Slutord.

Min mening har från början varit, att till denna första del av Maria Åkerbloms biografiska verk bifoga talrika vittnesbörd av de nyomvända, som genom henne funnit sin Frälsare och som nu, lyckliga och med frid i sina hjärtan, lovsjunga i honom, sin Förlossare. Men i brist på utrymme och för att I påskynda första delens utgivande, bifogar jag i slutet av boken blott ett vittnesbörd eller en berättelse av en kristi broder, som genom hennes verksamhet blivit dragen direkt från mörker till ljus och nu vandrar på livets stig. Berättelsen lyder på följande sätt:

Född och uppfödd av otroende föräldrar, har jag aldrig haft något allvarligt behov av att lära känna den för mig alltid okände Guden, som sades regera över himmel och jord. Gift och fader till 5 minderåriga barn, en man i mina bästa år, har jag alltid varit av den åsikten, att en man bör sköta sig själv. Någon hjälp av en Frälsare har sålunda ej hehövts ej heller har jag ansett mig ha fått något av honom, utan då det enligt Skriften heter „många äro kallade, men få utvalda", har jag tänkt som så: Gud är icke kärlekens Gud, eftersom han tager endast få till sig, medan de flesta, däribland även jag, gå forlorade. Varföre då bekymra sig om något, som ändock är omöjligt och fåfängt. Enligt min åsikt bör Gud vara kärleken, då han en gång kallas för kärlekens Herre. Är han kärlekens Gud, måste han förr eller senare taga alla till sig. Icke kan ju ens en köttslig fader, jag t. x. straffa mina barn med evighetens plågor för de av dem mot mig begångna förseelser, utan skola de efter utståndet straff åter komma i åtnjutande av min kärlek och fulla förlåtelse. Huru skulle då en Gud, som bör utgöra kärlekens fullkomning, kunna så kärlekslöst obarmhärtigt bortstöta sina egna, genom honom själv tillkomna barn. Nej, himmelen är gjord för alla människor, men det gives en utvecklingsperiod, en luttrings-reningstid, innan de obotfärdiga kunna lämnas tillträde till denna salighetens boning. Jag tänkte t. x. en person, som avsomnat i tron på sin Frälsare, han släppes genast in, men en person, som varit troende men avfallit, han har en strafftid att utstå, en reningstid att genomgå, innan han kan vinna inträde, beroende på de synder han begått efter sitt avfall. En person återigen, som hela sitt liv levat utan Gud, som aldrig frågat efter eller behövt Gud, har den längsta strafftiden sig förelagd, men äfven han skulle efter utståndet straff, sin luttringstids genomgående, få samlas till sitt fadershem, där alla sist och slutligen förenas för evigt.

O, vilken dåre har jag icke varit! Allt har ju berott på mig själv. Jesus har ju i sin stora kärlek låtit mig avgöra, om jag ville ärva himmelriket eller icke. Människan har sitt fria val; måste avgöra saken själv. „Den som vill, han komme och tage livets bröd för intet", och „den till mig kommer, honom kastar jag icke ut", säger Jesus. O, vilken kärlek från Frälsarens Jesu sida, har ej ständigt följt mig under hela mitt liv. Allsmäktige Herre, min älskade Jesus, jag tackar dig! Jag tackar dig av hela min själ för din stora nåd och kärlek till syndare. Aldrig övergav du mig, Herre, utan följde mig steg för steg i mitt syndiga leverne. Jag, som på alla möjliga sätt försökt genom kalkyler och självvisdom bevisa, att du visdomens Herre skulle vara orättvis, kärlekslös, ha för stora fordringar på oss människor, har själv haft de lyten, jag påbördat dig. Jag ansatte dina troende, begärande visdom och svar av människor. O, gode Gud! Jag gick så långt i fräckhet, o, Herre, att jag skämdes för ditt ord. Jag undvek sådana ställen, där ditt ord förkunnades, användande kortpacken såsom glädjekälla i st.f. ditt ord, din heliga bok, bibeln. Då min självklokhet och mina beräkningar icke ledde till önskade resultat, — utan då ändpunkten för dessa slutade i ett ogenomskinligt mörker, började jag söka bevis, fordra bevis, då ditt redskap kom hit; synliga bevis för mina lekamliga ögon, att hon Maria Åkerblom skulle vara sänd av dig, Herre! Jag har aldrig trott, att hon var av en ond ande, ty huru skulle djevulen arbeta för själars frälsning, arbeta för att själv splittra sitt eget rike.

Johanneveckan 1918 var jag första gången i tillfälle att åhöra Herrens redskap, samt fick genast en inre manande förnimmelse, att, märkvärdigt nog, för henne skulle jag öppna mitt hjärta, henne, ett barn, med barnsliga åthävor, men något oemotståndligt drev mig därhän. Jag gjorde detta å Hästbacka folkskola, efter ett tal, som hon därstädes hade hållit, och i den lilla krets, som samlats, förklarade jag mina synpunkter beträffande den Gud, jag kände och domen, samt bad henne att anropa sin Jesus i sina förböner, även för mig och min familj. Hon begärde för detta ändamål mitt namn, vilket jag nedtecknade på ett papper, jämte några personliga data och överräckte henne detsamma. Jag var en ärlig tvivlare på Gud. Detta av Herren så rikligen välsignade redskap, detta oskyldiga barn, lovade genast göra detta. O, nådiga Frälsare, min och eder Jesus, hade äntligen bönhört henne efter en fem månaders kamp om min själ. Ja, i min egen stuga, kära vänner, fick jag beviset, och tillfångatogs av min Frälsare. Hösten 1918 i oktober besökte M. Å. åter min hemby. Jag övervar samtliga tillfällen, då hon talade, såväl å öppna talen som bönemöten, försökande själv komma till Jesus. Sista aftonen hon höll bönemöte hos A. Viik, mitt under det hon bad till sin Frälsare, anfäktades jag svårligen av djevulen. Tidigare hade jag fått vara i fred för honom, ty han hade mig i säkert förvar, men nu, då jag försökte avkasta mig honom, blev han verksam och omöjliggjorde mig att följa med i hennes bön. Tänk eder, mitt under hennes brinnande bön, svor jag till. O, kära vänner, detta var förfärligt! Jag omslöts av en kall dimma, som genomisade mig i märg och ben. Jag kände, att jag uteslöts ur den bedjande skaran, och detta kändes så hemskt förskräckligt. Samma afton hade tvenne troende ynglingar besökt prästgården i anledning av M. Å:s besök å orten, och jag fick efter mötets slut höra, att församlingens själasörjare ej godkände henne och ej kunde förmås att åhöra hennes tal. Jag blev förtvivlad och upprörd tillika, som jag var under högtryck tidigare och gjorde mig den frågan: varföre kommer han inte och hör henne? Känner han då intet ansvar? Var var herden, som skulle vårda sina får? Tänk om hon skulle vara en ulv i fårakläder? Jag ansatte på hemvägen från mötet några troende, fordrande, att de skulle nödga kyrkoherden att taga det avgörande steget, samt åhöra henne och ge sitt omdöme. Jag sade dessa gamla troende, att även de hade ansvar. De voro ju frälsta, hade sin sak klar med Gud, men tänkte ej att det fanns andra, som vacklade hit och dit, som ej kände vägen. Jag var i uppror, och yrkade på, att vi genast skulle besöka prästgården och begära hans sista svar samt rätta oss därefter.

Följande afton var jag även närvarande å bönemötet. Efter mötets slut anmodades jag komma till Fagernäs, där Herrens redskap vistades. Ett par andra, folkskollärare till yrket, hade även fått samma uppmaning. Vi hade nämligen under sommaren förut tillsammans diskuterat, det allmänna samtalsämnet i bygderna, Maria Åkerblom, och voro alltid bland dem, som togo henne i försvar. Men nu var djevulen rädd om sitt offer och viskade till mig, att nu skola de med makt omvända dig. Jag reste mig s. a. s. på tvåfötter, sägande: nej, nu går det inte! Genast, som vi ankommo till Fagernäs, tillsporde jag M. Å. om många andra förutom vi voro ditkallade, i vilket fall jag ärnade avlägsna mig. Min omvändelse blev emellertid inte av denna afton. Jag bad M. Å. och de övriga närvarande, komma till oss följande afton, och hade beslutat, att om möjligt då överlämna mig åt Gud. Jag bad de närvarande inte nämna något om mötet hos oss. Följande afton anlände M. Å. ävensom vännerna från föregående kväll. Sedan dessa anlänt, frågade jag Herrens redskap, om jag nu finge stänga dörren. Hon svarade, att jag finge göra, som jag själv kände det. Jag stängde dörren. Jag ville nämligen icke ha många närvarande, endast sådana, som jag ej behövde blygas för.

Samvaron öppnades med bön och sång. Under sången kom Herrens redskap i dvala, något som jag då icke kände till. Under bönen kom jag ganska nära klarhet, men då kom frestaren fram och upplyste mig om att söka ögonskenliga bevis. Jag accepterade genast hans förslag och ville med mina lekamliga ögon få bevis på, att M. Å. skulle vara sänd av Gud. Genast, då denna tanke flög igenom mig, sade M. Å., som talade i dvala: „broder, vänd dig om!" Jag, som ej var säker på, att hennes ord voro ställda till mig, tänkte att möjligen någon annan skulle haft samma tanke. Jag sade till mig själv, att om hon säger det en gång till, då svänger jag mig om, hända hvad som hända vill. Efter en stund upprepade hon samma ord: „vänd dig om, broder!" jag svängde mig om, som jag var i knäböjande ställning och såg henne rakt i ögonen, och hon fortsatte: „detta skall vara ett tecken, Gud skall nedslå mig i stoftet, och du skall utropa med Tomas: „min Herre och min —", och i samma ögonblick föll hon såsom slagen av blixten till golvet. Ordet „Gud" han hon inte utsäga Kära vänner, vad allt detta gjort mig ont, att hon måste så lida för min skull. Jag hade gått för långt. Tänk om Gud hade nedslagit mig! Tänk om jag dött, såsom jag var? Vart hade jag hamnat? Jag sprang upp.— M. Å. bars till gungstolen, där hon nedlades och var alldeles såsom död. Allt för min otros skull! Min synd var stor. Den kändes så tung. Jag sjönk ihop. Jag förmådde ej stå, emedan mina ben vägrade tjäna mig En het kåre gick från fötterna genom kroppen småningom uppåt, och då den kom till ögonen, brast jag i hejdlös gråt. Den heta kåren var troligen djevulen, som drevs ur kroppen. Jag grät och bad, att Gud skulle ge mig en liten livstid ännu, så att jag finge något uträtta för honom, för hans rikes utbredning på jorden. Jag, som så länge kämpat emot, ville nu kämpa med. Jag fick så småningom en underbar stillhet, en underbar frid inom mig.

Jag hade gått igenom den stora bedrövelsen och blivit rentvagen i Jesu blod. Jag var Guds eget barn, härom vittnade Guds ande med min ande. Jesus är en underbar god och oss alla älskande, överseende och förlåtande Frälsare.

Inför de närvarande avgav jag löftet, att mitt hus dörrar alltid stode öppna för Guds rikes sak och jag beder, att Herren allt framgent skall förhjälpa mig därtill. I detta för oss människor så obegripliga dvalatillstånd, som för så många, även äldre kristna, utgör en stötesten, utlovades att icke allenast jag utan hela mitt hus skulle bli frälsta. Ett härligt löfte. En profetia. Tre dagar härefter fann min hustru sin Frälsare. Min fader, moder och enda broder och hans hustru hava alla genom detta svaga Herrens redskap funnit den oss alla väntande och älskande Frälsaren. Några dagar senare utlovades, att hela min släkt skulle prisa Gud på jorden och lovsjunga honom i himmelen, vilken profetia i det närmaste nått sin fullbordan. Några äro de, som ännu icke bekänna Jesus, och motståndare finnes väl ännu uti släkten.

Många underbara upplevelser kunde jag anteckna, men vill icke upptaga utrymmet i denna bok, men om Herren vill, skall jag framdeles låta dem komma till allmänhetens kännedom. Endast en händelse, som övergår vanligt mänskligt förstånd, tager jag mig friheten omtala. Herrens redskap hade i februari detta år besökt vår bygd och predikat ett par tre dagar, så hände att hon insjuknade i mitt förra hem, där hon alltid bott under sin vistelse å orten. Min tjänare ringer upp per telefon och anmodar mig att komma dit och se efter henne och ber mig på samma gång medföra troende bröder, ifall sådana funnos tillstädes.

Jag är nu föreståndare för andelshandeln å orten. Endast en troende broder fanns i butiken och vi skyndade båda till mitt förra hem, som fortfarande äges av mig. Vi finna henne ganska illa till med svåra plågor, huvudvärk och hög feber, vilken senare var jämt i stigande. Vi nedföllo och anropade Jesus, såsom mången gång förut, även nu bota henne och göra henne frisk, till dess hon skulle uppträda för allmänheten i ett tal, som annonserats att hållas om en timme å gästgiveriet.

Hon blev frisk och vi tackade vår gode Frälsare, som återigen visat sin kraft. Dock Herren ville pröva oss, ty om en liten stund återkommo plågorna och febern steg. Några vänner anmodades per telefon komma och tillsammans med oss bedja vår trofaste Frälsare om hälsa för hans redskap. Dessa infunno sig. Hon klagade över plågor i bröstet, och hon blev alldeles hes, så att hon endast viskande kunde få fram några stavelser i gången. Vi provade febern medels feberglas, som utvisade 39 ° och återigen, då vi sågo stora  svettdroppar stiga på kinderna och kring  mun och näsa  avmättes febern ånyo. Men tänk vår förskräckelse och häpnad när kvicksilvret hade stigit upp och fyllde röret ända upp i kroken. Glaset kunde ej uppta feberns höjd. Feberglaset hann ej till. Febern var absolut över 43 °.  Ingen synvilla, ty vi läto under tystnad febermätaren passera från den ena till den andra. Här var till och med läkekonsten för kort. Ingen människa kunde leva med en sådan feber. O, vad hon svettades, stora droppar trängde fram överallt i ansiktet. Vi anropade Herren desto ivrigare, och så med ens slog hon ut armarna och var frisk. Febern, plågorna och hesheten voro försvunna. Jesus hade själv återigen botat henne. Han sköter alltid om de sina. Klockan var just 3 e. m., tiden för talets hållande. Vi avlägsnade oss, så att hon  skulle  få byta om kläder och bege sig till mötet. Detta var ett av de många underverk, som Herren låtit mig övervara och bevittna. Han älskar oss, vill lära oss, att han är med oss. Ja, att han är samma goda beskyddare, samma Mästare att bota sjuka som fordomdags. Hans ord, att „han är densamme i går, i dag och desslikes i evighet," äro sanna. Jag vet det, ty jag har erfarit detta. O, att jag en dag finge den nåden, att få draga själar till honom, som så av kärlek, utan all min förtjänst och värdighet dragit mig till sig av blott barmhärtighet.

Då Herren Jesus Kristus är för oss, hvem kan vara emot oss.

Teerijärvi, den 12 mars 1920.

F. C. Johansson.