NÅGRA ANDRA (SÖMNPREDIKANTER) 1 (2)

Dr. Aarni Voipio

Efter det jag presenterat våra två förnämsta sömnpredikanter, önskar jag göra läsaren bekant med några andra representanter för denna art, vilka dock icke förtjäna att framställas lika utförligt som de före­gående. Först vill jag nämna en ung kvinna, vilkens predikantbana dock plötsligt avbröts, då hon rönte motstånd av en annan, starkare vilja. Därefter vill jag tala om en man, som ännu fortsätter att predika, men ofta bytt platsen för sin verksamhet och i allmänhet förlorat de flesta av sina vänner lika hastigt som han vunnit dem. En tredje dylik predikant är en kvinna i sina bästa år, som fortfarande predikar, men som har sin storhetstid bakom sig. Med alla dessa tre predi­kanter har jag personligen sammanträffat och bemötts av dem med större eller mindre förtroende.

Ifrågavarande unga kvinna önskar jag icke nämna vid namn. Vi kunna ju kalla henne Maria. Jag hade mycket gärna önskat att även få höra henne predika, ty hon är en sällsynt begåvad person, med vilken det är ett sant nöje att umgås. Vi hava brevväxlat nästan ända tills nu, och på min begäran har hon tillställt mig några av sina dikter, vilka man läser med verklig njutning.

Då Marta som ung flicka besökte Helsingfors för att erhålla läkarvård, blev jag i tillfälle att iakttaga, vilken vaken person hon var, och huru hon följde med livet. Jag visade för henne Helsingfors sevärdheter, bl. a. universitetsbyggnaden både utan och innan. Då jag började förklara vad de i universitetets solennitetssal befintliga historiska målningarna föreställde, märkte jag, att hon visste om dem ungefär lika mycket som jag själv. Visserligen omfattar hennes skolbild­ning huvudsakligen endast folkskolekursen, men be­träffande henne äger den pedagogiska sanningen sin riktighet, att intresset gör bildningen.

En dylik vaken person hade det i sanning lönat sig att höra predika. Det är nämligen ett faktum, att skicklighetsproven vid extatiskt tillstånd äro i hög grad beroende av den allmänna begåvningen hos respek­tive personer. Jag är visserligen av den åsikten, att extasen i många fall ökar personens prestationsförmåga i positiv riktning, eller att vissa av våra förborgade kapaciteter endast i dylika exceptionella tillstånd av koncentration kunna utvecklas till sin fulla styrka. Men detta annullerar icke regeln: ju mera be­gåvad en person är, desto skickligare är han även i egenskap av sömnpredikant. Dessutom utövade Martas predikningar även ur direkt religiös synpunkt en kraf­tig verkan.

Antagligen hade jag med en smula övertalning lyc­kats få henne att predika, ty Marta visade sig vara ganska känslig för suggestion och förhöll sig gentemot mig mera förtroendefullt än någon annan sömnpredi­kant jag träffat. Men huru nyfiken jag än varit att höra de sömnpredikanter predika, vilka jag valt till mina undersökningsobjekt, har jag dock aldrig, så vitt jag vet, medvetet eller ens med en outtalad önskan försökt att locka dem till extas. Tvärtom kände jag det vara min plikt att uppträda dämpande, i den mån detta var möjligt, utan att åter därigenom uppegga dem till direkt motstånd.

Att jag häri gjort rätt, förstår jag nu ännu bättre än förut, sedan jag sett till vilka konsekvenser en predikantkvinnas verksamhet kan leda. Men isynnerhet med avseende på Marta hade det varit förenat med ett visst ansvar att locka henne att försjunka i extas, ty detta tillstånd har för henne varit smärtsammare och farligare än för många eller kanske de flesta andra extatiker.

Här må publiceras — dels för första gången offent­ligt — följande utdrag ur hennes dagbok, av vilken hon anförtrott mig en förkortad kopia, där hon öppen­hjärtigt skildrar sina märkvärdiga öden: hennes pingst­väckelse, hennes tvångsföreställningar, hennes smärt­samma erfarenheter som predikant samt den befriande avslutningen på hennes av motsägelser uppfyllda bana som predikant.

»Den 8 mars kl. 10 e. m.

Vad var det? Nyss kände jag mig så underlig till mods, som om jag hållit på att svimma. Jag satt här och skrev ett brev, då jag plötsligt fick en förnimmelse, som om någon hällt kallt vatten över mig och jag hållit på att mista sansen. Månntro jag blir sjuk? Fy vad det kändes obehagligt! I dag var jag ensam hemma och tänkte på mitt liv, sådant det nu är. Andra flickor äro så glada och de hysa inga sådana bekymmer som jag.   Vad angår Guds rike och Kristi efterföljelse dem!

Den 10 mars, kl. 1/2 10 e. m.

Alla andra sova. Jag sitter här och talar till dig, min kära dagbok, den enda, som bryr sig om mina fun­deringar. O, denna värld! I dag läste jag en bok, i vil­ken det talades om Guds rike. Det torde inträffa på jorden för att frälsa hela jordens folk, och då uppstår det tusenåriga riket. O, huru storartat är icke grun­dandet av ett dylikt rike!

. . . Min Gud! Jag är blott en flicka och endast tolv år, men jag önskar bliva en fackla, som upplyser värl­den. Tag mig, o Fader! Tag mig! Jag bryr mig om ingenting annat i hela världen, jag vill gärna bliva mycket ful, mycket gammal och olycklig, blott Du tager mig till Dig och gör mig till ett redskap. Förläna mig underbara krafter, med vilka jag kan inverka på stora folkskaror, ja, på hela världen! O, till och med om priset därför vore mitt liv, önskar jag bliva den, som uppbygger Guds rike. . .

Den 17, midnatt.

Vi återvände just från ett möte och jag skriver innan jag går och lägger mig, ehuru jag är trött och mina händer äro stela.

Nu har jag hört och sett tungomålspredikande. Flickor av min ålder föllo omkull på marken bredvid fullvuxna och talade med tungor. Jag såg, huru deras ögon strå­lade och deras hakor darrade; en del knöto händerna, andra lyfte dem uppåt och bävade. I min närhet bör­jade en stor man kasta sig av och an och ropa: »Jesus, Jesus!» Då bävade även jag. Vad det är märkvärdigt! Huru lyckliga äro icke de människor, som undfått »andedopet»! Jag kommer ihåg, att de sjöngo något i stil med detta: »O värld, ur synden du uppväckas skall, om blott du undfår den Helige Ande». Även jag kunde uppväcka världen ur dess synd, om jag .finge den Helige Ande. Tordes väl jag bedja därom, o, huru glad skulle jag icke bliva, om jag finge den! Då skulle jag bliva en sådan, som uppbygger Guds rike.

Mitt huvud värker.

Den 18, kl. 10 e. m.

Jag har beslutat att vaka hela nästa natt för att bedja, att mig måtte beskäras det heliga andedopet. När en gång andra bliva delaktiga därav, varför skulle icke även jag kunna undfå detsamma? I går kväll för­säkrade någon, att ju fastare man trodde på att man kunde undfå andedopet, dess snarare kunde man bliva delaktig därav. Jag tror, jag vill tvinga mig att tro att jag blir delaktig därav. Och sedan jag blivit del­aktig därav, vill jag begiva mig till landsorten för att tala med människorna om Gud. Månntro även jag kan tala? Jag vittnade ju fordom vid frälsningsarméns barnmöten.

Bibeln lovar ju: »Ni behöver icke tala, utan min Faders Ande talar i eder». Och då jag blir delaktig av denna Ande, kommer den att tala även i mig och jag behöver icke ens kunna tala själv. Och när Anden talar, tränger dess tal som ett svärd i människornas hjärtan. De arma prästerna!  De kunna icke frälsa människorna, ty de besitta icke den Helige Ande. Men jag kommer att få den. Jag får den! Och då folkskolan slutar i vår, ger jag mig i väg...

Den 19, kl. 5 e. m.

Jag var alls icke trött i skolan, oaktat jag vakat största delen av natten. Mot morgonsidan hade jag somnat in på knä och vaknade på morgonen, då mor ropade:  »Flickan är ju tokig!»

Om jag icke somnat, hade jag redan undfått det.

Den 28, kl. 11 e. m.

Jag har fått det! Elddopet. Jag har fått en tröstare. Nu skall världen väckas från synden.

I går kväll fick jag det. De andra åto kvällsvard, jag kände ingen lust att äta. Jag gick in i kammaren och lade mig på soffan och bad. Då föreföll det mig, som om soffan börjat höja sig allt högre. Mitt huvud svindlade. Det kändes som om jag gripit i en elektrisk ledning. En underbar kraft strömmade genom mig. Det kändes gott. Jag trodde att allt var blott en dröm. Mina händer lyfte sig, jag satte mig upp utan att alls önska detta eller tänka därpå. Det började rycka i mina mun­gipor, tungan började röra sig automatiskt, strupen kändes så trång, ett underligt, väsande ljud började utgå ur min mun, tårar uppstego i mina ögon. Jag genomfors av ryckningar, som liknade elektriska stö­tar, och ju oftare jag fick dessa stötar, dess tydligare blev ljudet, tills de slutligen upphörde och jag talade med tungor. Alla kommo för att beskåda mig och tyckte att det var ett under.

Nu har jag alltså fått det, som världen mest har behov av: den Helige Ande. Nu kan jag begiva mig i väg, så snart jag slutat skolan. Jag är lycklig, lycklig, lycklig! Jesus har trolovat sig med mig! Denna Heliga Ande är Guds insegel, trolovningsringen, som Jesus givit mig. Halleluja!

Den 1 april, kl. 6 e. m.

Jag erhöll i skolan första priset i tävlingen i uppsats­skrivning. Ämnet lydde: »Huru använder jag min frukostrast?» Och jag har använt den under några dagar till bön. Jag tror, att den Helige Ande förde min penna, när jag skrev, och att det därför gick så bra. Och om den Helige Ande kommer för att styra min tunga, är jag säker på att jag kommer att tala väl. Om terminen blott bleve slut! ...

Den 20, kl. 8 på morgonen.                                .

I dag begiver jag mig till mötet för att tala där för första gången. * * * bad mig göra detta. Jag är riktigt rädd. Månntro jag kan? Om jag blott icke får lång näsa i lön. Att tänka sig, att jag, en tolvåring, skall tala till vuxna människor!

Men varför frukta? Jag har ju den Helige Ande, som talar genom mig. Jag bör vara lugn.

Samma dag, kl. 4 e.m.

Det lyckades mig bättre än jag trodde. Pris ske Gud! Det fanns mycket människor där. Först talade * * *, sedan tant * * *. Därpå började man sjunga. Mitt hjärta dunkade, jag kände att mina kinder glödde. Sången tog slut, jag steg upp i talarstolen, min stämma darrade i början. Men sedan jag yttrat några ord, började jag lugna mig och kände mig snart alldeles hemmastadd. Jag talade om Guds rike, som är ett kärlekens och fridens rike, vilket uppstår på jorden, sedan man förmått människorna att omvända sig och göra bättring. Människorna lyssnade ytterst andäktigt.

Hå! Är det någon konst för mig att tala, då orden komma mig på tungan alldeles av sig själva!

Om blott terminen bleve slut!

Den 4 juni, kl. 9 på morgonen.

Det är slut med min skolgång. Jag fick gott betyg och alla uppmana mig att fortsätta min läsning. Jag har icke råd, far går icke in på att bekosta några ytter­ligare studier, ehuru alla säga, att jag har gott huvud . . . I morgon begiver jag mig i väg. Det känns så underligt. Jag reser ensam ut i världen för att hålla möten, jag, som är så liten . . . Farväl, mitt häfte, om två månader återvänder jag för att berätta för dig om mina segrar på Guds stora arbetsfält. O, under! Jag har undfått det heliga andedopet, jag talar med tungor nästan var kväll och nu skall jag begiva mig på en märkvärdig resa.

Allt är som en dröm.

Står jag verkligen, i beråd att ge mig i väg? Är det jag eller är det en annan?   Farväl!

Den 3 augusti, kl. 6 e. m.

Mitt kära, kära, stackars häfte! Min egen lilla älsk­ling! Hela sommaren har du fått ligga ensam. Jag lovade berätta för dig om mina segrar. Nu blygs jag att berätta om mina nederlag. Fåfängt hopp! Att omvända och förbättra människor är icke så lätt. De besökte mötena och förvånade sig över att en så ung flicka kunde tala, men sökte icke att göra bättring. Varför skrävla, då människorna i alla fall från mötet genast ila i syndens armar...

(Mer än ett år senare.)          

Fastlagstisdagen klockan 1 på dagen.

Jag har gråtit hela dagen. Mirjam och Emil hava åkt ut för att fira fastlagen. Ack, käre Fader, jag är förlorad. I går afton talade jag åter med tungor och bestämde själv, att jag åter måste begiva mig på resor, men det gör jag icke.

Jag reser inte mera, nej!

Hu, skulle jag åter begiva mig på vandring från by till by för att tala, då människorna i alla fall icke tro mig. Aldrig! Jag gör vad som helst för att slippa fara. Det är vansinne, vansinne, och jag vill icke mera vara så vansinnig.

Den 17 september, kl. 7 e. m.

Ack, käre fader! Ack, käre fader! Ändå! Jag var en­sam hemma, satt vid bordet, och sydde. Då började jag känna en stor, nästan förintande trötthet, jag försökte stiga upp och gå till sängs, men förmådde icke, hela världen tycktes gå runt för mig. Jag undrade, vad det var. Då började en stämma ljuda, eller rättare den ljöd icke och ljöd i alla fall, alldeles som om i mitt inre funnits någon, som yttrat: »Då du förblivit i ro och icke velat tala till människorna i medvetet tillstånd, skall du nu tala till dem oberoende av din egen vilja.» Jag förstod icke, vad det var, eller vem som talade till mig. Min hjärna blev brännande het, eller åtminstone tycktes det mig så. Jag andades häftigt, som om jag hållit på att kvävas.

... Jag. trodde, att jag skulle kvävas, men jag blev stället redig och började förstå, att en oförklarlig makt fordrade, att jag skulle tala till människorna och begiva mig i väg.                                  

Jag berättade om det för mina föräldrar och de ämna föra mig till en läkare. De må bara försöka! Jag fat icke till läkaren, hellre dränker jag mig.

Tuusniemi,  Kortansalo,  den  14 oktober, kl. 9 e. m.

Jag är på resa och tog mitt häfte med mig. Även i afton predikade jag i dvala. Nu hava männis- korna begivit sig bort och jag sitter ensam. Ett stort, grovtimrat savolaxpörte, runt omkring stugans väggar bänkar fullsatta med folk. Savolaxgubbar i gråa vad­malsrockar och pipa i munnen, gummor i rutiga helg­dagsdräkter, huvudet hos de flesta täckt med en svart »kyrkduk», psalmböcker i händerna. Gamla och unga, alla nyfikna att se och höra en sömnpredikant.

Människorna sjunga psalmer eller sånger, mig kan det vara just detsamma. I en vrå har man ordnat en säng. Jag blygs att begiva mig dit, men då jag börjar svikta, lämnar folket snällt rum och snart sitter jag gäspande på sängkanten. Jag börjar känna mig trött och har lust att gäspa. Det börjar rycka i ögonbrynen, i mitt huvud bränner det som eld, hjärtat dunkar, som om det hölle på att brista, allt blod tyckes samla sig i hjärtat och åter glödhett ila genom ådrorna. Människoskarorna skymmas bort för mina ögon och brännande, glödande ringar flyga fram och åter. Det känns som om en järnhand skulle gripa om min strupe och pressa ihop den, jag känner att jag kvävs, snappar efter luft. En djup klyfta tyckes öppna sig under mig, och jag börjar falla ner mot bottnen, faller alltjämt, med handen försöker jag gripa tag i randen och undrar varför ingen kommer till min hjälp. Jag faller allt­jämt med svindlande fart...

Existerar jag? Ja, eftersom jag tänker. Men var är jag? I graven med en stor sandhög över mig. Jag försöker stiga upp. Fåfäng möda! Jag försöker ropa. Även detta är fåfängt. Ack, kan jag inte komma upp? Men vem är jag? Vem är jag egentligen? Jag är ju Marta, i själva verket är jag ju Marta, och jag har en far och mor och är en ung flicka. Men var är jag egent­ligen? Det låter som ett sorl, vad kan det vara? Jag ser ett sotigt tak, ett par slädmedar på taksparrarna. Jag gnuggar mig i ögonen. Gode Gud! Vilka äro dessa människor? Vad önska de av mig? Vatten? Jag ger sjutton i deras vatten! Jag har säkert kommit på dår­hus. O, om jag kunde få vatten!

Ja, det var gott. Men vad vill den där kvinnan mig, varför torkar hon min panna? Och varför glo de där människorna på mig? Tockna där! Galningar!

Så där, jag är ju sömnpredikant och har åter talat. Oförskämt! Jag hade nästan lust att örfila upp män­niskorna, då de icke begripa att gå sin väg utan sitta där och glo.

Om jag blott kunde komma någonstans i ensamhet! Men vart, ty strax äro de ju efter en för att få reda på, om man ännu skulle svimma. Vad jag är stygg! Jag har lust att gråta. Om jag skulle luta mitt huvud mot bröstet på den där bondhustrun i grå tröja för att gråta ut. Kommer aldrig i fråga! Jag kan ju inte gråta i människors åsyn. Det blir ju inte heller bättre genom att gråta. O, så det dunkar i mitt huvud, det tjuter i öronen, kalla kårar löpa längs kroppen, handen känns kraftlös. Bom, bom, bom! Stilla mitt hjärta, skena inte i väg! Åter känner jag mig förargad över att de inte ge sig av härifrån.   Är jag ett under, kantänka?

Småningom blir jag redig och lugnar mig, och en predikan har åter blivit hållen. Detta är vanvett. Sådant har det varit och så kommer det troligtvis att förbli, vem vet huru länge. Förbannat! Detta måste taga slut, ty annars är det slut med mig inom ett år.

Den 5 november, kl. 2 på dagen.

Fortfarande detsamma. Människorna äro märkvär­digt intresserade av dessa möten. De komma kväll efter kväll för att höra mig, och jag försjunker i dvala och talar till människorna om deras själar. Det påstås, att jag förutsäger krig och blodsdåd. »Så vackert och väl ni talar», säga de berömmande. Om jag talade vid fullt medvetande, skulle människorna inte ens till­närmelsevis tro mig så lätt som nu, då jag talar i sömnen.

Vad de äro tokiga!

Saurusmäki, den 14 januari, kl. 8 f. m.

Jag har lovat att resa till marknaden i Kuopio. Nu får jag åtminstone åka tillräckligt med släde. Om jag bara inte behövde predika där! . . .

. . ., Dagar gå utan att jag blir riktigt redig. Jag känner mig blott som ett livlöst ting, jag finns blott till, utan att känna, utan att tänka. Jag existerar blott. Och om jag ibland har någon förnimmelse, är det blott skräck och kval, en längtan efter något, som inte existerar. Är det mitt öde att bliva vansinnig? Skall detta vara den livslycka, om vilken jag fantiserat som barn?   O, om någon människa ville hjälpa mig på något vis! Men då en gång Gud inte hjälper mig, vem annan skulle då vilja hjälpa mig?                

Tuusniemi, den 1 februari, kl. 7 .e. m.

. , . Jag ser syner mitt på dagen, skenbilder. I dag hörde jag alldeles tydligt någonstans ifrån en röst som sade: »Saliga äro de, som hänga sig». I själva ver­ket vore detta saligare för mig än detta leverne. Huru skulle det vara, om jag försökte begå självmord?...

Kortansalo, den 19 februari kl. 9 på morgonen.

Helli * * * håller i dag möte i Juurikkamäki. Jag har hört talas om henne, men har aldrig sett henne. Från denna gård gå alla för att höra henne och de önska att jag nödvändigt skall följa med dem.

Vad är det, som gör mig rädd för att gå dit? Jag önskar få se fröken * * *, jag tänker mig henne god och öm.  Jag vill, jag vill gå dit, men ändå . . .

Jag är rädd, en underlig instinkt säger mig, att denna person är farlig, alldeles på samma sätt som en läkare. Men om jag ändå skulle begiva mig dit, hon vet ju ingenting om mig, och jag skall se mig för, så att jag inte kommer i beröring med henne.

Den 20 februari på morgonen.

... De hava berättat om mig för fröken * * * och hon har önskat se mig. Värdinnan bjuder mig in i kammarn, men jag sitter kvar i min vrå. Då kommer den av mig så fruktade fröken och räcker mig handen. Jag darrar. Jag svarar knappast på hennes fråga om jag mår illa, eftersom jag förefaller så feberaktigt röd. Jag går till skjutskarlen och ber gråtande, att han skall föra mig därifrån. Det hjälpte. »Vi skall fara, natur­ligtvis skall vi fara härifrån. Var bara inte så bedrövad!»

Och sålunda begåvo vi oss i väg, kommo till denna gård och jag kände en stor lättnad, då jag slapp att vara i närheten av den där människan, som jag hyser sådan fruktan för.

Men under över alla under, vi sutto just vid middags­bordet, då denna förfärliga fröken öppnar dörren. Ma­ten fastnade mig i halsen, jag höll på att svimma. En isande, vettlös skräck bemäktigade sig mig. Jag sprang upp från bordet och skyndade till ladugården. Gårds­folket sprang efter mig, då de trodde att jag åter skulle börja tala, men jag talade inte utan gömde mig i höet. . .

Redan på eftermiddagen talade jag med fröken * * * med större lugn. Jag försökte synas lycklig och föra henne liksom alla andra bakom ljuset, men det lycka­des inte. Hon klappade mig på kinden, frågade ingen­ting om mitt predikande och prisade inte min lycka att vara en Guds profet, vilket också genast skulle ha av­lägsnat mig från henne, utan hon sade att hon kände enbart medlidande med mig. Huru kunde hon veta, att jag var beklagansvärd? Förstår hon bättre än andra, huru olycklig jag är? I varje fall fruktar jag henne inte längre. Vi ämna gå tillsammans till afton­mötet, hon har lovat avbryta sitt tal, närhelst jag blir medvetslös.

Den 21 februari, kl. 12 på dagen.

I går kväll väntade människorna en hel timme på att jag skulle tala, men jag talade icke. Flere gånger före­föll det mig som om allting blivit skumt för min blick, hjärtat hållit på att sprängas, och det börjat rycka i ögonbrynen. Munnen öppnades och slöts av sig själv, tungan gjorde automatiska rörelser, men jag knöt händerna och föll inte omkull. Jag gäspade och började redan svikta, men fröken * * * tog mig i handen och för första gången fingo människorna vänta förgäves.

I morse började det åter sticka så underligt i huvudet och jag var halvt medvetslös, men jag talade inte och förlorade inte helt medvetandet. Jag blir väl i alla fall fri från detta. Du välsignade Helli! Du vill så starkt, att jag inte skall svimma och därför avbryts det alltid.

Lassila, den 23 februari.

I går kväll stod striden igen. Jag satt i sängen, då blodet åter begynte ila i ådrorna som en eldflod, hjärtat krympte ihop så smärtsamt, tårar stego upp i ögonen. Jag började kasta mig av och an, och plötsligt knöto sig mina händer. Detta är mycket plågsamt, det känns, som om huvudet skulle brinna och sprängas, halsen vridas av. I öronen ljuder det som kanondunder. Jag kände redan, att jag höll på att svimma, då Helli märkte mitt tillstånd och började ruska om mig och ropa: »Marta, du får inte svimma, hör du, du får inte!» Jag återkom icke till medvetande, och jag led, led så fruktansvärt; men om det var ett lidande av andlig eller lekamlig art vet jag inte. Jag hörde Helli säga: »Nu skall det bli ett slut på det här, jag står inte längre ut med att se det, Marta, du skall stiga upp just nu.» Jag försökte att stiga upp, men kunde inte; jag bet ihop tänderna och försökte ånyo, men förgäves. Helli bör­jade bedja och ruskade av alla krafter om mig. Jag önskade, att hon måtte segra, men det satt hårt åt. Hon grep min hand och sade: »Du måste stiga upp, jag ger inte vika». Jag började småningom bliva redig, och jag förstod att den avgörande kampen ägt rum och att Helli segrat.

Jag kan inte här giva en bild av detta; mina ord, hela min skildring blygas över att de äro så klumpiga. O, så jag led, så jag försökte att spänna min vilja och bedja om hjälp! Huru stark och stor, huru moderlig och fast var inte Helli! Huru stadigt grep hon inte i min hand och huru strängt och befallande sade hon inte: »Marta, du skall stiga upp!» Och min fröjd, när jag verkligen steg upp och kände att jag nu återfått min vilja, mitt förstånd, hela mitt liv!

Med vilken tacksamhet kysste jag inte Hellis hand! Orden räcka inte till att skildra allt detta. Därför försöker jag det inte ens. Ännu kommer fienden att anfalla, men hans huvud är avhugget och segern är vår.

Halleluja! !   Halleluja! ! !

Libelits, Kokonvaara, den 24 mars, kl. 1 på dagen.

. . . Om blott alla sömnpredikanter kunde bliva fria! Men de vilja det inte. För övrigt sade Helli att knappast någon sömnpredikant talat i hennes närvaro. De känna instinktivt, vilka personer som tro på dem och vilka som inte göra det.»

Av den lilla Martas predikningar har endast en publi­cerats, nämligen i tidningen »Herättäjä» 1916 n:o 15, och även den i så stark förkortning, att man av den icke kan erhålla något begrepp om hennes sätt att predika. Av denna predikning att döma förefaller det som om hon brukat förutsäga mycket, och att krigs­händelserna utgjort föremål för hennes profetior. Även utlovar hon i slutbönen i denna predikning åt sig själv en predikantbefattning av annat slag. Detta har full­bordats. Hon har numera verkat som talare inom »Den fria missionen», till vilken hennes nya väninna också hör, men utan någon som helst hänryckning, ehuru hon för övrigt fortfarande visat anlag för hysteri.

Vanligtvis ha sömnpredikanterna visat sig vara fast kyrkligt sinnade, men Marta, som först anslutit sig till pingströrelsen och erhållit nydop, utgjorde ett undantag. Men icke ens hon talade i sina prediknin­gar uttryckligen mot kyrkan, utan anpassade sig efter åhörarna. Endast de mest kritiska åhörare iakttogo — så berättar hon själv — att hon aldrig vittnat om sitt kyrkliga sinnelag genom att försvara barnadop i luthersk anda. Det är karakteristiskt att hennes vänner, som hörde till pingströrelsen, icke mottogo henne i sin krets och att den frikyrkliga predikantkvinnans första åtgärd beträffande Marta gällde att utdriva anden ur henne. I allmänhet erövra ju sömn- predikanterna icke rikt­ningar, som redan ha traditioner, utan de måste själva bilda egna »samfund», om de ha mod till det.

Beträffande Marta kan man framför allt göra tvenne psykologiska iakttagelser.

För det första: ofta erfordras frivillig självträning innan extas kan uppnås. Efter det man tränat sig till­räckligt börja tvångsföreställningar infinna sig, vilka med suggestiv styrka trotsa den medvetna viljan, och sålunda uppstår en kamp mellan de båda jagen. Predi­kanten fruktar extaserna, men önskar samtidigt att råka i sådana, han längtar efter att bliva befriad från sina tvångstillstånd och skyr dock läkare och andra be­slutsamma motståndare.   Sällan torde dock konflikten vara så stark och t.ex. uppvaknandet ur extasen vara så smärtsamt som för Marta. Däremot motsvaras denna stora inre konflikt av en den allra största minneslöshet; efteråt vet Marta absolut intet om det, som passerat under predikandet.

För det andra: de flesta eller åtminstone ett stort antal av sömnpredikanterna upphöra med sina predikningar, om de blott röna motstånd av en till­räckligt stark vilja. Om sömnpredikanten är mera be­slutsam än Marta, blir detta svårare. Men i princip beror segern på huruvida predikanten eller hans mot­ståndare besitter den starkaste viljan.

Ar 1926 utkom på författarens eget förlag en 342 sidor omfattande bok »Taivaallisia viestejä. Saarnakokoelma. Julkaissut Eino Teräs.» (Himmelska bud­skap. En samling predikningar. Utgivna av Eino Teräs.) Boken innehåller 26 betraktelser, som till­varatagits genom stenografering. I slutet av boken beklagar författaren, att han låtit befordra manuskrip­tet till tryckning utan att först hava granskat det­samma. Predikningarna ha nämligen vid genom­läsningen av korrekturet förefallit oväntat osammanhängande, och man har icke kunnat utföra korrektur­ändringar i den utsträckning detta varit önskligt.

Jag betvivlar dock att felet ligger hos stenografen, ty jag har åhört Eino Teräs' predikningar och vet att de, såsom envar av publikationen kan se, i formellt av­seende äro alldeles underhaltiga och även till innehållet i bästa fall bestå av idel upprepningar av samma uppmaning till bättring. När kritik icke är att frukta eller någon stenograf icke är närvarande, inblandas i talet en massa förutsägelser och enskilda tilltal, vilka även de förefalla att vara formulerade efter gammalt mönster, ty Teräs har läst Helena Konttinens biografi och hört andra predikanter, och dessutom har man berättat för honom, hur den ena eller den andre predikanten be­tett sig, så att han är alldeles på det klara med, vad man väntar av honom.

Då även denne predikant fordrar, att han skall an­ses som en den högsta auktoritet och i företalet till sin bok förbjuder läsaren att med »det egna förnuftet» studera hans predikningar, har han sannerligen icke i någon nämnvärd grad bemödat sig om att höja sitt skrås anseende.

Ur boken ”Folkpredikanter och falska profeter” – Schildts – 1928

Redigering 30.07.07: Elof Granholm

 Forts>>>>