Drygt 200 personer sålda allt vad de ägde och lämnade sina hemförsamlingar, Karleby och Terjärv, med Palestina som mål, för att där invänta Jesu ankomst. De kom inte längre än till Helsingfors, där villan Toivola blev ett centrum för den mystisk-separatistiska skaran. Till år 1932 levde man andligt rätt isolerade, men nämnda år bröt 2/3 av anhängarskaran med Maria Åkerblom, som då befann sig i fängelse, främst som en följd av en annan sömnpredikants, Hilda Hottis, verksamhet. Den nya gruppen knöt rätt snart kontakter till Missionskyrkan i Helsingfors och senare till det kyrkliga församlingsarbete, där de blivit stöttepelare.Efter den stora brytningen sönderföll skaran i Toivola ytterligare och spelade inom kort helt ut sin roll som en religiös rörelse.

— Licentiatavhandlingen, som ligger som grund för denna skildring, behandlar tidsskedet 1917-1923, d.v.s. den tid då rörelsen uppstod och genomgick sin utveckling från en rätt stark väckelserörelse till en väl organiserad, sluten och kampberedd enhet, en skara som var beredd att som en “Guds hämnande arm” gå ut för att försvara det som för dem betydde  mer än egendom, tid, ära, familjeband och vänskaps- förhållanden.

Källorna

Den rätt omfattande apologetiska litteratur som rörelsen själv utgav — sammanlagt 9 arbeten —  har betydelse i den mån den kan öka förståelsen för rörelsens egna ställningstaganden och motiveringar.

- Arkivmaterialet består av drygt 10.000 sidor rättegångsprotokoll samt av handlingar från de berörda församlingarnas arkiv.

- Tidningsmaterialet är omfattande — rörelsen blev ju en av 1920-talets främsta sensationer och den skildrades inte bara i vårt land utan i hela Skandinavien. Artiklarna och notiserna var av mycket varierande kvalitet. Försök att teckna hela rörelsens historia har även förekommit i tidningspressen och främst bör väl teol.dr. Tor Krooks tre artiklar under huvudrubriken ”Kring Maria Åkerblom-rörelsens sönderfall” nämnas.

Författaren har för sin avhandling intervjuat ett 80- tal personer under tiden 1963-1988 av såväl Maria Åkerblom-rörelsens f.d. anhängare, som personer som stod utanför eller i skarp opposition till rörelsen. Intervjuerna har byggt på ett frågeformulär som utarbetats i samråd med professor Hilding Pleijel. .

Huvudsyftet med licentiatavhandlingen var att kritiskt granska det rika källmaterialet och att insätta  rörelsen i dess historiska sammanhang.

Maria Åkerbloms första framträdande ägde rum vid ungefär samma tidpunkt som den ryska mars- revolutionen år 1917. Hon var då en ung flicka på 18 år med en rätt svår uppväxttidbakom sig. Född som den nästyngsta i en syskonskara på 9 barn måste hon redan som femåring lämna det fattiga föräldrahemmet. Ställningen som fosterbarn och senare som tjänarinna på flera gårdar i Snappertuna med omnejd satte sina spår i hennes utveckling. Hon fick ett starkt självhävdelsebehov, som bl.a. tog sig uttryck i att hon ville härska over sina kamrater och dra uppmärksamheten till sig genom olika upptåg. Hon bedöms än som ”envis, elak, och skvallersjuk”. än har man fäst sig vid hennes livliga fantasi, hennes uppfinningsrikedom och äventyrslust.

Maria Åkerbloms barndomshem i Antby i Snappertuna 

From mor

Religiösa intryck hade Maria Åkerblom emottagit av sin mor, Johanna Åkerblom, som allmänt betraktades som en from kvinna. Om moderns betydelse vittnar bl.a. det faktum att Maria Åkerblom senare i snart sagt varje tal betonade moderns inflytande. Hon talade om hennes gulnade bibelblad, hennes böner, hennes kyrko- och nattvardsgångar samt om hennes psalmsång hemma vid spinnrocken.

Det religiösa arvet fördjupades under skriftskoltiden av kapellanen Karl-Erik Lindström, som hade varit missionär i Afrika samt av familjen Liljestrand, där Maria Åkerblom hade tjänst som tjänarinna när hon enligt egen uppgift insjuknade svårt och kom in i den religiösa kris som ledde till hennes första framträdande. Krisen påminner rätt mycket om Anna Rogers och Karolina Utriainens första framträdanden och kan ha tillkommit senare för att legitimera henne som sömnpredikant. Maria Åkerblom uppger sig ha fått flere krampanfall, vilka småningom ledde till medvetslöshet. De anhöriga stämde upp en psalm i tron att hon höll på att dö och efter psalmsången slog hon plötsligt upp sina ögon och höll det första talet.

Förtroende

De religiösa intryck Maria Åkerblom emottog hade en rätt stark luthersk förankring. Hon ägde därför i början av sin verksamhet fullt förtroende för kyrkan och såg som sin uppgift att hjälpa prästerna att föra människorna tillbaka till Kristus.

Den religiösa roll Maria Åkerblom övertog var den som de fromma inom den protestantiska miljön bäst kände till, förkunnarens - profetens. Den gav henne utlopp för såväl hennes starka självhävdelsebehov som för de religiösa intryck hon hade emottagit.

Vid en granskning av Maria Åkerblom-rörelsens historia under åren 1917—1923 kan man särskilja tre skeden i rörelsens utveckling. Det första skedet var genombrottsskedet, d.v.s. de stora människoskarornas tid, väckelsens och rörelsens snabba tillväxts tid. Det andra skedet var stridernas tid då motståndet mot Maria Åkerblom hade vuxit sig så starkt att det inte bara hejdade rörelsen framväxt utan också genom, större och mindre sammandrabbningar tvingade rörelsen  till reträtt. Det tredje skedet blev en följd av det andra: det yttre motståndet och det egna fortbeståndet krävde separation och konsolidering.

Innan vi övergår till att skildra dessa tre skeden i rörelsens historia är det skäl att säga något om Maria Åkerblom som predikant.

Predikanten

Det säregna sätt på vilket Maria Åkerblom gestaltade sin förkunnarroll bidrog till att samla de stora människoskarorna. Hon uppträdde till en början i en vit fotsid klänning och hade sitt långa hår utslaget. Hennes möten började med att man sjöng psalm efter psalm, vid något möte ända upp till 19 psalmer. Avsikten med denna psalmsång var att hon skulle komma i ett tillstånd mellan sömn och vaka i ”dvala”. I detta tillstånd var spontana självsuggestioner  särskilt benägna att realiseras, gränsen mellan det medvetna och det omedvetna blev flytande, minnet förstärktes och hon ansåg sig få en speciell förmåga att lösa också svåra problem. På ett för mystiker karaktäristiskt sätt koncentrerade hon under dessa “dvala”-tillstånd sitt intresse på religiösa ting, på det eviga och himmelska.

När dvalatillståndet infann sig reste Maria Åkerblom sig från den säng som följde henne på hennes resor och som togs in t.o.m. i kyrkor. Som talare vann hon ett rätt beaktansvärt erkännande. Hennes predikostil var modern och lättfattlig, orden flödade över hennes läppar, språket blev livfullt genom det rika utnyttjandet av adjektiv och hon ägde därtill en viss poetisk begåvning .

Maria Åkerbloms skolgång hade blivit lidande på det ständiga flyttandet och det var därför naturligt att hennes språk inte var alldeles rent, att hon använde en del kulturord i orätt betydelse och att talen saknade logiskt sammanhang.