EXTATIKER I ANDRA LÄNDER OCH FORNA TIDER

Dr. Aarni Voipio

De extatiska företeelserna äro i våra dagar så säll­synta, att nästan varje extatiker åtminstone till en bör­jan av sin närmaste omgivning anses vara den enda re­presentanten i sin art. Isynnerhet ha sömnpredikan­terna ofta rätt länge på sin hemort varit ett slags märkliga personer, om vilkas gelikars existens man icke ägt annan kännedom, än att sådana möjligen funnits under forna tider.

Och ändå har predikandet i dvala förekommit över­allt i Europa och även j Nya världen. Medan jag studerat denna företeelse har jag icke varit i tillfälle att besöka olika länder och fördjupa mig i de utländska bibliotekens material. Jag kan för den skull icke fram­lägga några som helst belägg för att belysa, huru allmänt predikandet varit under olika tider. Men redan med tillhjälp av det begränsade material, som stått till mitt förfogande speciellt i Universitetsbiblioteket i Helsing­fors, har det lyckats mig att insamla talrika exempel från skilda länder. Visserligen äro dessa exempel från  olika tider, men just denna fördelning på olika tider och skilda länder och isynnerhet de inom predikoextatismen förekommande massföreteelserna, såsom profetrörelsen i Cevennerna under hugenottförföljelserna i slutet av 1600-talet, den tyska inspirationsrö­relsen i början av 1700-talet och den radikala pietismens övriga extatiska svallningar i Tyskland, Sverige och Finland samt den på 1840-talet ryktbara rörelsen »ropande-röster» i Småland i Sverige, samtliga med sitt uppgående och sitt nedgående, ha givit mig mod att bl. a. draga slutsatser beträffande vilket slag av jord­mån, som verkar mest befordrande eller hämmande på  predikandet i dvala.

Kort sagt: det förefaller som om predikandet i dvala på samma sätt som varje annan extatism helst förekom­mer hos sådana personer och i sådana förhållanden, vilka äro mottagliga för irrationella livsvärden. Krig som kasta omkull villkoren för en fredlig småborgerlig till­varo, religionsförföljelser som skilja folket från dess sko­lade själaherdar — t. ex. det trettioåriga kriget i Tysk­land och kamisardernas krig i Frankrike —, religiösa frihetsrörelser som sträva bort från den officiella kyrk­liga trosbekännelsen och ordningen, spirande väckelserörelser som fylla sorglösa hjärtan med en spännande skräck för förtappelsen utgöra lämplig jordmån för extatismen. Och detsamma är fallet, om man betraktar saken ur individuellt psykologisk synpunkt: känslans och fantasins herravälde, växlingarna hos de labila känslostämningarna, med ett ord hysteri, som före­kommer oftare hos kvinnor än män, och som i sådant fall föredrager en minderårig eller direkt ett barn framför en vuxen person.  Som masspsykologiska faktorer böra vidare nämnas förlängda och överspända samman­komster, vid vilka massuggestionen får fritt utveckla sig. Det torra förnuftet förstummas därvid, en stäm­ning av mystik uppstår och individen hänger sig ohejdat, ofta under fruktan — och dock i hemlig längtan efter något dylikt.

Däremot utöva normala förhållanden, kyrkans kon­troll, den stegrande längtan efter kultur, d.v.s. allt som är förnuftigt, rationellt och organisatoriskt, en alldeles motsatt verkan. Den hierarkiska katolicis­men har icke ägt några mera betydande sömnpredi­kanter, oaktat andra arter av hänryckning, till och med sådana som uppjagats av den primitiva tron på demo­ner, stundom flammat upp isynnerhet inom klostren. Tradition och kontroll binda den katolska hänrycknin­gen. Likaså binds den även i den ortodoxa protestan­tismen både av trosbekännelsen och den prästerliga kon­trollen. På samma sätt hämmas hänryckningen av förnuftsenligt upplysningsarbete. Detta behöver icke be­tyda en negativ religiositet; det är nog, att man i religio­nen fäster huvudvikten vid det som är förnuftigt, mora­liskt och skönt.

Det allra intressantaste är dock, isynnerhet då man ännu kan iakttaga det i den levande verklig- heten, den såväl hos individer som inom grupper så småning­om skeende förändringen av en ståndpunkt. Man börjar i en storm, som kommer som från klar himmel, och fortsätter därpå i sakta vind — om icke i full stiltje. Mitt upp i den irrationella begynnelsen uppstår en fast punkt beroende på upprepning och vana, och arv från forna tider erhåller ny betydelse. I stora drag upprepas ännu i de extatiska rörelserna i våra dagar hela den kristna kyrkans grundutveckling som leder från en entusiastisk början till traditionens och det kyrk­liga ämbetets sköte.

I den finska pietismens historia är en dylik för­vandling synnerligen iögonenfallande. Medan på 1700-talet och i början av 1800-talet tungomålstalarna, sömnpredikanterna och visionärerna voro mycket vanliga företeelser, vill numera ingen av våra tradi­tionella religiösa riktningar ens höra talas om dem i sin krets. Detta utgör en typisk stabilisering, som betyder, att prästerskapets makt vuxit inom dessa rörelser. Vid noggrann iakttagelse märker man dock att det irrationella draget icke försvunnit på alla håll, det har blott funnit lugnare former, vilka varken falla i ögonen eller göra skäl för namnet extatism. Så finner man det t.ex. hos laestadianerna, vilka som sagt icke heller tolerera annat än sitt eget traditionella extatiska känslosvammel.

Några nutida tilldragelser belysa ytterligare det, som framställts i det föregående. Men innan vi gå vi­dare, dröja vi en stund vid den finska extatiska profe­tismens första uppsving, och då jag vid framställningen av den nuvarande predikoextatismen ämnar iakttaga den biografiska och beskrivande metoden, vill jag uppe­hålla mig endast vid den personlighet, som under 1700-talet samtidigt är såväl den värdigaste som den bäst, kända representanten för sin art.

Hennes namn var Anna Michelsdotter Eogel. Hon var dotter till en hemmansägare i Nederby av Sastmola socken, föddes år 1751 och dog 1784. Del III av M. Akianders verk »Historiska upplysningar om religiösa rörelser i Finland i äldre och senare tider» innehåller dokument, som beröra henne och genom vilka vi erhålla en synnerligen levande uppfattning av henne. Hennes prästerliga lärare, som även tog vård om henne, dåva­rande kyrkoherden i Sastmola A. Eneberg skriver:

»§ 4. År 1770 stannade hon för halssjukan i februari, som plågade henne en rund tid; men blef ändtligen den alldeles fri. Den sjette maj nödgades hon för främman­des skull gå ifrån sitt vanliga hvilorum uppå loftet och lägga sig i köld och kalla kläder, dock väl nedbäddad. Men när hon om natten vaknade, kände hon mycket ont, började strax kasta upp; somnade åter in och vaknade igen med stark uppkastning, vilket förorsa­kade hos henne en stor mattighet. Hon ville dock alltjämt hålla sig upp och syssla efter vanligheten, men förmådde intet, utan måste börja hålla sängen. § 5. Så snart hon lade sig alldeles till säng, fick hon leda till mat, så att hon ej förmådde se maten, utan bad sin moder bära bort den. § 6. Åtta dagar därefter började hon svälla upp öfver hela kroppen, dock hän­der och fötter ej så svårt som länder och magen. Och uti ett så beklagligt tillstånd var hon hela den somma­ren och kunde ej utan mycken möda någon gång ledas ut. § 7. Bartholomaei tid begynnte hennes mål mycket försvagas, att man knappt kunde höra hennes tal, men Allhelgontiden blef hon alldeles mållös och vakades öfver, hvarje natt, ända till Anders messan. Och som hennes plåga var alldeles svår öfver hela kroppen, besynnerligen uti underlifvet, kunde man hela den tiden ej annat vänta än att hennes vedermöda skulle förbytas i ro och hvila, genom den timmeliga döden. § 8. Men andra dag jul samma år begynte hon predika och höll uti 4runda timmar, och sedan år 1771 en och annan gång, vilket mot hösten alldeles stannade allt till pingst år 1772, då hon åter började icke allenast med predi­kande, som sker med lärdomar, förmaningar, varnin­gar, uppmuntringar och hotelser samt böner och för­böner för alla menniskor, för konungen och dess högtälskeliga gemål drottningen m. m., rent och tydligt följandes med Guds uppenbarade ord och sunda för­nuftet, utan ock med sjungande, formerandes sången eller visan i samma ordning och i samma ämne, som talet går förut; men säger sig själf af allt detta intet veta.»

Anna Rogels hysteri låg i öppen dag. Under sina anfall såg hon alldeles ut som om hon varit död. När hon någon gång predikat från morgon till kväll utan att röra annat än tunga, läppar och axlar, förblev hon liggande i samma ställning som då hon började sin predikan och återkom till medvetande först följande dag. Efteråt mindes hon ingenting av sina predik­ningar. Även senare hade hon ständigt tvångsföreställ­ningar och under det hon låg medvetslös även »svårare anfall», under de första åren oftare, men redan år 1774 mera sällan, alltid efter fyra eller fem veckor (!). Och vad som förefaller än mera underbart: den stackars flickan fick ligga under hela återstoden av sitt liv — 14 år, utan att med egna krafter orka vända sig i sängen eller lyfta sin hand för att intaga föda. Åtminstone under det första året av sin sjukdom kastade hon sig i yrsel av och an i sängen eller steg upp ur den.  Följaktligen var hon alltså icke verkligen slagrörd. Hon såg även ut att vara frisk och duktig. De svårare anfallen voro dessutom i grunden av andlig art, såsom »kampen mellan nåd och rättfärdighet».

Allt sedan Anna annandag jul hållit sin första predi­kan, som räckt i fyra timmar, blev hon den självskrivna evangelisten både för sin hemtrakt och för andra nejder vitt omkring. Hon predikade icke alltid på samma tider. Under sitt andra predikoår höll hon en paus, som räckte många månader och även senare gingo flere dagar utan att hon predikade. Ibland inträffade hennes predi­kande om natten. Och hon utförde icke enbart predik­ningar, utan sjöng även egna psalmer, vilkas ämnes­val på lämpligt sätt anslöt sig till predikan.

»Ämnen till sina tal tog hon gemenligen utur Skrif­tens språk, utan att citera dem, hellst sådana, som inne­hålla sjelfva grunderna till vår salighet och ordningen till dess vinnande, såsom om Guds kärlek och nåd, om Guds rättfärdighet och stränga vrede, om Christi lidande och svåra kämpning, död och uppståndelse, om tron och rättfärdiggörelsen, om de trognas heliga vandel, tröst och glädje i Christo, såsom ock om de otrognas brottslighet, ondska och förhärdelse. Men sön- och högtidsdagarna följde hon de vanliga evange­lierna och texterna.»

Synbarligen var Anna Rogel, liksom många andra extatiker, i stånd att genom omedelbar aningsförmåga förebrå sina åhörare deras synder och till och med åstadkomma masshallucination. Eller hur skall man förklara en sådan omständighet att personer vilka en gång kommit till hennes hem för att få höra henne prdika, en natt år 1774 vaknade av en stark stöt, varefter golvet under deras fötter tycktes gå i vågor. Hon und­vek dock allt skryt med sin egen kallelse.

». . . dock gaf Anna sjelf aldrig någon anledning till ett sådant påstående, som skulle allt hennes tal och alla hennes ord vara utan undantag gudomliga och utan allt fel; tvertom var hon läraktig och antog gerna rättelse, då någon gång hände, att hon utom Skrif­tens egentliga sammanhang anförde något språk; äfvensom hon ock kraftigt yrkade derpå, att hvar och en borde flitigt och andäktigt läsa och betrakta Guds heliga  Ord.»

Denna Annas anspråkslöshet å ena sidan och å andra sidan den intelligenta ståndpunkt som församlingens kyrkoherde A. Eneberg intog gentemot henne, verkade därhän, att de kyrkliga vederbörande, som visserligen med intresse följde hennes verksamhet, icke vidtogo några som helst åtgärder för att hindra den. Av de brev Eneberg tillställde domkapitlet, och ur vilka ovan­stående citat även härstamma, kan man få en upp­fattning om arten och omfattningen av hennes verk­samhet:

». . . ifrån den 20 mars till den 17 april detta år väl några tusende själar för hennes skull varit i rörelse med en brinnande längtan att få se, höra och tala med henne, ifrån närmast liggande städer och socknar, såsom Björneborg, Raumo och Christina städer, Eura Åminne, Ulfsby, Kumo, Lappfjerd, Nerpis, Ilmola, Laihela, Malax och Ikalis soknar.»

Eneberg uppmanar domkapitlet att genom präster­skapet  inhämta  uppgifter  om   det  intryck  långväga resenärer, bland vilka även befunnit sig bildade perso­ner, erhållit:

»De skulle lämna mycket ljus i saken, hellst som jag förvisso vet, att mycket folk genom henne blifvit uppväckt ifrån en djup säkerhets sömn, och folk, som härtills försummat vaka och bedja, nu gripit till dessa härliga och kraftiga medel och vapen emot den leda fiendens arga list och ränker.»

Då den nyssnämnda masskrämseln inträffade i Annas hem, voro där närvarande bl. a. över tio personer ända från Vasa och Vasa socken. Alla hade genast bör­jat sjunga psalmer, bedja och uppmuntra varandra, tills Anna Rogel själv tog till orda i den för henne van­liga hänryckningen.

Sedan den kände handlanden i Vasa, kungliga kvar­termästaren Johan Blad, samma höst antagit sig Anna som sin myndling och fört henne med fartyg till Vasa, öppnade sig för henne ett ännu större verk­samhetsfält än förut. Härifrån stiftade hon nämligen bekantskap med pietisterna på andra sidan Botten­havet, vilka även ville höra henne. Många varma brev, av vilka en del redan kort därpå publicerades i tidnin­gen »Stockholms Dageligt Godt», ha för eftervärlden kunnat förmäla om dessa relationer. Annas vistelse i Vasa misslyckades dock fullständigt beträffande huvud­ändamålet med den, nämligen att återställa hennes hälsa; efter en dyr behandling, som räckt i tvenne år, fick hon lov att återvända hem sådan som hon kommit.

Det är blott naturligt, att denna märkvärdiga kvinna även ägde motståndare. I ovannämnda blad publi­cerades — troligtvis dock efter att först ha stympats av censuren — en bit av ett samtal, som förts av fyra finska präster. Härvid beklagade de att männi­skorna allmänt trodde på Annas övernaturliga gåvor och de förevitade till och med domkapitlet efterlåtenhet i denna sak. Det var även naturligt, att läkarna ansågo henne vara hysterisk. Och ett slags rationali­serande ståndpunkt, som på ett hälsosamt sätt häm­made flickans böjelser, tyckes själve Eneberg ha intagit. Men detta hindrade honom icke att giva Anna, som han ofta besökte, ett livligt erkännande både som människa, kristen och evangelist:

»Hade vi nu lefvat under det fordna påfviska väldet, så skulle väl endera af dessa motsatser och motpartier fått öfverhanden, och lätteligen hade då kunnat hända, att vår Anna Rogel antingen blifvit räknad bland hel­gonen att kanoniseras, eller ock blifvit bannlyst, för­dömd, ja lefvande uppbränd. Men Gudi lof! vår tid är nu bättre upplyst. Oss bör med glädje tacka Gud för den nåden, att vi lefve under en mild regering, som unnar oss den rätta christeliga samvetsfriheten.»

I själva verket har Anna Rogel kvarstått i de nya släktledens hågkomst som en vacker, sällsynt företeelse bland de predikande extatikerna. Hundra år efter det hon första gången predikat, alltså 1870, lätt hennes hembygd som hyllning åt hennes arbete uppresa en minnesstod av sten på den plats där hennes sjukläger fordom stått.

Men Anna Rogel var icke enbart en förkunnerska av evangeliet, hon var även en synnerligen suggestiv spriderska av extatisk smitta. I slutet av 1700-talet börjar i Finland mer omfattande än någonsin tidigare eller senare förekomma visionsextaser, tungo­målstalande och dels även predikande i dvala hos det uppvaknande folket Dessa företeelser kan man iakttaga överallt: Egentliga Finland och Satakunda, i Västra Tavastland samt Syd- och Nord-Österbotten och sedermera i Nyland ända till Kymmene älv, det svenska Finlands dåvarande östra gräns.

Även i nordliga Savolax, dit vi i det följande för­flytta oss, vann extatismen insteg redan i slutet av 1700-talet. Den ägde där avgörande betydelse för den senare pietismen under dess första skede. Den före­kom under olika tider i olika utsträckning, beroende av de såväl individual- som socialpsykologiska fak­torer, vilka det i det föregående redan varit tal om.

Då laestadianismen, som uppstod i Tornedalen på 1840-talet, började breda ut sig överallt i Finland voro de tidigare religiösa grupperna så gott som all­deles främmande för extatism. Den nya rörelsens art av extas har i allmänhet väckt misstro hos alla dem, som i det nya möteslivet icke själva ryckts med av densamma och på grund av sin egen inre erfarenhet sålunda icke lärt att uppskatta denna.

Kort före världskriget överfördes till vårt land även pingströrelsen med sitt tungomålstalande och väckte till en början ofantligt uppseende. Sedermera har den nöjt sig med att fortleva i trängre kretsar i en mindre bullrande, men dock synnerligen intensiv form.

Av de äldre arterna av hänryckning kom predikan­det i dvala att intaga en särställning redan under det förra århundradet. Tidigare var sömnpredikandet så sällsynt, att tidningarna talat om en utövare av detsamma som om en stor och märklig person, men numera är det åter mycket vanligare. Under de senare årtiondena har det uppträtt än här och än där som en kortare, psykisk epidemi, om vilken benämningen »predikosjuka» använts. Att laestadianismen och pingströ­relsen indirekt gjort sitt till, att denna art av extatism funnit näring, är lika visst som att dessa icke tolere­rat den i sin egen krets. Såsom en gynnsam faktor kan man måhända även anse den inom de kyrkliga föreningarna i vårt land rådande väckelseriktningen, ty säkert är, att kyrkans präster numera förhålla sig mycket tolerantare gentemot sömnpredikanter än förut.

Likaledes står predikandet i dvala i ett visst samman­hang med vårt lands politiska historia. De av världs­kriget förorsakade omvälvningarna utsträckte sig ända till det avlägsna Finland samt ledde därhän, att landet blev självständigt — visserligen för ett högt pris. Frihetskriget under vårvintern 1918 samt den därpå följande kristiden avspeglas stundom i sömnpredikan­ternas tal och ha gjort sitt till för att skapa en »miljö», i vilken de i denna riktning gående psykiska anlagen bragts till utveckling.

Ur boken ”Folkpredikanter och falska profeter” – Schildts – 1928

Redigering 29.07.07: Elof Granholm