SÖMNPREDIKANT HELENA  KONTTINEN 1 (4)

Dr. Aarni Voipio

Om Karolina Utriainen under långa årtionden varit den mest kända sömnpredikanten i Finland, har där­emot Helena Konttinen i varje fall varit den allra märkvärdigaste. Ehuru hennes predikningar varken i formellt avseende eller beträffande innehållets sak­lighet och själfullhet kunna jämföras med Karolina Utriainens, ha de dock utövat ett avsevärt inflytande.

Helena Konttinens märklighet består i mångsidig­heten hos hennes, såsom hon själv ansåg, övernaturliga själsegenskaper. Under hela den tid hon utövade sin egentliga verksamhet, var hon en synskåderska, förutsägerska, sierska, predikant och även för övrigt ett underbart tecken för sin omgivning. Hon utförde även underbar helbrägdagörelse, och mycket medvetnare än Karolina Utriainen fäste hon åhörarna vid sin egen person. Hon var redan på god väg att skapa ett eget missionscentrum, när döden avbröt hennes verksamhet, som fortgått i elva år.

De här förekommande uppgifterna om Helena Kont­tinen ha erhållits ur »Eräs meidän ajan profeetta» I, II och III, vilket säkert är det intressantaste arbete om mystik, som någonsin publicerats i Finland på finska. Boken har även kommit ut i svensk översättning, »En profetissa i våra dagar», och kan erhållas av dess författare, kyrkoherden i Puumala prosten K. K. Sarlin. Denna bok har vunnit en mycket stor sprid­ning och mången from läsare anser den vara Guds ord nästan i samma mening som bibeln. Något dylikt tycks även bokens författare avse, oaktat boken in­nehåller mycket sådant som är motsägande, icke bibeltroget och fantastiskt. Han har stenograferat sin profets predikningar, biografiska hågkomster och refe­rat av syner och uppenbarelser. Vad allt man än må ha att invända, när man bedömer bokens författare — och knappast kan han undgå benämningen lättrogen — har i alla fall hans stora förtroende till Helena Konttinen hopbragt material även för den objektiva forsk­ningen, vilket en kritisk vetenskapsman ej ens med tillhjälp av den mest raffinerade metod hade mäktat åstadkomma.

I en del väsentliga punkter har jag med stöd av muntliga och skriftliga uppgifter, som jag erhållit av andra, kunnat kontrollera Sarlins framställning. Alldeles noggrann är den icke. De meddelanden, som profetissan erhållit genom syner, ha icke blivit kon­trollerade ens i sådana fall, där detta varit möjligt. Sålunda har t.ex. det påståendet gått för fullt, att He­lena Konttinen vore en efterkommande till en bror till Anna Rogel, den redan tidigare omnämnda sömnpre­dikanten, som levde på 1700-talet. Detta är blott He­lenas fantasifoster, varmed avsikten torde vara att upp­höja predikandet i dvala till ett ärftligt prästämbete.

Då källorna äro ovanligt rika och tacksamma, anser jag det vara lämpligt att här i större utsträckning än i det föregående framföra psykologiska synpunkter. Därvid må främst nämnas, att som motvikt eller skugg­sida, eller hur jag skall uttrycka det, till Helena Konttinens predikogåva och övriga kapaciteter finns den mest utpräglade hysteri. Visserligen ansåg Helena själv det som en förolämpning, om någon betrak­tade hennes förmögenheter som tecken på sjukdom. Hon ansåg dem vara övernaturliga egenskaper. År 1906 undersöktes hon av Finlands ryktbaraste psykiatriker, numera avlidne professor Chr. Sibelius, som gav det utlåtandet, att man icke kunde konstatera något organiskt fel hos henne, men att hon i alla fall var sjuk. Det var just professor Sibelius, som sedermera, när jag börjat studera predikandet i dvala, vägledde mig i studiet av hysterikernas själsliv, för vilken väg­ledning jag städse skall vara honom tacksam.

Helenas sjukdom fick dock sin typiska riktning först efter det hon genomgått outsägligt påkostande livserfarenheter. Det religiösa huvuddraget i det, som är ovanligt hos henne, har dock sitt särskilda ursprung. Det har förorsakats därav, att hon redan tidigt ägt ett starkt utvecklat religiöst liv och ett slags inre behov, vilket man i stället för tvångsföreställning lika väl kan benämna kallelse.

I södra Karelen, ungefär halvvägs mellan Sordavala och Nyslott, ligger Uguniemi socken. Där föddes Helena Eronen år 1871 i ett fattigt hem. Redan vid åtta års ålder var hon tvungen att taga tjänst i Jakimvara, en sydlig grannsocken, där hon även senare, sedan hon gift sig, tidtals bott. Redan här på sin första plats väckte den lilla flickan uppmärksamhet genom sin religiositet. I granngården funnos laestadianer och Helena fick tillåtelse att besöka deras sammankomster ända tills hon en gång återvände hem så förvandlad och med ett så underligt utseende, att människorna trodde att hon höll på att bli sinnessjuk. Då hon härefter icke fick besöka sammankomsterna, lärde hon sig inom kort att läsa för att ur den religiösa littera­turen hämta tillfredsställelse för sin törstande själ. Sedan hon återvänt till sina föräldrar, samtalade hon med sin mor i religiösa frågor och bad tillsammans med henne. Denna blev genom sin dotter väckt, och då hon efter någon tid avled, kvarlämnade hon hos sin dotter ett härligt minne av sin saliga hädanfärd.

I tretton år var Helena i tjänst. På olika ställen blev hon behandlad på olika sätt. I en gård skänkte husbonden henne tio mark, för att hon även i arbetet så flitigt sjungit psalmer. I en annan gård försökte man locka henne att deltaga i jordiska förlustelser, och under någon tid deltog även Helena i bydanserna, ehuru hon alltid ångrade sig efteråt, och en gång varnade hon till och med de andra med tårar i ögonen. Sedan kommo friarna, goda och dåliga, och efter tvekan och känslostrider valde Helena Matti Konttinen, en fattig, men from och foglig man. Mattis hem ägdes av hans faders dödsbo, och dit flyttade nu den unga husmodern hösten 1891.

De fjorton år, som nu följde, och under vilka Helena mognade till predikant och själasörjare, utgjorde en tung prövningstid. Man kan ej utan rörelse läsa hennes enkla berättelse om en obemedlad småbrukares svå­righeter. Svärmodern, vilken Helena höll mycket av, insjuknade och husmorsplikterna i en stor familj lades på hennes skuldror. »Stor fattigdom, dyrtid och en familj på nio personer. Ibland kunde det hända, att jag under en hel dag icke fick smaka en enda bit bröd. Om nätterna spann jag de fattigas spånad, nödhjälps­arbete, och vävde, så att jag sov varken dag eller natt, och sålunda kommo vi över den svåraste tiden.»1)

1898 förlorade Konttinens arvingar sin gård, och Helena och hennes man måste söka sig ett nytt hem. Om deras öden berättar Helena, själv sålunda:

»För oss återstod intet annat än att draga bort med de två små barn, som Herren skänkt oss. Mattis bröder och systrar voro redan så stora, att de kunde taga tjänst. En arrendeko utgjorde vår enda egendom. Sålunda kommo vi till Luotovaara by i Jakimvara i maj 1898 och lyckades skaffa oss en stuga, dit vi kunde flytta in. Men där i närheten hade vi en hätsk ovän. Av honom fingo vi till och med höra hotelser som dessa:

'Slipper man er inte på annat vis, så försvinner ni ändå en gång härifrån, så att inte ens er Gud vet av det'.

Följande vår föddes vår son Eino. Allt ifrån min ungdom hade min hälsa varit mycket god, men då måste jag ligga till sängs i fjorton veckor. Värst var det före förlossningen. En dag fyra veckor efter förlossningen, då jag redan började tillfriskna, kom mitt äldsta barn, Johannes, in från gården och sade: 'Mor, varför bränner man marken nu?' Jag fäste mig icke vid hans ord, utan fortsatte att baka och barnet gick åter ut. Sedan kom han ånyo in och sade: 'Nog brinner marken nu'. När jag öppnade dörren, såg jag, att skogen brann ganska nära och elden närmade sig vår stuga. I skogen hade man huggit ved och den var därför full av kvis­tar och avfall från tall och gran samt vedtravar. Vårt hus stod mitt i denna stora förödelse, där endast gång­stigar blivit röjda. Då blev jag så förskräckt, att jag lämnade bakningen och grep barnen och bar dem över ruskorna på den sidan, som ännu icke brann. Där lämnade jag dem på mon och sprang tillbaka för att hämta kläderna. Mot stugväggen stod en halmkärve, som redan brann. Den bar jag längre bort och öste vat­ten på väggen. Tvenne bröd kom jag vidare ihåg att taga med mig och skyndade sedan till barnen. Jag försökte ropa, men då jag var så uppskrämd, ville rösten icke bära. Det föreföll mig som om stugan redan stod i lågor, och jag blev så vettskrämd, att jag lämnade barnen och sprang för att söka rätt på Matti, som arbetade på dagsverke ett stycke därifrån. Medan jag sprang förlorade jag en stor del av de räddade klä­derna och återfann dem icke efteråt. Vid framkoms­ten hade jag blott sagt: 'Jag brann upp', och sedan svimmat.

När man sedan gick för att se hur det var med stugan, stod den ännu oskadad, ehuru allt annat brunnit upp omkring den. Efter denna brand blev jag mycket sjuk. Jag led av svåra blödningar och under åtta veckor var jag så svag, att jag icke kunde röra mig utan and­ras hjälp. Två gånger besökte läkaren mig och sade: 'Du kan aldrig mer bli riktigt frisk'. Och detta ord besannade sig.»

Efter någon tid måste Matti och Helena åter flytta. Ovännerna åstadkommo detta. Sedan bodde de en tid i en gård som inhyseshjon, ända tills Matti hunnit bygga en egen stuga på arrendejord. Helena hjälpte därvid till i den mån hon kunde:

»Herren förlänade mig en sådan styrka, att jag dag och natt orkade såga ved i skogen och dessutom utföra hemsysslorna, medan Matti byggde stugan. Men vi hade icke råd att anskaffa tegel och sålunda bodde vi den första sommaren utan ugn. Från min systers hem lånade vi hennes innanfönster. När jag för första gången satte mig till bords i stugan, började jag nästan gråta av glädje och måste tacka Gud. Denna bo­stad var för mig ljuvligare än det mjukaste rede för en fågel.»

Och vidare: »Vi hade bott på andra året i vår stuga, då jag insjuknade och låg svårt sjuk i tvenne månader. Jag kunde icke röra mig och man väntade blott mitt slut. Även under denna tid började nöden göra sig gällande på allvar, men prosten sände oss tio mark ur fattigkassan. Sålunda kunde vi åter reda oss någor­lunda. — Matti har alltid  haft en  underbar hälsa.»

Under dessa tider av yttre strider och kroppslig sjuklighet skedde i Helena Konttinens inre liv ett nytt, kraftigt uppvaknande. Det präglades till en början av ett förtärande vacklande mellan förlossningsvisshet och mörk förtvivlan. Helena trodde sig ha syndat mot den Heliga Ande, då hon icke förblivit i samma väckta själstillstånd, vari hon befunnit sig som barn. Dessa växlande stämningar framträdde ytterst intensivt och undergrävde även Helenas kroppsliga krafter. Tidtals är hon nästan medvetslös av förtviv­lan och slutligen, då hon under bön på en kyrkfärd bör­jar känna fast grund under fötterna, inträffar följande:

»Jag hann icke göra annat än falla på mina knän, då en sådan klarhet framstrålade, att grässtråna liksom lyste, och jag började plocka dem och förde dem till min mun, då det var välsignat gräs. Då jag sedan reste mig, formligen hoppade jag upp och sade: Nu tror jag, att du i sanning upptagit mig i din nåd.»

Detta skedde sommaren 1895. Men redan ett halvt år senare inträffade ett nytt omslag, de första egentliga symptomen på, att om dessa extatiska anfall uppre­pades, skulle Helena börja predika.

Helena kände sig manad att vittna om det nya liv, som öppnat sig för henne. Hon hade bekymmer isyn­nerhet för andra troende, vilkas rätta andliga tillstånd hon icke hade full visshet om. Småningom kom hon på grund härav att tänka på allt flere:

»Sedan jag några gånger följt dylika maningar började jag iakttaga, att dessa icke åstadkommo någon väckelse, varför mitt förnuft begynte invända, att detta kanske icke var Faderns vilja. Om så varit fallet, hade han varje gång åstadkommit väckelse. Jag ville då komma till klarhet i dessa frågor genom mitt förnuft och ödmjukade mig icke inför Herren genom att fråga och forska i Guds ord, så att jag anropat Herren, att Han skulle upplåta Skrifterna för mig. Sålunda kom jag icke till någon klarhet och undertryckte helt och hållet denna maning, oaktat dessa själar blivit mig dyrbara och hjär­tat blivit mig så fullt, att jag måste ligga på marken i bön för dessa människor och oaktat mig genom Anden uppenbarats, vad jag hade att säga envar. Så till exem­pel kände jag mig absolut manad att gå till en sjuk, och jag klädde redan på mig för att gå. Men då kom det för mig: om jag dock vore man, men då jag blott är en kvinna, blir det ju endast till gyckel! Och så underlät jag att göra detta. Mången gång gick det på samma sätt. Guds Ande sände mig sådana befallnin­gar, men jag lät förnuftet hindra mig genom att tänka, att Guds Ande icke kan tala genom en så ovärdig män­niska. Otron fick makt över mig. Jag blev mycket orolig. Jag grät och bad Herren återtaga denna sin fordran. Många gånger sade jag till Matti: 'Stäng in mig i badstugan, så att ingen ser mig', och jag bad myc­ket till Gud, att han skulle hugga av mitt huvud. Jag var alldeles som en rasande och höll på att rent av mista förståndet. Det kändes gott, då en av mina vänner talade till mig om levande Kristus, att han icke av mig ville göra ett redskap åt fienden. Men mitt tillstånd förbättrades icke nämnvärt därav. Då jag sålunda var olycklig, försvann det inre ljuset och den förnimbara nåden.»

Det slutliga genombrottet skedde i juni 1905, då den inre kallelsen sprängde alla hinder. Helena stiftade bekantskap med en lekmannapredikant, som hade en framstående talargåva, men som intagits av ett sådant religiöst övermod, att han ansåg att Bibeln och den dagliga botgöringen voro onödiga, då han hade både Jesus och Bibeln i sitt hjärta. Han hade redan en rätt talrik skara av anhängare, då Helena vid ett litet möte hos Jakimvaras polis samlade sin kraft för att väcka honom ur hans villfarelser. Det var för honom Helena höll sitt första tal i »dvala» (på finska »horrostila») vilket ord hon sedermera ofta använde enligt den bibliska förebilden — Apostlagärningarna 10:10, i den gamla översättningen. 2) Senare ansåg Helena dock, att be­nämningen »övernaturligt tillstånd» var sakligare.

De övriga lämnade stugan för att begiva sig till en annan gård och Helena blev ensam kvar på knä för att bedja:

»T. — ifrågavarande predikant — vände om för att se, vad jag ämnade göra, i det han tänkte: hon för­sjunker väl i bön. Han vågade icke komma in, utan ställde sig stilla vid dörren till förrummet. Jag ägde ett underbart böneflöde, och han blev mycket rörd, då han hörde mig säga: antingen är det jag eller de, som avvika från det rätta, led mig nu, käre Fader, in på den rätta vägen. Efter en liten stund såg han att jag föll till golvet. I detta ögonblick såg jag en så underbar klarhet och i denna en varelse, vars härlighet icke kan beskrivas. Då jag hade varit i svårt betryck över mitt eget tillstånd, om det var rätt, sade han med anledning härav: du skall icke vara ängslig och ångestfull, ty jag är din Frälsare. Han betraktade mig ovan­ifrån så outsägligt kärleksfullt, steg sedan ännu högre upp, syntes sedan otydligt och försvann. Men klarhe­ten stannade och i densamma uppenbarade sig tvenne änglar, som ställde en stor bok framför mig. Frälsa­rens klarhet var större än änglarnas, och då han uppenbarade sig, lades ett täckelse för mina ögon. I denna stora bok stod skrivet med lysande bokstäver om olika människors levnad. Änglarna slogo upp det ställe, där det stod skrivet om T:s och Myllykangas' liv och befallde mig att läsa det. Den sistnämnde hade också kommit tillstädes, då han glömt sin sångbok, och båda dessa lyfte mig upp på sofflocket. Ungefär 15 minuter senare hade jag börjat tala i dvala. Hela deras levnad drogs nu fram, hur länge de varit medvetna om sin synd, i vilken gård och vid vilken väg de suttit och talat om Guds ord och var den uppfattningen blivit dem påtrugad,  att  man icke behöver vara 'en fattig, syndig människa', då man tror på Kristus. Varje knep kom härvid i dagen, även mycket sådant, som de måste tillstå, att ingen annan än Gud visste något om. Och då allt detta drogs fram i ljuset, förstodo de, att deras tro icke varit den rätta . . . Medan jag ännu låg med­vetslös i polisens rum, återvände värdfolket hem. Då visades för mig mannens hela levnad och själstillstånd. Vi hade ansett honom vara en troende man, men nu fingo vi se, att han blott tyckte om att vara i de troen­des sällskap, men att hans hjärta och sinne ännu voro oförändrade. Härom predikades nu för honom under dvala och hans synder drogos inför honom, även sådant som ingen annan än han själv vetat något om.»

Nu var fördämningen bruten. Behovet att vittna, som dittills undertryckts av allehanda betänkligheter, fick nu fritt råda och resultaten av det sålunda påbör­jade missionsarbetet voro strax mycket uppmuntrande. Iakttagas bör, att detta koncentrerade sig på enskilda personer. Det var alltså icke fråga om en predikning, utan om en personlig uppmaning till skrift, och som sådan fortfor detsamma även senare under Helenas tioåriga verksamhetstid. Detta första tal i dvala rik­tades främst till den ifrågavarande lekmannapredi­kanten T. Han underkastade sig ödmjukt att även senare höra Helena och snart blevo dessa två arbetskamrater, om ock endast för en kort tid.

-----

1) De här förekommande citaten utgöra översätt­ning av det finska originalet.

2) Då hennes biografi översatts till svenska har dock i stället för »dvala» använts ordet »hänryckning».

Ur boken ”Folkpredikanter och falska profeter” – Schildts – 1928

Redigering 24.07.07: Elof Granholm