| Mina hågkomster från Maria Åkerbloms verksamhet i Terjärv |
| Skrivet av Rosa Skullbacka |
| 2012-08-26 10:10 |
|
Mina hågkomster från Maria Åkerbloms
verksamhet i Terjärv Under våren 1918 spreds hit rykten om stora väckelser i Gamlakarleby åstadkomna genom Maria Åkerblom, och redan förut hade diakonissan Helga Aspfors vid sitt besök å hemorten hållit föredrag om den underbara flickan som ett Guds andra redskap. Det var med spänning som man hörde berättas om hennes andefyllda predikningar som en och annan församlingsmedlem hade hört av Maria Åkerblom i Gamlakarleby. Och så uppstod tanken att kalla henne hit till vår församling. Vår kyrkoherde Isidor Eriksson varnade däremot och framhöll att Guds Ande nog kan åstadkomma väckelser genom ordet och sakramenten som vi i rikt mått har bland oss och att vi ej skall söka under utom ordet och sakramenten. Men detta tal hördes ej utan mottogs snarare med misstro, ty den uppfattningen var allmän, att de evangeliska ej ansåg någon väckelse av mödan när världen var rättfärdig som hon var genom Jesu död, och till dessa räknade vi då vår nya kyrkoherde, vilken varit hos oss blott ett år, och som vi då ännu ej kände eller hade något förtroende för, utan man betraktade honom snarare för en som man borde vara på vakt emot, att man ej skulle bli vilseledd från sanningens smala väg. Vi hade förgätit det Guds ord som säger att Petrus läppar skola försvara läran, att man må befråga lagen av hans mun, ty han är en Herren Zebaots ängel. Men i stället i egen självtillräcklighet tagit oss för att pröva vad som var sanning eller lögn, eftersom vi förstod det. Sådan var ställningen och församlingsmedlemmar som talade man och man emellan hur vi skulle ordna oss för att få Maria Åkerblom hit. Även jag blev ombedd att försöka medverka därtill, man gav då samma råd som Gamaliel; att oss åligger det att ej göra någonting. Vill Gud hava hit henne, så sker det nog utan vårt görande och låtande. Vi må ej befatta oss i den saken. Och så skedde det. En vacker vårsommardag kommer hon hit och bud sändes i kring: "I kväll talar Maria Åkerblom å Kyrkoby folkskolas gårdsplan." Och folk i stora skaror samlades så att planen ej ville rymma oss utan vägarna ikring blevo också fyllda. Och den unga flickan trädde fram och talade med en så bärande stämma så att även de längst borta kunde höra det, och detta väckte min förvåning, hur en så ung flickas röst kunde höras så långt, och jag frågade mig själv: Ligger häri något Guds underverk. Hennes tal innehöll detsamma som jag tyckte mig skulle vilja ha utropat till församlingsmedlemmarna. Bättren eder att i icke sammalunda förgås, samt om Jesu blod som runnit på korset för våra synders skull. Och när hon uppmanade oss att böja oss i stoftet för den Allsmäktige liksom de vitstammiga björkarnas kronor böja sig för aftonvinden, så föll jag på mina knän och i tysthet bekände både mina och medmänniskornas synder och bad om förlåtelse och en uppriktig väckelse i den församling som jag tillhör. Och så bars upp kollekt, även jag sökte fram en liten sedel och stack den i psalmboken för att ha den till hands när turen kom till mig, men jag räcktes ej till någons kollektmössa för Maria Åkerbloms räkning, och så förblev penningen i min ägo. Under tiden som kollekten uppbars betraktade jag Maria Åkerblom och kom till den slutsatsen att hennes händer vittnade om högre ålder än vad hon utgav sig för att vara. Och så började jag fråga mig själv. Vilken lära har hon nu förkunnat? Var det den lutherska? Nej. Den frikyrkliga? Nej. Den metodistiska? Nej. Baptistiska? Nej. Mest liknade den adventistiska, men ej fullkomligt heller. På hemvägen tillspordes jag; Vad jag tyckte om talet, och svarade med frågan: Månne det inte var bra! Jag ville ej säga något av fruktan att ställa mig som något hinder för andras omvändelse utan nytta, själv hade jag ingen behållning mera kvar av vad jag just hade varit så hänförd över. Och så kommer min goda väninna Hilda Hedlund och är rasande arg över att Maria Åkerblom hade utslaget hår med stora rosetter. Har du någonsin läst om att Herrens profeter har varit utstyrda på det viset? Jag tyckte visst att min väninna var för mycket upprörd över att Maria Åkerblom var så klädd, när hon tillät sin egen flicka att gå med rosetter i håret, men i mitt innersta måste jag medge, att hon hade rätt. Månne Maria Åkerblom var en bedragerska? --------------------------- Du kan läsa fortsättningen i Rosa Skullbackas anteckningar om möten med Maria Åkerblom i "Granöboken" skriven av Granöforskarna/Ole Granholm. |
| Senast uppdaterad 2012-08-26 10:21 |
