EXTATIKER SOM KYRKLIGA LEKMANNALEDARE

Dr. Aarni Voipio

Finlands nyare kyrkohistoria kan förmäla om många religiösa rörelser, som satts i gång och letts av män och även kvinnor, vilka utgått ur folkets egna led.   Dessa rörelser ha varit både talrika och betydande. Den fin­ska kyrkans nuvarande ställning och det religiösa till­ståndet i landet skulle vara annorlunda än de nu äro, om icke de folkliga strömningar ägt rum, vilka började på 1700-talet och sedermera förnyades och utvecklades på 1800-talet. Den finska kyrkan är i alldeles särskild och ovanligt omfattande utsträck­ning en kyrka för nationella och folkliga rörelser. Den religiösa väckelsen vann visserligen först insteg bland samhällets högre lager, i förnäma   officersfamiljer, bland städernas  småborgerskap och studerande ung­dom. Och även sedan huvudposterna för denna »äldre pietism» omkring 1750 övergått i lantbefolknin­gens händer, stå en del präster, vilka med tiden bliva allt flere, i spetsen för den, tills på 1800-talet samtliga riktningar som utgå ur pietismen allt starkare koncen­trera  sig kring  kyrkans män. Men allt som oftast utgöras de mest samlande krafterna i tidens religiösa uppsving av allmogemän, av vilka Paavo Ruotsalainen (f 1852) blivit den ryktbaraste. Vid sidan av dylika stormän, före dem och efter dem, har man både sett och hört andra dylika »gubbar», som i sin hemtrakt och ofta även inom ett större område varit vägvisare också för präster. Och bland dylika ha även funnits allmogekvinnor, som genom sin religiösa värme och likaså genom sin psykologiska urskillningsförmåga intagit ställningen av andliga mödrar för vida kretsar.

Det oaktat förekommer bland den religiösa befolk­ningen i Finland avsevärt litet egentlig sekterism. Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, som under reformationen mottog arvet efter den fyra hundra år tidigare grundade katolska folkkyrkan, har, om man tar i betraktande både kyrkans officiella längder och folkets sympatier, varit en folkkyrka i ordets sanna betydelse. Av Finlands ungefär 3 1/2 miljoner invånare stå knappast 100,000 utanför folkkyrkan och av dessa utgöras de flesta eller 60,000 av grekisk-katolska, som bo vid den östra gränsen. För denna sin enhet får den finska kyrkan naturligtvis till en del tacka den på renlärighetens tid hos folket inpräglade reli­giösa sedvänjan, som alltjämt, ehuru fullständig religionsfrihet från början av år 1923 trätt i kraft, ford­rar att kyrkliga former böra iakttagas Vid vissa av li­vets högtider. Men att också de flesta religiösa väckelserörelser stått i. nära beröring och samförstånd med den officiella kyrkan beror på helt andra or­saker.

Dessa väckelserörelser stodo nämligen indirekt i samband med den på renlärighetens tid omsorgsfullt organiserade religiösa folkundervisningen. Visserli­gen ser det ut som om de erhållit de avgörande påstötarna genom kontakt med' väckelserörelserna i England och Tyskland och ofta genom Sveriges för­medling. Men med undantag av vissa fanatiska och separatistiska initiativ anslöto sig även väckelserörel­sernas lekmannarepresentanter av övertygelse till folk­kyrkan.

Den huvudsakliga förtjänsten av denna positiva stånd­punkt tillkommer dock icke 1700- och 1800-talets prästerskap i allmänhet, ty det hade i hög grad för­soffats först genom renlärighetens formalism och seder­mera genom den upplysta liberalismen, så att de flesta präster under en lång tid i väckelserörelserna icke kunde se något annat än självsvåld och osundhet. Men bland prästerskapet funnos även andra, personligt varm­hjärtade själasörjare, och det blev nu dessa stundom rätt fåtaliga och förföljda prästers viktiga uppgift att rädda väckelserörelserna i Finland åt folkkyrkan och upprätthålla kyrkans enhet även på detta i reli­giöst avseende mera upplysta håll.

I Finland talar man mycket om religiösa riktningar inom kyrkan, men iögonenfallande litet om mot kyrkan avogt stämda sektrörelser. Pinnen är ingalunda högkyrklig, och om ofördragsamhet mot dissenters kan man alls icke mera tala. Men varje gång en reli­giös rörelse kan spåras i landet, lyssnar man med större förtroende till dem, som ha något gott att säga om den lutherska kyrkan. Först på allra senaste tid ha de anglosaxiska sekterna vunnit insteg, såsom metodismen, baptismen, kongregationalismen (frikyrkligheten), pingströrelsen, russelianismen och teosofin, vilka här och där i landet bildat små dissentergrupper.

Dessa tvenne drag, förekomsten av lekmannaledare inom folkets egna kretsar och folkets starka kyrklighet, bör man komma ihåg, då man vill förstå den ännu i landet fortlevande verksamhet, som bedrives av exta­tiska predikanter. Dessa predikanter äro, då deras inflytande är som störst, i själva verket lekmanna­ledare. Men endast ytterst försiktigt ha de vågat samla en egen skara kring sin person. Ingen av de bety­dande predikanterna har kunnat grunda en sekt som strävat efter skilsmässa från kyrkan. Även då de i yttersta fall vädjat till sin anhängarkrets, har detta skett sålunda, att de bedyrat sin trohet gentemot den sanna lutherska kyrkan.

Någon väntar väl säkert, att jag redan här i början skall omnämna en tredje allmän synpunkt, som kunde utgöra en förklaring på förekomsten och arten av predikoextatismen i Finland: det finska folkets och hela den finska stammens anlag för extatism. I Fin­land finnas ju icke endast talrika sömnpredikänter, utan en. av våra stora religiösa folkrörelser, nämligen laestadianismen, är helt och hållet genomsyrad av extatism. Och hos de längst i öster kvarboende folken av finskt ursprung fortlever ju ännu den forna, hed­niska schamanismen.

Jag vågar dock påstå, att man icke kan vidhålla att den finska stammens och det finska folkets anlag för extatism vore mera utvecklade än hos otaliga andra folk, de närmaste grannfolken inberäknade. Tyskarna sade gärna fordom, att nordborna kunde trolla.  I Sverige påstod man, att det var finnarna som voro de egentliga trollkarlarna. Men i Finland visste envar, att de verkliga trollkarlarna bodde i Lappland. I själva verket har det funnits trollkarlar nästan överallt, och likaså har extatism förekommit både i Finland, Sverige och Tyskland.

En annan fråga är att man i olika länder träffar på extas i olikartade vandrande former, och att en viss art av hänryckning ofta visar obenägenhet för att ansluta sig till en annan art. De extatiska företeel­serna äro föremål för både medveten och omedveten odling. Det som anses vara värdefullt eller blott märk­värdigt fortlever" och utbreder sig även på detta om­råde, det som däremot möter motstånd eller förakt upp­hör och försjunker i glömska. Det ar av vikt att känna till att predikandet i dvala i Finland förekommit en­dast någon enda gång vid laestadianernas möten. Dessa »kristna» (laestadianerna), som fritt hänge sig åt sina glädjekänslor, så att de skrika och hoppa, vilja icke ens höra talas om att de gynna sömnpredikanter. Denna riktning har en gång för alla tillägnat sig ett visst sätt att tillfredsställa behovet av att ge utlopp åt hänryck­ning och alla andra sätt äro av ondo. Av samma orsak sker predikandet i dvala endast i undantagsfall i våra dagars pingströrelse.

Det lönar sig alltså icke att tala om ett folks anlag för extatism, om man därmed icke i själva verket avser intresset för extatiska fenomen. Att ett dylikt intresse fortfarande existerar hos vårt folk i vissa delar av landet står icke att förneka. Detta åter kunde ut­göra en frestelse att avge ett allmänt omdöme om ett folks bildningsnivå. Hänryckningar ha ansetts vara en primitiv religions yttringsform, och detta med rätta. Den är primitiv så till vida, att den förekommer redan i de kulturellt lägst stående hedniska religionerna. Huruvida det är riktigt att kalla den en primitiv rest även då den framträder hos kristna, är svårt att avgöra. Men i våra dagar känner en kristen snarare antipati än sympati för den extatiska religiositeten.

Bör man alltså i varje fall hålla fast vid att gynnan­det av extatism är ett tecken på bristande bildning och att predikandet i dvala är ett av dessa fakta, som en finne har att skämmas för ur nationell synpunkt? Man bör observera, att de mest kända sömnpre­dikanterna samtliga utgått ur folkets led, och att även den för sitt jubelskriande ryktbara rörelsen i bortre Österbotten är från en av de mest efterblivna trakterna i landet. Men vad skall man säga därom, att på samma gång som denna folkrörelse bevarat detta sitt exta­tiska särdrag som en flere årtionden gammal tradition, kommer långt från västern den nya, ännu mer ex­tatiska pingströrelsen, som med oerhörd kraft bry­ter ut både i Mellan-Europa och Skandinavien och ryc­ker med sig en massa bildade av bägge könen. Huru är det då med den högre bildningsnivån? Med anled­ning härav kunde man nästan våga påstå, att predi­kandet i dvala är mindre primitivt än det ofattliga tungomålstalandet. Dessutom torde predikandet i dvala numera knappast ha fortlevat i Finland ens i de kretsar där man gynnar det, om det icke funnits vissa representanter för denna art av predikanter, som det verkligen lönat sig att höra.

I själva verket är jag av den åsikt, att man kan nämna vissa av dessa sömnpredikanter på samma gång som sådana lekmahnaledare, vilka verkat i kyrklig anda. Härvid intaga sömnpredikanterna dock en särställning. I andliga frågor äro lekmannaledare ofta utsatta för större faror än prästerna. Så lura även alldeles speciella faror på sömnpredikanter med anledning av deras fysiskt och psykiskt säregna konstitution. Därför ha endast ytterst få av dem lyckats bevara sitt rykte och sitt eftermäle alldeles obefläckat. Men som predi­kanter och själasörjare ha flere av dem sagt mången ett gott ord i rätt tid.

Ur boken ”Folkpredikanter och falska profeter” – Schildts – 1928

Redigering 29.07.07: Elof Granholm