MARIA ÅKERBLOM 1 (5)

Dr. Aarni Voipio

Av samtliga sömnpredikanter, som väckt större upp­märksamhet, är Maria Åkerblom den modernaste. Jag ville påstå att hon i allmänhet är den modernaste, om jag icke hade skäl att tro, att den av mig i det före­gående framställda lilla Marta i sina predikningar varit ännu mera nutidsmänniska, liksom hennes an­teckningar och dikter stå på en mycket högre nivå än Marias opus. Marta är mera begåvad och mera bildad än Maria. Och ändå ha även Marias vänner alltid med skäl beundrat hennes förmåga att uppträda och den formella skönheten i hennes ord.

Men begåvning och förmåga utgöra icke längre de viktigaste samtalsämnena, där man blott talar om Maria Åkerblom. Huvudintresset har koncentrerat sig på ett alldeles annat sakförhållande. Maria har blivit en stor gåta, för den ene på ett, för den andre på ett annat sätt. En del avhandla allt fortfarande, huruvida hon är skyl­dig eller oskyldig till de brott, för vilka hon blivit dömd till mångårigt fängelsestraff.

Jag räknar mig till dem, för vilka gåtan i denna ges­talt är löst. Jag kom ju i beröring med henne redan innan hon hunnit bygga färdig den mur av hemlig­hetsfullhet, som numera för mången utgör ett hinder att se henne i verklighetens fulla ljus. Jag gjorde under denna tid så noggranna iakttagelser som möjligt an­gående allt, som berörde henne, och följden blev att jag redan för nio år sedan fick en aning om de stora motsatserna i hennes personlighet. I min bok »Suomalaisia unisaarnaajia» (Finska sömnpredikanter), som utkom till julen 1919, drog jag följande slutsats be­träffande henne (i det föregående omtalades, att hon åtnjöt sina gynnares absoluta förtroende):

»I intet fall kunna följderna härav vara hälsosamma för henne själv. Det kan icke i längden förhindras att dörren för egenkärlek och själviska strävanden öppnas — måhända har detta redan skett. Och sålunda utta­lar jag som min definitiva uppfattning av problemet, sådant det tett sig för mig: problemet är moraliskt. Man frågar sig: kan någon själavård utveckla hennes känslo- och viljeliv i den riktning och till den styrka, som erfordras, för att hon skall kunna övervinna de frestelser hennes medfödda sjuklighet och oväntade framgång medföra. Ty endast i den mån hennes bevekelsegrunder komma att vara genomskinligt osjäl­viska, kommer hennes egendomliga gåva att vara till bestående välsignelse för hennes åhörare och henne själv.»

Detta skrev jag knappt en månad efter det jag stif­tat bekantskap med henne. Nu, då påtagliga bevis föreligga, att själviska bevekelsegrunder blivit driv­kraften till hennes handlingar, ser jag att allt fullstän­digt anpassar sig efter de tecken, som redan då kunde iakttagas och vilka jag kanske hade framställt med större uppriktighet, om jag icke varit rädd att gå miste om möjligheten att ytterligen göra iakttagelser an­gående hennes person. Det gick i alla fall som jag fruktat, fastän jag uttryckt mig med sådan hovsamhet.

Marias skuld till de brott, för vilka hon anklagas, kan jag sålunda icke det minsta betvivla.

En annan sida av problemet utgör frågan: huru har hon kunnat draga till sig så många allvarliga människor och förmå dem att begå handlingar, som deras sam­vete i varje annat sammanhang hade fördömt?

Även detta problem är löst. Maria Åkerblom är en alldeles sällsynt dominerande person och dessutom skyr hon inga medel att genomdriva sin vilja. Huru allt blivit i detalj genomfört kommer säkert att för­bliva en hemlighet, men det huvudsakliga hoppas jag kunna förklara på ett övertygande sätt även för den störste tvivlaren bland mina läsare. I detta samman­hang må genast nämnas, att den skara Maria Åker­blom fört bakom ljuset ingalunda består enbart av hennes egentliga anhängare, och att hon för utövande av bedrägeri icke alltid nöjt sig med att hänvisa till sin gudomliga inspiration. Var hon än rört sig, har hon bedragit och skrym ta t och framställt sig själv i en vacker dager, blott hon därav kunnat draga någon nytta. Men sylen hålls inte kvar i säcken; många känna henne redan från en annan sida, ehuru sanningen i en del fall efter en lång vanföreställning tränger ige­nom utomordentligt långsamt.

Det egentliga grundproblemet är: huru kan en män­niska vara i stånd att göra sig till ett talrör för en så ädel sak och samtidigt vara så rå och simpel i sitt inre?

Detta problem kan jag icke säga mig ha lyckats lösa. Jag har en känsla av att man här om någonstans är berättigad att tillämpa bibelns uttryck, att en ond ande besätter människorna och håller dem i sin makt. Men jag kan icke tänka mig, alt detta moraliska onda skulle tagit henne i sitt våld först i samband med extaserna, antingen genast i början eller senare. Sna­rare vill jag påstå, att den skrämmande grymhet och hänsynslöshet, som nu kommit i dagen, utgöra den snöboll, som hon börjat rulla redan då hon var en stygg liten flicka, som ännu icke väckt någon som helst upp­märksamhet. Nu, sedan snöbollen vuxit till en lavin, kan den icke längre döljas, oaktat man begagnat sig av alla möjliga medel.

Innan jag dock övergår till den egentliga framställ­ningen, må det tillåtas mig att ställa mitt senaste på­stående i samband med vissa psykologiska reflexioner över extas och andra överraskande krafteruptioner, som förekomma i det religiösa livet.

Människolivets förborgade möjligheter mogna ofta jämnt. De gåvor människan erhållit komma till synes vid en bestämd tidpunkt, förhållandet till de kultu­rella och moraliska livsvärdena utvecklas i den mån till­fälle därtill erbjudes en person, och resultatet blir — om den ursprungliga individualiteten och miljön varit gynnsamma — en frisk och intelligent människa och en sedlig karaktär. Men huru vanligt är det icke redan i det intellektuella livet, att utvecklingen sker i oregel­bundna språng! Och i huru många hjärtan uppstå icke de ideella känslorna — de må nu sedan vara hurudana som helst — i form av ett slags överrumplande upp­vaknande! Det, som stått inom det möjligas gräns, som varit förborgat och har inväntat sin tid, hade lika väl kunnat förbliva helt och hållet orealiserat — kunde man tycka. Mycket av det, som mänskligheten prisar högst inom konstens och vetenskapens område, har en gång som en underbar nyhet gripit den skapande anden, som sedermera varit i stånd att ur ett välförsett förråd utdela sina rika håvor åt andra. En människa, som föreföll att vandra som en slumrande själ mot evig­heten, kommer plötsligt och oväntat till en inställ­ning gentemot livet, som mångfaldigt ökar hennes prestationsförmåga och samtidigt giver henne nya och värdiga mål.

Ett dylikt plötsligt uppvaknande till en ny, ädlare inställning gentemot livet är t.ex. de religiösa väc­kelserna. Och som sådana måste man även till en del betrakta utbrott av extatiska upplevelser. Det saknade, varom man drömt, oaktat man å andra sidan även fruk­tat det, förverkligas och i många fall med oanad glans. Det krävde måhända djupgående genombrott, själs­ångest, fysiska störningar, samt stundom kanske rubb­ningar av den andliga jämvikten. Men allt detta ut­gör blott förberedelse, koncentration av krafterna för det definitiva utbrottet, som är stort och skönt.

Maria Åkerblom på Kammio sjukhus 1924

Och nu komma vi till huvudpunkten. Ett sorgligt faktum är, att detta eruptionsliknande tillägnande av en ny inställning till livet icke alltid leder till i varje avseende ideella resultat. Omvändelsen utrotar icke helt och hållet »den gamle Adam», ehuru det under alla tider funnits en stor mängd ytterst harmoniska om­vända kristna. Men omvändelsen kan även gestalta sig synnerligen pinsam, i det den begränsar sig endast till att den smärtfyllda syndanöden försvinner och trosvissheten fyller sinnet för en tid framåt. Vid alla väckelserörelser äro en del av anhängarna dylika till hälften omvända individer. Vad isynnerhet ut­brotten av extatiska tillstånd beträffar, äga dessa sina negativa sidor redan i den fortsatta bristen på psykisk jämvikt samt i klyvningen av medvetandet, vilka ut­göra en förutsättning för deras inträffande. Extatikerna äro synbarligen i mycket större fara att för­bliva endast till hälften omvända, i ett tillstånd, i vilket tvenne inställningar fortsätta att kämpa med varandra i sedligt avseende. Och då dessa tvenne in­ställningar i verkligheten icke utgöra två olika person­ligheter, kunna krassa motiv få överhanden både vid extas och i normalt tillstånd.

En dylik blott till hälften eller endast delvis om­vänd person har Maria Åkerblom varit. Måhända ha hennes extaser förverkligat något av det, varefter även hennes själ i religiöst avseende törstat. Hennes första egentliga extas inträffade ju under en sjukdom, då alla trodde att hon skulle dö. Kanske har just den i dödens närhet upplevda evighetsaningen väckt de i hennes hjärta fördolda religiösa krafterna, eller hon har åtminstone i detta ögonblick förmått att leva sig in i andras religiösa stämning.

Men samtidigt, just i denna ödestimma av sitt liv, gör hon en stor upptäckt, som är enastående och ödes­diger. Hon upptäcker ett medel, varmed hon förmår höja sig över den hittills så gråa och prosaiska verklig­heten samt göra sig till en märkesperson, nästan en gud, vilken man beder och lyssnar till. Hon har inställt sig på att tjäna den hos hennes omgivning förefintliga evig­hetsträngtan, en längtan, som, sedan den blivit till­fredsställd, leder till större tacksamhet mot sin väl­görare än kanske något annat mänskligt behov. Av denna heliga sak gjorde Maria åt sig ett vapen, ett medel, vilket under en tid tillfredsställt hennes djär­vaste drömmar, tills hon slutligen sett sig tvungen att även på annat sätt komplettera sitt vapenförråd.

Jag använder avsiktligt formen »hon upptäcker», »hon har inställt sig», ty man förstår allra bäst det som sker under extas, om man tänker sig den extatiska verksamheten så lika de normala psykiska företeelserna som möjligt. Ett dylikt exceptionellt andra jag är allt annat än en maskin. Tvärtom iakttager det en den mest utpräglade ändamålsenlighet, teleologi. En just i dy­likt tillstånd varande person vet vad han vill, ehuru han, sedan han återfått sitt normala tillstånd, icke alltid förmår tydligt uttrycka detsamma. Jag är av den åsikt, att alla sådana tillstånd, som jag kallat extatiska, äro ett slags hysteriska anfall, och förutsätter att man redan känner till, att hysteriska anfall alltid med användande av kraftmedel sträva till ett mål, som människan icke kan ernå på annat sätt. Men sannerligen om en serie hysteriska anfall någonsin samtidigt varit inspirerad av så lidelsefulla motiv och så effektiv till sina resultat, som Maria Åkerbloms verksamhet som sömnpredikant och synprofet senare kommit att ge­stalta sig!

Men låt oss övergå till skildringen!

Den viktigaste källskriften om Maria Åkerbloms ut­veckling i ungdomen är den av Eino Vartiovaara år 1920 utgivna publikationen »Maria Åkerbloms auto­biografi och förslå delen av hennes verksamhet». Denna bok, som omfattar 324 sidor, har huvudsakligen upp­stått sålunda att den skildrade personen själv dikterat för författaren. I denna bok har sanning och bedrägeri på ett egendomligt sätt rörts ihop. Berättaren undviker skickligt allt, som kunde framställa henne i ofördel­aktig dager. I boken finnas dock både positiva satser och luckor, som ofrivilligt röja författarens verkliga karaktär.

Biografin börjar med en i helig stil hållen berättelse om Maria Åkerbloms moder. Flickan föds till världen som svar på böner, och det saknas icke heller förebud därom, vad det en gång skall varda av henne.

Men i början finnas ytterst få sakliga uppgifter om henne. Icke ens födelseåret är utsatt! Varför? frågar läsaren. Vi skola senare besvara denna fråga.

För att emellertid i denna punkt komplettera hennes autobiografi meddelas här följande uppgifter, som er­hållits ur kyrkböckerna samt av tillförlitliga berättare. Marias farmor föddes i Vasa och var till yrket barnmorska samt flyttade med sina tvenne barn från Hel­singfors till Snappertuna år 1876. Barnen, en gosse och en flicka, voro tvillingar och födda år 1856. Systern flyttade efter sitt giftermål år 1883 till Pojo och bro­dern, Axel Edvard Åkerblom, gifte sig år 1886 med dottern till en sytningsman, Josefina Åström. Denna kvinna, som blev Maria Åkerbloms moder, föddes 1857 i Snappertuna och hon fick, förutom en utom äkten­skapet år 1883 född son, med sin man fyra söner och fyra döttrar. Av sönerna var den andre i ordningen ända från barndomen sinnessvag. Ida Maria var den nästyngsta i barnskaran och föddes den 14 september 1898.  Modern dog år 1919 och fadern 1926.

Med undantag av hennes yngste bror, vilken Marias vänkrets numera drar försorg om, ha hennes syskon haft framgång i livet, en del av dem till och med i avsevärd grad. Fadern däremot hade icke tillräcklig energi att bliva något annat än en fattig backstugusittare, tills familjen, då han redan var gammal, genom bistånd av Marias vänner erhöll en egen jordlott. Han ansågs vara en ohjälplig drönare, ehuru han härstam­made från en bildad familj, något som Maria nyligen skrutit med. Modern däremot var mycket avhållen, ty oaktat sitt otillåtna förhållande i ungdomen var hon en from kvinna. Ingendera av dem hade god hälsa. Modern led av en svår ledgångsreumatism, som slutligen förvandlade hennes lemmar till oformliga klumpar.

Maria tillbragte blott en kort tid av sin barndom i sitt fattiga föräldrahem, vilket i en del publikationer om henne blivit framställt på ett fyndigt sätt. Redan som liten kom hon att vistas i olika familjer som ett slags fosterbarn, varigenom hon tränade sig för den' ställning av gökunge, som hon sedermera tillvällade sig i Vartiovaaras hem.

Det första fosterhemmet, där Maria vistade från 5 till 12 års ålder, var beläget i Snappertuna skärgård på Hallstö. Sina fosterföräldrar kallar Maria herrskap. I en ströskrift, som utkom år 1926, skildras denna tid sålunda:

»I fosterhemmet i skärgården kom den unga, be­gåvade barnasjälen främst i beröring med den rena, storartade naturen. I dess sköte fann hon sin tröst, sin glädje! Havsvågornas sång, fåglarnas lek i luften, skogarnas sus, de på sommarhimmelen förbiflygande molntapparna, höstkvällarnas stjärnhimmel, hassel­buskarnas svala skuggor och de blommande ängarnas färgrika mönster, dessa drogo henne mest till sig, ofta stannade hennes forskande barnsjäl för att begrunda och betrakta dessa hemliga gåtor hos naturkrafterna. Över­allt såg hon spår av det underbara verk, hennes moders Guds finger utfört. Hon lärde sig även älska djur. Köra hästar, utfodra boskap och hjälpa till med jord­bruksarbetet, se där vårt lilla naturbarns älsklingsgöra.»

Författaren till denna poetiska skildring är Marias mest inflytelserika beundrare, forstmästare Vartiovaara. Vi skola komplettera hans skildring med Marias egna ord, för att se på vilket sätt hon vant sig att tacka för den godhet, som bevisats henne. Den familj, som i åratal vårdade och underhöll henne, ger hon föl­jande erkännande:

»Ibland hade vi ganska trevligt. Jag fick lära många nya seder, som till exempel att uppträda näpet, tala vackert och att svara endast då, när någon tillfrågade mig. Mina onda och fula vanor, såsom olydnad och egensinne, bestraffades. Men ofta hände det också, att jag oskyldigt agades. Jag var den minsta, och om någon förbjuden lek eller något annat orätt blev utfört av oss barn, hände det många gånger att jag, som var för svag att försvara mig, fick skulden. Men del vill jag ej vidare lala om. Min moders Gud allena är den som har sett allt; även är han den, som både förlåter och dömer.»1)

Upphöjt tal, såsom man kan vänta av en, som blivit upphöjd.   Redan då höll hon av sin fosterfader, medan fostermodern ständigt utgjorde en förargelseklippa för henne. Visserligen blir denna allt förlåtet, eller sna­rare: hämnden lämnas i Guds hand. Sedermera har Maria ansett det vara säkrare att själv hämnas de orättvisor, som begåtts mot henne.

Att Maria erinrar sig att hon som barn behövt och även tilldelats relativt mycken tuktan, förstår man särdeles väl, då man vet i huru hög grad hon ännu besitter allehanda nycker och vilken plågoande hon alltjämt utgjort för sin omgivning. Alla, med vilka hon kommit i nära beröring och vilka icke uttryckligen och med vett och vilja idealisera henne, känna och erkänna detta. Även inom vänkretsen tycks hon ha känt ett verkligt behov att blott för ro skull reta och hota sin omgivning.

Till detta övermod kommer ytterligare ett karak­tärsdrag, som ännu existerar hos henne: äventyrs- lust. Hon skriver själv därom:

»Jag hade en underlig längtan efter att få vara med om något äventyr, t.ex. förlisning. Det låter under­ligt, men så var det. Och ännu önskar jag att lida, strida och — segra!»

Bättre vägledning att förstå hennes strävan på sista tiden än dessa sistnämnda ord hade hon knappast kunnat giva. Oaktat alla sina intriger och beräk­ningar är hon fortfarande äventyrslysten, oberäkne­lig och oförvägen. Troligtvis hava just hennes obe­räkneliga tilltag slutligen fört henne till så eklatanta brott, att det visat sig vara omöjligt att sopa igen deras spår, oaktat tiotals ja till och med hundratals själar därför offrats på lögnens altare.

Efter vistelsen i fosterhemmet bodde Maria en Lid i sitt föräldrahem. Marias skildring låter en ana, att hon på något sätt gjort sig omöjlig på Hallstö. Läsaren frågar sig antagligen genast, om anledningen härtill varit något slag av oredlighet. Tyvärr var detta fallet. Den ifrågavarande familjen, som även läst Marias bok, har meddelat mig, att Maria varit till den grad både självrådig och oärlig, att hon oavlåtligt förorsakat kon­flikter såväl mellan barnen som tjänstfolket och gran­narna. Hon besatt till och med en formlig mani att uppdikta förseelser, för vilka hon beskyllde envar, som just då råkade vara i onåd hos henne, och uppfann så fula streck för att bevisa riktigheten av sina anklagel­ser, att det icke är möjligt att giva dem en större publi­citet.

Som barn har Maria dock gjort ett fördelaktigt in­tryck på vissa personer, troligen genom att försöka visa sig från en god sida för dem, som hon tyckt om eller vilkas vänskap hon behövt. Det är ju ett mycket vanligt drag hos hysteriska personer, att de kunna göra sig observerade genom att stundom genom skickligt beräknade grepp försöka uppväcka människors med­lidande eller beundran.

Sålunda se vi Maria åter i andras vård, först hos sin äldsta syster, sedan hos sin äldste bror och en längre tid hos sin morbror och moster i Ekenäs. Härom skriver hon i sin självbiografi: »Jag trivdes ej hemma, emedan jag hade blivit uppfostrad på Hallstö, och svårt var det att vara hemma därför att det var så fattigt. Där (hos min morbror) lärde jag mig att köra och tygla hästar.»

Marias följande öden kunna vi även skildra med hennes egna ord: »Men under tiden hade en herr och fru Liljestrand talat med min moder, om de kunde få mig till sig, de skulle behöva mig. Ja, och jag for till dem. Där fick jag börja läsa; mina tankar gingo nu åt­minstone litet i fullbordan. Herr och fru Liljestrand voro mycket snälla, ja, jag måste säga, att jag aldrig hade varit hos så snälla människor förut. De hade två döttrar, som snart skulle avlägga studentexamen, och två söner. Dessa två döttrar började snart, när de hörde huru gärna jag ville läsa, att lära mig. Jag köpte böcker av flere slag från Ekenäs och började flitigt läsa. Om dagarna arbetade jag och om aftnarna skrev, räknade och läste jag, ofta till klockan 12 på natten, fastän — såsom jag glömt att berätta — läkaren redan tidigare hade strängt förbjudit mig att läsa. — Om dagarna, när jag vallade korna på ängen, hade jag all­tid karta, geografi eller någon annan bok i folksko­lans kurs med mig och läste så mycket jag hann. Nästan varje kväll fick jag av fröknarna något mer än en timmes lektion. Så gick tiden! Det var den härligaste tid jag någonsin haft! Jag tänkte, att nu hade Gud givit mig tillfälle att lära. Men jag hade redan när jag kom dit en förfärlig hosta och ofta kände jag stygn. De följde mig till läkaren, som förklarade att jag hade myc­ket svaga lungor, att det när som helst kunde bli lungsot och att jag därför måste vara försiktig mot för­kylning och överansträngning. Även förklarade han mig hava en svårartad magkatarr, varför han ordnade min matlista, men jag hade svårt att äta, jag var näs­tan aldrig hungrig. Läkarna hade redan förut, när jag var nio år gammal, förklarat mig ha magkatarr och svaga lungor, och att jag var svag och klen på allt sätt. Jag hade ofta varit tvungen att besöka läkare. Och som alltid, fick jag också nu mediciner. Men jag fortsatte med att arbeta om dagarna, taga lektio­ner om aftnarna och dessutom läsa läxorna senare. Så gick igen en tid. Dropparna togo slut och hostan upphörde, fastän icke riktigt fullständigt.» . . .

»Så gick tiden och julen var nära. Åt mig hade lovats betyg till julen, vilket jag ock fick. Men ju mera mot julen det led, dess mer tilltog min hosta, och oftare än förr kände jag stygn genom bröstet ut i ryggen. Men jag klagade ej, ty jag var rädd att ej längre få läsa och skriva. — Till min lärarinna brukade jag skriva religiösa brev och dikter den ena efter den andra. Och hon besvarade dem med ännu vackrare.» . . .

Marias lust att lära, som åtminstone tidtals givit sig till känna, hennes litterära försök och sjuklighet utgöra på sitt sätt en lämplig bakgrund, då det gäller att granska hennes senare verksamhet. Men för att komplettera bilden behöva vi ytterligare uppgifter om hennes religiositet. Om hon överhuvudtaget haft ett religiöst behov under denna tid, har det helt och hållet utgjort en fantasifråga för henne. Hon inbillar sig — så berättar hon själv — att hon ser änglarna och himlen, drömmer om den yttersta domen, och jul­natten 1916 ser hon bredvid sin säng en stor vit ängel, som säger: »Gud skall göra ett stort under i ditt hem». Men hon ser också otäcka syner, svarta hundar och »den lede själv», när hon är vaken och när inga andra kunna iakttaga något dylikt — ehuru denna sida icke omnämnes i självbiografin. Senare utgjorde syner och andra rubbningar i hennes nervsystem en daglig före­teelse för henne.

I intet fall innebär Marias religiösa utveckling något som helst moraliskt genombrott. I Marias självbio­grafi saknas totalt den i den kristna självbekännelse­litteraturen så vanliga skildringen av syndanöd och mottagandet av nåden. Denna svaghet i det sedliga momentet i hennes för övrigt så plötsligt påkomna reli­giösa utveckling förklarar till en stor del hennes senare inkonsekvens: än predikar hon för andra om bättring och än ger hon direktiv om våldsbragder, allt efter som det är lämpligast.

Om sina andliga intressen, innan hänryckningstill­stånden inträffade, lämnar Maria följande skildring:

»Jag brukade ofta om aftnarna springa hem, fastän det var alldeles mörkt och fem kilometers väg. Jag gick hem för att trösta min moder och tala med min . fader om Jesus för att, om möjligt, vinna honom åt Gud. Alltid satte jag mig ned vid mina föräldrars säng och läste ibland ur psalmboken, ibland vackra dik­ter, som jag själv skrivit, läste böner för dem m.m. Min fader tyckte ej om det. Det hände till och med, att han steg upp och gick ut. Men min moder, hon var glad. Gud hade hört hennes böner och gjort ett av hennes barn till ljus i hemmet, tänkte hon. Hon sade ofta till min fader: 'Vad månne det till sist blir av Maria, när hon så söker Gud detta år. Jag tror, att hon ej lever länge mer.' Och själv brukade jag säga: 'Jag har så brått att tala om Gud, ty jag tror, att jag ej lever länge.   Och om pappa ej nu hör mig och börjar tro på Gud, så skall han nog böja sig, när jag är död', o. s. v. Många utav min moders vänner, som kände mig, sade detsamma och kunna ännu be­rätta allt. — Allt, som jag nedskriver i denna bok, är bevisliga sanningar, ty när världen och många män­niskor så hata mig, skriver jag ej mer än jag alltid kan bevisa. Därför, om någon av mina läsare ej tror allt, som är skrivet i denna bok om mitt liv och min verksamhet från spädaste barn, så måtte Gud upp­lysa honom om sanningen!»

Dessa eftertryckliga försäkringar förefalla läsaren myc­ket litet övertygande. Marias vänner, för vilka dessa äro avsedda, hade iakttagit, att hon ännu efter det hon blivit en profet och redan vunnit många anhängare, i sitt förhållande till sina föräldrar varit ett allt annat än mönstergillt barn. Om hon överhuvudtaget alls försökt att vara en evangelist i sitt hem före den av­görande vändningen, har detta varit av alldeles över­gående natur. Hennes familj har för henne endast ut­gjort ett medel och hennes av ömhet översvallande ord äro fulla av förställning. Trots detta har faderns och moderns olika ståndpunkt till religionen redan tidigt hos henne kunnat uppväcka en önskan, att fadern måtte hysa samma tänkesätt som modern, vilken önskan utgjort ett viktigt motiv i hennes första predikningar i extatiskt tillstånd.

----------

1) Kursiveringen min.

Ur boken ”Folkpredikanter och falska profeter” – Schildts – 1928

Redigering 03.08.07: Elof Granholm

Forts >>>>