Minns ni Maria Åkerblom?

Del 4
Konsolidering o. separation

Det är möjligt att Maria Åkerblom redan vid ett mötet i Öja år 1918 börjat göra upp en förteckning på sina anhängare.

I varje fall kunde hon redan hösten 1919 för Voipio uppvisa en förteckning över “den stora skaran i Österbotten” och “den lilla skaran i Helsingfors”. De uppblossande striderna och rättegångarna krävde med nödvändighet separation och konsolidering, ett samlat försvar och anfall.

Blind lydnad

Denna utveckling inom rörelsen möjliggjordes genom Maria Åkerbloms dvalatal.  Det apokalyptiska inslaget blev starkare. Domens dag var nära, Kristus skulle komma tillbaka på sin vita häst, men därförinnan skulle ett nytt uppror eller ett krig bryta ut. Hemsökelserna skulle dock inte drabba dem som hörde till Herrens skara, genom vilken han skulle utföra stora ting. För att detta skulle kunna ske, krävde Gud underkastelse och lydnad av sina egna.

”Blind lydnad för Herrens sak” blev lösenordet. Genom sånger inskärptes detta krav. I en ofta sjungen strof hette det bl.a.:

”Fråga aldrig varför
tvivla aldrig mer.
Lek ej med Gud
Och med den nåd han ger,
Ty Herrens öga alltid
allting ser.
Blott över den som tror
hans nåd förblir”.

Kravet på underkastelse tog sig slutligen formen av edsavläggelse. Vid julfestligheterna på Hakalax bönehus år 1921 vände sig Maria i sitt dvalatal till anhängarna från Terjärv med orden: “Jag frågar eder, Teerijärvibor, inför Gud, om ni vill stå fast vid skaran”? Då svaret blev ett tveksamt “ja” uppmanade hon dem att ge ett klarare svar. “Herren godkänner inte tvekan”, sade hon. Denna gång blev svaret ett tydligt “ja” och Maria Åkerblom bekräftade att Gud hört eden.

Vid ett flertal dvalamöten krävde Maria Åkerblom i denna form avläggande av ed av anhängarna från såväl Karleby som Terjärv, sannolikt även i Helsingfors. De många ederna gjorde en del bland anhängarna oroliga för vad som var meningen med dem, men inför den blinda lydnad som förkunnades, de stora uppgifter som sades vänta och de rika andliga erfarenheter man gjorde varken ville eller vågade man ta steget ut ur “skaran” in i den från Gud avfallna människomassan, som skulle drabbas av Guds dom.

Honga-fallet 

Det s.k. Honga-fallet utlöste det stora slaget mellan de fientliga grupperna och ledde till den slutliga konsolideringen inom rörelsen. Bonden Frans Honga var den 19 september 1922 på hemväg från skördearbeten på Korplax-mossen. Av en tillfällighet stötte han på Maria Åkerblom, som också körde med häst och hade sina två hundar med sig. Frans Hongas häst hade tidigare blivit biten av en hund och för att freda den mot hundarna som sprang bredvid hästen kastade han en sten i en av dem. Maria Åkerblom blev mycket uppbragt över det som skedde, försökte löpa ikapp med Honga men förlorade, stannade och sköt ett skott mot Honga, som då befann sig ca 150 m längre fram, utan att träffa.

Länsmannen Ernst Venelius företog en undersökning efter det att händelsen inrapporterats till honom genom ett anonymt brev och såg sig tvungen att åtala Maria Åkerblom för “resande av livsfarligt vapen på allmän väg”. Målet fick ett synnerligen oväntat förlopp. Mot de få vittnen Venelius hade, ställde Maria Åkerblom upp en större grupp där alla med ed intygade att det i själva verket var Honga som hade skjutit. Detta mål ledde sedan till det s.k. stora menedsmålet våren 1923 där 60 av hennes anhängare blev ställda under åtal för mened och senare till mordförsöket på länsman Venelius.

När man inom rörelsen hade fått klart för sig att länsman Venelius inte tänkte låta sig nöjas med att målet förfallit på grund av motstridiga uppgifter, utan hade fortsatt efterforskningarna och inom kort gjorde ett försök att häkta tretton av Maria Åkerbloms vittnen i Honga-målet, insåg man att den verkliga kampen förestod.

Nu vidtog skarans inre organisering. Det mystiska inslaget blev starkare. I dvalatal förklarade Maria Åkerblom att det andliga livet, hade tolv olika grader som man måste genomgå. De första graderna innebar avståndstagande från nöjen och laster, det fjärde att man med lögn vågade försvara en sak som man visste att var gudomlig sanning. Paulus skrev ju: ”Ty om Guds sannfärdighet genom min lögnaktighet ännu mer har rätt i dagen, honom till ära, varför skall jag likväl dömas såsom syndare?” (Rom 3:7).

De anhängare som vågade avlägga eden upptogs i det fjärde stadiet och sporrades vidare genom uppgifter om att de som nådde det femte stadiet inte mer kunde avfalla.

Inre ring

I de omfattande förberedelserna för den stora rättegången behövde Maria Åkerblom och Vartiovaara medhjälpare och denna s.k. inre ring planlade vittnesmålen i detalj. Utanför denna ring stod de som var villiga att utföra de uppgifter om ålades dem. Denna s.k, mellersta ring torde vid årsskiftet 1922 — 1923  ha bestått av ca 80 personer. Den yttre ringen bestod dels av sådana som ställde sig avvaktande till utvecklingen inom rörelsen, dels av sådana som de ledande inom rörelsen inte vågade lita på helt. Utåt framträdde rörelsen alltmer som en sluten grupp. Sammankomsterna i Palatset (se nedan) var avsedda endast för anhängarna och det in skärptes att det som gällde Guds verk skulle hållas hemligt för utomstående.

Det s.k. Palatset blev rörelsens samlingsplats före avfärden från
Gamlakarleby våren 1923. På bilden ses Palatset i vinterskrud. 

Palatset

Samtidigt med den inre organiseringen ägde en ekonomisk utveckling rum som gjorde anhängarna helt beroende av varandra. Gårdsägare och bönder bland anhängarna förmåddes av Vartiovaara att genom inteckningslån placera sina egendomar i bolaget  Suomen Kuivatislaamos fabriken i Korpilahti och Rengo. Detta bolag kunde dock inte ge de ledande inom rörelsen de allt större summor som utgivningen av böcker, processerna och underhållet av Maria Åkerblom, familjen Vartiovaara och deras tjänstefolk krävde. Till det alltmer brydsamma ekonomiska läget bidrog det under år 1922 uppförda s.k. Palatset — en tvåvånings stockbyggnad med ett torn. Anhängarna förmåddes att mot löften om ända upp till 1000 % ränta ta upp nya inteckningslån och man påminde om Ananias och Safira, vilka tog undan en del av sin egendom när Gud behövde den.

 Separationen

Separationen blev fullständig när de Ungas Kristliga Förbund i Finland vid årsskiftet 1922—1923 uteslöt  UKF från förbundet. Orsaken uppgavs vara den att föreningen brutit mot de religiösa och sedliga principer som förbundet följde i sin verksamhet.

Genom konsolideringen hade Maria Åkerblom-rörelsen. sen blivit en enhet. Separerade, organiserade, helt lojala till sin ledning och ekonomiskt beroende av varandra stod de beredda att fortsätta den kamp som de redan offrat det mesta för, egendom, tid och anseende. De kunde inte annat än fortsätta på den väg de slagit in på.

En enhet. Anhängarna levde visserligen ännu på tre orter, men redan under år 1923 kom de flesta till Helsingfors — på väg till Palestina. Denna resa företogs dock aldrig av orsaker som det inte är skäl att gå in på i detta sammanhang.

Bonden Frans Honga intervjuas av artikelförfattaren om den ödesdigra
skottlossningen på Korplax-vägen. Den händelsen blev av allra största
betydelse för rörelsens fortsatta utveckling. 

Varför?

När skildringen av Maria Åkerblom-rörelsen under åren 1917—1923 är avslutad är det skäl att fråga: Vilka var de faktorer som ledde rörelsen i ovan tecknade riktning?

Vad Maria Åkerblom beträffar ter det sig rätt klart att hon aldrig kunde frigöra sig från den barlast den svåra uppväxttiden utgjorde. Hänsynslöst utnyttjade hon den ställning dvalatalandet gav henne till att skaffa sig oinskränkt makt och materiella fördelar. I Honga-fallet kunde hon inte erkänna skuld och ta sitt säkert rätt lindriga straff, utan använde sin makt över anhängarna för att till varje pris fritvå sig. Genom dvalatalen gav hon en gudomlig sanktion till den ekonomiska utvecklingen, edsavläggelsen och den inre organiseringen.

Ödesdigra

Vartiovaaras radikala anslutning till Maria Åkerblom ledde till de första rättegångarna, vilka dock inte berörde rörelsen i större utsträckning — de gällde hans familjeangelägenheter — och till de ödesdigra ekonomiska spekulationerna. Utåt framträdde Vartiovaara som rörelsens apologet genom att han utgav det mesta av den apologetiska litteraturen, och det är troligt att han var den ledande när det gällde att planera den förestående stora rättegången. Vid hans sida stod dock Maria Åkerblom och medlemmarna i den s.k. inre ringen.

Anhängarna förhöll sig helt okritiska till Maria Åkerblom och speciellt till hennes dvalatal, som ställdes över bibeln. Vidare är det skäl att peka på deras andliga högmod och på det faktum att de överflyttade kristendomsutövningens tyngdpunkt från kallelselivet till dvalasammankomsterna.

Orsakerna till rörelsens utveckling begränsas dock inte till dessa personer som alla dömdes skyldiga. Detaljanalysen av händelseförloppet visade att det var den religiösa indifferentismen o. kyrkans ledare, prästerna och ärkebiskop Johansson, som tog de första stegen på väldets väg. Kärlek och vilja att leda anhängarna rätt möter man rätt sällan hos denna grupp. Inställningen präglades i stor utsträckning av oförmågan att se rörelsens inre motiv och religiösa allvar. I stället satte man okritiskt tro till de rykten som kom i omlopp och genom tidningspressen fördes de vidare till en sensationslysten läsekrets.

I sista hand var det väl den skarpa motsättningen mellan de stridande parterna som tvingade båda sidor till handlingar, som de under andra omständigheter knappast skulle ha utfört.

Gustav Björkstrand 

(Öb 26.4.1969)                                                                                                                                      <<< Del 1,2,3

Redigering 13.05.2005: Elof Granholm