SÖMNPREDIKANT HELENA KONTTINEN 4 (4)

Dr. Aarni Voipio

I Helenas förkunnelser råder i allmänhet en kyrkligt-luthersk ton. På samma sätt som hon började sin bana för att till de lutherska bibelprinciperna åter­föra sådana bröder, som gripts av en fanatisk religio­sitet, likaså uppmanar hon även senare åhörarna att visa sig trogna det lutherska arvet. Hon tolererar alls icke pingströrelsen. Däremot var hon icke rädd att tillfälligtvis arbeta i samförstånd med frikyrkliga, om dessa blott ville lyssna till henne. Emellertid bör det påpekas, att hennes berättelser om syner, vilka prosten Sarlin låtit trycka och vilka omfatta flere tiotal sidor, innehålla många fantasifoster och de ha väckt anstöt hos många läsare, som hålla fast vid den rena läran. En stor del av dessa hade dock aldrig blivit berättade eller upptecknade, om det icke funnits vänner, som ivrigt uppmanat Helena därtill. Hon erhöll nämligen dessa uppgifter huvudsakligen i »privata dvaltillstånd», så­som hon benämnde en del av sina extaser, då hon själv var åhörare och delvis även fick göra frågor, i stället för att uppenbarelserna uttalats genom hennes egen mun.

Korta utdrag ur innehållsförteckningen i Helenas biografi må här angiva, vilka ting dessa uppenbarel­ser berörde. Rubrikerna lyda: Om de förtappade sjä­larnas tillstånd. Om de saligas tillstånd. Om de mör­dades tillstånd. Om glädje och sorg i himlen. Helenas förelöpare och efterföljare (innehåller bl. a. kritik av Karolina Utriainen). Nutiden och den närmaste framtiden. Antikrist och Herrens ankomst. Sigillen, basunerna och vredesskålarna. Det tusenåriga riket och den yttersta domen. Den första skapelsen (före den, om vilken Bibeln förmäler). De onda andarna. Om den Heliga Skrifts författare o. s.v. En stor del av detta omfattande material utgöres av naiva utgjutelser, som väcka en bildad läsares löje. Uppenbarelserna tyckas i mycket stor utsträckning bygga på det, som Helena råkat få höra, och påminna därvid i viss mån om de s.k. »åter- uppenbarelserna» i Koranen.

Av mycket större intresse är sådant, som Helena ytt­rat genom sin förmåga att kunna läsa i människors hjär­tan. Därpå grundar sig även huvudsakligen det oerhörda inflytande hon utövat på de personer, med vilka hon kom i beröring. Detta avslöjande av hemligheter skedde oftast för att åvägabringa religiös väckelse. Helena kände ibland ett verkligt inre tvång att gå långa vägar för att förtälja obekanta om deras själs tillstånd. I detta avseende påminner hon om själva den heliga Birgitta, som ständigt hade budskap att meddela denna världens store och med vilken Sarlin jämför henne. Jag inför här några exempel, som jag visserligen icke blivit i tillfälle att själv kontrollera, men som jag dock har skäl att antaga vara fullt tillförlitliga:

»Vintern 1907 hade jag i dvala fått befallning att begiva mig till en gård i Parikkala. Där utlades sedan om den förlorade sonen, jag hade bl. a. yttrat, att 'då först kommer man till besinning, när man äter drav. Och nu finns här i närheten en ung flicka, åt vilken icke mera gives ens drav, utan hon kommer att avskiljas från dessa syndalustar, ty hon har nyligen fött ett oäkta barn, som hon genast strypt.' Efter talet sade folket, att detta var då åtminstone icke sant, ty i deras by hade vid denna tid icke funnits någon dylik havande person. Men jag kunde till och med nämna gården, som låg ett par kilometer längre borta. Då man berät­tat för folket där vad Helena hade sagt, hade husbon­den menat, att dylika predikanter borde avskaffas. Men sedan kom det i dagen, att sådant verkligen ägt rum. Det hade utförts så hemligt, att man icke visste om det ens i hennes eget hem. — Härigenom blevo flickan och flickans föräldrar väckta.»

»En gång uppenbarades för Helena i övernaturligt tillstånd, att en viss fästman ämnade mörda sin fästmö, som var havande, och hon befalldes att gå till fäst­möns hem till en bestämd natt. Då Helena först berät­tade för fästmön om fästmannens avsikter, blev denna ytterst uppbragt; men sedan uppenbarade Helena för henne tecknet, i det hon sade: 'Din fästman kommer i natt hit för att bliva insläppt och i hans ena ficka kommer att finnas ett äpple och i den andra ett rep.' Så gingo de till vila. Efter en liten stund hördes en bultning. Fästmön gick för att öppna och stack genast handen i fästmannens rockficka, ur vilken hon drog fram ett rep. Då sjönk hon samman på golvet som en härva och ropade: 'Vilka avsikter hyser du i ditt sinne?' Mannen vände sig mot dörren för att begiva sig bort, men Helena ilade mot honom och lät honom icke gå, utan höll en straffpredikan för honom. - - - Båda blevo väckta och ingingo äktenskap med varandra och ha varit lyckliga.»

Helena Konttinen har även uppträtt som helbrägdagörerska. De enskilda tilldragelserna på detta område äro visserligen ännu svårare att kontrollera än de hem­liga uppenbarelserna. Men något märkvärdigt torde det ha funnits i hennes råd och befallningar — hon använde stundom uteslutande en själasörjares andliga medel, stundom också naturläkekonst — då hon även på detta sätt fäste en skara trofasta vänner vid sin person, bland andra den man, som numera närmast tager vård om hennes andliga arv.

Men förrän vi börja behandla Helenas arv, böra vi återvända till vissa av hennes »befallningar», vilka tro­ligtvis ännu mera än hennes egentliga, ansträngande predikantverksamhet påskyndade hennes förtidiga död. Hennes slut kom oväntat för henne själv, för henne, som rätt noggrant förutsagt dödsstunden för andra personer, eller åtminstone påstås det så. Vi avse här Helenas straffanfall, vilka vi, på grund av att de voro ytterst våldsamma, hade lust att kalla för besatthet, och vilka tydligast avslöja  hennes ytterliga hysteri.

De utgöra dels en följd av konflikten mellan hennes medvetna vilja och hennes undertryckta strävan, dels en motsats till den ljusare sidan av hennes extatism. Som sådana bevisa de i ännu högre grad hennes uppriktighet. Men deras motiv tycks dock, förutom ånger på grund av »olydnad», även vara ett slags dunkel lust att uppträda.

En gång vägrade Helena att göra en tillämnad predikofärd, då en del skvaller, som uppstått med anled­ning av predikningarna, pinade henne. Även en präst hade uttalat sin förkastelsedom över hennes dvaltillstånd. Då Helena slutligen tänkte följa den inre befall­ningen, visade det sig vara för sent att begiva sig i väg.

»Följande morgon klockan 6 försjönk Helena i dvala och kände därvid stor vånda. Där var gråt och kla­gan och hon bad innerligt om förlåtelse för sin stora synd, då hon av fruktan för människor avsiktligt mot­satt sig Guds Andes verk. Ångesten ökades allt mer, så att hon blev alldeles svart. Alla närvarande före­nade sig med henne att anropa Herren, men det såg ut som om himlen redan varit stängd för henne. Hennes andhämtning upphör och hon ser redan ut som en död. Alla ropa till Frälsaren, att Han än en gång skulle förbarma sig, för sitt lidandes och sin förtjänsts skull. Helena börjar ånyo att andas, men anfäktelserna för­nyas och åter tyckes andhämtningen upphöra. Männen och de övriga fortsätta i sin nöd att innerligt bedja. Då höra de, att Helena avlägger en dyr ed, att alltid begiva sig dit Herren sänder henne, oberoende av värl­den och dess åsikter. »Jag vill lyda dig, Gud, även om det gällde min sista blodsdroppe.» Sedan började hon åter tala lugnare och tacka för den outsägliga nåd, att hon än en gång fått förlåtelse. Det uppenbarades för henne, att Gud sänt församlingens ivrigaste män att bedja för henne, och tack vare dessa böner, som vädjade till Herrens Jesu stora försoningsnåd, erhöll Helena förlåtelse.»

I samband med sin första årsfest pålade sig Helena försoningsstraff för hela den tidigare verksamhets­tiden: »Sedan tilläts Helena att rikta förebråelser mot sig själv och andra, och hon fick upplysningar om straff o.s.v. En av de närvarande säger sig ha iakt­tagit, huru Helenas anlete förvandlats och tydligt uttryckt en stor skräck. Då denna person senare frågat Helena därom, svarade hon, att för henne vi­sats de fiender, i vilkas händer hon skulle överantvardas i straffstunderna.» — Av detta Helenas tal finns följande utdrag upptecknat:

»Tre timmar skall Helenas tunga låda vid hennes gom, för att hon icke utdelat förmaningar, som hon blivit anbefalld att göra. Den 28 i denna månad brännas i alla hennes leder sådana smycken, som jag sett på per­soner, mot vilka jag icke haft mod att göra anmärknin­gar på grund av deras samhällsställning. I fjorton da­gar och åtta timmar skall värken räcka och varje mor­gon mellan två och fyra skall det uppenbaras, varför jag skall plågas den dagen.»

Under de följande veckorna pålades henne som straff bl.a. svåra krampanfall. Som ett exempel må nämnas, att då Helena av någon orsak underlåtit att gå för att näpsa en kvinna för barnamord, som var förborgat, pålades  henne ett lidande, som påminde om  födslosmärtor. Hon fick ett svårt krampfall, under vilket Helena berättade, att det var som om hon virats om­kring en brinnande påle. — Då hon underlåtit att för­rätta bön, ehuru hon känt en tydlig maning till det, bestämdes det, att hon under en viss tid skulle stå  på knä i  framåtlutad ställning, o. s. v.

Efter den sista »skiftesdagen» i augusti 1915 var He­lena Konttinen mycket svag. Hon hade förutsagt, att hon helt och hållet skulle bli fri dessa obligatoriska dvalpredikningar. Men den tiden kom aldrig. Alltjämt pålade hon sig straff. Tidtals var hon alldeles oredig, i det hon skrek och bråkade, och även under sina lug­nare stunder var hon isynnerhet om nätterna uppfylld av skräck, darrade och kunde icke sova. Slutet kom den andra påskdagen den 24 april 1916. Helenas plå­gor ökades, hennes strama — antingen verklig eller inbillad — tycktes kväva henne. För att åstadkomma lindring eldade hennes egna badstugan. När Helena blivit buren dit, fick hon hjärtslag, andades blott kort några gånger och låg sedan alldeles stilla.

Helena Konttinens karaktär och personlighet ha hos hennes vänner kvarlämnat en mycket vacker bild. Hon var visserligen häftig och tidtals nervös, men hon var även älskvärd och intelligent, alltid hjälpsam och gästfri, i den mån det i hennes små förhållanden var möjligt. Personer, som kommo för att begära andlig hjälp av henne, fingo alltid ett varmt mottagande.

Bland dem, som kommo till henne för att erhålla hjälp i sin kroppsliga och andliga nöd, var en student från Viborg. Han hade givit ut stora summor för att på utländska kurorter söka bot för ledgångsreumatism.

Helena berättade för honom, såsom hon alltid brukade, överraskande noggrant om hans levnadslopp med dess många hemligheter, gav honom råd beträffande använd­ning av naturläkemedel och förhjälpte honom att bli en ny människa. Av de många vännerna blev det nu denne, nuvarande folkskollärare Väinö Hoikka, som närmast kom att dra försorg om det andliga arvet efter Helena. Dess centrum utgörs av Uguniemi hem för värnlösa barn, vilket grundats efter Helenas direk­tiv och vars föreståndare han nu är.

Hit styrde även jag för första gången min väg i augusti 1919 för att närvara vid hemmets årsfest, som äger rum vid samma tid som de forna »skiftesdagarna». Detta hem för värnlösa barn är en stor byggnad, som uppförts av stock och ligger helt nära Helenas förra hem. Jag kom med tåg till Jakimvara station och begav mig jämte talrika andra gäster, som anlänt till festen, med häst till festplatsen. Först sedan vi vid halv fyratiden på eftermiddagen anlänt till en öppen, hög strandbrink, märkte jag, i vilket talrikt sällskap jag befann mig. Jag orkade icke räkna det stora anta­let hästar, som stodo bredvid sina kärror på trädesåkern, på lagårdsbacken och längs vägen. De till festen anländas antal uppskattades till omkring ettusenfem­hundra. Många hade kommit mycket långa vägar — en och annan ända från Torneå, andra åter från hemsocknen eller från grannsocknarna, isynnerhet från Parikkala och Jakimvara. Naturligtvis hade det under Helenas livstid ofta  funnits en minst lika talrik åhörarskara.

Jag placerade mitt resbylte under tak mitt i ett virrvarr av velocipeder och sökte mig mellan på gården vandrande grupper fram till den nya, stora karak­tärsbyggnaden, och sedan jag med stor möda trängt mig genom människomassan för att komma den spe­ciellt för dylika ändamål uppförda samlingssalen så nära som möjligt, så att jag kunde höra talarens röst, framgick det att det var församlingens kaplan, som talade. Han tog del i festen hela^ dagen, tills han på kvällen måste återvända till kyrkbyn. Även en annan ung präst, som tidigare fungerat som distriktssekrete­rare för Kristliga Föreningen för Unga Män, var när­varande och stannade i detta sällskap till festens slut. Sålunda arbetade man i detta hem för värnlösa barn i samförstånd med prästerskapet.

Helena Konttinen hade förutsagt att hon skulle erhålla efterföljare, och redan under hennes livstid hände det att en del av hennes åhörare överföllos av likadana stämningar som Helena, ehuru dessa oftast voro av övergående natur. Det var ju alldeles naturligt, att man även efter hennes död önskade höra sådana per­soner, som ännu kunde bjuda på dvalpredikningar. En dylik var en medelålders kvinna, som hette Anna Kormano, och hon var nu med på festen. Även jag blev i tillfälle att höra henne den första kvällen.

Det hade redan börjat skymma då festskaran för­samlat sig i mötessalen och under avsjungande av kyr­kopsalmer och sånger ur Missionssällskapets i Finland »Andliga sånger och psalmer», inväntade Anna Kormanos aftonpredikning. Genom trängseln lyckades jag komma till dörren, som ledde till barnhemmet. I den lilla lampans rödaktiga sken syntes otydligt kvin­nans gestalt där hon satt på talarbänken bredvid sin man. En ljus duk betäckte hennes huvud, under det hon i framåtlutad ställning inväntade andefläkten.

När den sista psalmstrofen avsjöngs, alltså just då prästen vid kyrklig gudstjänst brukar stiga fram till altaret eller upp i predikstolen, såg jag, att predikerskan ryckte till på ett underligt sätt såsom av skrämsel och sedan böjde sitt huvud allt djupare — »nu fick hon den», sade någon i min närhet — tills hon i slutet av strofen plötsligt med knäppta händer föll på knä på golvet och med brådskande stämma yttrade: »Låtom oss bedja!» och sedan lugnare: »I Faderns, Sonens och den Heliga Andes namn». Med huvudet i händerna och stödd mot bordet förrättade hon sedan sin bön, som var flytande och rätt lång, varpå hon avslutade den med »Fader vår».

Sedan steg hon upp och höll med gäll och tydlig röst och stundom med en mycket tilltalande betoning en för stämningen synnerligen lämplig predikan över texten: »Bliv kvar hos oss, Herre Jesus Kristus, ty det lider mot aftonen och dagen nalkas sitt slut».

Vid Jesu Kristi namn, som visserligen icke hör till texten i dess bibliska form men vilket uttalades alldeles riktigt (alltså icke som ofta av finsk allmoge »Ristus») fick talarens stämma sin allra vackraste klang. Predikningens innehåll, som helt och hållet präglades av en nationellt pietistisk anda, kan icke så lätt refereras i korthet, då man icke kunde iakttaga någon sammanhän­gande indelning. Ofta uppstodo långa pauser, då hon övergick från en sak till en annan, och under dessa pauser' kunde man i predikerskans ansikte och isynnerhet i hakan iakttaga kraftiga skälvningar, vilka dock genast upphörde, så snart hon började tala. Båda händerna gjorde hela tiden beledsagande rörelser. Men det märk­värdigaste var dock den talandes ögon, som hela tiden, utan att blinka en enda gång under hela talet, stirrade stora och orörliga i samma riktning.

Beträffande predikningens språkliga form kan sägas att den utgjordes av ett rätt gott bokspråk, vilket dock ofta stördes bl. a. av den osäkra placeringen av d och t, ibland på rätt, ibland på orätt ställe, samt å andra sidan av utelämnandet av possessivsuffixerna.

Talet, som räckte högst en halv timme — jag kunde nämligen i trängseln icke draga fram mitt ur — avslu­tades med en stilla framsagd »Herrens välsignelse», varefter predikerskan rätt länge stod alldeles stilla, ehuru hon darrade, tills hon sakta men tydligt nämnde psalmen och strofernas nummertal. Strax därpå följde en kraftig skälvning över hela kroppen, ögonen slöto sig, huvudet sjönk framåt och under det hon torkade ögonen, ty det långa stirrandet hade förmörkat hennes syn, satt predikerskan länge framåtlutad, alldeles som om hon aldrig höjt sitt huvud, sin gestalt för att icke säga sin röst i människors sällskap.

Jag kunde naturligtvis icke lämna Helena Konttinens minnesfest, som firades i tre dagar, alldeles som Helenas »skiftesdagar», innan jag försökt stifta bekant­skap med den ryktbara avlidnas egna, isynnerhet hen­nes man, som numera ingått nytt äktenskap. Detta lyckades mig även, då också denne anlänt till festen, oaktat han bodde rätt långt borta från sin förra hem­ort.   Av   de frågor jag gjorde honom, berörde en det av kyrkoherde Sarlin utgivna arbetet om Helena Konttinen.

»Det är mycket bra, att också ett sådant finns till», svarade Matti Konttinen. »Man glömmer så lätt allt­sammans. Men när man läser om det, minns man, att det var just så.»

Söndag afton lämnade jag Uguniemi hem för värn­lösa barn. Det står som ett vackert minne för mig. Det föreföll att vara en med omsorg och kärlek uppförd in­rättning och ett gott vittnesbörd om sin andliga moders levnadsarbete och livsinnehåll.

Även en annan extatisk förkunnare uppträdde vid dessa festligheter, en man, som visserligen på intet märkvärdigt sätt försjönk i extas, men dock tydligt ta­lade i ett delat medvetenhetstillstånd. Denne och Anna Kormano ägde ännu år 1919 ett visst inflytande på den av Helena Konttinen instiftade rörelsen. Men kri­tik hade redan tidigare uppstått mot dem. Därför be­hövdes det blott, att vissa förutsägelser som de uttalat icke slogo in, för att hemmets styrelse skulle besluta att avbryta varje förbindelse med dem. Detta känne­tecken, falska förutsägelser, utgjorde visserligen icke den enda orsaken till förkastelsedomen, men det ansågs vara av stor vikt. Man omfattade den åsikten, att Helena aldrig gjort sig skyldig till något dylikt miss­tag, vilket visserligen är mycket svårt att bevisa.

Under många år har detta hem för värnlösa fortsatt sin verksamhet utan att stå i någon förbindelse med de sömnpredikanter, som ännu finnas i dess omgivning. Skilsmässan från dessa tycktes visserligen innebära en viss risk, då de behöllo en hel hop anhängare och förutsade ekonomisk undergång för hemmet. Dock ha svårigheterna numera övervunnits. Man har fort­farande erhållit till och med oväntade donationer, just då man varit i behov av dylika. Med vördnad för Helenas minne, men skeptisk gentemot samtliga epi­goner, fortfar Uguniemi unga väckelserörelse sin verk­samhet jämte möten och fester i en riktning, som fast­slagits av nyktra, bildade ledare. Emellertid har inom rörelsen fortlevat en sida av Helenas verksamhet, näm­ligen den religiösa psykoterapin. Man söker fortfarande bota sjuka med bön, och enligt uppgift av herr Hoikka. som själv anser sig ha återfått sin hälsa genom Hele­nas böner, sker det ofta med överraskande stor fram­gång.

Ur boken ”Folkpredikanter och falska profeter” – Schildts – 1928

Redigering 24.07.07: Elof Granholm