MARIA ÅKERBLOM 4 (5)

Dr. Aarni Voipio

Marias predikningar voro av växlande innehåll. Det religiösa huvudmotivet var den evangeliska kal­lelsen till korsets fot. Däremellan inflätades ofta förutsägelser och personliga meddelanden till de närvarande. Då jag gjorde anteckningar under hennes predikningar, påpekades det för mig, att det utgjorde ett speciellt ynnestbevis att jag fick utföra dylika. Jag kan därför referera t.ex. den av hennes predik­ningar, som ägde rum lördagen den 27 september 1919.

Först yttrade hon: »Hell dig, Herre!» varpå de när­varande knäföllo. Därpå bestämde hon att man skulle avsjunga »Tryggare kan ingen vara» och sedan sade hon: »Herren är här i Helsingfors. Vad har ni kommit för att tala? Vad har ni kommit för att höra? — Ni har kommit för att höra Herrens eviga, härliga evangeliiord. Ja, ni skall få höra det. Ni har kommit för att se Herrens härlighet. Ja, ni skall få skåda den. I skolen få ösa och dricka av livets vat­ten och äta av livets bröd, av vilket det finns övernog åt envar. — Sen icke upp till mig, utan till Jesus Kris­tus, eder Herre!» — Därpå följde tal om korset och nåden, varefter predikanten meddelade, att även . hennes skara i Österbotten snart, klockan 9, skulle knäböja. »I Finland finnas talrika troende skaror, men få hava fått se och höra, vad ni nu ser och hör. [Herren finns i alla skaror, men han har icke åt alla skänkt något dylikt.» Därpå tilltalade hon några bland de närvarande särskilt, såsom »den gamle, grånade mannen», »den unge gossen». — Alla hava vi ju fått våra pund, vilka vi böra förvalta.— Herren kallar alla och bjuder sina gåvor åt alla, men tusenden finnas, som icke vilja mottaga denna gåva. — Låten Gud ordna allt efter sitt eget gottfinnande! — Därpå följde några ord om bibelns värde. Bibeln be­nämndes på följande sätt:   »Herrens heliga bok, böckernas bok, bibeln.» — Det tusenåriga rikets tid är nära. Du vet icke vad det nya året för med sig i sitt sköte. Freden räcker ännu ett helt år och den därpå följande sommaren. Men tiden närmar sig »och då skall blodsvågen störta sig över vårt land». — Predi­kanten tackade Herren för att denne förborgat de vik­tigaste tingen för de kloke, men uppenbarat dessa för de små. »Vi äro olärda. Jag har icke lärt, ej heller rest; ej heller har jag hört, att någon skulle kunna försjunka i profeteringstillstånd. Det var något all­deles nytt för mig. Men Herren har berett mig och ut­valt mig i min moders liv. — Ännu efter min död skall jag som fågel kvittra för eder om livets väg och Herrens beskydd. — Nu är den yttersta tiden inne, därför har Herren kallat mig för att uppenbara hemligheter. Johannes' uppenbarelse kunna blott vi förklara på riktigt sätt, — Alla de, som befinna sig i detta rum, hava icke fötts på nytt, ehuru alla blivit döpta. Men en dylik liten skara finns nog. Undviken falska läror — läsen bibeln! Satan försöker vilseleda eder. I skolen få skåda 'Herrens djupheter'. Det är det ni nu skådar här, då en svag människa talar genom Guds kraft. Satan skall komma för att fresta Guds lilla skara här i H:fors stad (uttalades Håfors!). — Jag har icke kommit av mig själv, utan Herren har hämtat mig. Finns det något fel i det, som jag yttrat? I kunnen icke påstå något dylikt, ty då skulle ni tala osanning. — Jag har uppoffrat mycket för Herrens sak. Likaså bör även ni uppoffra edert allt.» — Därpå följde en utläggning om den gode herdens ömhet i utomordentligt poetiska och varma ordalag. — »En i denna skara skall snart lämna oss, träffa Jesus, sitta framför Lammet» — därvid pekade talaren på en gammal kvinna — »en gammal sörjande moder. Hennes dotter har varit hennes kors och skall förbliva detta allt intill graven. Men hon skall råka sina egna på den andra stranden. Var vid gott mod, moder, och bed!» (I kvinnans ögon uppstego tårar.) — »Skola de kristna någonsin varda heliga? Icke här, men först bortom graven. Detta är viktigt att veta, då det gäller att skilja de rätta andarna från de falska. Även om du bleve så gammal som Abra­ham, vore du dock fortfarande en syndare.» — Tala­ren lyfte sin hand till välsignelse; alla sjönko på knä. Därpå följde bön för fosterlandet och överheten och för dem, som kämpa för rättfärdigheten. — Tala­ren slöt sina ögon och bad till Gud, att hon skulle vinna tillträde även till sjukhusen för att predika, på det att hennes underkastelse måtte bliva fullständig och hennes eget jag skulle krossas. — Syn: »Se, skaran i Österbotten ligger redan nu på knä. Herre, hör deras bön! O, jag ser, huru du utbreder dina vingar över dem och hör, huru änglarna sjunga. — Välsigna min faders hus, min gamle fader, som vilar i sin säng, och min moders stoft i graven, mitt hem, mina kära och även denna skara! Herre välsigna och bevara! Låt skilja det rätta från det orätta.» — Den talande öpp­nade ögonen och profeterade för mig: »Du, som skri­ver — blott tvenne personer hava hitintills fått till­stånd att skriva — du får lov att göra det — ty du ämnar icke häda. Du har tron och är på den rätta vägen. Men sådana, som försöka föra eder vilse och anföra lögn och förtal om mig, skola komma.   Din tid är icke lång. Var välsignad, broder!» — Därpå följde ytterligare profetior för andra och för hela skaran gemensamt. »Frid vare Eder! Hämta hit sådana, som gå vilse, för att lyssna. — Du dotter, som skådat Jesus, gläd dig! Du skall en gång få se något ännu större.» — Sedan uttalade hon ytterligare profetior och välsignande ord för vissa andra personer, därpå följde utläggning om himlen enligt Joh. Upp. kap. 21. — Plötsligt föll den talande i famnen på en av de knäböjande. Hon bars till stolen och lämnades där. Hennes tal hade då räckt ungefär 1 1/2 timme.

Det tal som refererats här ovan — och vilket egentligen hörde kallas en serie tal, då det för att vara ett enda tal innehöll alltför många olika element — var tämligen harmoniskt. Maria kände i rätt hög grad, att hon behärskade sina åhörare. Ett par dagar senare, då åhörarskaran till sin samman- sättning var en annan, började hon sin predikning med följande förebråelse:

»Varför finnas här i dag så många tvivlare? Varför tror ni att jag är sjuk? Om ni kommit hit för att pröva mig, så proven mig» o. s. v.

I allmänhet förhöll hon sig dock rätt lugn gentemot sina åhörare och blott sällan förekommo direkta före­bråelser för otro. Men då hon uttryckligen lovade några, att de skulle få se något ännu större, kunde man därav draga den slutsatsen, att Pion icke var alldeles omedelbar, utan behärskade sig rätt mycket — vilket är möjligt även för en sömnpredikant i hänryckning. Då Maria uppmanade »den lilla skaran i Håfors stad» att även sedan hon rest hålla sammankomster, läsa och bedja, så förbjöd hon dem karakteristiskt nog att diskutera det lästa för att meningsskiljaktighet icke måtte uppstå.

Det föreföll som om hon låtit mig intaga en undan­tagsställning bland dem som studerade henne. Jag hade försökt undvika varje slag av irriterande samtals­ämnen och även för övrigt beslutit att vis-à-vis henne uppträda så neutralt som möjligt. Kanske var även den omständigheten ägnad att väcka förtroende, att jag utan tvekan knäföll jämte de andra, då orden »böjen eder» uttalades. Naturligtvis var det till förfång att jag gjorde anteckningar, men det var klokare av Maria att göra en vänlig anmärkning än att förbjuda det­samma. Dock tror jag, att jag fått höra mycket märk­värdigt, om mitt utseende varit ännu ofarligare. För mina iakttagelser var det en stor vinning, att Maria vi­sade mig så stort förtroende, kallade mig en »broder» och till och med gav mig sin välsignelse. Jag erhöll vissa friheter, som icke tillätos vem som helst.

Ett av dessa privilegier var, att jag delvis fick följa med de mot Anna Röman riktade åtgärderna. Maria bestämde att denna ytterligare skulle predika flere gånger, varvid hon störde hennes predikningar i det hon avbröt dem efter behag. Ibland hypnotiserade hon henne efter alla konstens regler, gjorde henne frå­gor och suggererade henne till krampanfall. Allt skedde med betydande framgång och avsikten var att bevisa, att den i Anna boende anden var en falsk ande. Dessa konstgrepp fortforo under flere dagar.

Snart berättade man för mig, att Anna var en stor tjuv, och att Maria fått befallning att med Anna resa till samtliga platser, där denna predikat för att Anna skulle bekänna allt för de personer som saken angick. Senare uppstodo misstankar mot Anna även i sedligt avseende. Jag var en gång närvarande vid ett förhör, varvid Maria med anledning av en uppenbarelse, som hon erhållit i dvala, tvang Anna att tillstå en mängd sedlighetsförbrytelser samt ytterligare nämna samt­liga sina medbrottslingar vid namn.

Allt detta stora bråk och besvär resulterar i att Maria i en predikning högtidligt besvärjer:

»Jag förbjuder i Herrens Jesu Kristi namn den orena anden att tala mera.»

Då jag vid detta tillfälle stod i beråd att lämna mötesplatsen och just befann mig vid dörren, kom Maria och sade till Vartiovaara — ehuru anmärkningen uppenbart huvudsakligen var adresserad till mig:

»Hon säger att hon sluppit sin ande och är så glad.»

Men vilket under! Redan under de närmaste da­garna förklarar Maria tvärtom, att Anna bekant att predikandet från hennes sida enbart varit förställning, och i denna försäkran instämmer Vartiovaara.

Där stod man! Jag kände mig ytterst förbluffad och visste icke, huru jag skulle begripa denna inkon­sekvens. I den framställning av Marias möten, som jag tidigare givit, har jag därför blott i förbigående be­rört hela episoden med Anna Röman.

Nu förstår jag det bättre. Maria, som önskade röja ur vägen en rival och bevisa att hon själv var den enda sanna profeten, var osäker om medlet härför. Huvudsaken var att flickan fortfarande skulle kvarstå under hennes uppsikt. För att hon skulle bli tvungen att söka skydd hos Maria, gjorde man allt för att för­skaffa henne ett dåligt rykte.

Jag har berättat blott en liten del av den träning, för vilken Anna Röman utgjorde objektet och vilken jag själv tillåtits att bevittna. Maria tillgodogjorde sig därvid alldeles uppenbart allt det, som hon lärt sig, då hon själv utgjort ett objekt för andras experi­ment. Att Maria redan vid denna tid formade Anna Röman till ett redlöst verktyg åt sig själv, kunde jag icke ana. Ej heller märkte jag att hon behand­lade Anna med direkt grymhet. Emellertid har hon gjort såväl det ena som det andra. Anna Röman har varit en av de första, som med andliga och le­kamliga vapen tvingats att lyda Marias befallningar. Hon må ha befallt vad som helst, Anna lydde blint, som en synnerligen väldresserad hund.

Jag kunde iakttaga att Maria förföljde även andra ännu levande sömnpredikanter. Vi gingo tillsammans för att höra Eino Teräs, som i oktober vistades i Hel­singfors, och Maria vidtog genast anstalter för att skandalisera honom nästan på samma sätt som Anna Röman. Teras ägde dock vänner, som icke tilläto Maria att handla efter eget gottfinnande, och hennes planer gingo om intet. Även ett par andra extatiker besökte samma höst Helsingfors. Marias vänner gingo för att höra dem och bragte hälsningen att de för­utsagt samma märkliga ting som Maria. Maria var förbittrad:

»Varför komma de hit för att stjäla mina ord?» hörde jag henne fråga.

Marias avund mot medtävlare förklarar den omständigheten, att inom hennes egen skara icke uppstått andra sömnpredikanter.

Forstmästare Vartiovaara, som anlänt till Hel­singfors kort efter det första stormiga mötet, är en ljuslätt och vacker man av medellängd. Vi hade icke träffat varandra tidigare annat än i förbigående, men då han märkte att Maria visade mig förtroende, tinade även han upp, så att han till och med föreslog närmare bekantskap. Han var vid denna tid en ovanligt med­delsam och avgjort optimistisk person, ehuru han på långa tider sovit ytterst litet och oaktat han nyss er­farit, att hans hustru jämte deras tre barn just rymt från deras nya hem i Gamlakarleby. Det värsta var, enligt hans sätt att se saken, att fru Vartiovaara dess­utom satt i gång en skilsmässoprocess och fordrat att hennes man som sinnessjuk skulle ställas under förmynderskap, ty detta gav honom anledning till huvud­bry. Mannen önskade icke på några villkor underkasta sig varken det ena eller det andra.

Först småningom klarnade det för mig, varför han icke ville ge sitt samtycke till skilsmässa. Äkten­skapsskillnad skulle ju för allmänheten ha utgjort ett säkert bevis på att Vartiovaara varit otrogen. Å andra sidan var det även förbundet med en viss fara, att hans hustru rört sig ute bland människor och gjort en hel del avslöjanden. »All ont, som säges ute bland människorna, har sitt ursprung i min hustrus dumma prat», förklarade han ofta för mig.    Men han hade även en förmåga att ytterst skickligt vända denna och även andra sakförhållanden till det bästa, och han kunde besvara varje invändning från min sida med tiotals gensagor, så att till och med jag ibland var böjd för att tro, att han hade rätt och hela världen orätt. En dylik illusion hade ju skänkt Marias anhängare den högsta belöningen: en Herrens profet, Guds omedelbara språkrör mitt ibland oss! Denna övertygelse och den därav framsprungna raffi­nerade trosfröjden har tidtals varit dagligt bröd för hundrade av Marias vänner. Det har det varit också för Vartiovaara själv, och han ville göra även mig del­aktig av det.

Han kunde tala mycket och i allmänhet väl. Isyn­nerhet var hans outtröttlighet märkvärdig. Jag har aldrig träffat en skickligare advokat, när det gällt att övertyga en tvivlande motståndare. Då jag skrev de i början av detta kapitel citerade raderna om Maria som ett moraliskt problem, var det lika mycket Vartiovaaras långa och ivriga försvarstal som de ljusa sidorna hos Maria, vilka gjorde att jag samtidigt kände någon­ting inom mig klandra detta mitt förehavande.

Vartiovaara erkände öppet, att Maria ägde flere karaktärsfel, men han förklarade att hennes dvaltillstånd voro ofelbara, och i ett dylikt tillstånd hade det uttryckligen blivit befallt, att makarna Vartiovaara skulle övertaga hennes uppfostran. Han påstod att man redan hade kunnat iakttaga stora framsteg hos henne. Även hade hennes hälsa förbättrats. Hon hade tidigare mycket ofta överfallits av ytterst svåra krampanfall, som vanligtvis härledde sig av sinnes­rörelse. Dessa anfall hade försvagat henne, men nu, då hon var i en omgivning, där hon behandlades med förståelse, hade krampanfallen närapå försvunnit och det allmänna hälsotillståndet gått framåt.

Maria kallade Vartiovaara »farbror», och »farbro­dern» ville i sin tur vara så mycket förmyndare som möjligt. Med särskild omsorg sökte han att skydda Maria för varje sinnesrörelse, varför han blev ytterst nervös, ifall någon t.ex. gjorde flickan obehagliga frågor. Däremot kunde han själv någon gång med rätt strängt tonfall säga: »Maja!» Men vanligtvis tilltalade han flickan mycket vänligt, och Maria å sin sida beviljade honom betydande privilegier vis å vis sin egen person. När hon föll omkull i slutet av sina predikningar, hade egentligen endast Vartiovaara tillåtelse att bära henne till hennes stol. Vartiovaara var också den, som när­mast fått tillstånd att mottaga de hemliga uppen­barelser, som flickan förkunnade i sina dvaltillstånd.

Jag var tvenne gånger närvarande vid dylika till­fällen, ehuru innehållet i de uppenbarelser jag fick höra var rätt obetydligt och dunkelt. Jag skall refe­rera båda dessa tillfällen, emedan de tydligt angiva, vilkendera av dessa två personer åtminstone vid denna tid var den ledande själen.

Lördagen den 4 oktober kl. 5.40 e.m. kom jag till Vartiovaaras öde hem. En fru, som bodde i vånin­gen, släppte in mig och drog sig tillbaka till köket.

Det var alldeles tyst i huset. Jag öppnade dörren och såg Maria liggande på sängen och Vartio- vaara samt en också i våningen boende handlande på knä bredvid sän­gen. Då den senare observerade mig viskade han: »Dvala!» och Vartiovaara gav mig ett tecken att vara tyst.

Jag knäföll som de båda andra och väntade.

»Herre, tala! Herre, tala!» hörde jag dem bedja.

Maria lydde, i det hon höll ett kort, litet tal, varpå hon uppmanade oss att sjunga »Tryggare kan ingen vara» och »Helig» och uttalade därpå till slut ett slags önskan om välgång.

Sedan följde i avbrutna perioder ett lågmält tal om en bedragare. Ordet »hon» angav att frågan gällde en kvinna, påtagligen Anna Roman. Därpå följde orakelartade antydningar, att Maria borde resa till Sverige. Jag hade hört berättas, att hon redan tidigare i dvala erhållit uppmaningar att begiva sig till självaste kun­gen. (Inom parentes sagt var detta tal om resan till Sverige en av de första stora obetänksamheter Maria gjorde sig skyldig till. Avsikten var nog så god, ty mången ryktbarare extatiker har ju känt behov att föra fram Herrens befallningar till härskare. Men då ingenting förspordes om denna resa och människorna därför blevo otåliga, försvann Maria för en tid från scenen och återvände för att meddela, att besöket ägt rum. Det vore för långt och invecklat att här berätta, på vilket sätt hon försökte draga sig ur klämman, när bedrägeriet kom i dagen. Det var i samband med denna historia som Maria även för första gången an­vände Anna Röman som sitt verktyg för att utföra direkta tillgrepp.)

I talet i dvala följde en liten bikt. Maria bekände att hon föregående dag narrats. Med anledning härav sade Vartiovaara efteråt till mig:

»Just det, att Marias synder på detta sätt komma i dagen, gör hennes uppfostran så trevlig.»

Maria fortsatte sitt tal. Omkring oss tre män stodo änglar, envars skyddsängel var nära. Jesus själv var nära. Var och en av oss bar en gyllene krona och ädel­stenar, ehuru i olika mängd.

»Du, som kom! Jag ser en krona på ditt huvud och en glänsande ädelsten däri.»

Dock ansåg hon sig böra varna mig för världens fres­telser.

Klockan var 6.10, då Maria vaknade. Oaktat hon nyss yttrat: »Du, som kom», väntade hon icke att få se mig. Vartiovaara påstod, att hon om en liten stund skulle komma ihåg, vad som inträffat under hennes dvala. Flickan hade med anledning av magplågor tagit in ricinolja och då hon märkte att hon talat, medan hon legat, sade hon förvånad:

»Har ricinoljan bragt mig att tala?»

Allmän munterhet.

Tisdagen den 20 oktober kom jag något, över kl. 5 till herrskapet Vartiovaara.

Maria låg åter på soffan i dvala och Vartiovaara låg på knä alldeles invid hennes huvud, nästan som om han kysst sin myndling, men drog sig något längre bort, då han märkte att jag anlänt.

Av flickans tal framgick, att hon börjat tvivla på mig. Hon yttrade på sitt imponerande, allegoriska sätt något om tvenne vågor, som slå mot varandra.

»Stilla edra tankar!»

Jag lydde icke. Det skymde redan och övertygad om att Vartiovaara, som andäktigt lyssnade, icke skulle iakttaga mitt förehavande, grep jag Marias fot och försökte vrida på den en smula. Flickan gjorde ett visst motstånd, men foten var ingalunda styv. Talan­det fortfor. Men om ett par minuter inträffade ett krampanfall, som räckte i 20 minuter. Flickan vred sig på soffan med ett smärtfyllt uttryck och fradgande mun. Slutligen kastade hon sig ned på golvet, öppnade ögonen, och såg på mig med en undrande, spörjande blick.

Jag hjälpte Vartiovaara att lyfta henne upp på sof­fan. Hennes tunga föreföll att vara uppsvälld, så att hon icke kunde tala tydligt, varför Vartiovaara icke förstod vad hon menade, då hon genom att peka än på sin fot, än på mig otydligt mumlade:

»Vem är du?»

Efter det hon vaknat tycktes hon icke minnas någon­ting, och allra minst uppträdde hon med några ankla­gelser mot mig.

Vartiovaara undrade över orsaken till detta kramp­anfall, enär dylika så vitt han kunde erinra sig icke förekommit på flere månader.

»Har du under dagens lopp hyst några tvivel», frå­gade han mig.

Jag ansåg mig icke skyldig att förklara huru Maria kunnat läsa mina tankar, men jag förstod genast att krampanfallet varit avsett att skrämma mig.

När jag nyligen berättade om detta experiment för en av Maria Åkerbloms renegater, blev denna person ytterst förvånad över att jag vågat vidröra Maria. På dylikt skulle ju omedelbart följa straff, antingen i form av plötslig förlamning eller något annat!

Ovanstående torde vara nog för att lämna en bild av Maria Åkerblom, sådan hon ställde sig till en person, på vilken hon önskade göra ett fördelaktigt intryck. Allt det, som andra vid denna tid ytterligare berättat för mig om henne, må lämnas därhän, ty det utövade icke något större inflytande på mitt omdöme, enär Vartiovaara förstod att till det bästa tyda allt det ofördelaktiga.

Likaså bryr jag mig icke om att noggrannare redo­göra för de intervjuer hon beviljat mig, under vilka jag förfrågade mig om hennes tidigare öden. Vissa i psykologiskt avseende intressanta omständigheter om henne har jag redan framhållit i mina tidigare böcker, framför allt det faktum, att hon i allmänhet kommer väl ihåg vad hon predikat, men att hon tycker, att hon under dvala allra bäst erinrar sig det som inträffat under tidigare dvaltillstånd. Det är viktigt att obser­vera — och detta bevisa även många andra sömnpredi­kanters bekännelser — att detta predikande »andra jag» genom minnessammanhanget utgör en fortsatt själs­lig inställning. Därav följer den iögonenfallande kon­sekvens sömnpredikanterna iakttaga under olika ske­den av sin predikobana. Läsaren torde även ha obser­verat, att Maria om sig själv använder ordet jag all­deles som vanliga predikanter, vilket utvisar en jäm­förelsevis liten klyvning av medvetandet. Ibland har hon visserligen tillägnat sig också den profetiska »jag»-formen, i det hon säger »mitt redskap» eller »min pro­fet» eller »av mitt barn».

Kort efter det jag på ovannämnda sätt lyckats stifta Maria Åkerbloms bekantskap, började hon bliva före­mål för den offentliga diskussionen, vilken än tagit fart, än åter tystnat för att senaste år slutligen nå sin kulmen.

I början utgjorde den åkerblomska affären en mer än vanligt sensationell skandalhistoria för tidningar och kafferep. Numera har den utvecklats till ett ytterst tilltrasslat brottmålsdrama, som litet emellan lämnat journalisterna dagligt stoff och förskaffat flere tiotal vederbörande bråk och huvudbry för flera månader, kanske år. Värst har det dock gått för de i saken in­blandade själva. I Finland finns det väl i detta nu icke en enda person, vilken liksom Maria Åkerblom avhänt så många andra deras husliga lycka och egendom och tvingat dem in på brottets bana.

Ur boken ”Folkpredikanter och falska profeter” – Schildts – 1928

Redigering 03.08.07: Elof Granholm

 Forts. >>>>