ÅKERBLOM IDA MARIA

ÅKERBLOM, Ida Maria, predikant, född 14 septem­ber 1898 i Snapper- tuna, död 25 februari 1981 i Hel­singfors. Föräldrar backstugusittaren Axel Edvard Åker­blom och Josefina Vilhelmina Åström. - Maria Åker­blom var en känd predikant, som på 1920-talet sam­lade hundratals människor på sina möten i Gamlakarleby, innan rörelsen upplöstes och ungefär 230 per­soner från Karleby och Terjärv sålde sin egendom och flyttade till Helsingfors i avsikt att resa till Palestina. De kom dock inte längre p.g.a. en serie rättegångar. Maria Åkerblom var en av de yngsta barnen till en mycket fattig backstugusittarfamilj och måste när hon var endast fem år gammal flytta från sitt hem för att få sitt uppehälle. Den otvivel­aktigt begåvade flickan gick endast några veckor i en ambulatorisk skola. Sin upp­finningsrikedom visade hon med olika upptåg och rackartyg. Andliga intryck fick hon bl.a. av sin mor, i ett fosterhem samt av kaplanen Karl-Erik Lindström. Enligt egen utsago insjuknade hon svårt 1917 och upplevde en väckelse, efter vilken hon började predika i dvala vid utomhusmöten, men även i kyrkor och församlings­utrymmen. Det ovanliga beteendet väckte under de osäkra och oroliga tiderna ett stort intresse och folk samlades i stora skaror för att lyssna på henne. Midsomma­ren 1918 kom Maria Åkerblom på inbjudan till Karleby och predikade i en full­satt kyrka och efter detta på gården till Hakalax bönehus, eftersom människomassorna inte fick rum inomhus. Verksamheten ledde till en stark väckelse både i Karleby och i Terjärv, som hon också besökte. Vid årsskiftet 1919-20 steg an­hängarnas antal till 600-700. Vid samma tidpunkt kom de första symptomen på den negativa sidan av Maria Åkerbloms verksamhet till allmänhetens kännedom. Nattliga möten, fartfyllda ridfärder på en vit häst genom stadens gator, Marias ställning som "adoptivdotter" i forstmästaren Eino R. Vartiovaaras familj, som flyttat till Gamlakarleby och vilket ledde till en upplösning av familjen, samt miss­handel av en ung pojke, väckte de ledande kretsarna inom kyrkan och staden till kamp mot denna "sjukliga" religiösa rörelse. De fick stöd av bl.a. ärkebiskopen Gustaf Johansson som tog avstånd från Åkerblom-rörelsen vid sin biskopsvisitation i staden 1919. Motståndet tvingade anhängarna att försvara sin förkunnare och striden mellan de båda grupperna blev allt häftigare. En livlig debatt i lokal­pressen, rättegångar och mened ledde till ett mordförsök på länsmannen Ernst Wenelius i ett skede då de mest trogna anhängarna redan hade lämnat orten. Maria Åkerblom, som flyttade från "Tjärpalatset" i Gamlakarleby till Helsingfors, hamnade i rätten för en serie stölder och det blev inledningen till en katt och råttalek med polisen. Vid flera tillfällen rymde hon från polisen: en gång i Kronoby från ett tåg i rörelse och en gång från polishäktet i rådhuset i Gamlakarleby. Slut­ligen blev hon och Vartiovaara dömda till långa fängelsestraff. Hennes anhängare i Helsingfors förblev sin ledare trogna tills meddelandet om hennes frigivning kom. Cirka 160 anhängare lämnade då rörelsen och bosatte sig utanför Helsing­fors på uppmaning av Hilda Hotti, som också var dvalapredikant. De blev aktiva medlemmar i lutherska församlingar och inom missionsarbetet. En del av an­hängarna flyttade bort efter kriget, men ända till sin död 1981 höll Maria Åker­blom fast vid sin övertygelse. Anhängarskaran blev men åren allt mindre men ännu år 1993 publicerade några anhängare Åkerbloms dikter från hennes tid i fängelset 1927-33 (Dikter) för att försvara hennes rykte. Efter avtjänat fängelse­straff blev hon ägare till en kennel. Hon hade även ett känt parkettföretag i sitt namn och för sakkunskapen i firman stod några skickliga snickare från Gamla­karleby. Åkerblom-rörelsen var Ur teologisk synpunkt en anglosaxiskt färgad väckel­serörelse, som försökte förnya det andliga livet inom kyrkan. Ett nytt drag var tron på en direkt uppenbarelse från Gud genom profeten Åkerblom. Detta drag är känt även från andra dvalapredikanter inom kyrkan, fastän det står i konflikt med kyrkans officiella lära. Problemet var att Maria Åkerblom och forstmästaren Vartiovaara inte motsvarade de stora förväntningar man hade på dem. I stället utnyttjade de människors godtrogenhet och andliga nöd på ett skoningslöst sätt i syfte att åstadkomma materiellt välstånd för sig själva. Maria Åkerblom hade en tudelad personlighet, som förblev ett mysterium även för sådana anhängare, som lyckades frigöra sig från hennes inflytande. Å ena sidan hade hon en vilja att arbeta för Guds rike men å andra sidan utnyttjade hon människor hänsynslöst med hjälp av hot och misshandel. Åkerblom-rörelsen har fått en vetenskaplig belysning i Aarni Voipios böcker om sömnpredikanter samt i Gustav Björkstrands doktorsav­handling Åkerblom- rörelsen. En finlandssvensk profetrörelses uppkomst, utveckling och sönderfall, 1976, (ny upplaga 1990). Åkerblom-rörelsen publicerade å sin sida ett tiotal böcker till sitt försvar på 1920-talet, bl.a. en biografi över Maria Åker­blom (Maria Åkerbloms autobiografi och första delen av hennes verksamhet, 1920), Vartiovaara utgav samma år Maria Åkerblom i sanningens ljus på svenska och fin­ska samt följande år den andliga sångboken Seger- toner, som diktats av Maria Åker­blom. - Maria Åkerblom var inte gift.

Gustav Björkstrand