MARIA ÅKERBLOM 2 (5)

Dr. Aarni Voipio

Så komma vi till den avgörande händelsen.

Oaktat läkarbehandlingen blir Maria allt svagare, då hon för egen del icke iakttager den påbjudna försik­tigheten. Hon får blodstörtningar, svimmar ideligen och skickas hem i början av år 1917. Läkaren förklarar, att hon har lungsot och ruptur i vänstra lungan. Alla vänta blott att hon skall dö, och tvärtemot läka­rens uttryckliga förbud komma vänner för att be­söka den sjuka, som talar med dem om Jesus.

Maria berättar på följande sätt om det, som sedan inträffade:

»När jag hade legat sjuk två veckor, utan att alls ha varit uppe, fick jag en eftermiddag en förfärlig kramp, så att blod igen kom från bröstet och jag vred mig häftigt under plågorna. Mina föräldrar blevo helt förskräckta och min fader tryckte hårt mot mitt bröst, som steg allt högre och högre upp, som om det snart hade rämnat. Min moder lät kalla sina grannar och vänner, ty hon tänkte, att jag skulle dö. När de kommo, låg jag alldeles medvetslös och snart började den svåra krampen igen. Jag var så het och svettades och stun­dom var jag kall igen. Sedan gick krampen över. Men innan det blev morgon, fick jag den igen; så gick det gång efter annan. Kramperna voro olika varje gång, hårdare ibland och ibland igen lättare. Stundom var det kramp i alla lemmar, ibland åter i bröstet, men svåra voro de alla. De togo mycket på mina krafter, så att jag blev allt svagare och svagare.»

»Den 22 februari på dagen fick jag igen en svår kramp, och då var det den svåraste jag haft. Den började kl. 4 på eftermiddagen och slutade först 8-tiden på kväl­len med att jag blev alldeles medvetslös och kall. Jag låg som i en dvala, som jag förut varken hört om eller visste vad det var. Jag visste nog allt, vad som skedde omkring mig, men kunde intet säga, ej heller kunde jag röra mig. Jag hörde, huru min moder sade flere gånger: 'Nu reser hon, nu reser hon!' Och många gånger lutade hon sig ned över mig, ropade mitt namn och sade: 'Skall du fara och lämna oss nu?' Med en tesked tömde de vatten i min mun, som torkade, men det kom ut tillbaka, ty jag kunde ej svälja mera. Under tiden hade de hämtat dit några av min moders vänner, som redan förut mången gång besökt mig under min sjukdomstid. När de kommo fram till sängen, sade de: 'Nog dör hon, inte lever hon länge mera.' Somliga ville fara efter doktorn, men andra tyckte, att man ej skulle hinna mera, det vore onödigt att hämta honom. Min moder sade: 'Vi behöva ej någon doktor. Snart kom­mer nog den den himmelske läkaren, som hon alltid så mycket älskat, och hämtar henne.' Så togo de upp psalmen 205: 'Jesu, du min fröjd och fromma . . .', sjöngo den och min moder bad. Min fader var mycket rörd. Han grät bittert, när han såg på mig; hans tid var kommen. Under tiden såg jag underbara syner, som äro omöjliga för mig att omnämna och jag vill ej heller göra det, ifall de skulle bli utsatta för hån av otroende människor, det skulle vara att 'kasta pärlor för svinen'. Jag skulle så gärna velat tala och svara på deras tal, som stodo omkring mig, men jag kunde ej. Jag skulle så gärna velat säga åt min moder: 'Mamma, inte far jag ännu, jag skall verka mycket ännu här i världen', till min gråtande syster: 'Gråt ej!' Ännu blir jag kvar hos dig', och till min fader: 'Fader, gråt ej längre! Kasta dig i Jesu armar, han väntar och vill taga emot dig så­dan du är!' Men jag kunde intet säga. Och till slut blev jag liksom i en djup sömn och varken hörde eller tänkte. Och då, så berättade min moder och de närvarande, hade jag blivit alldeles kall och min moder hade ständigt stått bredvid mig och väntat, att jag skulle dö. Men när jag så legat en stund, slog jag upp ögonen och bör­jade tala om Gud, lyfte upp båda händerna och höll dem så hela tiden jag talade. — Klockan var då 9 på aftonen. — Vad jag talade, är omöjligt att berätta i detaljer, men jag försöker berätta litet av vad jag min­nes. Min fader blev först både rörd och förskräckt, men sedan böjde han sina knän för första gången. Vad han bad, det vet jag ej. Men min moder, när hon såg allt detta, erinrade sig, vad jag såg julnatten och huru ängeln hade sagt: 'Gud skall göra ett stort under i ditt hem.' Och hon tackade Gud, sin himmelske Fader, un­der tårar, för att han verkligen lät ett så stort under ske i hennes låga hydda. De andra närvarande voro rörda av Guds Andes tal, ty det var kraftigt. De förundrade sig över, att jag talat så i 3 timmars tid med armarna uppåtlyfta och med ögonen hela tiden stirrande på ett och samma ställe. Därefter föllo plötsligt mina hän­der som lama ned, ögonen slötos och jag upphörde att tala. Sedan låg jag en god stund i samma sömn eller dvala som före talet, men kvicknade till och vaknade. Alldeles lugnt, som intet hade hänt, begärde jag att få dricka. Man började fråga mig än det ena än det andra, men jag visste först ingenting av allt som hänt. Jag såg mig fundersamt omkring på folket och isynner­het på min fader, som grät, och undrade, vad allt detta kunde betyda. Min moder bad, att man ej skulle tala med mig, utan lämna mig i ro.»

»De gingo alla snart hem till sig glada över, att få komma följande afton och höra mig igen, ty fastän jag ej visste det, hade jag (eller rättare sagt Anden genom mig) lovat, att jag följande afton åter skulle tala och profetera. Men sedan alla hade gått, satte min kära moder sig på sängkanten vid min sida, och började tala med mig. Hon tog allt så försiktigt, och snart började jag minnas allt, och blev så glad och nöjd. Efter den kvällen försvann hostan och febern, och blod kom ej mera från bröstet, fastän jag rörde mig huru som helst.»

Som läsaren ser, påminner detta anfall bl. a. om Ka­rolina Utriainens första predikning jämte dess följder. Vid bägge dessa tillfällen voro flere åhörare närvarande, vid båda avsjöngo en del av de närvarande en predikopsalm — visserligen omedvetna om att de skulle få höra en predikning —, båda predikningarna gjorde ett stort intryck och båda dessa utbrott inträffade vid sjuk­domens krispunkt och utgjorde början till tillfrisknandet.

Maria besitter dock ända från begynnelsen vissa för henne utmärkande drag: de teatraliskt upplyfta hän­derna och annat ägnat att försöka åstadkomma este­tisk effekt, samt å andra sidan ett jämförelsevis kort avstånd mellan det primära och det sekundära jaget, så att endast en liten antydning får henne att erinra sig allt eller åtminstone en stor del av det, som inträffat under hennes hänryckningstillstånd.

Då jag två år senare blev i tillfälle att höra henne, kunde jag konstatera även andra karakteristiska drag hos henne. Maria har måhända rätt, när hon påstår att hon tidigare, förrän denna egenskap framträdde hos henne själv, icke hört talas om någon sömnpredikant.

I sin första predikning liksom även alltid senare ta­lade Maria ofta till enskilda åhörare. Hon läser människornas tankar, hon ser i syner, i vilket till­stånd envar befinner sig — huruvida han vandrar den breda eller den smala vägen —, hon varnar några och uppmuntrar andra. Och dessutom profeterar hon. Hon berättar, att hon redan i sitt första tal förutsagt svår tid, brödbrist jämte kortsystem och skräckvälde, vil­ket allt snart därpå inträffade. Stora skaror skulle taga till vapen och bära röda fanor och röda märken, vilket verkligen ägde rum under det röda upproret. Detta profeterande fortfor även efter frihetskriget. Maria talade ännu hösten 1919 även i min närvaro bl.a. om den rödgula fanan som om ett skräcktecken, i det hon därmed avsåg den röda faran jämte den gula faran. Det är svårt att bevisa, att hon icke någon gång lyckats läsa tankar och även profetera riktigt. Men även det är sant och ytterst förkrossande för Marias auktoritet, att hon ofta profeterat falskt och ofta va­rit i knipa, då hon icke kunnat veta och uppenbara så­dant, som hon haft stor lust till. Av försiktighetsskäl har hon ända från början meddelat vissa av sina förut­sägelser och syner endast åt en trång krets.

Liksom de flesta sömnpredikanter har Maria fast­ställt bestämda tider för sitt uppträdande. En dylik bestämmelse förekom redan i hennes första tal. Hon skulle nämligen tala nästa afton kl. 7. Precis på detta timslag började talet och räckte åter i tre timmar. Sedan det ägt rum, kände Maria sig pigg och glad. Så fortgick det dag efter dag. Ofta hade hon om dagen krampanfall, ibland till och med flere gånger om dagen, men om kvällen talade hon, och folk kom från när och fjärran för att lyssna till henne.

Maria lyckades redan genom sitt första tal göra djupt intryck på flere åhörare — vilket även är lätt att för­stå. Men där funnos även andra för vilka det enda vissa utgjorde, att Maria vår sjuk och behövde läkarhjälp. Sålunda tänkte bl. a. hennes nästäldste broder Albin, som några år tidigare flyttat till Kyrkslätt nära Hel­singfors. Han hade en bättre bostad än föräldrarna och sålunda förde han Maria en vecka efter det hon börjat predika till sitt hem och ombesörjde genast, att en lä­kare fick undersöka flickan.

Nu begynner i Marias liv en serie erfarenheter, om vilka hon alltid talat med stor segerstolthet. Läkarna hade försökt bevisa, att hennes dvala utgjorde ett sjuk­domstecken, men de hade varit tvungna att avstå från dessa försök och erkänna att de icke kunde förklara detta sällsynta fall.

Det första experimenttillfället av detta slag ägde rum i Kyrkslätt. Sedermera ägde flere dylika rum. Lä­karen i Kyrkslätt ordnade nämligen om att Maria blev intagen på Kammio nervsjukhus i Helsingfors, där hon tillbringade tvenne månader i sträck. Också se­nare har hon ofta kommit i beröring med läkare och även med  psykologer, vilket i korthet skall beröras.

Sant är, att Maria i många fall på sina observatörer gjort ett annat intryck, än dessa väntat sig. De hava försökt att hos henne finna de vanliga hysteriska »stig­mata», och även konstaterat tydlig hudanestesi och flere fel i reflexlivet, försökt att hypnotisera henne i vaket tillstånd och hindra henne att predika eller komma i samtal (»rapport») med henne under dvala och för övrigt bringa det därhän, att de med hennes dvaltillstånd sammanhörande krampanfallen, synerna och pre­dikningarna måtte upphöra. Maria själv berättar san­ningsenligt blott om sådana fall, där läkaren i något avseende misslyckats och vänder till det bästa sådana fall, som stå i strid med hennes egen värdighet.

Att studera en intelligent hysteriker torde i allmän­het vara en av de svåraste uppgifterna för en läkare. Patienten gör allt för att åstadkomma överraskningar. Och om han misstänker att något speciellt experiment vore ägnat att reducera något av den uppmärksamhet han väcker, koncentrerar han all sin energi på att få experimentet att misslyckas. Han låter isynnerhet icke hypnotisera sig, och att hypnotisera en motsträvig, viljekraftig person lyckas i allmänhet icke.

Då försöken i alla fall förefalla att lyckas, blandar Maria bort korten genom att själv taga ledningen av situationen, försänker sig i extas, vilken ofta uppenba­rar sig som på beställning eller som endast utgör förställning, och börjar berätta, vad observatorn nu tänker o.s.v. När så en eller annan oförsiktigt nog medgiver, att hon är en oemotståndlig och exceptionell företeelse, att andra sömnpredikanter äro alldeles annorlunda, då är segern hennes. Genom att något överdriva och vända allt detta till det bättre, skapas kring hennes huvud en helgongloria, som icke ens vetenskaplig makt förmår beröva henne.

En dylik skrytare kan naturligtvis även bliva besla­gen med lögn. Sålunda gick det hösten 1919, då jag förmådde Maria att berätta om sitt liv.

Vi sutto på tumanhand i forstmästare Vartiovaaras hem i Helsingfors. Maria kom just till framställ- ningen av sin första vistelse på Kammio. Sjukhusets överläkare — berättar Maria — medgav redan den tredje aftonen, att hon var utsänd av Gud. Och det var ingenting att förundra sig över, ty han hade icke ens genom att giva henne morfininsprutningar lyckats hindra henne att predika.

Medan hon berättade detta, inträder forstmästare Vartiovaara i rummet. Han hade just besökt överlä­karen på Kammio sjukhus för att av denne erhålla ett för Maria förmånligt utlåtande, utan att dock lyckas häri. Läkaren hade tvärtom yttrat, att han aldrig hyst någon tilltro till Maria på det sätt hon själv angav. Man hade också med morfin lyckats hindra henne att predika. Maria hade även för övrigt misslyckats, bl. a. hade hon en gång förutsagt, att hon skulle pre­dika klockan 6, då predikningen däremot ägde rum först klockan 8. Läkaren ansåg henne vara en utpräg­lad hysteriker, men han hade under samtalet med Var­tiovaara tillagt, att dock icke allt, som är hysteriskt be­tonat, är humbug.

Tablå! Maria föreföll en stund förlägen, men förkla­rade därpå såsom så många gånger tidigare och senare, att man åter utspridde lögner om henne.

Det torde för övrigt icke vara för djärvt att tro, att Maria av de experiment och undersökningar, Som lä­karna företagit med henne, lärt åtskilligt, vilket senare varit henne till gagn. Jag vill i det följande berätta, på vilket sätt hon själv försöker bevisa, att de övriga sömnpredikanterna blott äro sjuka personer, och huru hon till och med hypnotiserat en sömnpredikant. Då hon första gången utskrevs från Kammio var hon i alla fall betydligt bättre utrustad än förut, och ett dylikt framsteg kunde man även alldeles tydligt iakttaga år 1924, då hon rymde från detta sjukhus. Bland annat kunde hon överraska sina vänner genom plötsliga tem­peraturväxlingar. Febern kunde stiga över 40 ja ända till 43° — om man får tro hennes självbiografi. Och ett tillförlitligt vittne har för mig berättat, att den engång steg över en vanlig termometers hela gradskala. Och det oaktat tillfrisknar flickan alldeles plötsligt från den höga febern, om något viktigt är i görningen. Skada blott, att samma företeelser ständigt kunna konstateras hos hysteriska patienter, utan att man får reda på, huruvida vederbörande person fått stegringen till stånd genom att knäppa på övre ändan av febertermometern, vilket knep Maria sagt sig kunna, eller genom att hålla termometern i en kopp hett kaffe, eller genom något annat bedrägligt förfarande fått kvicksilvret att stiga.

Effektfulla och skrämmande knep voro även Marias hysteriska krampanfall och att hon i samband med predikningarna kastade sig baklänges, såsom även Eino Teras brukade göra vid slutet av sina predik­ningar, vilket i det föregående redan omnämnts. Vid dessa konststycken utvecklade hon ibland en överras­kande vighet, men även i normaltillstånd är hennes kropp märkvärdigt spänstig och smidig. Ofta transpirerade hon även ymnigt under predikningen. Under de närmast följande åren avtogo dessa skrämmande drag i allmänhet i den mån hon kunde iakttaga, att dessa icke åstadkommo önskvärd verkan. Krampanfallen utgöra ett slags sjukdomsbevis, alltså fingo dylika icke för­nyas. I läkarnas närvaro undvek Maria vid sina anfall speciellt allt sådant, som hade kunnat förklaras som sjukdomssymptom. Hon kunde, om det var ändamåls­enligt, bibehålla sina pupiller mycket stora under an­fallen. Men när en läkare förklarat att detta var karakteristiskt för epilepsi, återfingo hennes pupiller den vanliga reageringsförmågan. Transpirationen mins­kades kanske därför, att någon förklarat för Maria, att detta utgjorde ett symptom på lungtuberkulos. Men om hon hade många åhörare och om luften var varm, transpirerade hon även senare.

Men låtom oss återgå till berättelsen.

Maria hade alltså bestått sitt första stora prov. Lä­karna stodo maktlösa gentemot henne och hon fick i lugn och ro och med stärkta kroppskrafter hängiva sig åt sin kallelse.

Några ekonomiska bekymmer tryckte henne icke hel­ler längre. Redan då hon var på sjukhuset, hade hon fått rätt många vänner — isynnerhet kvinnor — inom yrkesarbetarkretsarna i Helsingfors. Tvärtemot läka­rens förbud fick en och annan av dem tillfälle att åhöra hennes predikningar. Denna självrådighet och å andra sidan den vårdslösa övervakningen, om vilken Maria själv berättar i en ton som om det gällt ett äventyr, ledde till att dörrarna öppnades för henne till många hem, vilkas gästvänlighet hon utan att tveka tog emot såsom den, vilken förmår skänka något ännu förmer som gengåva.

Av sina nya bekanta erhöll Maria snart uppgifter om andra sömnpredikanter i Finland, såsom Helena Konttinen och Karolina Utriainen och några andra som be­sökt Helsingfors och vilka en och annan av hennes vänner blivit i tillfälle att höra även annorstädes. Dylika vänner till sömnpredikanter hade redan flera år tidi­gare i Helsingfors bildat en liten krets, hos vilken en sträng kyrklighet och en svärmisk mysticism på ett egendomligt sätt sammansmälte. Sin glansperiod upplevde denna krets, då i dess egen mitt framträdde en profet, en arbetarson vid namn Johan Wilhelm Söderman. Denne lungsiktige, egendomlige gosse tillbragte den bästa de­len av sitt liv i växlande stadier av hysteri och dog den 15 februari 1915 vid endast 18 års ålder. I de predik­ningar, som han höll i hänryckningstillstånd i olika hem och varvid lian visade en synnerligen märklig för­måga att behandla envar av sina åhörare för sig, hade han förskaffat sig en hel mängd anhängare och täta ska­ror omgåvo hans kista på hans väg1 till den sista vilan.

John Söderman i dvala

John eller Johannes, såsom han även kallades, kunde liksom Maria egentligen blott svenska, men hade ibland med växlande framgång även predikat på finska, då åhörarna hört till olika språkgrupper. Före sin död hade han profeterat, att som hans efterträdare snart skulle uppträda en ung flicka, som vore ännu starkare än han och vilkens namn vore Maria. Detta tillämpades på Maria Åkerblom. Visserligen kallades hon på den tiden vid sitt första namn Ida, såsom kanske de flesta andra kvinnor, vilka i dopet erhållit namnet Ida Maria. Men detta var lätt avhjälpt. I en av sina pre­dikningar förklarade flickan, att hon hädanefter uteslu­tande skulle kallas Maria. Vännerna lydde och sålunda har hon allt sedan dess kallats Maria. Dessutom hade även Helena Konttinen en gång förutsagt, att en av hennes förnämsta »efterföljare» skulle tala ett annat språk, vilket även inom kort blev påpekat, då Maria predikade endast på svenska.

Sålunda rörde sig Maria i Helsingfors obesvärat i olika hem och tillbragte sina dagar som det behagade henne, men isynnerhet om kvällarna höll hon möten, varvid hon predikade. Ibland företog hon resor till sin hemsocken Snappertuna och till dess grannsocknar Pojo, Karis och Tenala samt Ekenäs och Hangö och längre bort till Åbo, samt i närheten av Helsingfors till Borgå, Helsinge och Kyrkslätt. Överallt predikade hon, i städerna i privata bostäder och på gårdarna, på landet också ute i naturens sköte, men stundom även i kyrkor, i vilka man då måste utöka inventarierna med en säng, som ställdes framför altaret i koret. Då Maria visste, att detta behov av extra arrangemang gjorde det svårt för henne att få begagna kyrkor till prediko­lokaler, gav hon sig själv senare i andras närvaro en befallning, att hon härefter skulle tala stående, alltså utan någon predikosäng, och att hon även kunde få tala i normalt tillstånd. Speciellt väntade hon att huvud­stadens kyrkor härmed skulle öppnas för henne, men denna förhoppning förverkligades endast såtillvida, att hon några gånger blev i tillfälle att tala i den lilla »missionskyrkan», som är i »Missionssällskapets i Fin­land» ägo. Även där uppträdde hon dock utan att för­sjunka i dvala.

Hos oss torde även någon gång förut ha inträffat, att extatiska talare blivit i tillfälle att uppträda i en kyrka. Sålunda har den ovannämnda Anna Kormano, som försökte fortsätta Helena Konttinens verk men misslyckades däri, talat åtminstone i sin hemsockens kyrka vid ett större möte bland ett antal andra talare. Annorlunda förhöll det sig med Maria Åkerblom. Van­ligtvis skötte hon hela ritualen alldeles ensam och frå­gan gällde alltså att upplåta kyrkan uteslutande för henne.

Detta bevisar stor tolerans, vilken var så mycket mera oförtjänt, som Maria icke alltid iakttog de villkor, på vilka kyrkan överlåtits åt henne. Sålunda hade prosten i Karis givit henne tillstånd att tala framför altaret i koret, men Maria kliver upp i predikstolen, predikar där och utför sitt glansnum- mer i ovanligt effektfull omgivning: hon kastar sig baklänges nedför predik­stolens trappor — vilket visserligen icke heller är omöj­ligt att utföra på scenen.

Men prästerna äro icke de enda, som Maria förstått att göra gynnsamt stämda för sig och sålunda bevilja henne speciella friheter. Bland läkarna har det fun­nits lika svaga och lätt påverkade personer och senast ha poliser och fångvaktare blivit föremål för allmänt åtlöje för att de visat oväntad medgörlighet gentemot henne. Sådana resultat kan endast en intelligent hysteriker uppnå.

Alltså var redan Marias första predikoår så uppfyllt av framgång, att hennes berättelse oaktat formella svag­heter utgör en synnerligen intressant lektyr. Dessutom inträffade just vid denna tid den ryska revolutionen och det finska frihetskriget. Naturligtvis gåvo dessa tilldragelser Maria rikt stoff för predikningar, ty för. en redan i sig själv så skrämmande företeelse som en dvalpredikant finns intet lämpligare ämne för predikandet än förutsägelser om skräckscener. Under revolutions­tiden och isynnerhet under frihetskriget hade Maria också små äventyr, då hon ibland halvt med flit överlämnade sig i de röda skarornas våld, för att åter, när nöden var som störst, klara sig ifrån dem.

Emellertid skall jag från denna tid av Marias liv återge endast en episod. Enligt hennes egen berättelse hade hon i slutet av frihetskriget avstått sin ridhäst »Lisa» åt en finsk jägarofficer.

Ridhäst?

Alldeles! Den fattiga torpflickan ägde i själva verket en ridhäst.   Hon hade ägt till och med flere dylika, ty hon bytte hästar lika skickligt som den bästa zige­nare — vilken förmåga visserligen icke finns omnämnd i hennes självbiografi. Hon hade aldrig lämnat »Lisa» ifrån sig, om man icke på allt sätt sökt övertala henne och samtidigt försäkrat, att hästen skulle återställas så snart Helsingfors blivit intaget, vilket återställande dock till hennes stora besvikelse icke skedde.

Marias åhörare i Helsingfors blevo naturligtvis myc­ket förvånade, då de fingo höra att deras profet även hade dylika intressen. Men det värsta var att man iakt­tog, att hon i mer än vanlig utsträckning var fäst vid världsliga ting. Några av hennes vänner besökte i hennes sällskap hennes föräldrahem och märkte då, att hästen var henne kärare än någon av hennes egna, kärare till och med än den moder, om vilken hon talar och skriver med sentimental ömhet. Hon krävde icke blott gårdens sista foder för sin ridhäst, utan hon be­gärde även att hennes sjuka moder skulle betjäna henne på allt sätt.

Därtill kom, att Maria åter visade sig vara svekfull. På det att John Södermans förutsägelse om en ung predikantflicka bättre måtte slå in på henne, började hon klä sig som en halvvuxen flicka och förfalskade till och med sitt prästbevis för att bättre bliva trodd. Tvivel uppstå. Allt tyder på, att hon icke kommer att intaga en säker ställning varken i sin hembygd eller i Helsingfors, där dessutom den barnsligt oskyl­dige John Södermans minne fördunklar henne. Här­van börjar trassla till sig.

Ur boken ”Folkpredikanter och falska profeter” – Schildts – 1928

Redigering 03.08.07: Elof Granholm

Forts. >>>>