SÖMNPREDIKANT KAROLINA UTRIAINEN 1 (2)

Dr. Aarni Voipio

     Karolina (eller Karoliina på finska) Utriainen

Av de extatiska förkunnarna i Finland har Karolina Utriainen varit den mest kända i våra dagar. Då hon på långa tider icke företagit predikofärder, tro för när­varande de flesta av dem som tidigare lyssnat till henne, att hon är död. Men då detta skrives, lever Karolina Utriainen ännu, ehuru hon såväl till sina kroppsliga som isynnerhet till sina andliga krafter är försvagad. Hon är nämligen redan 84 år.

Hennes nuvarande tillnamn är Väänänen, liksom hennes flicknamn Utriainen ett allmänt tillnamn i Savolax.

Jag har tvenne gånger träffat Karolina Utriainen. För dessa sammanträffanden redogöres i annat sam­manhang. Det som i det följande framställes, grundar sig på hennes egna och hennes släktingars samt nära vänners berättelser och på tryckta uppgifter, som allt sedan 1860-talet publicerats om henne i tidningarna, samt på tvenne, av henne själv utgivna publikationer, för vilka redogöres utförligare i det följande.

Enligt traditionen började hennes levnadssaga på följande sätt.

För ungefär 85 år sedan byggde tvenne män ett nytt torp i Vesamäki by i nuvarande Vesanto socken, långt borta på gränsen till norra Tavastland och norra Savolax. De byggde det på gammaldags vis utan några dörr- eller fönsteröppningar, vilka man brukade ut­föra först efteråt. Medan de höllo på att timra taket, begynte den ihåliga byggnaden svara på deras yxhugg med ett underligt genljud. Det lät som om någon som bäst hållit på att predika där inne.

Männen upphörde att hugga och predikandet upp­hörde med detsamma. Men då yxorna åter började gå, började även predikandet. Visserligen kunde männen icke urskilja orden, men i alla fall var kyrkostämnin­gen så fullständig, att den ene av männen utbrast:

»Du får allt se, att om du får ett barn i den här stugan, så blir barnet präst.»

Mannen, som stugan byggdes åt, hette Paavo Utriainen.

Paavo och hans hustru Anna Greta fingo till de övriga barnen ytterligare ett och enligt berättelsen, som dock är något svävande, just i denna nya bostad. Men bar­net, som föddes den 30 juni år 1843, var en flicka och därtill så klen, att hon måste erhålla nöddop, då man var oviss om hon skulle förbli vid liv tills man kunde föra henne att döpas i den flere mil avlägsna kyrkan. Man hade nämligen ringa förhoppning om, att prästen snart skulle komma från Rautalampi, som Vesanto, där de bodde, då hörde till, och som numera uppdelats i fyra församlingar.

För flickan antecknades i kyrkböckerna namnet Karolina men i själva verket hette hon Hilda Karolina, ty dessa namn gåvos henne i nöddopet. Men då Hic­kans namn skulle tillkännages för prästen vid förbe­redelsen för dopets befästelse och då man visste att prästerna bannade, om fattiga människor önskade ge sina barn flere namn, förteg man det förra namnet för prästen. Dock har detta blivit förevigat på titel­bladet till den första upplagan av hennes ryktbara drömbok.

Då fadern, vilkens ena hand skadats genom en olycks­händelse, icke kunde utföra tillräckligt många dags­verken åt husbonden, miste de torpet och hela histo­rien om predikaren i den igenbyggda stugan glömdes ända till slutet av vårvintern 1852, då något märk­värdigt inträffade.

Till en början märkte man dock ingenting märk­värdigt hos den yngsta medlemmen av familjen Utriainen. Och även vid mera framskriden ålder var hon fri från mångahanda egendomligheter, som vidlåda pre­dikanter av detta slag. Hon var ett något klent, men pratsamt och företagsamt barn, som vid vanlig ålder lärde sig att läsa katekesen, och sedermera på egen hand att skriva och att spela psalmodikon. Hon del­tog med intresse i husandakten, varvid man läste psal­mer och böner ur psalmboken samt Nya Testamentet. Faderns psalmsång, som man kunde få höra även vid andra tillfällen, emedan denne var en god sångare och därför användes som försångare vid andaktsstun­der, skänkte för de kommande åren många kära min­nen.

På orten visste man mycket litet om den andliga eld, som tants redan för årtionden tillbaka hos folket i Savolax och Österbotten. Av den verksamhet som Paavo Ruotsalainen och den karelska pietismens ledare Henrik Renkvist utövat hade endast dyningar för­sports i dessa avlägsna byar. Och Hepola gård, där Utriainen levde som inhyseshjon jämte sin hustru och sin lilla dotter, var en av ortens uslaste gårdar. Husbonden drack och när han var drucken rasade han så, att alla gårdens invånare ibland måste springa undan för honom. Hur ofta torde icke den lilla Karolina för hans skull ha haft hjärtat i halsgropen. För att icke tala om värdinnan. Ju äldre Karolina blev, dess mera började hon avsky denna kvinna. Hon låtsade nämligen på ett visst sätt vara en ungdomens vän och bjöd de unga till sig för att leka bl. a. »på understol». Må­hända voro alla jordiska förlustelser synd i de allvar­ligastes tycke och kanske Karolinas avsky för dylikt därigenom fick sin näring. Men därtill kom lekens natur: i den ingick ju, att man om den stackarn som satt på understolen skulle säga det mest sårande man kunde hitta på. Och under dåvarande förhållanden kunde dessa uppdiktade anklagelser naturligtvis ofta överskrida all anständighet.

En gång en sommarkväll utsågs hon, visserligen icke att själv sitta på understolen, men att vara budbära­ren, som ägde att i allas närvaro framföra de stygga ord, som viskats åt henne. Men då uppfylldes hon plötsligt av en namnlös skräck, så att hon sprang bort från hela sällskapet och ilade till gårdens båtstrand. Hennes hjärta bultade nästan hörbart och hon hörde en röst i sitt inre, som sade:

»Tänker du att du ensam skall komma till himlen och att hela världen skall komma till helvetet, då du på detta sätt söker att avskilja dig från alla andra!»

När hon något senare lugnat sig, fick hon ånyo i sitt inre höra en röst, som sade:

»Förlita dig icke därpå, att den skara är stor, med vilken du syndar.  Men vet, att straffet icke är fjärran.»

Hon kastade sig till marken på sitt ansikte och bad stilla och länge. Och under det hon sålunda bad, blev det henne så gott att vara, att hon knappast kun­nat ana något sådant. Herren själv tycktes vara henne nära och välsigna henne.

Karolina fattade ett oryggligt beslut att icke deltaga i oanständiga lekar. Hon ville göra bättring, på det att hon icke måtte komma bland de förtappade, utan till himlen. Hon erhöll en trosförvant i en flicka, som hette Emma, och med henne begrundade hon mycket dessa frågor.

Men så hände det en höst, då Karolina var blott nio år, att denna hennes troskamrat dog. Detta upprörde mycket Karolina, som trodde att hennes väninna kommit till helvetet. Och denna tro hyste hon ända tills hon fick höra, att en liten vanför flicka just vid Emmas dödsögonblick på annat ställe sett Emma i förklarad dager och hört henne deklamera en psalmstrof, som ingen tidigare hört. Därefter tvivlade Karolina icke längre på sin väninnas salighet, men nu begynte hennes eget andliga tillstånd plåga henne. Hela vintern var Karolina orolig för sin själs frälsning. På vårsidan inträffade ett dödsfall i hennes hemgård, och då det om några månader följdes av ett annat som krävde ett litet barn, förlorade Karolina helt och hållet sin andliga jämvikt. Så berättar hon själv om sin egen­domliga utveckling under de första levnadsåren.

Under de tvenne veckor, som det lilla döda barnet låg ojordat i Hepola gård, hördes ständigt barngråt därifrån. Det var den lilla Karolina som låg och vån­dades. Hon var fullkomligt övertygad om, att hon skulle komma till helvetet, och då de vuxna försökte att trösta henne genom tal, läsning eller psalmsång, hjälpte detta icke alls.

Det blev söndag och gårdens folk begav sig i den tidiga, ljusa morgonen till kyrkan för att jordfasta det lilla barnet. Karolina stannade ensam i den stora stu­gan.   Den plötsligt så tysta gården gjorde ett egendomligt intryck på det sjuka barnet. Hon försjönk i ett likadant orörligt tillstånd som det döda barnet, eller hon »dog», som människorna kalla detta tillstånd, och tillståndet fortfor hela dagen ända till aftonen.

Men medan kroppen slumrade, vakade själen. Karo­lina drömmer en underlig dröm. Hela människosläk­tets öde svävar förbi hennes syn och hon själv jämte de andra, så att hon får se både helvetets fasor och himmelens fröjder. I något samband möter hon även det lilla döda barnet, alldeles som man kunnat vänta sig. Huvuddragen av denna dröm skrev hon upp redan tidigt. Hennes bekanta fingo kännedom om förefint­ligheten av detta lilla manuskript och begärde att få läsa det. En och annan tog till och med en avskrift av det. En kopia av avskriften, antagligen redan myc­ket känd, råkade långt borta i Uleåborg i händerna på en boktryckare, som tjuvtryckte den och som ingalunda misstagit sig, då han beräknat att den skulle få stor efterfrågan. Senare ha tjugo skilda upplagor kommit ut, en del utgivna enligt det ursprungliga manuskriptet, dock i en av Karolina Utriainen reviderad form.

Denna skrift, som heter »En förskräcklig och betydelse­full dröm, som visades för en nioårig flicka i Rautalampi socken, Hilda Karolina Utriainen», skiljer sig till sitt inne­håll icke mycket från många andra, även på finska utgivna berättelser om syner. En stor del av berättelsen är dessutom till ämnet starkt besläktad med John Bunyans »Kristens resa», som på olika håll utövat ett starkt inflytande på folkmystiken. Men först i slutet kommer det egentliga:

»Jag fick dock ingendera av dessa domar (varken till salighet eller förtappelse), utan fick följa med, och av härligheten bländades min blick och jag föll till mar­ken. Då kom lammet till mig, upplyfte mig och sade: 'Frukta icke, lilla vän, då du ännu icke vandrat denna väg är du dess mindre här; men då jag utvalt dig för att föra fram mina befallningar, så vill jag genom denna syn befästa mitt ord och stöda dig i de frestelser, som dig pålagda varda; men om du förkastar den väg, som jag visar dig genom mitt ord och genom denna syn, blir din plats på det djupaste ställe i den sjö, som i evighet brinna skall, om du också sade: jag har predi­kat ditt namn och utfört mångahanda starka verk, men jag skall svara: jag känner dig icke; men om du följer mitt råd och om du faller, så stig upp för att kämpa den goda trons kamp, dig skall varda beskärt ett högt uppsatt säte i mitt rike, om du icke föraktar min förtjänst!' — Sedan gav han mig en stor bok, teck­nad med gyllene bokstäver, och befallde mig att pre­dika fridens evangelium. Därpå vaknade jag ur min dröm.»

Endast några timmar hunno förgå, innan hon av ett inre tvång förverkligade detta påbud. När skym­ningen började falla, återvände begravningsföljet till den tysta stugan, där den lilla flickan allt fortfarande låg. De stämde upp en psalm, ty det föll ingen in att nu börja leka eller stoja. Utan att någon anade det, blev denna psalm Karolina Utriainens första predik­stolspsalm. Trots sitt medvetslösa tillstånd rör det sjuka barnet på sig och med en stark, ropande stämma och med ett absolut prästerligt tonfall undfalla henne följande ord:

»Främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.» (Ps. 69: 9.)

Och efter en kort paus följde en hel predikan över denna text, som passade överraskande väl för detta tillfälle. Visserligen var den inte det »fridens evan­gelium», om vilket drömboken talar, utan en den strängaste botpredikan. En gammal ortsbo berättar, att i de första predikningarna funnits en duktig sats direkt av helvetets försmak: »Bort med pärlorna från halsen och ringarna från fingrarna! Pärlor och ringar äro ormar i helvetet! Och de vida kjolarna äro i hel­vetet fulla av ormar.» Det stränga talet avslutades med en högtidlig bön, och sedan det skendöda barnet anbefallt att man skulle sjunga psalm n:o 63 i den gamla finska psalmboken, vilken psalm är mycket lämplig för en begravningsdags stämning, började hon återuppvakna till det normala livet.

Men detta skedde blott för en kort stund. Begrav­ningsgästerna, bland vilka mången redan känt ett djupt styng i sitt inre, sluppo icke undan detta under med så litet. Om en stund försjönk flickan nämligen ånyo i sin predikosömn, och man fick sålunda höra en ny predikning, som var lika ivrig och sträng som den första. Och sedan denna avslutats började efter en liten paus en tredje predikning. Sålunda fortfor hon under flere dagar, och av dagarna blev det veckor, så att det bör­jade se ut, som om den nya prästens predikningar aldrig toge en ända.

Den egendomliga tilldragelsen gjorde genast det djupaste intryck på invånarna i Hepola gård och i hela byn; man trängdes i skaror för att få höra flickan. Icke kunde väl den lilla tösens predikande betyda något annat, än att världens undergång var för handen. Och hur hade man icke levat i sorglöshet och synd! En del skämdes över sin fiol eller sin brännvinsplunta och slogo därför sönder dessa. Andra ångrade sin spel­passion och brände upp sina kortlekar. Andra åter fruktade att för sina granna kläders skull råka i hel­vetet och kastade dessa i elden för att därigenom själv undgå den eviga elden.

Sålunda kom det sig, att den lilla nioåriga predi­kanten genast gav upphov åt en lokal massväckelse. Bland sådana, som träffades av undret och ordet, voro även hennes föräldrar. Tyvärr förföllo många, kanhända de flesta, i sina gamla vanor. Världens vän­tade undergång uteblev och man började vänja sig vid flickans predikningar. En del började anse företeelsen vara ett slags sjukdom, och föräldrarna försökte bota sin dotter med trollkonster. Andra höllo dock även för framtiden fast vid sitt nya liv. Och ehuru Karolina icke lyckades skapa någon större väckelserörelse i sin hemort, har dock även där funnits många, som i sitt hjärta hyst en hela livet bestående tacksamhet till Gud för allt det stora han verkat hos dem genom ett sjukt barn.

Då den lilla Karolina hörde människorna tala om hennes predikningar, blev hon först mycket häpen. Själv mindes hon nämligen ingenting av det, som hon under sin dvala yttrat. Dessutom trodde hon, att hon under sina predikningar varit borta från denna världen och uttalade sin förvåning, då hon hörde, att männi­skorna sade sig ha sett henne under hela den tid predikandet pågått. Men i ett avseende förefaller det, som om hennes nya funktion hade utövat ett gott inflytande på henne. Hon fick vissheten, att hon skulle tillfriskna och stå upp ur sin säng.

»Jag blir nog frisk en gång, men mitt nya kall skall icke fråntagas mig annat än genom döden», sade hon.

Och i huvudsak gick det även så. Om ett par tre veckor kunde hon redan gå under pauserna mellan sina predikningar. Småningom började hon även kunna ana, när hennes predikande skulle taga vid. Hennes tankar började på ett egendomligt sätt kretsa kring ett enda ting: att försöka göra bättring. Och samtidigt kunde hon i kroppen känna tydliga tecken på annal­kande dvaltillstånd: hon började stappla, hjärtat slog så hårt, att man kunde iakttaga det utanpå kläderna, på armarna uppstodo röda fläckar och hela huden blev kall. Detta tillstånd räckte ungefär tio minuter, så att hon nästan alltid i god tid hann lägga sig i sän­gen, innan benen sveko henne. Sedan hon fallit på rygg, fuktade hon högra handens fingrar med läpparna och gjorde med denna hand en stor båge från vänster till höger alldeles som för att vända ett blad i en bok. Under predikandet gestikulerade hon hela tiden ivrigt med händerna, varför man brukade lägga kuddar på sängkanterna för att händerna icke skulle skadas.

Men ibland anade flickan icke i tid, vad som var i annalkande, och därför kunde hon också överraskas av sitt predikoanfall ute i det fria. Det kunde hända, att man fann henne liggande på marken i skogen, där hon predikade för skogens träd, och hon bars då hem alldeles stel i hela kroppen under det att hon talade oavbrutet. Först några år senare fixerades hennes predikningar till alldeles bestämda tider, klockan fem på morgonen, eller den timme, då forna tiders morgonhusandakt ägde rum. Detta klockslag erinra sig hen­nes flesta åhörare, och det torde ha blivit en regel redan i slutet av 1850-talet och därefter mer än femtio år framåt. Den första säkra uppgiften härom med bestämt angiven dag förekommer i tidningarna un­der hösten 1864. Den 10 november samma år berät­tas det nämligen, att Karolina Utriainen, som vid denna tid i Kuopio omnejd under ett par år varje morgon predikat i medvetslös inspiration, åter predikat för en stor menighet i Pulloniemi gård i Kehvo by uti Kuopio socken och detta — på sitt eget bröllop!

Hennes första uppträdande förblev icke en hemlig­het inom hennes hemby, utan hon började snart även röra sig i Rautalampi kyrkby, och därefter kallades hon på predikofärder till Karttula. Det vore djärvt att påstå, att detta endast utgjorde ett bevis på fol­kets nyfikenhet och vidskepelse, utan detta sakför­hållande bör förklaras sålunda, att i Karolinas predik­ningar redan från början funnits sådana tankar, före­bråelser och varningar samt senare även trösteord, att de på det rätta sättet träffade människohjärtat. I Kart­tula var hon för första gången i tillfälle att göra ett gott intryck på en präst, nämligen W. J. Majander. Denna var en varm anhängare av Paavo Ruotsalainen och blev glatt överraskad, då han i Karolinas tal igenkände samma lära, som denne andlige storman omfattat.

En av de ledande pietisterna i Kuopio, hemmans­ägaren Taavetti Väänänen från Pulloniemi, råkade höra Karolina i Karttula och uppmanade henne att besöka hans hem. Karolina antog med nöje denna in­bjudan, och icke långt därefter blev hon ifrågavarande hemmansägares svärdotter. Såsom redan nämnts ägde bröllopet rum den 10 oktober 1864 och sålunda blev den fattiga predikantflickan husmor på en gård samt med tiden moder åt en liten barnskara. Lika litet som familjefesterna kunde de övriga familjetill­dragelserna verka hindrande på hennes predikande.

Då Karolinas man entreprenören Paavo Väänänen år 1882 kort efter sin faders frånfälle överlät sin andel i hemgården åt sina bröder, bosatte sig Karolina jämte man och barn i Kuopio och hon bodde där, sedan hennes man dött år 1893, i det närmaste tjugo år. Först år 1913 kunde hon börja njuta av en lugn ålderdom, ty allt intill detta år, eller sammanlagt ungefär i sextio år, kände hon sig tvungen att, med undantag av tvenne relativt korta avbrott, varje morgon hålla sin sedvan­liga predikan, vid stora högtider till och med två eller tre predikningar efter varandra. I runt tal har hon sålunda hållit 20,000 predikningar. Om alla dessa hade tagits till vara, vilken jättestor postilla hade de icke bildat!

I dessa tusentals predikningar ha naturligtvis ofta redan tidigare uttalade tankar blivit upprepade. Men de gjorde dock icke ett utslitet intryck på åhöraren. I Karolinas hemtrakt, där man mest fick höra henne, ansågs hon naturligtvis icke vara så märkvärdig som annorstädes, men även i dessa trakter ägde hon stän­digt många gynnare och bland dem alltid en eller an­nan präst.

Oaktat Karolina blivit familjemoder ansåg hon sig icke därför vara tvungen att upphöra med sina besök hos vännerna utanför sin hemstad och hemsocken. Vännerna bjödo henne så flitigt till sig, att hon icke kunde låta hemsysslorna utgöra ett hinder, och hennes fromme man tillät henne gärna att företaga dessa fär­der.

Sålunda kom det sig att Karolina färdades omkring även långt borta från sin hemtrakt. En del orter ut­gjorde till och med stadigvarande mål för hennes be­sök. Dessa voro, för att blott nämna de avlägsnaste, nejderna kring Nurmes, Uleåborg och Villmanstrand.

Allt sedan 1850-talet hade pietismen i Savolax och Österbotten varit stadd i upplösning. I brist på ledare mottogo anhängarna av den forna pietismen här och där Karolina Utriainen som en av Gud utsänd ny ledare, och ännu på 1890-talet, då pietismen orga­niserades på nytt och intog en förkastande ståndpunkt gentemot alla extatiska företeelser, anslöto sig speciellt de konservativaste pietisterna, som bodde i trakten av Uleåborg och blivit rätt fåtaliga, intimt till Karo­lina.

I omnejden av Villmanstrand funnos hennes när­maste vänner i Taipalsaari. Där var kyrkoherden en ivrig pietist, men endast den gamla laestadianismen hade dittills utövat inflytande på folket. Nu blev Karo­lina den, som kom att representera en ny och i själva verket djupare religiositet, som snart ledde därhän »att förhållandena i mången gård ändrades», och ännu lever detta inflytande i mångens hjärta och mången berät­tar gärna, vad han erfarit i Karolinas sällskap.

En hemmansägare i Taipalsaari, som med en ved­pråm fört Karolina långa vägar från Kallavesi till Saimens södra stränder, berättade för mig ett par karak­teristiska tilldragelser. Socknens kyrkoherde kom en gång för att höra Karolina och de närvarande vän­tade i spänning, vad han skulle säga om hennes predi­kande. Såsom alltid gjorde Karolinas predikande även nu ett djupt intryck på den, som likt kyrkoherden hörde henne för första gången. Men det föll sig litet svårt för honom att erkänna detta. Husbonden uppmanade ho­nom dock att uttala sig, huruvida han ansåg att hennes lära var en rätt eller orätt lära.

»Om detta är en falsk lära», hade prosten slutligen sagt, »då äro vi alla förtappade. Vi präster ha ju läst mycket och förbereda länge våra predikningar, men få dock icke en dylik kraft i vårt tal.»

Karolina hade redan under många årtionden besökt Taipalsaari, när jag som äldre skolpojke gjorde hennes bekantskap. Jag minns mycket väl gården i grann­skapet av mitt hem den vackra sommarmorgon, då detta skedde. Trots den tidiga timmen hade en talrik åhörarskara församlat sig. Hela detta tillfälle med psalmsång och predikning gjorde ett harmoniskt och högtidligt intryck. Jag hade icke vidtagit några för­beredelser för att studera talaren och gjorde därför inga anteckningar, ty knappast anade jag då, att jag tolv år senare skulle specialisera mig på studiet av sådana märkvärdiga personer som hon och hennes gelikar.

Men redan då jag hörde henne första gången och kort därpå under samtal med henne, ägde jag vissa förutsättningar att kunna bedöma henne. Med hänsyn till min ålder var jag rätt hemmastadd i den religiösa erfarenhets- och idévärlden och kunde därför mycket väl bedöma, huruvida predikningen överensstämde med den lutherska kyrkans frälsningslära, och till min glädje fann jag, att jag kunde förena mig om allt. Det rätta förhållandet mellan lagen och evangeliet, som, allt­sedan F. G. Hedberg uppträtt på 1840-talet, oavbrutet utgjort medelpunkten för debatterna mellan de olika religiösa riktningarna, framställdes på ett utomor­dentligt frigörande och dock moraliskt förpliktande sätt. Jag kunde även iakttaga, att predikan var av rundad och väl disponerad till sin samman­sättning.

Även min far, en högre tjänsteman, och min mor begåvo sig för att åhöra Karolina Utriainen. Båda uttryckte sin tillfredsställelse över vad de fingo höra. Karolina inbjöds till en middag i vårt hem och därvid blev hon i tillfälle att visa sin förmåga att umgås bland folk, vari hon, som redan länge rört sig i olika kretsar, ådagalade stor vana. Hennes förmåga att avhandla dagens frågor och isynnerhet de politiska frågorna, har enligt samtliga berättares utsago varit betydande, och detta voro vi i tillfälle att under hennes korta besök tydligt iakttaga.

Otaliga gånger har Karolina blivit uppmanad att låta stenografera sina predikningar, och sålunda blevo några av hennes predikningar slutligen tillvaratagna. Men den samling av Karolinas »Väckelsepredikningar», som utkommit i tryck, har uppstått på ett annat sätt, nämligen med tillhjälp av en stenofon. Våren 1912 förevigade  några företagsamma  kuopiobor på detta sätt tjugo av hennes predikningar. Av dessa kan efter­världen när som helst konstatera, att Karolina inga­lunda väckt sina åhörares uppmärksamhet endast genom tomt frasmakeri. Många av dessa predikningar äro verkligen även i formellt avseende vackra och väl sammansatta. Den i dessa företrädda religiösa rikt­ningen påminner närmast om pietismen. En del anse den dock vara en mera evangelisk, andra åter en kyrk­lig riktning i allmänhet.

Då Karolina för första gången själv fick höra sin predikostämma i stenofonen, hade hon blivit överraskad och rörd utbrustit:

»Har det förkunnats sådant genom min mun?»

Mycket upprörd och med ögonen fulla av tårar hade hon sedan avlägsnat sig till ett annat rum. Synbarligen blev hon överraskad av sin predikostämma, som var uppfylld av prästerligt patos och alldeles annorlunda än hennes vanliga talröst. För några år sedan hade jag tillfälle att åter höra hennes röst ur en stenofonrulle.

Med hänsyn till den även i formellt avseende märk­liga helheten i Karolina Utriainens predikningar, framställningens värme samt innehållets uppbyggelsevärde vilja vi här som prov infoga en översättning av den predikning, som hon höll i Kuopio den 23 juni 1912. Denna dag var detta år den tredje söndagen efter trefaldighet. Karolina predikade om söndagarna alltid över dagens kyrkliga evangelietext och alltid från den första årgången, vilken i hennes yngre år var den enda officiella evangelieperikopen  1) och för övrigt allt fortfarande är den enda predikotext, över vilken predik­ningar finnas i de gamla postillor, som vunnit allmän spridning. Karolina brukade läsa flitigt och kände grundligt Luthers, Nohrborgs samt de finska pietisterna Wegelius' och Björkqvists postillor. Därjämte var hon även en flitig kyrkobesökare. Därför påminna hennes predikningar blott delvis om dessa litterära förebil­der, men i stället så mycket mera om den allmänna, isynnerhet i landsorten omtyckta predikostilen.

Då man läser följande predikning, kan man indela densamma i ett företal, textens framförande, den egent­liga predikningen och slutbönen jämte »Fader vår» och en psalmstrof. I slutet har predikanten alltid uppläst de första orden av den psalm, som varit avsedd att sjungas.

----------

1) Den nyare evangelieboken, där tvenne andra år­gångar förekomma, godkändes först vid kyrkomötet 1886.

Ur boken ”Folkpredikanter och falska profeter” – Schildts – 1928

Redigering: Elof Granholm

                                                                                                                      Forts.