SÖMNPREDIKANT KAROLINA UTRIAINEN 2 (2)

Dr. Aarni Voipio

    Karolina (eller Karoliina på finska) Utriainen

 
»Denne mottager syndare och äter med dem.» 2) Med dessa ord förevitade Jesu fiender, det vill säga fari­séerna och de skriftlärde, vår Herre Jesus, men aldrig hade de kunnat säga något sannare, ty just därom vittna ju Jesu vänner i himlen och på jorden, tusen sinom tusen, som jämte sin syndabörda blivit dragna till Jesu fötter och erhållit den hugsvalelsen, att de blivit befriade och lösta från sin syndabörda. Därom vitt­nar vår Herre Jesus med många av sina språk. Han säger: »Jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare till bättring. Icke behöva de friska en helbrägdagörare, utan de sjuka.» Därom vittnar rövaren, därom vittnar Maria Magdalena och synderskan och många andra: att Kristus mottager syndare och äter med dem. Därför har han också, såsom han säger, kommit till världen: »Jag har icke kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare till bättring».

Men må vi akta oss, att vi icke draga dessa Jesu ord som ett täckelse över vår egen köttsliga sorglöshet, att vi icke använda dem till försvar för våra synder såsom grova syndare ofta försvara sig, så att de icke vilja tillåta Guds ord att träffa deras synder, utan säga, att Gud även är syndares vän och att Jesus kommit för att benåda syndare. Ty härmed avses endast ångerfulla syndare, sådana syndare, som näpsta av Guds Ande dragas till Jesus, vilka betungade av sin syndabörda komma till Jesu fötter. Ty icke kan den som icke kommer, varda mottagen. Redan i de jor­diska förrättningarna kan man iakttaga, att den, som icke kommer, han kan icke heller bliva mottagen. Och de syndare, som komma till honom, som bekänna sina synder, som begära förlåtelse för sina synder, för vilka synderna blivit svåra och betungande, vilka komma till Jesus, sådana mottager vår Herre Jesus, men icke sådana, som själva kunna frälsa sig antingen genom egen helbrägdagörelse, sin egen döda tro eller några egna verk, så att de tro, att de icke jämte sin syndabörda behöva komma till Jesu fötter, för att där bekänna sina synder och begära syndaförlåtelse. För sådana kan Jesus icke förkunna det ord, som Han under sin förkroppsligade vandring här på jorden så gärna velat förkunna: »Var vid gott mod, dina synder skola varda dig förlåtna», och varom Herren säger: »Jag utplånar dina överträdelser som ett moln och dina synder såsom en sky. Och så långt som öster är från väster har jag låtit edra överträdelser vara ifrån eder.» Detta avser icke dessa obotfärdiga syndare, oaktat många, som synda med glädje, vilja försvara sig med dessa ord. De önska insöva sig själva därmed, att Jesus kommit för att frälsa syndare, men detta avser icke dem, då de icke kommit till Honom och tro på Honom, ty att tro och komma är detsamma.

Den, som i sanning tror på detta budskap om Jesus att Han mottager syndare, den, som blivit näpst genom Guds Ande och känner, att han är en verklig syndare och förs jämte sin syndabörda till Jesu fötter, han får tillägna sig dessa ord: »Var vid gott mod, dina synder skola varda dig förlåtna».

Vår Herre Jesus tolkar genom en liknelse, varför Han kommit hit för att söka och förlossa den, som gått förlorad, och visa varför Han är sådan, att Han icke kan underlåta att mottaga syndare. Han säger: »Vilken år den man bland eder, som, om han har hundra får och har förlorat eti av dem, icke lämnar de nio och nittio i öknen och går efter det förlorade, tills han finner del? Och då han finner det, lägger han det på sina axlar med glädje och bär det hem och kallar tillhop vännerna och grannarna i sin by och säger till dem; Glädjens med mig, ly jag har funnit mitt får, som var förlorat.»3)

Härmed tillkännagiver Vår Herre Jesus sitt hjärtas beskaffenhet och natur i sitt förhållande till de usla syndarna samt ändamålet, varför Han kommit till jorden.   Ty om en person, som äger hundra får, håller så öm vård om ett förlorat får, så att han lämnar alla de andra och går ut att söka det, som förlorat är, huru mycket dyrbarare äro icke för Kristus dessa själar, i vilka Gud inblåst sin egen levande ande, vilka Gud skapat till sin avbild, till en hjälp åt sin skapelse, till skapelsens herre, till sin egen ära, skulle icke dessa vara honom dyrbara? Och för att leta rätt på dessa har Guds Son nedstigit från himmeln. Han har hört sin Faders bud: Skynda att bistå dem, som irra vilse i syn­dens öken. Då räknade Guds Son icke såsom ett byte att vara jämlik Gud, utan antog en tjänares skepelse och vart lik oss och vart Faderns vilja lydig intill döden, ja, intill korsets död. Han gick ut för att leta efter sitt förlorade får. Han sökte det i öknen och i ödemarkerna, han sökte det på höga berg, i gungflyn och djupa dalar, i täta busknår. Överallt söker den Gode Herden sitt förlorade får och frågar, vart det gått. Kunde det kanske vara på sin egen rättfärdighets kullar, på leo­pardernas berg, i lejonets kula? Han ropar: mitt får, mitt får! Intet önskar han så högt som att få återföra det förlorade fåret till hemmet. Och då Han åter­funnit det, då Han förmår syndaren att känna sin uselhet, får efter sitt sinne uppväcka hos honom den sorg, som kommer åstad bättring till frälsning, som icke en enda ångrar, är Han färdig att lyfta det på sin skuldra, sluta det i sitt nådasköte och bära det hem till sin him­melske Fader. Sålunda söker den Gode Herden, och då Han når syndaren, och syndaren genom ånger, bätt­ring och tro ledes till Hans fötter, kommer Han emot honom för att mottaga honom med öppna armar, och. Han jagar ingen ifrån sig, utan säger: »Den dag den störste bland syndare kommer till mig, skola hans överträdelser icke ihågkomna varda, men jag utplånar hans onda gärningar som ett moln och hans synder som en sky. Och så långt som öster är från väster har jag då låtit hans överträdelser vara ifrån honom.»

»Vilken är den man bland eder», säger Han, »som äger hundra får, lämnar han icke de nittionio i öknen och går efter det, som förlorat är!» O lyssna syndare, till detta glädjebudskap, att, om ingen annan än du ensam behövt Frälsaren och om alla andra hade varit lika de goda änglarna, som icke råkat på fall och alltså icke blivit Guds fiender, men blott du fallit, förlorat din sak, då hade Guds Son dock icke kunnat räkna så­som ett byte att vara jämlik Gud, utan blott för dig nedstigit från sin himmel, blott för dig hade Han på­tagit sig att lida all helvetets pina. Redan en enda syndare är Honom så kär och dyrbar, blott för en syndares skull hade Han redan valt Golgatas kors och druckit helvetets kalk. Lyssna, blott för dig!

O, vad allt vore Han icke berättigad att få av oss? Är det rätt, att vi skryta med att denna frälsning är vår fulla rätt och att vi därför med vett och vilja begå den synd, som orsakat Jesus detta bittra lidande? Må vara att det är vår otro, som förorsakat, att Jesus sjunkit i helvetets vågor och Belials diken och förorsa­kat, att Han så förkvävts av sina marter, att Han icke kunnat yttra ett ord. Är då detta Jesu lidande ringa? Såsom Han blev smädad och förhånad och krönt med en törnekrona för vårt högmods skull. Vore det rätt, att vi omhuldade detta köttsliga, högmodiga hjärta, som utgör andelen av djävulens natur i oss och är hans i — Folkpredikanter och falska profeter avbild? Är det rätt, att vi med glädje begå den synd, som kostat Jesus så mycket, som åsamkat Honom så mycken ångest? O, vore det icke skäl, att vi, då vår lösesumma är så hög, då vi kosta vår Herre Jesus så mycket, ginge till Honom för att söka bistånd och kraft att döda synden, korsfästa vårt kött, avsäga oss värl­den?

Den Gode Herden söker oss överallt på våra villo­vägar, han söker oss på vår otros gungflyn, då vi för­sjunkit att överhövan betrakta våra synder, att anse att våra synder äro större än Jesu försoningsverk, när vi förirra oss att uppbygga vår egen rättfärdighet, i våra egna gärningar, våra egna bestyr, då vi förirra oss i täta snår, eller klättra upp på egenrättfärdighetens berg, där inga källsprång finnas, ej heller grönskande gräs. Då vi äro som ivrigast att yvas över oss själva, vår tro, vår kristlighet, våra goda egenskaper, då söker den Gode Herden oss på dessa farliga ställen. Han för­söker att på mångahanda vis inhägna oss där som med murstenar, för att därigenom draga oss till sig. Hans blods röst talar inför Fadern: För syndarna till mina fötter, ty Han vet huru djupt vårt fall är, och att ingen kan komma till Honom, om icke Fadern leder Honom.

O, i dylika lägen söker den Gode Herden oss och sä­ger: Vilken är bland eder den, som, om han har hundra får och. har förlorat ett av dem, icke lämnar de nio och nittio i öknen och går efter det förlorade och söker det till dess han finner det? Så går även den Gode Herden i våra spår och söker oss genom allehanda timliga tilldragelser,, än genom sjukdom, än genom dödsfall, fattigdom o. s. v. Stundom utelämnar Han oss för att bli plågade av synden, på det att vi måtte lära känna den tyranniska makt, som störtar oss också i timlig uselhet och nöd, ty synden för med sig straffet, för att därigenom bringa oss till besinning, och ropar: Stanna, stanna, vandringsman, och besinna att du dö måste! Och då han bragt oss till besinning, då han fått oss att såsom den förlorade sonen ödmjuka vårt sinne, varom skrivet står: »I min faders hus äta många tusen legodrängar bröd och jag förgås här av svält, jag vill stå upp och gå till min fader», och han fattade detta saliga beslut och utförde det med detsamma. Och då han gick mot sin faders hus, skyndar hans fader, som sett honom redan på långt håll, emot honom, öppnar mot honom sin famn och trycker honom till sitt kär­leksglödande hjärta, trycker en öm kyss på hans läppar, så att sonen icke hinner säga de ord han ämnat säga: Fader, jag är icke mera värd att kallas din son, utan låt mig vara en av dina legodrängar.

O, denna kärleks djup, o, denna kärleks höghet, vem förmår uttrycka detta i ord! Sådant är Guds hjärta mot den usle syndaren. O, om du blott kunde tro, då skulle du skåda Guds härlighet. Då ginge du sådan du är, en fattig syndare, hjälplös, till nådatronen och finge där tröst. Om du blott kunde tro detta, såge du Guds härlighet.

Om denna tro tycks man kunna tala och dundra i våra dagar, men den är mycket ofta en död skentro. En levande tro är den, som flyr till Jesus, som anam­mar Jesus. En levande tro är den, som till sin outsäg­liga fröjd får höra dessa ord: denne mottager syndare. Härigenom befästes deras tro, ty den Helige Ande är i den levande tron och framkallar densamma. Den näpser även de hemligaste synderna i vårt inre och ver­kar, att vi i våra egna ögon förefalla oss vara de största syndare. Och om denne tror dessa ord att Jesus kommit till världen för att mottaga syndare, då flyr han på trons bön till Jesu fötter för att ärligt bekänna sina synder och uppriktigt begära syndaförlåtelse och då avse dessa ord honom: »Den, som söker, han finner, den, som klappar, honom varder upplåtet, och den som beder, honom varder beviljat». Och då skall det vara en glädje för Jesus att predika syndaförlåtelse: »Var vid gott mod, dina synder skola varda dig förlåtna».

Visserligen får den ångrande, syndaren, som avlas att vinna trons kamp, icke alltid känna i sitt inre denna försäkran, när han jämte sin syndabörda flytt till Jesu fötter för att söka syndernas förlåtelse. Han måste förlita sig på Herrens löften, ty Herren har sagt: »Den dag den störste bland syndare kommer till mig, skall hans överträdelse icke mera ihågkommas». Han bör taga fasta på dessa ord, ty Hans ord är sanning och rätt. Herren fordrar av oss tro så att vi icke skulle begära att få se och röra, utan skulle förtrösta på Hans ord, ty Han har sagt: »Den, som tror de ord, som utgå ur min mun och vilka äro ande och liv, han får evigt liv». Hans ord är starkare än himmel och jord och Han säger: »Himmel och jord skola förgås, men mitt ord skall aldrig förgås». Och Herren fordrar, att vi utan att se och röra förlita oss på detta ord. Utan att betrakta vår egen uselhet böra vi stöda oss på Hans löften, när vi gå till Honom med vår syndabörda och bekänna vår synd. Aposteln säger: »Om vi bekänna våra synder, är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna».

Om vi icke tro dessa ord, kunna vi aldrig lära oss att älska Honom. Ty, min käre vän, om du fått höra om någon hög och rik person, som efterskänker dig din skuld, frälsar dig från en välförtjänt dödsdom, frälsar dig från tornet, till vilket du av egen förskyllan blivit dömd, och om du nu kom till hans fötter, ärligt bekände din skuld och anropade om nåd och benådning, om han då lovade dig benådning och du dock icke trodde hans ord, utan tvivlade, huruvida din skuld blivit dig för­låten, ditt skuldbrev sönderrivits. Är det verkligen sant, att min fordringsägares stav blivit krossad? Om du fortfore att tvivla, funnes varken frid i ditt bröst eller ro i ditt hjärta. Och bleve icke denne majestä­tiske herre kränkt då du tvivlade på hans ord? Och icke kan du själv börja älska honom, så länge du tvivlar på hans ord. Men om du tror på hans ord, äro dina synder dig efterskänkta, ditt skuldbrev sönder­rivet. Då skulle du ära honom, då skulle kärleken till honom upptändas i ditt hjärta, då ville du böja dig ner för att kyssa hans fötter, då ville du lovprisa denne nådige herre, som sönderrivit ditt skuldbrev, som befriat dig från det dystra fängelset och döds­domen.

Sådan är även den levande tron, om den bor i oss. Vi tro, att Guds ord äro sanna och tvivla icke, då han säger: »Den dag den störste bland alla syndare kommer till mig, skall hans överträdelse icke mera ihågkommas». Låtom oss tro, då detta budskap förkunnats oss från himlen av många och på jorden av många syndare, som jämte sin syndabörda blivit dragna till Hans fötter och fått erfara syndernas förlåtelse och blivit delaktiga av det liv och den salighet, som finnas i Jesus Kristus. Och till och med ur Jesu fienders mun få vi höra dessa ord: »Denne mottager syndare och äter med dem». För oss syndare är det till en outsäglig tröst, att Han icke räknade såsom ett byte att vara jämlik Gud, utan antog en träls skepnad, blev vår like, avsade sig sin gudomliga tron, underkastade sig den största för­nedring, det bittraste lidande för att förlossa syndaren. Nedsteg för att kämpa emot synden, döden, helvetet och djävulen och visar oss nu som segrare fiendens avhuggna huvud.

Som otro anse vi egentligen icke den bedrövelse, som Gud verkar hos oss genom sin Ande, vi anse icke som otro, om vi tvivla över vårt tillstånd, om vi låta Guds Ande klandra vårt tillstånd, om vi anse som synd allt, som vår egen ande utför, till och med våra egna böner, dem vår natur frampressar, om vi finna smuts i våra tårar och besmittelse i djupet av våra böner. Låtom oss tillåta Guds Ande att förebrå och näpsa hos oss allt detta, på det att intet annat måtte duga åt oss än Jesu Kristi förtjänst och Hans blodiga för­soning. Och låtom oss tro att detta är alldeles tillräck­ligt, låtom oss tro på dessa ord: »Dina synder skola varda dig förlåtna. Jag utplånar dina överträdelser såsom ett moln och dina synder såsom en sky, och så långt som öster är från väster har jag låtit dina över­trädelser vara från dig.» Amen, amen, i Jesu välsig­nade namn,  amen!

Låtom oss bedja! O, allsmäktige, evige nådens och kärlekens Gud! Pris ske Dig, att Du kallat oss genom Ditt ord och Din Ande till Din Sons fötter för att bekänna alla våra brister, anropa syndernas förlåtelse. O, käre himmelske Fader, förhärliga för oss Din Son, peka för oss på Din Son, detta Guds lamm, som bort­tager världens synder! Ingjut i våra hjärtan Din Helige Ande, på det att Den måtte alstra hos oss tro, verka hos oss bättring, böja oss till ny lydand, böja oss att tjäna Herren i ny lydnad och vandra, Herre, på Dina befallningars väg! Böj oss, Herre, därtill, led oss, Herre, därtill! O Herre, bringa oss att tro, att Du för­låter våra synder, på det att Du i våra hjärtan måtte alstra kärlek till Dig och leda oss, Herre, på Din viljas väg! Därtill hjälp och led oss, Herre! Och hör oss, käre himmelske Fader, då vi närma oss Dig med den bön Din Son lärt oss:

Fader vår, som är i himmelen   o. s.v.
O, Jesu Krist, du nådenes brunn  o. s.v.
Jag tackar Dig, min högste Gud o. s.v.» 

Att predikningarna tillvaratogos var i viss mån pin­samt för Karolina Utriainen själv. Bland de vänner, som ombesörjde utgivningen av hennes predikningar, uppstodo meningsskiljaktigheter beträffande den språk­liga formen, som var i behov av en viss retuschering. Att också de bibliska citaten ofta behövt kollationeras, förbisåg man den gången. Efter det de tjugo för­sta predikningarna kommit ut, uttalade man snart önsk­ningar att erhålla fortsättning, och redan våren 1913 kunde man tillvarataga ytterligare en predikning. Vid detta tillfälle råkade tvenne sjuksköterskor som anslutit sig till pingströrelsen vara närvarande. Redan ofta tidigare hade Karolina riktat sina ord till de närvarande men undvikit att gå till personligheter. Nu framträdde i denna senast tillvaratagna predikan hennes fasta kyrkliga övertygelse klarare än i någon av de tidigare. Hon stämplade som en otrosande den ande, som ver­kade inom pingströrelsen, utan att hon dock nämnde denna rörelse vid namn.

Omedelbart efter denna händelse företog predikan­ten en resa till Uleåborg. Hon började ana, att predi­kandet snart skulle upphöra.

Ehuru hon alltid strax glömde allt, som hon predikat, erinrade hon sig dock varje gång, att hon sett framför sig en stor bok med skimrande guldbokstäver. Innan hon våren 1913 begav sig till Uleåborg, yttrade hon vid ett tillfälle till sina vänner:

»Jag drömde senaste natt, att endast fjorton blad återstodo i min bok. Månntro dessa predikningar komma att upphöra?»

Alldeles riktigt! Efter några veckor återvände Karo­lina till sitt hem utan sin förmåga att predika och ytterst nedstämd. Hon älskade sitt kall, och ehuru hon icke erinrade sig sina egna predikningar, kände hon alltid ett visst välbefinnande efter det de ägt rum.

Den varma stämning, som hennes predikningar väckt hos hennes åhörare, slog emot henne i slutpsalmen, under vilken hon uppvaknade. Då hon mäktat skänka mången det rätta manande eller uppmuntrande ordet, erhöll hon överallt vänner, som genom ett hjärtligt bemötande önskade visa henne sin tacksamhet. Hon hade visser­ligen aldrig ens försökt att bilda en egen grupp eller sekt, men på många orter utgjorde hon dock en medel­punkt för en talrik vänkrets.

Karolina Utriainen var sjuttio år, då hennes predik­ningar upphörde, och från denna tid har hon njutit ålderdomens vila. Hon har för det mesta bott hos den nästyngsta av sina fyra barn, folkskollärarinnan Anna Väänänen. Karolina Utriainen har lyckats med sina barns uppfostran. Denna kvinna, som genom sin egen­skap av sömnpredikant kunde förefalla egendomlig, var i hemlivet en intelligent och spänstig uppfostrarinna, som dels genom sträng disciplin och kön troll, dels genom flitigt umgänge med sina barn och genom att sysselsätta sig med dem gav deras liv en hälsosam riktning. 1 Väänänens hem tillbragtes många trevliga aftonstunder, då envar satt vid sitt handarbete och familjemodern främst bland alla andra, under det man lyssnade till god lektyr, som modern alltid själv valde. På detta sätt kom det sig, att Karolina själv erhöll en omfattande kännedom både om skönlitteratur och populär vetenskaplig litteratur.

Numera befinner sig Karolina Utriainens hem i Keitele, som ligger ett stycke norrut från hennes födelse­bygd. Sommaren 1920, några dagar efter midsommar, besökte jag henne därstädes och erhöll ett mycket varmt mottagande. Jag kom till Keitele en söndagsmorgon sö­derifrån på velociped. Jag besökte kyrkan och prästgården, där jag per telefon blev underrättad, att fru Väänä­nen — jag använder denna titel om henne, oaktat hon icke tycker om den — tillsammans med sin dotter begi­vit sig till en andaktsstund, pietisternas »seurat», ägde rum i norra utkanten av socknen. Där träftade jag henne hos en hemmansägare, som räknade sig till pietisterna. Vägen till denna gård, ungefär tio kilometer, hade den 77-åriga åldringen färdats till fots, ehuru man kunde märka, att hennes krafter redan voro i avtagande. I stället för den förra, kraftiga bondhustrun stod nu en gammal, mager och rynkig gumma framför mig. Endast i ögonen brann ännu samma märkvärdiga eld som fordom. Då jag frågade henne, hur det kom sig att hon orkat gå den långa vä­gen, lydde svaret:

»Man orkar nog, om man blott har riktigt lust till något!»

Hon hade alltså fortfarande lust att öva sig i Guds ord. Hennes avsikter och strävanden hade bibehållit sin forna riktning.

På hemvägen till Kulvemäki folkskola från den plats, där sammankomsten ägt rum, vilken vi i aftonsval­kan tillryggalade dels till fots, dels med båt, var jag i tillfälle att samtala med Karolina Utriainen och hennes begåvade dotter. Jag erhöll redan då och dagen därpå mycket värdefullt material, av vilket det även finns ett litet brottstycke här och där i denna uppsats. Glad och barnsligt älskvärd står den gamla för mitt minne, och om henne berättades även många älskliga drag. Barnen i hennes dotters skola hålla mycket av henne, och ofta då de leka på skolgården och de le­kandes antal är för litet, fråga de den gamla tanten om hon inte vill komma med i leken — och hon kom­mer så gärna!

Men från detta besök stannade det oaktat i mitt sinne en viss skugga, vilken dock erhåller sin belysning genom att ses ur vetenskaplig synvinkel. Jag kan icke låta bli att i detta sammanhang beröra denna omstän­dighet. Jag hade nämligen hört påståenden, att Karo­lina ägde vissa karaktärsfel, vilka togo sig uttryck i an­fall av retlighet och nervositet, vilket allt skulle tyda på hysteri. Jag ville dock icke sätta tro till dylika på­ståenden. Ej heller nu kan jag ansluta mig till dem, som beskylla henne för skenhelighet på grund av de inkonsekvenser, som ibland kunna iakttagas i hennes uppförande. Man är icke berättigad att uttala en förkastelsedom över en person, vilkens medfödda konsti­tution i viss mening är på något sätt bruten, om blott hennes avsikter äro rena och hennes förseelser icke framträda i form av lumpen själviskhet.

Men den illusionen är dömd att försvinna, att pre­dikandet i dvala skulle förekomma som ett ensam­stående exceptionellt drag ens hos denna den mest akt­ningsvärda representanten för denna rörelse.

Redan sjukdomen i hennes barndom och tillfrisknan­det, efter det hon börjat predika, visa en sällsynt benä­genhet att starkt reagera för sinnesrörelser. Samma känslighet för olika stamningar framgår även av flere berättelser, som komplettera hennes psykiska bild. För egen del blev jag icke i tillfälle att i detta av­seende bevittna något märkligt med undantag av den redan nämnda synnerligen karakteristiska bekännelsen: »Man orkar nog, om man blott har riktigt lust till något!»

Att minnet var märkbart försvagat hos en åldring, som närmade sig åttiotalet, var naturligtvis intet under. Numera har hennes andliga förslappning framskridit i hög grad. Karolina Utriainen har blivit barn på nytt. Däremot äro de fysiska krafterna relativt goda.

Slutligen må här berättas en märkvärdig omstän­dighet från den allra sista tiden.

Redan då jag besökte Keitele, frågade jag naturligt­vis, huruvida man hos Karolina kunnat iakttaga något sådant, som kunde jämföras med de forna dagarnas extatiska tillstånd eller blott vanligt tal i sömnen. Jag fick då höra, att hon någon gång i halvslummer sakta gnolade kända psalmer.. Men på nyåret 1926 inträffade alldeles oförmodat, att hon predikade kloc­kan 6 på aftonen. I företalet lydde texten till denna predikan: »Vaken och bedjen, ty I veten varken dagen, ej heller stunden». Denna predikning ägde rum då den gamla var på besök hos sin son i Kuopio, där han är tjänsteman vid länsstyrelsen. Även senare har hon predikat någon gång med långa oregelbundna mellan­tider. Som förut har innehållet varit varmt och formen helgjuten.

Denna överraskande vitalitet inskränker sig icke blott till predikostunderna, utan även för övrigt är religionens värld den ljusaste för den gamla. »Hon talar oavbrutet om dessa ting», skriver fröken Väänänen till mig, »även i ensamheten, utan att alls fråga efter, huruvida någon hör henne eller icke. Det är så härligt, så upplyftande att iakttaga och se, huru själen redan här avkläder sig sin vansklighet och ikläder sig ovanskligheten. Ofta förefaller det, som om hon redan här finge skåda utöver evighetens gräns och då är hon uppfylld av helig fröjd och lyckokänsla. Så­lunda väckte hon mig senaste natt och sade: 'O hör, hur himlens klockor ringa befrielse åt den dödsdömda fången!' Men hon har även haft att genomkämpa hårda, till och med mycket hårda strider, och då har hon legat på sitt anlete på marken och anropat om nåd. Det är alldeles märkvärdigt, att en person, som icke mera kan forma en enda klar mening om de timliga före­teelserna, dock uttalar sig så klart om sin själs ange­lägenheter. Detta har naturligtvis utgjort ändamålet med hennes liv och blir allt mer förklarat i den mån slutet närmar sig.»

----------

2) Tillhör första årgångens evangelietext.
3) Början i första årgångens evangelietext

Ur boken ”Folkpredikanter och falska profeter” – Schildts – 1928

Redigering: Elof Granholm