kärlek — — — Den tanken tyckte hon vara så rörande och kärlek väckande, att Du har burit henne såsom moder sitt  barn till Kristus. — Kära, lilla vän, — — — jag längtar efter dig och sänder dig mina moderliga hälsningar. Vår himmelske Fader styrke Dig och bevare Dig från världens sorger och bekymmer och från allt ont! — Israels Gud, urtidens Gud lever och hjälper oss! Han give Dig krafter att strida mot allt ont!

 Din tårande ,,moder."

Detta brev gladde mig mycket, och gav mig mera mod att kämpa i Teerijärvi för själars frälsning. Elsa, om vilken tant talade i sitt brev, är en ung flicka från Helsingfors, som var hos oss på sommarnöje. Hon hade blivit väckt från sin syndasömn och kände nu verklig frid med Gud i sitt hjärta, och därför kunde hon vara glad. — Många andra brev fick jag mottaga till glädje och tröst för mig i ensamheten, då jag verkade på olika orter. Och då jag orkade och hade tid, besvarade jag dem. När jag verkade i Gamlakarleby och fick vara hemma hos tant och farbror, var det nog trevligast ändå, ty man är icke alltid förstådd, då man är hos främmande människor. Tant och jag brukade då nästan varje dag vara ute på åkfärder. Ofta redo vi ned till havsstranden. Där stodo vi ofta länge och tittade ut åt det öppna havet. Ibland åkte vi velocipeder och foro ganska långt utan att tröttna.

Vi gingo ofta på visiter i sådana gårdar, där det fanns stora trädgårdar, och där roade vi oss med att plocka och äta jordgubbar och andra bär av olika slag. Ibland brukade vi även bada och taga solbad, när det var varmt om sommaren. Så gick vecka efter vecka och det började lida mot hösten. Flitigt verkade Herrens Ande genom mig och Herrens skaror ökades. I augusti månad kom ärkebiskopen Johansson till Gamlakarleby för att hålla biskopsvisitation. Han hade förut icke alls hört om väckelsen i Gamlakarleby, Teerijärvi och Öarna. Men när han infann sig här, berättade prästmännen allt för honom. Men här vill jag tillägga, att för honom blev icke berättat alls såsom det verkligen var, utan man vilseförde honom så långt man kunde och talade de grövsta osanningar om verksamheten genom mig och om väckelsen. Det var pastor Vesterlund, som först av alla har stridit emot Guds verk genom mig med de grymmaste och svartaste vapen, som man aldrig skulle kunna tro eller vänta att en präst skulle fatta uti. Samma dag, då biskopsvisitationen skulle äga rum, foro vi, jag, tant och farbror, till kyrkan, icke för att höra skymfningar och bliva nedsvärtade, utan för att få höra det rena, sanna evangelii ordet predikas. Men så var icke fallet. I stället för livets vatten genom Guds ord för de törstande själarna, fingo vi det stenhårdaste barkbröd, som icke våra hjärtetänder rådde på. Ty från altarrunden, framför vilken ärkebiskopen stod och talade, kom över oss såsom ett mörkt moln. Ty över ärkebiskopens läppar flöt ned över oss de grymmaste skymfningsord och osanningar. Han beskyllde oss för allting annat än vi voro värda att beskyllas för, och det i den stora församlingens närvaro. Men han sade: „Ända tills i går har det varit för mig obekant om denna rörelse och om denna unga flicka, som uppträder lärande här." Således, som jag redan nämnde, hade man först samma dag han kom, underrättat honom om min verksamhet. Sedan ärkebiskopen slutat sitt grymma skymfningstal, frågade han, om det fanns någon i kyrkan, som hade något att säga emot det han hade talat. Men alla voro så bestörta av den hämska överraskningen, att de ej i första hast kunde säga något, fastän mångas hjärtan nog fylldes av bitter hat mot allt, som uttalades om Guds verk, varigenom så många själar hade funnit sitt eviga väl och tron på Gud och Hans Sons Jesu Kristi frälsareverk. Då ingen annan steg upp, reste jag mig och presenterade mig själv för herr ärkebiskopen och hela församlingen, och sade: „Herr ärkebiskop! Jag är just den unga flicka, om vilken Ni har talat i dag. Giver Ni mig tillåtelse att tala några ord?" Herr ärkebiskopen såg helt förvånad ut, och efter en kort stund svarade han: »Nej, inte har Ni här någon rättighet att tala, emedan Ni icke är skriven här." Jag frågade då igen: „Nå, var kan jag då, herr ärkebiskop, få tala med Eder?" Han svarade: „Inte behöver Ni tala med mig. Nog känner jag Eder redan." Detta sade han, fastän han aldrig förr sett mig, än mindre talat med mig och lärt känna mig. Men jag trotsade hans ord och gav icke vika. Jag upphörde icke att bedja om att få tala med honom, förrän han lovade, att jag på prostgården skulle få sammanträffa med honom. Då gingo vi ut från kyrkan. Efter en stund gingo vi in, både tant, farbror och jag i sakristian, där ärkebiskopen var tillsammans med de övriga prästerna. Många verkligen levande kristna kommo   även dit in, då de sågo, att vi gingo dit. Deras hjärtan hade blivit sargade av ärkebiskopens tal, och de sökte att få tala med honom för att om möjligt på detta sätt få svalka sina brännande hjärtesår. Men alla desse blevo utvisade av ärkebiskopen och prästerna. Mycket vackert gjort av biskopen och hans präster, att bortdriva de sargade fåren, i stället för att lik den gode herden mottaga de sargade och med kärlekens balsam läka deras sår. Även jag blev utvisad, men jag gick icke. Jag sade: „Herr ärkebiskop! Ni är ju en själasörjare, Ni har ju ansvar även för mig, Ni har icke rätt att driva mig bort, då jag kommer och vill tala med Eder. Ni borde ju taga först reda på rätta förhållandet och sedan bedöma. Om jag är på en orätt väg och går förblindad, så är det Eder plikt, att visa mig genom Guds ord den rätta vägen. Om herr ärkebiskopen vet med säkerhet, att det är djävulens ande, som behärskar mig, överbevisa mig då med Herrens heliga ord i Jesu namn, och jag skall tro. Men jag tror icke, förrän man med Guds ord kan överbevisa mig." Ärkebiskopen svarade: ,,Ni är för ung att förkunna evangelium och har icke rätt att leda.". Därefter lovade han mig få komma med honom och de övriga prästerna till prostgården. När vi kommo dit, började strax samtalet mellan mig och ärkebiskopen. När vi hade talat en stund, började vi bättre förstå varandra. Skulle vi fått vara allena, hade det varit än bättre. Men troligtvis voro prästerna rädda för, att ärkebiskopen skulle få höra sanningen och börja tro den, eftersom den ene efter den andre sprang in till oss och hade alltid något att säga till ärkebiskopen, och deras ord voro alltid emot mig och verksamheten. Ärkebiskopen hade blott ett enda bibelställe till grund, för att jag icke skulle få uppträda. Det var: „Kvinnan skall tiga i församlingen". Jag däremot tog än det ena än det andra bibelstället, men intet av dem alla blev gillat. Jag tog t. ex. Joel 2: 28—29, som lyda på. följande sätt: „Och det skall ske därefter, att jag skall, utgjuta min ande över allt kött, och edra söner och edra döttrar skola profetera, edra gamla män skola hava drömmar, edra ynglingar skola se syner. Också över dem, som äro tjänare och tjänarinnor, skall jag i de dagarna utgjuta min ande." Ärkebiskopen sade, att allt detta redan hade skett och skulle icke mera ske. Vidare sade han, att han önskade, att jag skulle resa till Snappertuna och där förkunna Guds ord, emedan prästerna här icke ville att jag skulle verka i deras församlingar. Jag svarade: „Om jag lär orätt, huru vågar då herr ärkebiskopen bjuda mig att i Snappertuna predika. Är det bättre, att jag där vilseleder människor än här?" Ärkebiskopen svarade härtill just ingenting, men en av prästerna sade: „Predika bara i Snappertuna, tills alla äro omvända där!" Och med ett småleende gick han ut från rummet. Av detta förstod jag genast, att ärkebiskopen icke fruktade för, att jag skulle vilseföra människor, utan att han ville, att jag skulle lyda pastor Vesterlund och resa bort från Gamlakarleby, så att herr Vesterlund själv skulle få föra själarna till himmelen. Ty om han fruktat för att jag vilseförde folket, huru skulle han ej fruktat även då för Snappertunas folk? Han är ju biskop över hela Finland och skall stå till ansvar för alla sina handlingar, vare sig här eller där, inför levande Gud i evigheten. Då vi hade talat utan uppehåll mer än en timmes tid, ville jag gå, ty jag skulle just uppträda på bönehuset. Då sade ärkebiskopen:„Nå, tänker du ännu predika?" Jag svarade: „Ja, ty jag vill lyda mera Gud än människor. Och emedan herr ärkebiskopen icke förmått överbevisa mig med Bibelns ord, att jag tjänar satan och är vilseförd, fortsätter jag att verka för Guds rikes utbredande på jorden." Och innan jag gick, frågade jag: „Kan ej herr ärkebiskopen komma att höra på mitt tal i dag och pröva den ande, som driver mig att tala?" Först svarade han: „Jag har ej tid nu att komma." Men därefter sade han: „Om jag kommer dit, så säger folket: Ärkebiskopen till och med godkänner verksamheten."  När jag räckte fram min hand för att taga farväl, sade jag: „Herr ärkebiskop! Ni är gammal, Ert hår är silvergrått och vittnar om att Ni är nära livets höst, snart skall Ni stå inför levande Gud, ja, kanske   förrän jag står där, är Ni där. Har Ni nu talat rätt till mig? Kunna vi skiljas, så att vi kunna mötas hos Gud igen, eller hur? Vågar Ni ännu här i Guds omedelbara närhet döma mig såsom Ni gjorde i Herrens tempel?" Han svarade: „Nej, jag tager tillbaka mina beskyllningar mot Eder, dem jag i kyrkan uttalade." Så skiljdes vi. När jag kom till bönehuset, var det redan fullsatt av människor.  Jag talade där, och Herrens Ande verkade kraftigt på människornas hjärtan. —  Då ärkebiskopen hade lämnat mig och gått in i matsalen, där alla redan sutto och väntade på honom, hade han sagt: „Så  mycket har jag åtminstone lärt känna den unga flickan, att nog vet jag, att hon är ärlig och sanningsenlig" m. m. Några av matgästerna hava berättat hans tal. Under tiden jag var inne på prostgården, spatserade tant och farbror utanför och väntade på mig. Tants hjärta hade blivit mycket hopkrympt av sorg, då hon från templets helgd hörde så mörka osanningar strömma fram. Men på bönehuset, då jag talade, fick hon åter frid, och glädje hade fyllt hennes hjärta. Hon beslöt med farbror tillsammans att icke lämna denna sak, förrän den bleve rätt förklarad. Jag åter sade, att om ärkebiskopen öppet inför hela församlingen upprättar det stora misstaget, skola vi icke alls vidare bry oss om hans ord, fastän de voro straffvärda. Tant skrev följande dag till ärkebiskopen ett så lydande brev:

Högtärade Herr Ärkebiskop Johansson.

Bedjande Eder förlåta min djärvhet, törs jag för Eder, Herr Ärkebiskop, framställa följande:

Jag var i kyrkan, då Ni, Herr Ärkebiskop, uppläste protokollet om andliga strävanden i Gamlakarlebys landsförsamling och omnämnde bland annat om Maria Åkerblom och oss. Edert bedömande har uppskakat mitt sinne till det yttersta. Vem skall jag tro, Herr Ärkebiskop, Eder eller mitt rena samvete och min man? Har det varit några grunder för Edra bevis, inte skymfar Ni väl i Herrens heliga tempel och i närvaro av hela församlingen en ung flicka, som är oskyldig? Var äro de, som kunna bevittna att också min man hör till äktenskapsbrytarena?

Herr Ärkebiskop, denna unga flicka har hämtat med sig frid till mitt oeniga hem, huru kunde jag nu tro sådant om henne.

Då Ni talade med Maria Åkerblom så länge på tu man hand, trodde jag, att Ni på följande dag skulle återtaga i kyrkan detta skymfande bedömande, men då det icke hördes av, måste jag således tro, att Ni, Herr Ärkebiskop, är allt ännu av samma åsikt. Fastän min hälsa brytes i följd av denna skam, det är ju ingenting, men vågar Ni, Herr Ärkebiskop, motverka denna rörelse med så rysliga vapen, om detta är Guds verk?

Herr Ärkebiskop, giv mig litet hopp, säg, vilketdera skall man tro, sitt rena samvete eller Eder, Ärade Herr?

Min ödmjuka begäran vore, att Ni, Herr Ärkebiskop, inför församlingen skulle medge Eder hava trott allt för mycket på lögner om människor, som själva frukta ingenting mer än mörkrets verk, och för vilka Finlands kyrka är kär och helig.

Herr Ärkebiskop, förlåt min djärvhet, min plikt tvang mig till detta, och uppfyllandet av den är också att dyrka sanning.

Med ödmjukaste högaktning

Eder

Maija Vartiovaara.

Men trots det biskopen mottog detta brev, tog han ändå icke tillbaka sina  grymma skymfningsord, och därför hava vi sedan  biskopsvisitationen haft många sorger och tråkigheter. Många av människorna, som hörde biskopens ord, blevo fientliga mot oss och började hata Guds verk genom mig, fastän de förut hade varje kväll varit med och hört mina tal den första tiden jag verkade här i Gamlakarleby. Men jag förlåter gärna dem, som hånat och begabbat mig, för Herrens skull, ty de hava blivit vilseförda vid biskopsvisitationen och av de präster, som med vett och vilja stridit emot Guds verk genom mig.   Jesus på korset sade: „Fader, förlåt dem, ty de veta icke, vad de göra" (Luk. 23: 34). Jag instämmer i dessa min Mästares ord. Det är icke de små barnens skuld, om de göra synd, då de äldre hava lärt dem det. Men ve dem, säger Skriften, genom vilka förförelserna komma! Och ve den som förför en enda av de små, som tro på mig, säger Herre honom är det bättre, att en kvarnsten hänges vid hans hals och han sänkes ned i havets djup. Alla skola vi en gång stå till ansvar för levande Gud för våra ord, tankar och gärningar. Men jag tror, att först av alla kallas församlingarnas själasörjare och ledare fram ändå. Säkert skall Herren Gud fråga varje herde: „Var äro de får, jag givit dig att vårda?" Huru förskräckligt då, om den ena olyckliga själen efter den andra skulle komma och klappa i sin ångest på själasörjarenas själsdörrar och ropa: „Varför haven I icke lärt oss det rätta. Varför haven I icke låtit oss tro sanningen? Varför haven I tillslutit himmelrikets portar och nådens dörr för oss? Nu äro vi för evigt olyckliga." Borde icke varje själasörjare och herde i församlingarna mera tänka på evigheten och icke fästa sitt hjärta vid det timliga, utan i anda och sanning sträva efter själarnas välfärd och eviga liv. Borde de icke först pröva och se, vad som är Guds verk i människohjärtan eller icke, förrän de på det grymmaste sätt börja kämpa däremot. Vår Gud, som segrar över både biskopar och präster och över allting annat, skall nog en dag döma rätt. Det finnes många verkliga, levande herdar för fåren och själasörjare i vårt land. De strida icke mot levande Gud, de pröva andarna, och den ande de finna vara av Gud, mot den strida de icke, om den skulle bo i den minstes hjärta eller i den störstes. Sådana själasörjare och herdar älskar vår Gud, och de skola i sanning icke gå miste om sin lön. Det är icke mat för hungrande hjärtan, icke heller dryck och vederkvickelse för törstande själar, om själasörjaren, i stället för att tala livets heliga evangelii ord, uttalar en hel mängd egna ord, blandade med falska rykten, hörsägner och osanningar. Den rätta maten för ett hungrande hjärta är livets ord, ävenså är livets ord det rätta livets vatten, som släcker törsten och vederkvicker själen. Gud har icke anseende till person, Han tager till redskap i sin hand vem han vill. Så haver han även tagit mig, fastän så svag och ringa, till redskap i sin hand. Därför är jag hatad av världen och av de otrogna prästerna. De som frukta Gud, om de äro präster eller annat, höra mig och veta, vem jag är, och förstå Guds verk genom mig. Det är Herrens kraft, som har uppehållit mig under dessa tre år, som jag kämpat för själars frälsning, ty annars skulle jag icke uthärdat alla motgångar, lidanden och sorger, som mött mig på min stig, mest nu sedan min moders död. Men Herrens ord har givit mig hopp och tröst. Det står ju så tydligt i Skriften, huru Guds barn och utvalda måste lida förföljelse och vandra misskända och oförstådda av världen. Här vill jag uppräkna några bibelspråk, som hava givit mig stor tröst och glädje. Kanske skola de giva många av mina kära läsare även det samma. De lyda på följande sätt:

„Saliga äro de som lida förföljelse för rättfärdighetens skull, ty dem hör himmelriket till. Ja, saliga ären I, när människorna för min skull smäda och förfölja eder och sanningslöst säga allt ont mot eder. Glädjens och fröjden eder, ty eder lön är stor i himmelen. Så förföljde man ju profeterna, som voro före eder"  (Matt 5: 10—12).

„Och I skolen bliva hatade av alla för mitt namns skull, men den som håller ut in till änden, han skall vara frälst" (Matt. 10: 22).

„Saliga ären I, när människorna hata eder, och när de förskjuta eder och försmäda eder och bortkasta edert namn, såsom vore det ont, för Människosonens skull. Glädjens och fröjdens på den dagen, ty se, eder lön är stor i himmelen; ty sammalunda gjorde deras fäder med profeterna. Ve eder, då alla människor tala väl om eder; ty sammalunda gjorde deras fäder med de falska profeterna" (Luk. 6: 22—23, 26).

,,Om världen hatar eder, så veten, att hon har hatat mig förrän eder. Voren I av världen, så älskade världen sitt eget; men emedan I icke ären av världen, utan jag har utkorat eder ur världen, därför hatar världen eder. Kommen ihåg det ord, som jag har sagt eder: en tjänare är icke förmer än hans herre. Hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder; hava de hållit mitt ord, så skola de ock hålla edert. Men allt detta skola de göra eder för mitt namns skull, ty de känna icke den, som har sänt mig" (Joh. 15: 18—21).

„I hårdnackade och oomskurna till hjärta och öron! I stån alltid emot den Helige Ande; såsom edra fäder, så ock I. Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ock dräpt dem som förutsade den Rättfärdiges tillkommelse, vilkens förrädare och dråpare I haven blivit" (Apg. 7: 51 — 52).

„Mina barn, I ären av Gud och haven övervunnit dem, ty den, som är i eder, är större än den, som är I världen. Dessa äro av världen; fördenskull tala de av världen, och världen hör dem. Vi äro av Gud. Den som känner Gud, han hör oss; den som icke är av Gud, han hör oss icke. Härav känna vi sanningens ande och villfarelsens ande" (1 Joh. 4: 4—6).

„Mina älskade, förundren eder icke över den glödhetta bland eder, som vederfares eder till prövning, likasom hände eder något sällsamt, utan i den mån I deltagen i Kristi lidanden, så glädjens, på det att I ock mån glädjas och fröjdas vid hans härlighets uppenbarelse. Om I bliven smädade för Kristi namns skull, saliga ären I, ty härlighetens och Guds Ande vilar över eder" (1 Petr. 4: 12—14).

»Somliga hava fått lida bespottelser och gisslingar och därjämte bojor och fängelse, blivit stenade, ihjälsågade, satta på prov, dödade med svärd, hava gått omkring i fårskinn och gethudar, nödlidande, plågade, misshandlade" (Hebr. 11:36—37).

„Då skola de antvarda eder till lidande och dräpa eder, och I skolen vara hatade av alla folk för mitt namns skull" (Matt. 24: 9).

Sannerligen, om jag icke hade givit mig åt Gud och lydit hans röst, då han kallade mig till sitt sändebud eller redskap, hade världen aldrig förföljt mig såsom nu. Jag hade då fått dansa och leka bort min nådatid, utan att någon skulle förebrått mig. Jag skulle fått sjunka huru lågt som helst och sällskapa med vilka kamrater som helst, ingen skulle då räknat mina fel och brister och fäst sina ögon på mitt leverne, utan kanske tvärtom prisat mig för dans och lekars skull. Men nu, nu när jag lämnat allt för min Gud och Frälsare och ej alls hade hunnit ut i världen, förrän Herren kallade mig, nu när jag ej tagit ett enda steg på dansgolvet och aldrig levat ett lågt och orent liv i världen, utan talar tvärtom hårda ord mot allt sådant, mot ivriga dansare, den oanständiga ungdomen och alla, som ej älska och tro på Gud m. m., nu har man nog mycket ont att säga om mig. De veta icke ännu vem jag är, de veta icke, att jag är sänd av Gud till att förkunna evangelii glada budskap om frälsning i Jesus Kristus för alla människor. Men de skola en dag få veta, vem jag var, och vilken ande som behärskade mig, och vem som hade sänt mig. Jag förbidar den dagen, då många, för vilka jag vandrat såsom misskänd och varit hatad utav, skola förstå mig och Guds verk genom mig. Jag har av alla lidanden och sorger, som mött mig här i Gamlakarleby den sista tiden, blivit till kroppen på allt sätt svagare, men till själen känner jag mig blivit starkare. Jag vet, att min tid ej blir så lång. Jag väntar på livets kväll, då jag för alltid får bliva hos min Frälsare, Honom, som jag älskar, och luta mitt trötta huvud intill hans bröst och viska farväl till den syndiga världen. Dock, jag vill ej tröttna i loppet, jag vill vara här så länge Gud vill, och tills jag har verkat ut. Jag tror, att Gud har förutbestämt min livstid och satt en gräns omkring mig, över vilken jag ej får gå. Därför är jag nöjd och glad, huru Gud än ställer det för mig, och sjunger glatt:

„Gud är mitt värn, min fasta borg,

Min fröjd, min högsta skatt!"

Och när det mest stormar omkring mig, när ulvarnas tjut och lejonens rytande i den djupa, vilda skogen mest höres omkring mig, då har jag ej annan tröst än Jesus. Och lik Johannes lutar jag då mitt trötta huvud till hans bröst och sjunger sakta:

„Vid Jesu hjärta är det så lugnt,

Trots stormarna på jorden,

Trots allt, som här kan bli mig tungt,

Är han min hjälp dock vorden.

Visst brusar djup än här än där,

Men över djupen han mig bär.

Vid Jesu hjärta är det så lugnt

Trots stormarna på jorden."

Efter biskopsvisitationen fortsatte jag att verka mer kraftigt än förut för Herrens sak och många fingo frid med Gud i sina hjärtan. Biskopsvisitationen hade nog hämtat oss, som jag redan nämnde, många sorger och lidanden, men förmådde icke bortröva en enda från de små kämpande hoparna. Det går ej så lätt, som mången tror, att utsläcka den eld, som Herren har tänt på jorden. Det lönar sig icke att strida mot Herrens verk. Det står, när allting annat faller. Lönlöst hava de fientliga människorna till oss och Guds verk försökt nedstörta och förstöra det Gud uppfört ibland oss. Fåfängt hava de använt det ena medlet efter det andra för att förstöra Guds verk ibland oss. De hava icke med sina stora, mörka tidningspolemiker om mig och min verksamhet förmått vilseföra en enda av Herrens utvalda, ej heller hava de förmått mig till tvivel på Guds verk genom mig. De hava endast förmått sönderriva mitt hjärta, vilket Jesus har läkt igen, och krossa mitt sinne, vilket Jesus har helat åter, och hämta bitter smärta i mitt bröst, vilken Jesus-solen har bortrivit, då jag har i den bittra smärtans stunder upplåtit mitt hjärta och låtit Jesus-solen komma därin och lysa. Min själs frid i Herren hava de ej en enda dag kunnat störa. Här vill jag låta var och en av mina läsare veta, att det som tidningarna talat om mig har varit endast lögner, falska rykten och hörsägner. Vidare vill jag icke nämna därom, ty det svider i mitt hjärta, då jag tänker, huru människor kunna vara så hårda och isande kalla, att utan sak skymfa och nedsvärta på det grymmaste en oskyldig, som för sin moders förböners skull blivit ett redskap i Herrens hand och vill av hela hjärtat bära själar till frälsningens Gud. Ingen annan än Gud och himmelens änglar äro vittnen till allt, som har mött mig här ute i världen, sedan jag lämnade mitt hem, och än mer, sedan min dyra moder gick bort ifrån mig till sin Gud. Endast de veta mina sorger och lidanden, känna mina tankar och veta, vad som röres i mitt hjärta varje stund; endast de hava räknat mina tårar. Jag giver eder alla, mina läsare, en maning. Varen framför Kristus, leven framför den alltseende Gudens öga! Låten icke lögner, falska rykten och hörsägner fängsla edra hjärtan, utan tron endast Herrens ord och löften och kommen själva och sen Herrens verk, Han gör underbara ting på jorden! Frågen eder själva alltid: Vad är sanning?, såsom Pilatus! Men gören icke såsom Pilatus! Dömen icke den oskyldige och lössläppen icke den skyldige! Jesus stod framför Pilatus, och dock frågade han: Vad är sanning? Sanningen Jesus stod framför honom, dock förstod han det icke. Och fastän han visste, att Jesus var oskyldig, dömde han honom till döden. Var hitta vi sanning i vårs tids mörker? Var finnes en sanningsenlig människa, över vilkens läppar icke flutit något annat än sanning? Jag tror, det finnes icke en enda sådan, ty alla fela vi i många stycken. Gud är Sanning! Jesus Kristus är vägen, sanningen och livet. Om vi hålla våra blickar fastade på honom, kunna icke lögner och falskheter förföra oss och fängsla våra hjärtan, utan i stället vandra vi i ljuset och komma till ljuset och få förbliva i ljuset evinnerligen.

Underbart och stort är det verk Gud begynt ibland oss och vilket han har lovat fullborda. Nästan allting, som har skett, hava vi fått veta av på förhand. Förrän varje strid emot oss har börjat, har Herren genom mig i dvalatillstånd, uppenbarat allt, huru det skulle gå från början till slut. Huru skulle vi annars kunna vara så lugna, om vi icke skulle på förhand få veta, huru allt skall sluta. Förrän biskopsvisitationen blev, uppenbarades trenne gånger allt för mig, och många fingo höra och veta på förhand alltsammans, så att både jag och de andra voro redo att möta allt. Här vill jag nämna, att under tre veckors tid före biskopsvisitationen åt jag icke, ej heller drack, endast litet mjölk och vatten drack jag på hela tiden. Detta hörs för mången underligt, och för mången förefaller det kanske löjligt och otroligt, men så var det. Och ofta har det varit så. Om jag i min själ förnimmer något på förhand, som skall komma eller ske, i synnerhet om det bliver andliga strider, upphör jag att förtära mat och dryck, jag har icke förstått, vad fasta betyder, men själv har jag ofta omedvetet fastat. Även nu veta vi på förhand, huru Guds verk skall segra och våra saker, såsom tingssaker m. m., skola utväckla sig. Här vill jag nämna, att jag blivit dragen inför rätta utan skuld, och därför har även jag blivit tvungen att söka min rätt. Pastor Vesterlund, som börjat striderna mot mig och min verksamhet, honom har jag nu låtit instämma till tinget. Detta har jag gjort mot min egen vilja. Jag har så länge som möjligt stridit däremot, men för Guds verks skull har jag varit tvungen därtill, ty Guds verk har lidit mycket därigenom, att pastor Vesterlund motarbetat väckelsen, och det till med de mörkaste vapen. Jag hoppas, att Gud skall föra sin sak till seger på jorden!

I september månad 1919 reste jag ned till södra Finland. Jag verkade då i Helsingfors, men besökte på samma gång mitt hem och alla de orter, där jag tidigare arbetat i Herrens vingård. Jag hade först litet ledsamt och kände mig ensam därigenom, att tant V. icke var i tillfälle att komma med, ehuru hon hade lovat det. Jag fick i stället den unga flickan, Ellen, med mig, om vilken jag redan tidigare nämnt. Efter några dagar fingo vi det ganska trevligt tillsammans, i synnerhet då vi voro i Hangö. Där voro vi ganska länge. När vi reste från Gamlakarleby, skiljdes tant V. och jag under tårar, ty vi hade haft det ofta trevligare, än någon kan ana, tillsammans. Tant och farbror lovade stanna hemma och ställa i ordning till min födelsedag, som var i samma månad, och önskade mig vara välkommen tillbaka till den. Men så hände det, att tant och farbror reste till Jyväskylä för att besöka sina släktingar där. Jag visste ingenting av det, förrän tant V. skrev till mig. Jag blev mycket överraskad av hennes brev, men glad på samma gång. Brevet lyder på följande sätt:

Jyväskylä 12. IX. 19.

Kära lilla barn!

Hit har vi nu kommit med farbror till hans bror Dr. V., och vi hava det bra och släktingarna äro vänliga och söta. Hur mår Du? Grubbla icke på människornas tal, de kunna icke förstå Dig och låt dem därför vara. Du har kommit hit för att föra syndare till Kristus, och icke för att gråta över sådana som håna och spotta på allt stort och gott på jorden!

Var glad och minns på Dina levande små skaror på jorden och på oss, som förstå och älska Dig. Du är icke allena, våra kärleksfulla tankar följa Dig jämt. Känner Du det? När Du kommer till Snappertuna, så välsigna Din moders grav och Din gamla fader utav oss och säg, att han är hjärtligt välkommen att helst komma för en liten tid till oss, om han kan icke lämna hemmet för längre tider, men kunde han icke vara de kallaste månaderna här uppe? Säg att jag älskar honom, när han liknar min älskade oförglömda pappa, och jag tror att vi kunde förstå varandra riktigt bra.

Älskade Lillan, när jag tänker på 19 år sedan! Tänk den lilla stugan, den lilla söta modern med lilla Ida-Maria bredvid sig, ett barn, som kom hit för sin moders förböners skull. Den lilla söta varelsen, den snälla, lilla Maja! Jag har lust att trycka Dig mot mitt klappande hjärta just nu, och välsigna Dig, så liten, så allena, och dock älskad utav många, men förstådd utav få ännu i dag. Hur många änglar var det omkring Dig och Din mor, då Du kom hit till världen? Jag tror, att änglarna jublade, men mörkrets makter hade också sina planer! Låtom oss alltid minnas att djävulen går omkring som en orm och väntar, när han kunde sticka med sin giftiga tunga, men Gud är vår borg, och han har överhand över allt på jorden. Därför önskar jag nu just för Dig, att Du alltid må komma ihåg att vaka och bedja, att Guds planer går i fullbordan, att vi icke själva står emot och låter änglarna gråta. Jag vet ju icke, hur Du känner det nu, men jag fick en maning att skriva just detta till detta året, som Du nu börjar från den 14/9! Gåvan som skaran och vi tänkte sända Dig får Du först hemma här, eftersom den icke blev färdig ännu.

Välsignad vare Du! Kom ihåg oss i dina förböner, och försök att glömma allt, vad jag med min hämska natur sårat Dig!

Din Tant och Farbror.

Detta brev gav mig stor tröst och nytt hopp om ljusare tider än dem, jag genomlevat efter biskopsvisitationen. Så gick det, att jag icke hann resa hem till min födelsedag (nämligen till hemmet i Gamlakarleby). Jag stannade längre, än jag tänkte, i södra Finland. Herren behövde mig där. Många själar fingo frid med Gud på de möten jag höll, och många syndare lämnade sitt hjärta åt Herren. Herren vet, var han behöver mig. När jag sedan efter en längre tid återvände till Gamlakarleby, började jag på nytt att verka där. Stor har Guds godhet varit emot mig. överallt var jag varit har Herren varit med mig. Väckelsens vindar hava icke upphört att blåsa, och Jesus har icke upphört att varje stund stå med sina händer utsträckta mot var och en syndare, ropande: „Kommen till mig, min son och dotter! Vänden om från synden och världen och kommen till mig! I mig haven I den största glädjen, och jag vill giva eder det eviga livet och frälsa edra själar från döden".

I Teerijärvi har Herrens hop förökats mycket. Största delen där fröjda sig över Herrens stora verk. Den lilla, levande skaran där har även fått lida förföljelser, fastän icke så stora. De hava fått veta av att de blivit Jesu efterföljare, ty så säger Jesus: „Hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder; hava de hållit mitt ord, skola de ock hålla edert." De hava haft det ganska trångt i Teerijärvi, emedan där icke fanns bönehus. Ungdomslokalen, som var stor och rymlig, och vilken de ofta använde såsom bönehus, har av en olyckshändelse blivit nedbrunnen. Men nu hava de verkligen levande kristna, eller den lilla nyomvända hopen, uppbyggt ett stort och vackert bönehus. Give Gud sin välsignelse över detta bönehus! De unga nyomvända tillsammans med några äldre kristna hava icke upphört att varje dag arbeta och bygga, tills de nu få fröjdas över att bönehuset är färdigt. En hornorkester hava de även skaffat sig, med vilken de lova sin Gud och Frälsare.

Här i Gamlakarleby har man byggt till en stor, ny bönesal, emedan bönehuset ej kunde inrymma alla, som ville vara med på våra möten inför Herrens ansikte. Även här hava vi hornorkester, men dubbelt större tillsvidare än i Teerijärvi. Med denna lovar man ständigt Gud, ofta också med gitarr-, orgel- och violinmusik. Österbottens folk är mycket musikaliskt. Nästan i varje hem, där man träder in, ser man en orgel, violin och gitarr. Jag tror, att Gud och himmelens änglar fröjda sig, då de se människobarnen här nere på jorden böjda på knä vid korset. Men jag tror också, att de fröjdas över att höra jordebarnen blåsa i sina horn, slå på harpornas strängar och sjunga till Herrens ära och Skaparens lov. — Här i närheten finns en gammal, krokig man. Hans hår är vitt, nästan såsom snö, och hans öron kunna icke mera böra, vanligt tal, man måste ropa så hårt man orkar honom i örat, annars kan han icke alls höra. Denne gamle mans själ är stor. Han talar underbara ord. Förrän någon här i Österbotten alls ännu visste, att jag fanns till, hade denne mot graven vandrande man berättat om mig. Han hade bland annat sagt, att jag skulle komma hit till Gamlakarleby, och att Herren då skulle omvända många människohjärtan. Han drömmer mycket, och vad jag tror, äro de flesta gånger hans drömmar sanna och av betydelse. Han brukar ofta vara med på våra möten. Han sitter på första bänken, men ändå säger han sig icke höra mera än ordet Jesus. Detta säger han sig tydligt kunna höra, men kan icke urskilja de andra orden från varandra. Vad jag tror, hör han nog musiktonerna. En gång, då hornorkestern upphörde att spela, sade han: „Det höres ända upp till himmelen, då desse blåsa i sina horn." Jag tror, att åldringens ord äro sanna, jag tror, att tonerna ila ända upp till Faderns boningar och sänka sig ned över tronen, där Ärans Konung sitter, med spiran av idelt solljus i sin hand. Det är stort att få lova sin Gud och Konung med sin egen stämma, eller ock med att framlocka toner från horn och harpor på jorden! O, vilken stor fröjd är det icke för Gud och hans änglar att se människobarnen glada och fröjdefulla, med frid av den himmelska friden i sina hjärtan, Han, som älskar alla och vill frälsa alla från döden och föra dem med sig till livet.

Även jag är glad, och min själ prisar Gud för stora och underbara ting han gjort, då jag ser frukter av min verksamhet. Man ser, huru ivrigt de nyomvända hoparna kämpa för själars frälsning och för sina medmänniskors väl. Och då jag minnes den första tiden jag verkade i Teerijärvi, fylles mina ögon med tårar. Nästan varje afton talade jag i dvala. Jag fick läsa de närvarandes hjärtetankar och se, i vilken ställning de stodo gentemot sin Gud. Jag fick uttala deras tankar, tala till dem om Guds kärlek och om den himmelska fröjden. Då kastade sig den ena efter den ändra under bittra tårar i Jesu armar, och lämnade världen och beslöto att följa sin Frälsare och Gud. Stor var Guds kärlek och rikligt överflödade hans nåd! Och stor har hans nåd och godhet varit ända tills i dag, ty han har fasthållit dem alla, vilka han fick fånga i sin famn. Han har vattnat dem, hugsvalat och vederkvickt dem, så att de förmått strida mot det onda och övervinna allt. Och nu, då bönehuset är färdigt, så att vi där kunna hålla både större och mindre möten, nu skall Gud visserligen välsigna dem ännu mer och stadsfästa dem mer i tro. Vad Han har tagit, det håller han. Och själv skall han leda dem genom livet till de eviga hyddorna, det nya Jerusalem. Lovad vare Gud, som utför sitt verk bland människorna i den sista tiden! — Väckelsens vindar hava icke upphört att blåsa i Teerijärvi, och skola ej heller göra det. Vi önska tvärtom, att de hädanefter skulle ivrigare blåsa, så att Guds godhet och rättfärdighet skulle komma till stor seger där. Gud har begynt sitt verk i Teerijärvi, han skall visserligen ock fullborda det. Teerijärvis folk skall bliva ett återlöst Herrens folk. Gud skall för Jesu skull frälsa dem och föra dem upp till sin himmel. „Saligt är det folk, vars Gud Herren är, det folk som han utvalt till sin arvedel".

Lovad vare Gud, den Allsvåldige för stora och underbara ting han gör på jorden! Lovad vare hans kärlek och barmhärtighet, trofasthet och rättfärdighet! Må man evigt, evigt lovsäga honom, den högste, den evige och rättfärdige, levande Urtidsguden! Vem skulle icke böja sig för Honom, vem skulle icke tjäna Honom, vem skulle icke prisa och lovsäga hans namn, som är det högsta, det namnet, genom vilket alla, som vilja, kunna bliva frälsta!

„Herre, vår Herre, huru härligt är icke ditt namn över hela jorden, du som har satt ditt majestät på himmelen!"

Av barns och spenabarns mun har du upprättat en makt för dina ovänners skull, till att nedslå fienden och den hämndgirige.

När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna, som du har berett,

Vad är då en människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du låter dig vårda om honom.

Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen; med ära och härlighet krönte du honom.

Du satte honom till herre över dina händers verk; allt har du lagt under hans fötter:

Får och oxar, allesammans, så ock vildmarkens djur,

Fåglarna under himmelen och fiskarna i havet, vad som vandrar havens vägar.

Herre, vår Herre, huru härligt är icke ditt namn över hela jorden!" (Ps. 8:—).