MARIA ÅKERBLOM 5 (5)

Dr. Aarni Voipio

Jag skall behandla hennes verksamhet från och med år 1920 endast i stora drag. Detaljerna från brottmålsrannsakningen höra icke till en psykologs område, oaktat han kan ha ett och annat att säga, som är ägnat att väcka förståelse för en brottsling.

Storhetsvansinne och avund ha varit de bevekelsegrunder, som lockat Maria att använda lögn och för­följelse och därigenom bringa sig själv och sin skara i deras nuvarande läge. Lögnaktighet har dock varit det mest utmärkande draget i hennes karaktär, och sina mest vägande påhitt har hon städse inriktat på att söka förhemliga sanningen. Hon har redan långt innan man hade sig bekant att en s.k. »inre ring» existerat inom hennes skara, indelat sin värld i tvenne olika världar: en offentlig och en förborgad. Vad allt som inbegripits i denna senare värld, är redan till största delen bekant, oaktat Maria gjort allt sitt för att hålla den hemlig.

Det gällde redan tidigt att bibringa allmänheten en »rätt» uppfattning. Den fick icke tro det som fru Vartiovaara berättade ute i världen. Därför började man sända uppsatser till tidningarna. Om redaktionen icke tog in dem, publicerades de i annonsavdelningen, kosta vad det ville. Sedan utgåvos böcker, bl. a. den redan nämnda »Maria Åkerbloms autobiografi».

En annan lika vidlyftig bok, som utkommit på finska, »Maria Åkerblom totuuden valossa» (Maria Åker­blom i sanningens ljus) innehåller för det första ett antal handlingar, som uppstått' i sammanhang med den skilsmässoprocess fru Vartiovaara satt i gång hös­ten 1919 samt hennes fordran att Vartiovaara skulle ställas under förmynderskap. En massa ömtåliga detaljer ha därvid på ett rentav rått sätt utelämnats åt den stora allmänhetens skandalhunger, vilket Vartio­vaara även senare gör. Som prov på Marias märk­värdiga sierskebegåvning har bifogats protokollet över Anna Romans brott, som Maria »avslöjat». Den andra delen utgöres av handlingar, som be­röra den visitation ärkebiskop Johansson verkställt i Gamlakarleby i augusti 1919 samt ärkebiskopens på­pekande av det opassande däri, att en ung flicka ledde nattliga sammankomster, vid vilka en stor del av åhö­rarna utgjordes av unga män. Till båda dessa delar ansluta sig långa lekmannateologiska bibelutläggnin­gar och reflexioner om andegåvor, vilket ytterligare belyses med schemata.

Att noggrannare referera denna och övriga böcker av Vartiovaara måste lämnas därhän. Något över­tygande innehålla de icke för den, som på annan väg ägt tillfälle att stifta bekantskap med hans profet.

Såsom varande typiskt för respektive personer och isynnerhet ägnat att ytterligare belysa Eino Vartiovaaras barnsliga idealiserande må här dock bifogas utdrag ur författarenas egen annonssida i hans nyaste broschyr:

»Maria Åkerbloms skrivelser till rådstuvurätten samt hennes brev och dikter under fångenskaps- tiden 13.12.23 — 13.11.24» (1925).

»Denna intressanta broschyr är till sitt innehåll av allvarligaste slag, i det den tolkar en ensam, oskyldigt fängslad, av hela det suggererade samhället förkastad människosjäls brottningar med sin Gud. Från varje sida i denna bok andas emot oss en bottenlös smärta, därjämte en oböjlig viljestyrka och hoppfullhet, samt osjälvisk helig kärlek till sina kamrater i lidandet, ja till sina förföljare. Den som på snabbaste sätt och dock tillräckligt grundligt vill stifta bekantskap med Maria Åkerbloms själsliv, hennes karaktär och livs­uppgift, må läsa denna broschyr.»

»En bok om himmelen för de små» (1920).

»Denna bok, som omfattar 44 sidor och skrivits för de små barnen, är en av M. Å:s bästa. I egenskap av utmärkt kännare av barnpsykologin för hon de ungas hjärtan på fantasins vingar — under det hon dock håller fast vid de eviga sanningarna — långt bort till paradisets doftande lunder, till den himmelske Faderns boningar, bort till våra önskningars land, dit jordens buller icke hinner. Även för vuxna bjuder denna lilla bok dyrbara pärlor att plocka!»

»Vad är Gud och evigheten!» (1921).

»I denna lilla bok, som omfattar 52 sidor, men dock är pigg, behandlar M. Å. på ett populärt sätt kristendomens huvudsanningar, nämligen: skapelsen, synda­fallet, återlösningen, helgelsen, döden och evighets­frågan. Sedan läsaren läst dessa få rader försjunker han — eho han vara månde — i tyst begrundan av rader­nas allvar, djup, och bortom den höjda evighetsför­låten skymtar för läsarens själ antingen en helig klar­het, vår längtans land, eller återspeglas där det hemska, eviga eldhavet och ofridens, mörkrets djupa vildmark. En hälsosam bok för den moderna, sorglösa människosjälen.»

»Segertoner», (1921).

»Sångboken 'Segertoner' innehåller 65 vackra and­liga sånger, som författats av M. Å. samt äro anpas­sade efter kända melodier. I framtiden skall utgivas en ny, ökad upplaga, i vilken man har för avsikt att upptaga talrika senare av M. Å. författade sånger samt ett antal av henne i fängelset författade dikter, sam­manlagt kanske omkring två hundra.»

»Den Helige Andes nådegåvor, förekomma de även i våra dagar?» Del I, 1923, blott på finska.

»Del I ur dessa, omkring tvåhundra sidor omfattande bibelstudier, har forstmästare Eino R. Vartiovaara författat i avsikt att göra läsaren bekant med fyra av de åtta nådegåvorna, nämligen profeterandet, tungo­målstalandet, utförandet av andliga kraftverkningar, och helbrägdagörelse. Arbetet behandlar i Bibelns ljus alltså bl. a. dvalfenomen (till vilka även räknas syner och uppenbarelser samt det s.k. kännandet av hjärtats tankar), och boken, som utarbetats med en alltigenom kritisk, men av den rena apostoliska läran besjälad ande, utgör en vägvisare i de andliga ström­ningarnas nyckfulla stormar under vår tid.»

»Maria Åkerblom har för avsikt att i närmaste fram­tid även publicera en bok med titeln 'Vad Finlands folk bör veta', vilken publikation är synnerligen intres­sant och av allvarligt innehåll, författad med en fjärrskådares skarpa blick och en evangelieförkunnares varnande hand.»

»Den andliga striden mellan Maria Åkerbloms vän­ner och hennes förföljare är ännu icke slut, men då den en gång avslutas med den eviga sanningens seger, äger allmänheten tillfälle att stifta bekantskap med andra delen av denna väckelserörelses historia, som i san­ningens ljus samt med stöd av dokument refererar och avslöjar alla de bottenlösa lidanden, orättvisor och olagligheter, som denna förföljda och anfallna skara, som vandrar på korsets stig, fått utstå över ett halvt år­tionde från det därtill suggererade samhällets och fram­förallt från några maktägande, moralfria agitatoriska personers sida. Det finska folkets sunda hjärtan, skynden eder att stifta bekantskap med denna viktiga and­liga tidsfråga, för att I icke månden i tankar eller ord fördöma personer och ting, om vilka ni icke äger per­sonlig övertygelse och vilka ni hittills icke ens känt på annat sätt än genom lögnaktigt skvaller!»

Det första resultatet av de långa bemödandena att sopa igen spåren var att fru Vartiovaara, inkonsekvent nog, återvände till sitt hem och ännu mera inkonsek­vent underkastade sig att den 30 september 1920 sända till tidningarna en »rättelse», i vilken hon bekände att Maria Åkerblom är »ett Herrens redskap» och återtog samtliga anklagelser, som hon tidigare riktat mot Maria och sin make. Men vi böra observera en viss omständig­het: därförinnan hade alla hennes tre barn fråntagits henne och förts till Gamlakarleby, och vad hon själv fick pröva på sedan hon återvänt till Gamlakarleby, det har man erfarit först nu, då hon efter många även­tyr återfått sin frihet och berättat, på vilket sätt Maria Åkerblom straffar: spöslitning i närvaro av den inre ringen.

Den första stora motgången utgjorde däremot den omständigheten, att det sipprade ut, att Maria i slutet av år 1920 i Enqvists gård låtit piska Anna Röman och sin hästvaktare — hon ägde nämligen en dylik — då denne gosse vårdslöst utfodrat hennes ridhäst. Gossen, som avslöjat detta, hade lagts att ligga på ma­gen alldeles naken, och med ett speciellt för detta till­fälle anskaffat videspö hade Vartiovaara sedermera misshandlat honom av alla krafter. Gårdens ägare hade med en matta täppt till gossens mun, för att dämpa hans skrik, under det att profetissan i rummet bredvid ackompanjerat exekutionen med sitt skade­glada hånskratt.

Gossens fader yrkade ansvar på Vartiovaara för denna handling. Härigenom uppkom en liten process, den första, men den var rätt obetydlig om man jämför den med många senare processer. I samband därmed började Vartiovaara och Åkerblom för sin del en pro­cess, den första av den långa serie, som fortgått ända hittills. Bl.a. stämdes kaplanen i Karleby församling för ärekränkning. Sålunda hade de uppfunnit ett nytt medel att dölja sanningen, ty småningom visste envar, att han skulle utsätta sig för åtal, ifall han offentligt uttryckte sig ofördelaktigt om Maria Åkerblom eller hennes verksamhet. På detta sätt terroriserades även den stora allmänheten.

I den åkerblomska sektens ställning inträffade en viss förbättring, då allmänheten såväl i Snapper- tuna som i Gamlakarleby på ett våldsamt sätt demon­strerat mot Maria. Både när hon hämtades till rätts­förhandlingarna och fördes bort från desamma, måste po­lisen vidtaga åtgärder för att hon icke skulle bliva ut­satt för misshandel, men skadeglada hurrarop skållade ändå omkring tingsgården. Detta utnyttjade hennes vän­ner till att smycka hennes huvud med en martyrgloria.

Emellertid fortsatte hon sin verksamhet i Gamla­karleby och företog kortare resor framförallt till den närbelägna Terjärv socken. Kyrkorna hade stängt sina dörrar för henne, men Hakalax bönehus stannade genom intriger i händerna på Maria Åkerbloms anhängare, som utgjorde majoriteten De Ungas Kristliga Förening i  Gamlakarleby. I detta bönehus ägde bönemöten oav­brutet rum; åhörarna bestodo till största delen av män. När skaran blivit tillräckligt stor, fingo inga utomstående längre tillträde till dessa möten.

Utan fruktan för framtiden tog Maria nya initiativ. Hon lät uppföra åt sig själv ett tvåvåningshus med torntak i närheten av bönehuset. Dit flyttade nu famil­jen Vartiovaara och andra såväl betrodda som även fruktade personer, vilka det var säkrast att hålla under uppsikt och bestraffa, om så fordrades. Här ägde även de hemligaste mötena rum, och först här blev profetissan i tillfälle att njuta av en med hennes värdighet överensstämmande bekvämlighet.

Men det gick icke an att Maria tänkte uteslutande på sig själv, och därför började hon även utföra barmhärtighetsverk. Hon samlade omkring sig fattiga barn, som hon sedan underhöll med sina vänners medel.

Och härmed komma vi till en av de sorgligaste följ­derna av hennes verksamhet. Då hon i Guds namn fordrar av sina vänner, att de skola lämna medel till hennes »palats», såsom detta nya hus av allmän­heten kallades, till underhåll av hennes vänner och un­derlydande, till hennes resor och förlagsverksamhet, är hon orsaken till, att en stor mängd arbetare och för­mögna hemmansägare i Gamlakarleby omnejd en efter annan bringas till tiggarstaven. Av dessa medel torde någon del ha placerats i de terpentin- och tjärfabriker, som ägdes av forstmästare Vartiovaara. Dessa fabriker befunno sig i det inre av Finland och talrika medlemmar av sekten hade under långa tider utfört gratisarbete vid dem. Slutligen stodo ungefär 45 familjer utan några som helst existensmedel eller någon kredit och tiotals stora egendomar såldes på auktion.

I slutet av maj och i början av juni 1923 flyttade så hela denna skara, som förstört sin jordiska lycka och som omfattade omkring tvåhundra personer, till Hel­singfors för att där söka vilket arbete som helst. De bodde var det passade, ända tills Vartiovaara sålde »palatset» i Gamlakarleby och lyckades förvärva till gemensamma bostäder åt dem den vackra villan Ulfåsa vid Humleviken, en gård i Humleberg och något senare en annan gård i Vallgård, stadsdelar i Helsingfors. I stället för de tvenne sistnämnda gårdarna köptes år 1925 den tidigare praktfulla, men numera förfallna villan Toivola i närheten av Ulfåsa längst inne vid Humle­viken. På Ulfåsa bodde profetissan själv jämte familjen Vartiovaara. Här levdes ett ännu högre liv än tidi­gare i »palatset», vilket man kan konstatera av foto­grafier, som tagits under denna tid. Villan Toivola inrättades däremot till en samfälld bostad för de flesta av skarans medlemmar, i det de ursprungliga rummen på ett egendomligt sätt genom brädväggar uppdelades i olika avdelningar. Såväl Ulfåsa som Toivola förseddes dessutom med utmärkta gömställen till skydd mot lagens väktare. Den förstnämnda villan såldes i början av juni 1927 för betäckandet av den åker­blomska sektens skulder, medan däremot den senare villan förblev i deras ägo. Då denna är alldeles för trång för en så stor skara äro invånarna tvungna att där föra en för nödställda typisk tillvaro.

Men ännu större än den materiella nöden är den and­liga uselhet, i vilken hela denna skara befinner sig. Detta hade man icke kunnat vänta sig efter de upp­gifter som erhållits på deras hemort. Mången har all­deles särskilt förvånat sig över att Maria Åkerblom i allmänhet vunnit anklang hos de bästa och allvarli­gaste av befolkningen. Till och med nu, då en stor del av dem sitta anklagade eller blivit dömda för grova brott, har man icke kunnat förevita dem något annat än det, vartill de blivit uppeggade av Maria Åkerblom själv. Nu äro de invecklade i allehanda grova brott, vilka främst avsett vinning för Maria Åkerblom själv, men i andra hand även för hela den skara, vilkens öde varit sammanknippat med - hennes framgång. Vi förbigå händelsernas detaljer och räkna endast upp allt det, som en häpen allmänhet fick läsa i tidningarna i januari senaste år, då kommissarien för detektiva avdel­ningen i Vasa J.V.Markus meddelade, vad som redan framkommit av hans undersökningar. Så vitt han hade sig bekant kunde dessa av Maria Åkerbloms an­hängare bevisligen utförda brott indelas i hela fem huvudgrupper:

1) Anskaffande av falska vittnen, uppfordran till mened, försäkringar om edens betydelselöshet, varav bl.a. följt, att tiotals medlemmar av sekten gjort sig skyldiga till mened och därför blivit dömda till tukt­hus- och fängelsestraff.

2) Planläggning av hämndmord mot tjänstemän och privatpersoner, som på ett eller annat sätt råkat komma i beröring med till sekten hörande personer; av dessa planer har en del redan verkställts och ända in till sista tiden   hava misshagliga personer hotats med våldsåtgärder.

3) För grova brott anklagade eller annars efter­spanade personer ha beskyddats, dolts och till och med hjälpts att fly.

4) Brott hänförande sig till stöld och döljande av tjuvgods.

5) Under religionens täckmantel hava i Karleby för­samling och Terjärv kommun enfaldiga personer blivit frånlurade penningsummor som stiga till hundratusende, kanske till flere miljoner mark.3)

För så invecklade ändamål hade det icke gått för sig att använda ens Maria Åkerbloms egna anhängare, om icke hennes människokännedom projekterat olika för­faringssätt för olika personer och olika grupper. Grupp­vis låter hon dem vid högtidliga möten svära trohet, bl. a. barnen särskilt för sig. »Fast fader och moder, lämnar Herren och Herrens redskap, så skola vi aldrig lämna Honom och henne», var edens ordalydelse. Det första och till det yttre oskyldigaste medlet, som tillgreps mot tvivlare, var naturligtvis att man åberopade Bibeln. Beträffande många punkter i Gamla testa­mentet, vilka stå i strid med kristendomens kärleks­lära, förstod hon att framlägga övertygande skäl. Argu­ment hämtades även ur Nya testamentet genom att orden vid behov gåvos en oriktig tolkning eller genom direkt förfalskning. »Ty om Guds sanning genom min lögn har blivit större till hans ära, varför dömes ock jag såsom syndare», skriver Paulus i Rom. 3:7 i en visserligen paradoxal form. Avsikten härmed är ju att förklara tanken: Gud är sann, även om alla män­niskor vore osanna. Detta språk kan man ju, om man lösrycker det ur sitt sammanhang, naturligtvis uppfatta som ett försvar för den mänskliga lögnen, och sålunda utlade Maria det.

Eller också inträffar det att hos någon uppstår tvivel huruvida hämnden är berättigad, då det står skrivet: »Om någon slår dig på det högra kindbenet så vänd honom ock det andra till». Men Maria har sva­ret genast färdigt: »Det står skrivet: om din broder slår dig o.s.v.» Tvivlaren blir överraskad, och det faller honom icke ens in att slå upp i Bibeln för att se, vem som har rätt, och sålunda bibringas han den uppfatt­ningen, att det är nog, blott man icke hämnas på sin egen broder. Ett dylikt förvillande av begreppen hade Maria naturligtvis icke kunnat fortsätta, ifall hennes skara kunnat stå i beröring med sunt tänkande perso­ner och från annat håll blivit upplyst om sin villfarelse. Därför måste den så noggrant som möjligt isoleras från den övriga världen. Slutligen fick den icke ens läsa något, och allra minst något av religiöst innehåll.

De farligaste eller mest fruktade eller sådana, som man ville pansra mot de allra svåraste samvetsföre­bråelserna, utsatte man ytterligare för vaka, hunger, ständigt gnatande och även suggestion. Själv kunde Maria vid behov vaka och fasta — det förefaller som om fasta för henne liksom ofta för extatiker till och med utgjort ett slags förberedelse för svåra ansträng­ningar. Hon kunde även vara i verksamhet och tala oavbrutet i dagar och nätter, för att sedan fullkomligt falla ihop. Men de andra, vanligtvis några få åt gån­gen, höllo på att duka under. Tröttheten ökades ytter­ligare av den oavbrutna spänning, vari personerna ifråga försattes. Maria talar i timmar och inskärper samma sak, stundom under skrik och hotelser och stun­dom även med vapen i hand för att injaga skräck, medan personerna i fråga blott motståndslöst känna att hon för varje minut som går allt bättre behärskar dem.

Om någon då icke lydde följde på hotelserna van­ligen bestraffning, ofta i den formen, att Maria blan­dade sig i någon för ifrågavarande person viktig ange­lägenhet eller plan, utan att denne, när motgången sedan inträffade, ens kunde ana att Maria anordnat alltsammans. Stundom arrangera- des, såsom redan berät­tats, bestraffningsceremonier, varvid den skyldige piskades i närvaro av »den inre ringen». För mera an­svarsfulla uppdrag valde Maria dessutom så vitt möj­ligt personer, som i mer än vanlig utsträckning voro lämpliga för suggestion eller mer eller mindre hyste­riska, såsom Anna Röman. Anmärkningsvärt är, att den år 1924 verkställda läkarobservationen gav vid handen att en stor del av menedarna voro behäftade med olika slag av hysteriska »stigmata».

Naturligtvis har ett stort antal av Maria Åkerbloms anhängare fallit i rättvisans händer. Första gången sutto några fängslade för mened. En viktig episod var, att Maria. Åkerblom själv från den 13 december 1923 till den 16 november 1924 hölls häktad för tyg­stölder, som hon utfört i samråd med Anna Röman. Under denna tid skrev hon den serie brev, dagboksan­teckningar och obetydliga små dikter, som publicerats år 1925 för att ytterligare vilseleda allmänheten. I egenskap av anklagad ställdes hon nu under läkar­observation och visade härvid åter prov på sin förra förslagenhet och ett stundom förtvivlat ursinne, när planerna hotade att gå i kvav.

För henne var det viktigast att även under denna tid upprätthålla kontakten med sin skara. Detta visade sig närapå omöjligt under den första tiden, då hon stod under observation på Lappvikens centralanstalt. Där förhöll man sig vis-à-vis henne mera officiellt än an­norstädes och följden härav var att hon simulerade stormgalen. Det värsta var att man i stället för att vänta och se huru länge hon skulle orka spjärna mot udden, föll undan för hennes vänners böner och beviljade henne tillstånd att ställas under observation på Kammio; om vilket sjukhus hon själv redan tre år tidigare i sin autobiografi nämnt, att hon där fick göra precis vad hon behagade. Sedan hon under loppet av en må­nad tiotals gånger från Kammio besökt Ulfåsa, rymde hon med sin privatsköterskas bistånd ovannämnda dag i november 1924.

Då kort därpå Åbo hovrätts friande utslag föll fick hon behålla sin frihet ända till juli 1926, varefter hon med undantag av tvenne misslyckade rymningar åter sitter fängslad, denna gång anklagad för nästan samtliga brott, som uppräknats i det föregående. Det väckte stort uppseende, då hon vid den första rymnin­gen vårvintern 1927 hoppade av tåget, sedan väktarna givit henne tillstånd att besöka vagnens toalett. Andra gången rymde hon i början av juni från Gamlakarleby häkte genom ett hål, som hon i hemlighet sågat i golvet.

Vartiovaara sitter första gången häktad från början av år 1927. Han häktades, då det framgick att en verkställande organisation, den redan nämnda »inre ringen», faktiskt existerade inom Maria Åkerbloms anhängarskara.

Flere av Maria Åkerbloms anhängare ha befunnit sig på rymmarstråt. En del av dem ha hållit sig gömda i villorna Ulfåsa och Toivola.

Maria Åkerblom i fångdräkt 1927

Samma afton — den 10 juni — då Maria Åkerblom fängslats efter sitt senaste rymningsförsök, var jag i tillfälle att besöka de båda villor, som ägdes av den åkerblomska sekten, även det redan sålda Ulfåsa, där en liten del av skaran ännu bodde kvar. I sällskap med detektiverna vandrade jag genom den utrymda lyxvåningen, som tidigare varit ytterst smakfullt och luxuöst möblerad, och anlände till den i andra vånin­gen befintliga stora hallen, som använts som mötes­lokal. Bänkarna hade avlägsnats och även för övrigt var rummet tomt. Blott på väggarna funnos ännu trenne på kartong målade bibelspråk, nämligen Ps. 34:8, 126:4 och 128:6. I alla dessa språk talas om Herrens fångar. Den största av dessa tavlor var ungefär tre meter lång och hade gul botten. Under den hade Marias talarstol befunnit sig. På den stodo följande ord: »Låt, o Herre, vårt fångna folk komma tillbaka, såsom bäckar i sydlandet». Språket avsåg naturligtvis de brottsliga medlemmar i skaran, som sutto i fängelse.

Vartiovaaras barn, som just blivit befriade, hade berättat att de alla tre tidigare hållits gömda bakom denna tavla, en gång till och med en hel vecka i sträck. Fängslade bakom ett dylikt bibel­språk! Jag var närvarande då man genom att lyfta på tavlan för första gången öppnade denna lönndörr inför offentliga blickar. Gömstället, som var så lågt att man knappast kunnat sitta upprätt där, var nu tomt.

Man kan föreställa sig, i vilken sinnesstämning de gömda och de, som gömt dem, befunnit sig under den sistförflutna tiden. Maria hade försökt att upp­muntra och samla dem med de mest bländande löften om under och hemlighetsfulla förutsägelser om de sista tiderna och bl. a. om skarans nya framtid som emi­granter i Amerika o.s.v. Därför hade hon ju städse sökt upprätthålla kontakten med dem. En del av hen­nes anhängare vänta ännu säkert på ett stort omslag och tro sig iakttaga Gamaliels råd: »Ty är detta an­slag eller detta verk av människor, så skall det varda om intet; men är det av Gud, så kunnen I icke göra det om intet; sen till, att I icke mån finnas strida mot Gud själv!» Fakta må tala sitt eget språk, Gud är ännu större och kan ställa allt i ny dager! — Andra däremot äro uppfyllda av fruktan och känna rådlöshet med anledning av de löften de givit Maria, fastän de icke våga tala om det med andra.

Ännu några ord om Vartiovaaras familj. Fru Vartiovaara har bittert fått ångra, att hon återvänt till sin man.   I fem års tid hölls hon fången av sektens medlemmar, så att hon icke ens en enda gång fått skriva eller mottaga brev. Under denna tid fick Maria Åker­blom alltemellanåt hysteriska anfall och misshandlade henne. På frågan, varför hon icke försökt fly, har hon förklarat, att hon så helt och hållet varit i sektens våld, att hon icke ens vågat göra ett försök att fly. Man hotade att anklaga henne för de grövsta brott, och vittnen hade sekten kunnat skaffa mer än tillräckligt. I juli 1926 tvingades hon att sköta Maria, vilket i hennes tycke ändå var för mycket begärt, varför hon omsider beslöt att lämna sitt hem. Hon lyckades få barnen med sig och ämnade resa till utlandet. För att förverkliga denna sin plan begav hon sig med automobil till Helsingfors, men vid Malm överfölls hon i en skogsdunge av en skara väpnade män, anförda av Vartiovaara, togs till fånga och fördes till Ulfåsa.

Kort därefter lyckades det henne ånyo att rymma och hon har sedan dess bott i huvudstaden, oaktat man gjort upprepade försök att få henne i sektens våld. Enligt de uppgifter, som hon senare erhållit, hade sek­ten haft för avsikt att föra henne till en villa i skär­gården, och vid polisunder- sökningen har framgått, att man strävat att på ett eller annat sätt göra henne oskad­lig, emedan hon har reda på alltför mycket av sektens verksamhet. Hennes barn voro däremot ända till den 10 juni 1927 i sektens våld i egenskap av gisslan för att om möjligt hindra modern att berätta hela sanningen eller för att tvinga henne att ännu en gång återtaga sitt ord.

I allmänhet behandlades barnen väl, enär såväl deras fader som Maria Åkerblom voro fästa vid dem. Naturligtvis fingo även de sin andel av Marias hysteriska ut­brott av dåligt lynne, och svåra tider hade stundat för dem, då de hållits gömda efter det fadern blivit häktad. Men det, sorgligaste av allt var kanske att de allesam­man, till och med den yngsta, som är född år 1919, blivit dresserade till fullständig lögnaktighet. Ännu efter det polisen påträffat dem tillsammans med Maria den nyssnämnda dagen, förnekade de och Märta en­hälligt, att de voro Vartiovaaras barn. Sedan de åter­förts till sin moder, vågade de dock så småningom tala sanning och berättade, att man befallt dem att ljuga.

Genom Maria Åkerblom har den brottsliga extatikertypen i Finland på ett eklatant sätt blivit repre­senterad. Hon hör till samma slag av i sedligt av­seende inkonsekventa religiösa ledare som Thomas Mfinzer, Johan av Leyden och vissa andra, av vilka den mindre bekanta arbetarhustrun Jakobine Maurer utgör närmaste motsvarighet till Maria Åkerblom. Denna kvinna, hustru till en tysk emigrant i södra Brasilien, började från år 1872 försjunka i extaser och grundade först i egenskap av underbar helbrägdagörerska och sedan profetissa en egen församling, i vilken fanatismen stegrades till det yttersta. Rörelsen hade i andra förhållanden säkert utvecklats till ett nytt slag av mormonism. Men nu fick alltsammans dock ett hastigt slut. När profetissan började anstifta lönnmord och äktenskapsskillnad, blev kolonistyrel­sen tvungen att ingripa, och efter blodiga sammanstöt­ningar, i vilka bl. a. profetissan dödades, återställdes ordningen i trakten. Denna sorgliga saga har förevigats av jesuitpatern Schupp, som om den skrivit en hel roman benämnd  »Die Mucker» (Skrymtarne).

Visserligen har Maria Åkerblom icke anordnat några andra skilsmässor än privatim, då hon gjort sitt till för att avlägsna makarna Vartiovaara från varandra, ty i detta fall hade direkt offentlighet ställt henne i en alltför tvetydig dager i själva skarans ögon. Och längre än till mordförsök har hon icke lyckats komma. Däremot har även hon bestämt att vissa ogifta med­lemmar inom skaran ägde ingå kyrkligt äktenskap med varandra, allteftersom det överensstämde med hennes beräkningar och hugskott.

Vi få hoppas att Finlands ordningsmakt som i Maria Åkerblom-målet blivit svårt komprometterad, dock blir i tillfälle att bakom tillräckligt starka galler spärra in Maria Åkerblom och Vartiovaara i egenskap av samhällsvådliga sinnessjuka, innan man blir tvungen att använda sig av direkt vapenmakt mot dem.

----------

3) Enligt vicehäradshövding Ruben Österbergs under­sökningar stiger totalsumman av de frånlurade medlen ända  till 6 miljoner mark.

Ur boken ”Folkpredikanter och falska profeter” – Schildts – 1928

Redigering 03.08.07: Elof Granholm