MARIA ÅKERBLOM 3 (5)

Dr. Aarni Voipio

Emellertid öppna sig för henne nya möjligheter. Vid midsommartiden 1918 gör Maria en längre resa. Hon har blivit kallad för att tala i Österbotten bland den svenska befolkningen därstädes. Kallelsen kom från De Ungas Kristliga Förening i Gamlakarleby. Föreningens sekreterare hade hört henne på sina resor i södra Finland och blivit betagen av hennes predikogåvor, och det var sålunda han som kom att bliva den direkta orsaken till detta ödesdigra steg, vilket han numera bittert ångrar.

Liksom tidigare i Nyland företogos nu i Gamlakarlebys omgivningar flere turnéer, vilkas central ut­gjordes av ovannämnda förening, som inom kort an­ställde Maria Åkerblom som sin avlönade ordinarie talare — en handling som utvisar, huru även kyrkligt föreningsliv, som gynnar väckelse- religiositet, kan be­reda väg för extatism.

Maria Åkerbloms framgång i trakten av Gamla­karleby hade troligtvis dock varit av mycket kortare varaktighet och även till sina följder av mycket ofar­ligare art, om hon icke lyckats locka till sig den person, vilkens namn oftare än något annat nämnts jämte hen­nes eget. Att Maria vunnit så stort inflytande och i så hög grad lyckats vilseleda den stora allmänheten, har hon till stor del denne sin proselyt att tacka för.

Hans namn är, som vi veta, Eino Rafael Vartiovaara. Han föddes 1885 i Anjala. Hans far, som var präst, hade en stor familj och ett eget pastorat i norra Kare­len i Kiihtelysvaara, vilket pastorat han innehade bortåt trettio år. Redan som barn ansågs Eino vara något egen­domlig. Visserligen saknade han icke begåvning. Han har avlagt akademisk forstmästarexamen och inom sitt område till och med visat sig vara i viss mån uppfinnare. Hans förhållande till Maria Åkerblom har dess­utom gjort honom till en författare, vilkens produktivi­tet är beundransvärd. Och vad han har att säga, fram­ställer han ofta på ett ingalunda otympligt sätt. Tvärt­om har den broschyrlitteratur som han adresserat till allmänheten, förmått uppväcka alldeles för stort för­troende. Men att hans omdömesförmåga är klen be­visar redan den motbjudande oförbehållsamhet, var­med de allra intimaste familjeangelägenheter dragas fram för att giva stöd åt den viktiga huvudsaken. En­dast som direkta symptom på psykisk abnormitet kan man förstå denna ingrodda åsikt hos honom, att Maria är en Herrans profet, och hans djärvhet att blanda ihop sant och osant samt mildhet och våld, då det gällt att försvara henne utåt och tillfredsställa hennes nycker inom den närmaste omgivningen.

Eino Vartiovaaras religiositet är icke enbart Maria Åkerbloms förtjänst. Han har bl. a. i den korrespon­dens han under förlovningstiden fört med sin fästmö lämnat ett bestående bevis för sitt varmt religiösa sinnelag. Denna religiositet framträdde också under frihetskriget. »Utan Gud vore det omöjligt att begiva sig till fronten», sade han. Men just vid denna tid visade han åter prov på stor psykisk ojämnhet. Han vistades blott tvenne dagar vid fronten och tjänstgjorde sedermera som intendent. Under denna tid visade han lika stora anlag för depression som senare i Marias sällskap för maniartad segerglädje, vilket omslag för psykiatriker är en mycket bekant företeelse.

Han blev bekant med Maria Åkerblom vid mindre möten, som i början av år 1919 ägde rum hos några familjer i Helsingfors, men kapitulerade icke ge­nast. Tvärtom vände han sig till en aktnings­värd präst med förfrågan, huruvida dylikt vore att anse som Guds verk. Prästens svar avgjorde icke frå­gan: dylika människor borde behandlas individuellt. Men då Maria sent på nyårsdagens afton försjönk i dvala och på ett träffande sätt berättade för Vartiovaara, vilka tvivel denne hyste, kunde Vartiovaara icke längre stå emot. »Han blev överbevisad om san­ningen och Guds verk», skriver Maria.

I vilken utsträckning Maria någonsin verkligen läst människors tankar, förblir oavgjort, men att hon fått tiotals och hundratals personer att tro, att hon äger denna förmåga, är alldeles säkert. Se där en orsak, varför det sedermera visat sig vara möjligt för henne att i sådan utsträckning behärska andra personer. Troligen har hon uppnått denna till synes hemlighets­fulla förmåga genom att studera människornas uttryck och rörelser, och ibland genom speciellt utställda forsat, såsom genom att berätta små anekdoter och av det intryck dessa gjort på en person sedan snabbt och säkert draga slutsatser. Maria har förstått att, utan att hennes gynnare ens anat något sådant, utföra verk­liga experiment med dessa, till exempel för att utröna vilka av dem vore lämpliga att fungera som tillförlit­liga vittnen i orätt sak. Allt föreföll blott som en lek, man frågar och svarar mitt inne i ett vanligt samtal, och utan att ens själv vara medveten därom, har veder­börande yppat huruvida han är lämplig eller olämplig för ifrågavarande ändamål.

Eino Vartiovaaras övertygelse att Maria Åkerblom var en profet grundade sig alltså på hennes visade för­måga att läsa förborgade ting. Han övertygades därom på samma sätt som man övertygas av vederhäftig­heten hos ett spiritistiskt medium. Någon i sedligt avseende fördjupande betydelse ägde denna nya över­tygelse icke. Till en början fordrade Vartiovaara av Maria sedlig oförvitlighet, ty annars hade hon ju icke kunnat vara utsänd av Gud. Men anda från början har han i detta avseende visat sig vara alldeles för inkonsekvent och lättrogen och har i osäkra fall tillgripit svepskäl. Huvudvikten har hela tiden förlagts på den intellektuella sidan. Sålunda ljuder i hans uppsatser ständigt samma sträng: under, under, under! Av den själsliga rubbningen framgår sedermera, att icke ens de mest flagranta misstag, falska profetior, uppfor­dringar till bedrägeri, grymhet och till och med mord, ha förmått honom att taga sitt förnuft till fånga. Allt fortfarande väntar han under barnslig förtröstan på att en välsignad skörd en gång skall spira upp ur syndens utsäde.

I de bildade kretsarna i Helsingfors väckte det stort uppseende, att en ung forstmästare, som hörde till en bekant familj, på vårvintern 1919 upptog Maria Åker­blom i sitt hem i egenskap av adoptivdotter och även för övrigt visade henne överraskande stor uppmärk­samhet. Han hade redan varit gift i tre år och var fader till tre små flickor, av vilka den yngsta var ny­född. Dock hade äktenskapet icke varit harmoniskt. Maria spelade nu rollen av fredsmäklare mellan de båda äkta makarna, och en tid torde båda två varit lika intagna av henne.   Men om det sedan var Marias kapriciösa infall och stigande pretentioner — hon behövde bl.a. åter en egen ridhäst och riddräkt — eller att de i hemmet avhållna mötena tröttade den stackars hust­runs av naturen svaga nerver, så hade sämjan i alla fall helt och hållet flytt sin kos redan före slutet av samma år. Maria hade misslyckats i sitt försök att mäkla fred och misslyckats även så till vida, att fru Vartiovaara hunnit berätta för världen ett och annat, som var synnerligen ofördelaktigt för henne.

Här må inflickas några ord därom, i vilken mån den nya omgivningen samt medlemskapet i en bildad fa­milj verkat utvecklande på Maria själv. Troligtvis bör i yttre avseende ett och annat föras på vinst­sidan. Maria började ånyo lägga an på hyfsade um­gängesvanor, men om man tar hänsyn till huvudsaken, hennes missionskallelse, var förändringen ytterst ödes­diger.

Maria Åkerbloms vänner i Helsingfors påstå, att Maria först sedan hon vunnit Vartiovaara för sig började lägga i dagen fullständig självsäkerhet och begynte uppföra sig hänsynslöst mot andra. I detta av­seende torde Vartiovaara alltså bära ansvaret för hennes handlingar. Ehuru jag å ena sidan är fullkom­ligt övertygad om att Maria, som redan som barn varit ytterst vanartad, varit upphovet till allt det omoraliska, som framgått i de åkerblomska affärerna, tror jag lika säkert, att Vartiovaaras inflytande på henne varit ödesdigert. Eller måhända är det riktigare att uttrycka det sålunda, att Maria först i Vartiovaaras sällskap blivit i tillfälle att alldeles fritt giva utlopp åt de sjuk­liga tendenser, som funnits hos henne redan vid denna tid, men vilka hon dittills av försiktighetsskäl sökt behärska.

I detta sammanhang må beröras frågan, huruvida i Marias och Vartiovaaras förhållande sexuella moment haft en större betydelse. Jag har ända in i det sista för­sökt intala mig själv, att delta icke varit fallet, utan att blott hans respekt och tacksamhet för flickans religiösa gåvor varit grunden till hans hängivenhet, men jag erkänner att mitt försök slutligen misslyckats. Jag kan icke bortresonera min övertygelse, att detta förhållande till stor del är ett erotiskt förhållande, men huruvida det är blott platoniskt eller även fysiskt, är en sekundär fråga, vilken det icke intresserar mig att avgöra.

Man behöver blott läsa några rader i Vartiovaaras nyaste broschyr »Kunna Maria Åkerblom och hennes vänner numera erhålla rättvisa i sitt fosterland?» (1926) 2) för att se, huru skrivsättet blir milt sentimentalt, då det blir fråga om den lilla Maria. Att höra Vartiovaara själv muntligen uttrycka sig om sin skyddsling är lika upplysande. En liten kärleksintrig, som varit mera oförsynt än en vanlig flirt, har Maria nästan ända från början bedrivit halvt offentligt vis å vis honom — vanligtvis för att retas med fru Vartiovaara — och maken har icke förhindrat detta!

Därtill kommer att Maria uppenbart lider av sexuell överspändhet. Även om man icke önskar tolka hennes hysteri enbart söm ett uttryck därför, måste åtmin­stone den hos henne stundom förekom- mande lusten att pina (»sadism», »masokism») anses vara det. Dessutom liar Vartiovaara tvenne gånger berättat för mig, att Maria, så snart hon blivit upptagen i hans familj, i dvala bestämt att fru Vartiovaara skulle meddela henne primärundervisning i könsfrågor, vilka hon, den tjugoåriga flickan från landet, som sett mycket av värl­den, låtsade vara alldeles okunnig om. Detta berättade herr Vartiovaara för mig som ett bevis på flickans oskuld. Snarare utgjorde detta ett utmärkt bevis på berättarens enfald.

Huru Vartiovaara låtit leda sig av Maria få vi snart se några prov på. Det första resultatet av denna led­ning var, att hela hemmet flyttades från Helsingfors till Gamlakarleby. Redan för matbristens skull visade det sig vara fördelaktigt att bo där, nära Marias vänner, av vilka en stor del utgjordes av synnerligen välbärgade jordbrukare. Flyttningen skedde på våren 1919, men den fick Vartiovaara ombesörja ensam. Under man­nens och Marias frånvaro hade fru Vartiovaara utan dennes vetskap jämte sina barn för flyttningstiden rest till släktingar och börjat försöka få till stånd äkten­skaps- skillnad.

Hon lät dock beveka sig av mannens innerliga övertal­ningsförsök och löften och villfor sedermera hans önskan att jämte sina barn flytta till Gamlakarleby, där man lyckats erhålla en bostad hos gårdsägaren Enqvist, helt nära »De Ungas Kristliga Förenings» bönehus i Haka­lax som tillhör Karleby landsförsamling. På något märkvärdigt sätt fick man henne försonad med Maria, tills hon i medlet av september ånyo rymmer med sina barn, denna gång dock utan att nämna sin vistelseort och för att verkligen genom ett ombud få till stånd äktenskapsskillnad.

Vid denna spännande tidpunkt på hösten 1919 blev jag bekant med Maria Åkerblom och Vartiovaara. Jag närmade mig dessa personer i egenskap av forskare, ehuru jag använde mig av en alldeles annan metod än de förutnämnda läkarna. Jag önskar påpeka, att dvalpredikandet såsom sådant vid denna tidpunkt för mig utgjorde den viktigaste företeelsen. Att se och höra extaser, utan att dock avsiktligt locka ifrågavarande personer till dylika, och att därvid göra anteckningar, se där mitt program. Naturligtvis insamlade jag även uppgifter om predikanternas liv. Men om någon ut­tryckligen önskade vilseleda mig, och om han dessutom ägde en skicklig bundsförvant, som hjälpte till att föra mig bakom ljuset, var jag icke så förberedd att jag genast kunnat vidtaga säkerhetsåtgärder. I varje fall fick jag dock veta ett och annat, som Maria icke bort avslöja för mig, om hon velat iakttaga försiktighet.

Jag hade blott några veckor tidigare beslutat att börja studera sömnpredikanter, och jag hade gjort mina första resor till det inre av landet för att stifta be­kantskap med dylika, då jag genom bekantas bekanta i Helsingfors kom Maria Åkerblom på spåren. Hon var vid denna tid icke någon ryktbarhet, men en och annan hade redan hört talas om henne. Hennes verksamhet var redan då koncentrerad på Gamlakarleby jämte om­givningar, men hon ägde ännu en liten vänkrets i huvud­staden. En tillmötesgående änkefru, hos vilken Maria bott, var den första som var i stånd att lämna mig sakliga uppgifter om denna.

»Jaså, Maria», var hennes svar på mina första frå­gor. — »Ser ni, det är så underbart beställt med henne, att hon kan tala med Jesus precis på samma sätt som med människor.»

Därpå berättade hon om denna underbara varelse varjehanda, av vilket dock icke allt var till dennas för­del. Bland annat förklarade min sagesman öppet, att Maria stundom ljuger alldeles uppenbart, och att hon icke alltid följde sådana befallningar, som hon fått under dvala. Därför hade även min sagesman stundom tvivlat på henne. Men vanligtvis gick det så, att just då tvivlen voro som starkast, försjönk Maria i dvala och förklarade saken på ett sådant sätt, att alla tvi­vel försvunno.

Detta samtal ägde rum i början av augusti, och fre­dagen den 26 september råkade jag göra ett besök i samma hem just då Maria var där. Hon hade nyss be­sökt sitt hem i Snappertuna för att hälsa på sin gamle fader och i sammanhang därmed gjort en avstickare till Hangö, där en annan, något yngre flicka vid namn Anna Röman slutit sig till henne. Dessa båda presen­terades för mig vid samma tillfälle. Båda talade endast svenska.

Dessa unga flickor utgjorde till det yttre en fullstän­dig kontrast. Maria var kort och hade som alla lung­siktiga insjunket bröst och klent utseende; Anna där­emot var kraftigt byggd och fyllig såsom kvinnorna på Rubens' tavlor. Det första intrycket av dem var icke vidare upplivande. Marias blygt torra sätt att tala och hennes flickdräkt lät en icke ana, att hon var van att leda andliga möten, och att hon genom sitt kraftiga uppträdande i dvaltillstånd fick icke blott tvivlare utan även motståndare att knäfalla inför sig och erkänna att hon var utsänd av Gud.

Samma kväll blev jag i tillfälle att med Marias ut­tryckliga tillstånd vara närvarande vid hennes möte, som ägde rum i forstmästare Vartiovaaras bostad Nylands­gatan 31. Värden själv var borta och hela hemmet var i upplösning. Största delen av möblerna hade transpor­terats till Gamlakarleby och några rum voro obebodda. Det fanns dock tillräckligt många sittplatser för de cirka tjugo personer, som kommit till mötet. Troligt­vis hade åhörarskaran varit större, om man med säker­het vetat, att Maria verkligen denna afton skulle tala i extas. Tidigare på dagen visste hon icke ens själv huru det skulle gå.

Maria hade anordnat detta möte för ett alldeles särskilt ändamål, men hon lyckades endast till hälften i sin avsikt, varför försöken senare fortsattes. Hon ville visa, att Anna Röman, som även predikat en kortare tid, var en falsk profet, och hon ville därför varna sina vänner i Helsingfors att lyssna till denna. Varningen skulle givas i en så åskådlig form som möjligt.

Flickan visade sig även vara synnerligen villig att underkasta sig det sålunda förberedda provet, satte sig i strumplästen på kanten av en säng, som burits in i rummet under det Maria föreslog psalmen »Gå var­samt, min kristen». Plötsligt hörde man ett buller: flickan hade kastat sig raklång på bädden. Medan psal­men fortsatte lyfte hon upp händerna och yttrade:

»Herre, vi nalkas dig. Du hör vår bön.»

Efter det psalmen avsjungits följde bön och därpå ett tal, i vilket bl. a. utlovades en ny predikning följande afton klockan 6. Predikanten hade rest sig under talet, men hon hade knappast talat en kvarts timme, då hon föll ihop på marken, flämtade en stund, vände sig på rygg och förrättade slutbönen. Stämman, som redan i början varit stark, övergick till skrik, men åter­fick sin ursprungliga klang i slutbönen. Sedan låg hon på golvet, än alldeles stilla, än skjutande sig fram längs golvet, tills hon slutligen på Marias uppmaning åter klev upp i sängen.

Redan då predikanten låg på golvet, började Maria en kritik med anledning av hennes prestation. Hon ville först få veta, vad andra tänkte om flickan för att sedan själv yttra sitt slutomdöme. Vi skulle yttra vår åsikt, huruvida flickan var en verklig eller en falsk profet.

Någon framhöll, att det i flickans tal icke funnits något, som stod i strid med Bibeln eller kyrkans dog­mer. Men Maria, som fört protokoll medan flickan pre­dikat, hade observerat ett och annat graverande. Bl a. hade flickan yttrat: »Mitt ord, som du talar genom mig.» Flere dylika blunder hade förekommit, och Maria påstod, att redan ett enda oriktigt ord, som uttalas under extas, bevisar att talaren är besatt av Anti­krist.

Men Maria hade icke tagit med i räkningen, att även beträffande henne själv uppstått tvivel, som inom kort uttalades. Hennes främsta stöd, Vartiovaara, var borta, och så uppstod snart en debatt, i vilken Maria drog det kortaste strået. Om hon hade kunnat ana något dylikt, hade hon säkert aldrig tillåtit mig att vara närvarande vid mötet denna afton.

 »Huru är det, Maria», frågade en kvinna, »Maria har ju sagt, att vi icke skola lyssna till andra. Men nu har Maria själv hämtat hit en annan. Huru skall detta förstås?»

Maria, som ännu icke hunnit framlägga hela sin kritik över Anna Röman, svarar med en uppenbar nödlögn:

»Jag ville icke att hon skulle komma hit. Hennes egen ande har uppmanat henne därtill. Jag önskar ingalunda att min hjord skingras.»

Snart gjordes nya frågor. Varav kom det sig, att Maria stundom uttalat falska profetior? Varför har hon yttrat sig om John Söderman än berömmande, än förkastande? Varför ger hon anledning till förargelse genom sitt förhållande till den familj, hos vilken hon bor? Varför saknas kraften i hennes uppträdande och varför har hennes tal blivit ytligare? Förut hade hon kunnat uppenbara andras hemliga tankar, men nu hade även denna förmåga avtagit.

Det föll sig svårt för Maria att försvara sig, ehuru hon försökte göra sitt bästa. I två och ett halvt år sade hon sig hava verkat som ett Herrans redskap i det hon vunnit själar för Kristus, var då detta icke nog för att bevisa att hon hade rätt? Hennes lära hade ju överensstämt med kyrkans lära; hon hade icke talat emot kyrkan, »oaktat kyrkan kommer att vara den stora skökan». Och om hon syndat, så var ju ingen annan heller syndfri. Men hon hade icke uttalat falska profe­tior. »Om detta är fallet», sade hon, »då är jag av djä­vulen.»

I hopen fanns någon som gick mycket långt i de­batten och gjorde Maria alldeles utom sig.   Hon steg upp frän stolen, började tala allt häftigare, varvid hon använde direkt oanständiga ord och trasslade in sig i sina egna påståenden, tills hon åter kastade sig ned på stolen under det hon suckade och vred sin kropp. Slutligen ökades hennes upphetsning till den grad, att man icke kunde kalla den annat än sinnesförvirring. Hon började klaga med underlig röst: »Min synd, min synd!» och »Ack, min moder!» under det hon gick av och an i rummet och till och med försökte att komma ut.

De närvarande blevo förskräckta och visste slutligen ingen annan råd än att kasta sig ned på marken och börja bedja högt. Snart var rummet uppfyllt av ett enda oljud, som uppsteg från de dels på knä, dels på alla fyra på marken liggande männen och kvinnorna, i vilkas mitt deras unga profet, som totalt mist själv­behärskningen, stod och klagade och vred händerna.

Men småningom, knappast märkbart, kom en ny ton i hennes tal. Jag hörde henne yttra något i stil med att profetians stund var slagen, och snart övergick hennes förvirrade klagan i ett försvars- och maningstal, som framfördes med utomordentligt tydlig och klar stämma och vacker rytmisk betoning. Rörelserna, hän­dernas böljande gester, ansiktsuttrycket samt de fuk­tiga ögonens djärva, genomträngande blick, vilket allt bildade en harmonisk bakgrund till den muntliga framställningen, själva frasernas smidighet och fasta konstruktion gjorde hennes tal ytterst effektfullt. Sorlet som nyss uppstått då man pratat och för­rättat bön förvandlades i tyst uppmärksamhet. Den angripna profeten hade räddat sig med tillhjälp av sina extatiska gåvor.

I detta tal fanns visserligen ingen enhetlig disposi­tion. Hon övergick mycket fritt från det ena ämnet till det andra, såsom även under följande aftnar. Så­lunda talade hon i denna fredagspredikning om avfall, anslutande sig till följande ord i Johannes' evangelium: »Icke viljen väl även I gå bort?» Vidare om de offer, som Maria gjort, då hon tillträtt sin befattning som profet, om Guds stora verk i Finland, vilka förutsäga det nära förestående slutet, om sömnpredikanter, av vilka i hela världen funnos ungefär trettio, men av vilka blott fyra voro verkliga profeter, en i varje väder­streck och Maria ensam i norr, om vetandets och veten­skapens stora, ehuru relativa värde — detta troligtvis föranlett av min närvaro och det jag tidigare yttrat — samt slutligen om tvenne syner: den korsfäste Kris­tus och helvetets fasor.

Maria hade knappast hunnit uppmana sina åhörare att ånyo knäfalla — predikningen hade då räckt unge­fär en halv timme — och välsigna de närvarande, då hennes tal avbröts mitt i en mening och hon föll av­svimmad på rygg mot det mitt i rummet befintliga bordet och gled sedan längs de hopkrupna kvinnor­nas ryggar sakta till golvet utan att skada sig.

Därpå följde en djup tystnad, som räckte i några minuter. Sedan började den på golvet liggande predikanten att i hänryckning samtala med en himmelsk varelse i det hon bad, att hon redan nu för alltid finge stanna hos denne. Däremellan uppmanade hon till bön, varvid händerna åter utförde mjuka rörelser, under det de allt emellan föllo tungt till golvet. Ögonen öppnade och slöto sig allt eftersom hon begynte eller avbröt sitt tal.

Sedan började man sjunga sången »Tryggare kan ingen vara», vilken sång sedan upprepades kväll efter kväll, varefter visionären lyftes upp i en länstol. Där började hon tala ånyo, i det hon ibland avbröt sig. Medan skaran sjöng »Hosianna», rörde sig predikantens händer, nästan som om hon angivit takten. Då hen­nes huvud under en paus föll slappt bakåt, märkte jag att halspulsådern slog ovanligt starkt och att andhämt­ningen förvandlats till ett kort flämtande.

Härpå följde ytterligare en syn, den högtidligaste denna kväll, varvid man nästan var frestad att säga, att Marias ansikte var som en ängels ansikte, vilket även sagts om Stefanus, som Maria själv hänvisade till i sitt tal. I synen såg hon samtliga närvarande i himlen omgivna av en strålande änglaskara. Utom­ordentligt vacker var även den sista vändningen i hennes tal, varvid hon åter talade om sig själv: om blomman, som snart vissnar i sin spännande livsupp­gifts glödande hetta. Därpå följde uppgiften om vilken slutpsalm nu skulle sjungas, om tiden för följande möte och dess inledningspsalm, slutbönen och efter allt detta liksom avbrutna suckar: »Herre, låt mig vakna frisk». — »Jag är inte sjuk; jag är frisk. Jag är inte modfälld; jag är glad.»

Därvid höll Maria redan på att vakna. Då den första psalmstrofen avsjöngs, märkte jag att hon föll slappt ihop, så att huvudet sjönk ned mellan axlarna, ögonen spärrades upp och predikantens nyss så säkra uttryck förbyttes i ett annat, som angav att hon var rätt för­lägen. Denna dvala, ur vilken hon nu uppvaknade, hade alltså bemäktigat sig henne oförmodat.  På samma sätt gick det följande söndag middag. Då voro de första, ord hon uttalade vid sitt uppvaknande: »Ni får inte se på mig», varpå hon genast skyndade bort till ett angränsande rum.

Denna min första afton vid Marias möten var mera mångsidig än jag någonsin kunnat vänta mig. Det allmänna intrycket var ytterst blandat. Jag hade sett ett och annat, som var vackert och märkvärdigt, men även mycket som var gåtfullt och uppväckte tvivel. Samma oklara känsla uppfyllde mig under hela den tid jag var bekant med henne. Jag blev under en hel vecka i tillfälle att nästan varje kväll besöka hennes möten och stundom även råka henne under dagens lopp. Sedan reste Maria till landsorten, men återvände upprepade gånger under oktober och november, var­vid jag åter blev i tillfälle att träffa henne.

Jag kan icke här i detalj referera händelserna under de följande dagarna och aftnarna. Men vid några punkter kan det dock vara skäl att dröja, nämligen formen och innehållet i sådana tal, som hon avsett för allmänheten, och hennes förhållande till Anna Rö­man samt ytterligare till Vartiovaara. Alltså ännu något om hennes  predikoanfall.

Även någon gång senare bevittnade jag att Maria försjönk i dvala utan några tidigare förberedelser. Aftonmötena började dock vanligen med psalmsång, varmed man försökte förbereda henne för extasen. Maria föreslog vanligtvis själv en eller flere psalmer, om hennes tillstånd av upphöjelse lät vänta på sig. Stundom uppförde hon sig därvid som en vanlig män­niska, som håller på att somna, stundom brukade hon dessutom smacka sakta med läpparna eller krampaktigt röra fingrarna, tills hon plötsligt sträckte upp bägge händerna som till hälsning, och orden: »Hell dig, Herre», angåvo att profetian skulle begynna. Därpå följde avbrutna satser såsom: »Bojen eder! Herren är nära», eller också vidtog själva predikningen omedelbart.

Någon gång inträffade det, att Maria länge stirrade med exalterade blickar kring rummet, på männi­skorna, på golvet eller på något, som ur djupet eller från höjden uppenbarade sig för henne. Sedan brukade hon antingen förbli sittande hela tiden eller stiga upp att stå. I det senare fallet föll hon alltid i slutet av predikningen till golvet och bars till en stol antingen genast eller sedan hon en stund legat på golvet, varvid hon vanligtvis såg syner. — I slutet av predik­ningen upprepades uppmaningen: »Böjen eder», på vilken följde Herrens välsignelse i den prästerliga for­men: »Herren välsigne eden o.s.v. Härpå följde all­tid ytterligare olika slag av maningsord och så den allra sista uppmaningen: »Stån upp att sjunga», eller något i samma stil. När »Fader vår» någon gång in­sköts i slutbönen, framfördes den med en alldeles ovan­ligt högtidlig och övertygande betoning och god fra­sering av tankeinnehållet. Predikanten överlämnade alltid åt församlingen att säga »amen».

Särskilt fäste jag mig vid att Maria icke en enda gång uppläste den bestämda inledningstexten till nå­gon av sina predikningar. Men om man vill kalla detta en svaghet, låg hennes styrka däri, att hennes upp­trädande bar en stark personlig prägel, som isynnerhet i bönerna stundom gjorde ett storslaget intryck. Dessa böner avveko skarpt från, alla dem som jag tidigare hört, vilka ägt en kyligt grund, liturgisk form. Hos Maria rörde sig däremot såväl predikningen som bönen ofta helt och hållet kring hennes egen kallelse.

Men såsom man redan av det föregående kan döma, gick Maria vid detta framhållande av sig själv tyvärr till överdrift. Visserligen ingick bland hennes upp­maningar även ständigt denna: »Sen icke upp till mig, sen upp till Kristus», eller förebrådde hon de närva­rande för att de kommit blott för att se och icke för att höra och gömma i sina hjärtan. Men det egna jagets betydelse kom dock alltid till synes på ett ganska pin­samt sätt.

Även i sin predikostil avviker Maria på det skar­paste från sina finsktalande systrar. Den saknar totalt postillans långtrådighet och den hos de andra så vanliga osäkerheten i satsbildningen. Marias stil är på sätt och vis modern och dock biblisk samt säll­synt lättfattlig. Satsernas poetiska parallellism, ofta upprepade anafora, det rika nyttjandet av adjektiv, metaforer och andra ordbilder, liknelser samt även inflätandet av berättelser mitt i predikningen, och i allmänhet den mest övertygande naturlighet och otvungenhet — se där de stora förtjänsterna hos hen­nes stil. Däremot var språket icke alldeles rent och ordförrådet mycket begränsat, och hon använde en del kulturord i orätt betydelse.

----------

2) Har utkommit endast på finska.

Ur boken ”Folkpredikanter och falska profeter” – Schildts – 1928

Redigering 03.08.07: Elof Granholm