NÅGRA ANDRA (SÖMNPREDIKANTER) 2 (2)

Dr. Aarni Voipio

Jag vill i det följande lämna en skildring av det sätt, på vilket Teräs uppträder, ty denna yttre apparat är i alla fall av ett visst intresse.

Då jag under sensommaren 1919 strövade omkring i Savolax för att leta efter sömnpredikanter, träffade jag Teräs på gästgivargården i Jockas kyrkoby, där han om söndagsmorgonen under pågående gudstjänst höll ett eget möte. Den första predikningen hade slutat och det föreföll, som om man hos en del av åhörarna kunnat iakttaga spår av predikningens nervretande inflytande. En kort, mager och blek man presenterades för mig. Han var utan skägg och tänder och hade dra­git av sig rock och väst samt kängorna. Han tycktes älska att uppträda i skjortärmarna och strumplästen, när han predikade. Detta hade sannerligen bättre anstått en gymnast än en talare. Men i Teräs' predikningar intager också gymnastiken en betydande plats.

Sedan jag samtalat en stund med predikanten i ett sidorum, förflyttade vi oss genom människo- massan ut i stugan till en träsäng, som täcktes av ett vitt lakan. Predikanten knäföll på bädden, befallde att man skulle lämna plats åt mig bredvid honom och bestämde, att man skulle sjunga: »Tack, min Gud, för vad som varit». Medan denna sång avsjöngs, begynte han gäspa och sträcka på sig, och man kunde tydligt iakttaga, att han kände sig trött. Hans ögon miste småningom all färg. Ytterligare bestämde predikan­ten en annan psalm, under vilken han föreföll att bliva allt mattare, tills han plötsligt skrek till:

»För mig är livet Kristus och döden en vinning. Kan du, kära själ, säga: För mig är livet Kristus och döden en vinning?»

Talarens anlete hade fått ett vilt uttryck, musklerna voro till ytterlighet spända, ögonen gnistrade hotfullt. Rösten var sprucken och rytande. Det var svårt att tänka sig, att den länge kunde hålla ut på detta vis, men kanske den småningom omärkligt avtog eller modulerades på något annat sätt, ty den räckte bra till åtminstone under den tid av 1 1/2 timme, som den togs i anspråk.

Tvenne män, som sutto på sängkanten, iakttogo Teräs mycket uppmärksamt. Den ene torkade allt som oftast svetten från hans ansikte, där den rann i strömmar, och jag iakttog, att han åtminstone delvis hade känseln i behåll. Detta kunde jag konstatera både av ögonens och munnens reflexrörelser vid torkandet, vilka voro precis sådana som hos små barn, då de tvättas. Detta bevisade även växlingen av fot­ställningen isynnerhet sedan talaren, i det han rest sig, klivit ända fram till sängkanten. Talarens rörel­ser voro på ett naturligt sätt häftiga, men icke precis vad man kallar estetiska. Under den tandlösa över­käken framstrilade en oavbruten stråle av saliv, som även stänkte på åhörarna.

Nästan i en timmes tid höll talaren på med sin ut­tänjda framställning, vilken till sitt innehåll utgjordes av en sträng botpredikan. Kortspel och dans för­dömdes på det skarpaste. En gång riktade han sina ord till en skedtjuv som han påstod skulle befinna sig där i stugan, dock utan att nämna dennes namn. Där­emellan förekommo förutsägelser: till straff för folket skulle vattnet ransoneras medelst kortsystem.

Sedan ägde ett omväxlande intermezzo rum. I det talaren höjde sina knäppta händer, tillkännagav han att han fick befallning att banna och förmana enskilda personer bland de närvarande. Och så trängde han sig fram genom hopen för att träffa än den ena, än den andra personen, man, kvinnor och till och med barn, och utdelade till höger och vänster dels korta varningar, dels även vänliga ord. En gång återvände han till sängen, men begav sig åter bort för att slutligen stanna vid sin utgångspunkt där han förrättade en lång slut­bön. Sedan han ytterligare angivit en psalm med tvenne olika nummer — motsvarande psalmbokens och sångbokens nummer — föll han plötsligt alldeles stel handlöst på rygg ned på sängen. Vem vet, vilka följder detta hade haft om icke de ovannämnda männen sträckt ut sina armar för att hejda  honom i fallet.

Medan predikanten låg där utsträckt, lätt skälvande och stum, blev jag i tillfälle att röra vid hans händer och panna. Såväl pannan som händerna voro svettiga, men kalla. Pulsen slog abnormt långsamt så vitt jag kunde konstatera. Småningom började han röra på sig, för att, när psalmen var slut, ånyo hoppa upp och förrätta ännu en kort bön, varpå han yttrade: »Sjung 'Livets ord, du klara källa'!» Därpå föll han åter omkull.

Senare hörde jag Teräs tala i normalt tillstånd. Han uppträdde därvid helt annorlunda, lugnt och egentli­gen mycket mera sympatiskt. Men just hans bråkande tycktes göra djupare intryck på människorna. Påtagligen var hans lidelsefulla predikotillstånd så till vida extatiskt, att för den, som en gång råkat i ett dylikt tillstånd, allt tyckes med oemotståndlig styrka gå av sig själv. Men i varje fall voro hans åsikter under sömnpredikandet mycket lika dem han hyste i vaket tillstånd, och någon större minneslöshet kunde härvid icke komma i fråga.

Man bör isynnerhet observera detta »salto mortale» bakåt, varmed han avslutade sin predikning. Det utgjorde ett avsiktligt konstgrepp, kanske icke så till vida, att predikanten planerat detsamma redan före predikningen eller efteråt kommit ihåg, att han velat utföra ett dylikt, men i alla fall i den betydelsen, att samma, om ock på ett underligt sätt tudelade jag, som talat under extasen, även bestämt detta konstgrepp. Egentligen innebar detta ingen fara. Predikanten hade ju sina med- hjälpare och kunde lugnt kasta sig handlöst i deras armar. En månad senare återsåg jag honom i Helsingfors, där han predikade i en mera främ­mande miljö, och där steg han rätt försiktigt ned från bädden och kastade sig sedan vigt raklång ned på gol­vet.

Teräs är född 1889 i Längelmäki. Han har fått en bristfällig uppfostran och har tidigare arbetat i en bomullsfabrik. Första gången råkade han i dvaltillstånd .år 1916 och började kort därpå predika. Seder­mera har han uppsökt sådana orter, där man sedan gammalt gärna lyssnat till sömn- predikanter. Senast hade han i Helsingfors för sig och sin familj — han gifte sig nämligen 1920 — skaffat en liten lägenhet, där han även predikade, och vars ägare gärna lyssnade till honom och därför icke uppbar någon hyra av honom. År 1926 flyttade han med sin familj till Amerika.

Samtliga prediko- och vistelseorter hava även för Teräs alltid »befallts» eller »visats» och detsamma var fallet med flyttningen till Amerika.

Eino Teräs' predikantbana har många olika skeden att uppvisa, men ingen verkligt stor framgång eller tillbakagång. Däremot har den kvinna, vars liv jag nu i korthet skall redogöra för, en gång upplevat en kolossal framgång och grundat en egen rörelse, vilkens spår ännu existera, men sedermera förlorat sin ställning och sina flesta anhängare.

Hilda Hotti år 1920

Vi kunna kalla henne Hilda Hotti. Hon har burit trenne tillnamn: sitt flicknamn, sin förste, numera av­lidne makes namn, och sin nuvarande makes namn.

Hon blev sömnpredikant under sin förste mans livstid och med hans tillnamn benämnes hon vanligen ännu.

Om Hilda Hotti vet jag bestämt att hon haft en förebild i en annan person. Att predikandet överförs från en person till en annan är ju ett känt faktum, som framgår både ur historien och ur den levande verklig­heten. Därtill fordras blott mottaglighet hos åhörarna. Karolina Utriainens predikofärder utsträckte sig ju ofta till södra Savolax, och i sin där belägna hemsocken Jockas blev Hilda redan som barn och senare som svär­dotter på Hotti gård i tillfälle att höra henne.  En gång hade hon svimmat, då hon betraktat Karolina Utriainen, medan denna befunnit sig i sitt underliga predikotillstånd.

Hilda Hottis predikande började dock först många år efter dessa upplevelser såsom resultat av många andra påverkningar i samma riktning. Tydligare än hos någon annan av de hittills nämnda sömnpredikanterna kan hos henne iakttagas svår ärftlig belastning: ab­norma och andligen undermåliga individer finnas både bland hennes syskon och hennes barn. Dessutom rå­kade hon även i många andra nervretande situationer förutom, den ovannämnda. Som barn blev hon en gång skrämd, då en gammal, döende kvinna ville välsigna henne. »Redan då var det något i stil med dvaltill­stånd», yttrade hon, då hon berättade detta för mig. När hon gick och läste för prästen led en av hennes kamrater av fallandesjuka och fick sina anfall även un­der lektionerna. Efter det hon gift sig tidigt, rönte hon av sin gamle svärfar ett så elakt bemötande, att hon om några år började darra varje gång denne grälade på henne. Sedan följdes dylika tillfällen av »abasi»: hon blev stående orörlig utan att kunna förflytta sig. Och slut­ligen kommo predikningarna, som till en början voro mycket osammanhängande och fragmentariska.

Även Hilda Hottis religiositet leder sitt ursprung från barndomen. Hon anser sin konfirmationstid utgöra den egentliga väckelseperioden i sitt liv. Senare hän­gav hon sig som andra unga åt nöjen, tills de bittra livserfarenheterna berövade henne hennes ungdom och ungdomliga sinnelag. Som ett slags förberedelse för predikantbanan torde man även kunna anse den omständigheten, att Hilda redan som barn brukade läsa högt i sitt hem. Hennes gamla mor, som be­rättade detta, sade att Hilda orkat, läsa för ur postillorna så länge, att hon slutligen blev alldeles hes. Det oaktat har hon aldrig kunnat bibringa sina predik­ningar någon helhet i formellt avseende. Däremot hava de stundom varit mer än tillräckligt länga.

Hilda Hotti föddes år 1879 och började predika år 1910, men väckte större upp- seende först på vårvin­tern 1918.

Man levde i frihetskrigets spänning. Jockas befann sig i de fosterländska vitas händer, men de upproriska röda och ryssarna rörde sig helt nära i söder och en massa flyktingar hade förflyttat sig bakom fronten. Hilda Hottis åhörarskara växte, och hon började i sina predikningar allt mera begagna sig av den stämning som den allvarstunga tiden uppväckt.

Då erhåller hon en »befallning» att hon från och med februari bör predika från den 20 i varje månad åtta dagar framåt. Denna period skulle utgöra ett slags »festtid» för henne, och den 15 i varje månad skulle för henne uppenbaras samtliga texter, över vilka hon ägde att predika under den därpå följande »festtiden». Som en intressant omständighet må nämnas, att detta festprogram tillkännagavs högt, om åhörare funnos den 15, varpå predikanten själv glömde detsamma. I motsatt fall mottog hon uppenbarelserna i en syn och berättade senare om det för andra. Med andra ord: upplevelsen i synen och den uttalade uppenbarelsen voro identiska med varandra, och detta predikande »jag» var alltså den hallucinerade varelsen förkroppsligad.

Enbart tillfällets karaktär, om där fanns åhörare eller icke, avgjorde huruvida extasen antog formen av syn eller av predikning.

Hilda Hottis viktigaste festpredikningar vidtogo klockan 7 på kvällen och räckte ibland 8—10 timmar! Av denna orsak började folket kalla dem »nattpredik­ningar».

Dessa festpredikningar hava kanske även påverkats därav, att Hilda Hotti åtminstone genom muntliga referat stiftat bekantskap med Helena Konttinens livs­verk. Hilda börjar nämligen mer än förut att på samma sätt som Helena rikta sina ord till enskilda åhörare. Hon stannar icke i sängen, utan med en förundrans­värd vighet hoppar hon över sängkanten mitt in i den täta åhörarskaran, skyndar från den ene till den andre med så lätta rörelser som om hon flöge, och har en särskild uppen- barelse för envar. Stämningen ökas av den vita dräkt, som hon på »befallning» alltid anlägger för predikotiden.

Men det märkvärdigaste är det hon säger. Hon går från den ene till den andre och avslöjar de ömtåligaste ting i hans liv och uppmanar honom med överväldi­gande kraft till bättring. Och sedan hon sålunda sär­skilt förberett envar av dem, som varit i behov därav, befaller hon alla att knäfalla och låter dem avge löften alldeles på samma sätt som vid konfirmationen. Hennes befallning är oemotståndlig, även de hårdaste hjärtan mjukna och alla lova att från och med denna dag endast leva för Gud.

Denna tilldragelse, som inträffade i slutet av feb­ruari  1918, måtte hava varit överväldigande, ty denutgjorde början till den religiösa rörelse, som var mycket livaktig ännu hösten 1919, då jag stiftade be­kantskap med densamma. Sedermera har rörelsen avsevärt gått tillbaka, vilket predikanten själv i hög grad varit orsak till.

Jag vill här framställa huvuddragen av tvenne fest­predikningar i slutet av september 1919. Båda gån­gerna väntade man, att Hilda skulle göra sin ovan­nämnda vandring för att tala till enskilda personer. Detta skedde dock icke. Den största inspirationens tid var förbi. Predikningarna voro även kortare än förr.

Festen ägde rum i. en granngård till Hotti, då där fanns en större stuga än på Hotti. En sådan var även av nöden, ty till festen hade anlänt synnerligen mycket folk. Det hade redan börjat skymma, då den första »nattpredikningen» begynte. Jag urskilde icke längre tyd­ligt Hildas ansikte, där hon satt framåtlutad på bädden och bestämde att man skulle avsjunga psalm 154 i finska psalmboken: »O Herre Gud, bete din makt!» När denna höll på att avslutas kastade hon sig slappt på rygg, men i samma ögonblick krökte sig hennes ar­mar, händerna knötos och kroppen höjde sig flere gån­ger kraftigt upp med stöd av axlarna. Sedan tycktes dessa krampanfall avtaga, händerna knäpptes och med låg, synnerligen tydlig och stark bröstton — som hon annars i »naturtillstånd» icke kunde åstadkomma — började predikanten sin högtidliga uppmaning till bön. Detta skedde icke med ett ord, ty Hilda Hotti karakteriseras av en ytterlig vidlyftighet, som före­faller främmande långtrådig, men alls icke tyckes trötta hennes vanliga åhörare. Sålunda räckte denna inledningsbön ungefär en kvarts timme, under vilken för­samlingen knä föll på stuggolvet, i den mån utrymmet tillät detta.

Den därpå följande andra inledningsbönen var lång och högtidlig även den, och det som avslutning fram­förda »Fader vår» utbroderades med talrika tillägg och förklaringar, men på alldeles annat sätt än i slutbönen, i vilken den även ingick. Därpå uppmanades försam­lingen att sjunga psalm 217: »Ack Herre hör och bistånd gör». Församlingen steg upp och avsjöng denna psalm, varunder predikanten alldeles tyst inväntade sin tur.

Sedan var det tid att uppläsa predikotexten, men även den upplästes efter en vidlyftig inledning. Hon sade, att den tagits ur »profetia Jeremia» — dylika missägningar förekommo mycket rikligt i detta tal —- men så vitt jag förstår, var den tagen ur profeten Hesekiel — alltså ytterligare en liten saklig intrampning. För övrigt kunde jag i predikningen konstatera även ett annat minnesfel, nämligen då hon påstod att språket »Läkare, läk dig själv» var ett av Salomos ordspråk.

Överhuvudtaget anslöt sig predikningen till texten: Guds straff hotar dem, som utöva synd. (Synderna nämndes oförtäckt vid sina rätta namn.) Men för Gud utgör en syndares död ingen glädje, utan han väntar att syndaren skall omvända sig för att få leva. Tan­ken i ovannämnda text utgjorde den röda tråden i hela denna predikan, som räckte över fyra timmar. Något försök till en enhetlig indelning, som man på­träffar t.ex. i Karolina Utriainens predikningar, kunde jag icke iakttaga, utan förebråelser och beröm om­växlade med varandra, och samma synpunkter framhöllos alltjämt liksom för att bättre inskärpa dessa i människornas sinne.

Ibland insmögo sig i bönerna och predikningen tan­kar som jag på allt sätt försökte inprägla i minnet. Efter predikningen upptecknade jag dessa och sålunda har jag bevarat en del tankar, som äro karakteristiska för Hildas predikningar:

Vi få icke komma hit av nyfikenhet för att söka under, kritisera och kivas, utan vi böra komma hit för att höra sanningen och för att bereda oss att lyda densamma.

De ord, som ni hör uttalas i dvaltillstånd, får ni icke jämställa med bibelns, som om de vore lika heliga och ofelbara.

Man bör bedja för predikanten, ty det är icke lätt att framföra sanningen i dvaltillstånd, lika litet som att efterleva densamma i normalt tillstånd. — Härvid berördes kanske den ömtåligaste punkten hos de exta­tiska företeelserna. Det har alltid utgjort ett svårt problem, att få predikanten att framstå som en hel­gjuten, helgad personlighet.

Icke ens då prästen illa fyller sin plats, får man för­akta kyrkan, ty i kyrkan stå en alltid den levande Gu­dens ord och sakramenten till buds. Prästen ansvarar själv för det sätt, varpå han sköter sitt kall.

Man bör undfly sekterism, och isynnerhet det slag därav, som förkastar barndop. — Härmed avsågs alldeles tydligt pingströrelsen, vars representant sam­tidigt höll möten i Jockas kyrkoby.

Med stor häftighet angrep predikanten otukt, i det hon nämnde att denna synd begås av somliga närvarande i tankarna. I dylika moment, av vilka ett 9 — Folkpredikanter och  falska profeter inträffade mitt under slutbönen, lyfte sig predikanten med en märkvärdig fart plötsligt upp att sitta och hennes även för övrigt starka, ropande stämma, som dock hade ett något enformigt tonfall, höjde sig och dånade som åska. Det lät skrämmande isynnerhet i mina öron som stod mycket nära henne och hörde henne första gången.

Det hade blivit alldeles mörkt redan i början av predikningen och då jag råkade stå rakt under taklampan räckte någon av de närvarande mig tändstickor. Sedan jag tänt lampan, var jag i tillfälle att på nära håll granska den vitklädda talarinnans ansiktsuttryck och uppträdande för övrigt. Hon höll ögonen slutna hela tiden och i ansiktet kunde man förutom kraftiga rörelser i talmusklerna icke iakttaga något annat än en obetydlig sammandragning av ögonbrynen, då hon någon gång stapplade på målet. Att vännerna ofta vidrörde henne, då de torkade svetten från hennes an­sikte, tycktes hon icke märka. Händerna bytte alltjämt ställning. Stundom voro de lugnt knäppta, ibland gestikulerade hon med dem, ibland slog hon ihop dem med en smäll, och då hon från sittande ställning kas­tade sig baklänges på rygg, förde hon dem med ut­sträckta fingrar patetiskt mot bröstet.

När klockan redan närmade sig 10, avslutade hon predikningen och bestämde att man skulle avsjunga en tredje psalm (n:o 213, svenska psalmboken 165), av vilken hon uppläste inledningsorden. Då denna av­sjungits, framförde predikanten en högtidlig slutbön, som innehöll talrika liturgiska företal och slut-amen samt »Fader vår» och Herrens välsignelse två gånger efter varandra, första  gången: »Herren  välsigne  oss, och bevare oss, Herren late sitt ansikte lysa över oss» o. s. v. och därpå »Herren välsigne eder och bevare eder, Herren late sitt ansikte lysa över eder» o. s. v. Försam­lingen låg under hela den långa bönen på knä. Till slut meddelades texterna för den följande dagens pre­dikningar, vilka skulle tagas ur Daniels bok och Johan­nes' uppenbarelse, samt predikotiderna: »stunden 1 och stunden 6 och 20», varefter de närvarande upp­manades att avsjunga psalm 91 (sv. ps. 58). Först under denna slutpsalm upphörde den underliga spän­ning, i vilken predikanten befunnit sig i fyra och en halv timme, och detta skedde med egendomliga skälvningar och hostningar. Ögonen, som så länge varit slutna, öpp­nade sig för att genast sluta sig igen, då de bländades av lampljuset: Hilda Hotti hade vaknat ur sitt dvaltillstånd.

Kvällen därpå råkade jag befinna mig något längre borta från Hildas predikobädd. Men jag hade hopp om att få se henne även på nära håll, då hon i sin före­gående predikning meddelat, att denna gång även skulle förekomma »privata tilltal». I början av predikan före­föll det verkligen, som om hon ämnat göra personliga avslöjanden; hon nämnde nämligen redan i den all­männa inledningen så många enskilda synder vid namn.

En nyhet för mig utgjorde den omständigheten, att hon efter inledningsbönen och psalmen uppmanade de närvarande att läsa ett stycke ur bibeln. Detta ut­gjordes av psalm 99 — alltså i själva verket ett annat ställe, än vad man kunnat vänta sig av det medde­lande hon gjort dagen förut. De härmed förtrogna vän­nerna hade redan hämtat bibeln och snart var läsnin­gen i full gång. Jag kunde icke se vem det var som läste, jag hörde blott att det var en man, och till min ledsnad kunde jag icke heller urskilja, vad det var han läste. Strax därpå följde förklaringen, i vilken predikanten sats för sats granskade texten och tillämpade de däri förefintliga tankarna på människolivet.

Ett effektfullt ögonblick var det, då Hilda oväntat steg upp i sängen och började utdela stränga förma­ningar till de lättsinnigaste av åhörarna. Detta för­nyades i slutet av predikningen. Man hade redan av­sjungit en tredje psalm och Hilda hade meddelat, att hon på grund av att åhörarskaran var så stor icke ämnade komma med några »privata tilltal» — för mig en stor missräkning — och vi hade hunnit till slut­bönen. Nästan under hela predikningen hade folket i förstugan och vid ugnen viskat eller förhållit sig störande på annat satt, vilket nu mot slutet blev synnerligen pinsamt. »Underligt att predikanten inte märker detta», tänkte jag, ty jag hade hört de otro­ligaste påståenden om hennes fjärrskådande förmåga i dvaltillstånd. Men det dröjde icke länge, innan den långa vitklädda gestalten, som lyste spöklikt i lampskenet, rusade upp och började läsa lagen för fridstörarna. Stojet upphörde ögonblickligen, alldeles som om Hildas anklagelser beträffande dryckenskap och äktenskapsbrott trängt rakt in i sjuka samveten.

»Nu bär det i väg», viskade någon bredvid mig.

Jag betvivlade detta, då hon kort förut meddelat, att några enskilda hänvändningar icke skulle äga rum, ehuru jag å andra sidan hoppades att få bevittna dy­lika. Men snart fingo vi säkerhet i saken. Predikanten kastade sig åter på rygg och tillkännagav, att mötet »till följd av sjukdom» icke mera skulle förlängas denna kväll, ehuru det varit hennes avsikt att utöver dessa fyra timmar ytterligare fortsätta i tre timmars tid! Jag drog en lättnadens suck. Om detta hade varit pri­set, fingo sömnpromenaderna och övriga under gärna för mig utebliva.

Senare har jag mycket ofta råkat komma i Hilda Hottis sällskap. Men därvid har jag varit i tillfälle att iakttaga, vilken svag ledare den under frihetskriget i Jockas upprunna väckelsen erhållit i hennes person. Under denna tacksamma period visade hon sig vara i stånd att tända en andlig eld, men att sedan hålla elden vid makt, var hon icke ägnad till. Och sin tän­dande kraft bibehöll hon ej heller länge.

Hon predikar allt fortfarande. Senast hörde jag henne på vårvintern 1927 i Helsingfors, där hon predi­kade i Eino Teras' förra bostad. Men hennes egentliga anhängare ha avfallit från henne. Detta beror till stor del på det sätt, varpå predikanten avgjort sina personliga livsangelägenheter. Det faller sig svårt att yttra sig i dessa frågor, fastän intet brottsligt före­kommit. På den trängre kretsen gjorde den omständig­heten ett pinsamt intryck, att Hilda Hotti, som förlorat sin förste man ungefär vid den tid sistnämnda predik­ningar ägt rum, strax visade sig hågad att ingå nytt äktenskap. Folket påstod att penningen härvid spe­lat den avgörande rollen. Därtill kom att Hilda varit allt för flink att komma fram med sina förutsägelser. Hennes begär att väcka uppseende förde henne för långt från sanningen — en för övrigt nog så vanlig företeelse  hos sömnpredikanter.

Redan våren 1921 skrev en allvarlig ung bonde till mig om Hilda Hotti på följande sätt:

»Visserligen äro dessa predikningar överväldigande. Men mången gång har det förekommit, att redan långt på förhand annonserade predikningar uteblivit då hon haft bråttom. Och denna brådska har förorsakats av hennes lättsinniga bestyr att skaffa sig en man. Skall denna väldiga rörelse krympa ihop på detta sätt, skall detta vara det sorgliga slutet på den? Ack, så mitt hopp kommit på skam! Jag tänkte stort och vac­kert därom, men annorlunda gick det! Och så den punkt som förtryter mig allra mest, nämligen fordran att allt, som en sömnpredikant yttrar, bör tagas för fullt, att man bör sluta sina ögon för sanningen och tro lögnen. Detta varken kan eller vill jag göra. Jag tror att Gud är sann och barmhärtig ... Ni har sett många av dessa rörelser. Sluta de då alltid på detta sätt? Om vi på dem skulle tillämpa Gamaliels ord, vore de ju helt och hållet människoverk, då de på detta sätt rinna ut i sanden.»

Men i Hilda Hottis hemby existerar fortfarande, ehuru obemärkt, en grupp av vandrare på den smala vägen, vilka blivit väckta genom hennes predikningar. Deras ledare är en ung, sund hemmansägare. Men på sömnpredikanter lita de icke längre. Det har gått dem på samma sätt som Helena Konttinens vänner efter dennas död: de erkänna gärna, att de blivit väckta genom en sömnpredikant, men till sin ständige väg­ledare på sin levnadsbana hava de valt det fäderneärvda Guds ord, som ingår i den Heliga skrift.

Ur boken ”Folkpredikanter och falska profeter” – Schildts – 1928

Redigering 30.07.07: Elof Granholm