Väckelsepredikanten som både hänförde och förförde

Åkerblom står åter i nejdens rampljus

Det fanns en beställning på en ledare. Det är en förklaring till att väckelsepredi­kanten Maria Åkerblom överhuvudta­get lyckades etablera sig och att hennes anhängarskara växte så enormt under en relativt kort tidsperiod är att det fanns såväl en so­cial som religiös beställning på en ledargestalt som Maria Åkerblom.

Så säger professor Gustav Björkstrand som skrev sin doktorsavhandling om Maria Åker­blom: "Åkerblomrörelsen, en finlandssvensk profetrörelses uppkomst, utveckling och sön­der- fall".

Björkstrands korta analys ter sig veten­skapligt steril. Men Maria Åkerblom kan inte anvisas en plats enbart i vetenskapens värld så länge rörelsens anhängare och släktingar till dem finns i livet.

Maria Åkerblom och rörelsen är fortsätt­ningsvis ett eldfängt ämne, isynnerhet i Karleby och Terjärv där bitterheten över de hem­man denna unga hänförande Herrens ängel lu­rade av bönder som gått med i rörelsen fortsättningsvis är stor.

Marias ande svävar ännu över stan. Gustav Björkstrand hävdar att det finns mänskor som fortfarande tror att Maria Åkerblom var den stora profeten och den "Herrens tjänarinna" hon själv kallade sig.

Just nu är hon aktuell i en uppsättning på Kokkolan kaupunginteatteri, "Marian palatsit". En pjäs av Seppo Parkkinen som handlar öm tjugoåriga Maria Åkerbloms ankomst till Gamlakarleby 1918, hennes verksamhet på or­ten, rättsprocesserna, fängelsevistelserna och den vanmakt som präglade de trognaste an­hängarna när rörelsen började sönderfalla.

Religiös och social beställning

Maria Åkerblom och de mer eller mindre fanatiska väckelserörelser hon representerar, har en aktualitet också i dag, de är inte bara tacksamma studieobjekt ur det förgångna för vetenskapsmän eller pjäsförfattare. Eller som Gustav Björkstrand säger:

- Dylika rörelser uppstår ofta i tider av sto­ra omvälvningar i ett samhälle där folk söker efter något att tro på. Det skulle inte förvåna mig om Ryssland skulle få uppleva något mot­svarande nu då det gamla kastats överbord och man inte tycks veta vart man skall orien­tera sig.

Björkstrand säger att det politiska tillstånd som det finländska samhället befann sig i ef­ter ryska tiden och frihetskriget kan beskrivas som kaotiskt.

- Den unga republiken sökte sin väg och det fanns behov av en person som kunde ge perspektiv på kaoset.

Men det fanns också en religiös beställning, Speciellt i Gamlakarleby och Terjärv där man hade stora grupper av väckta som inte litade på sin kyrkoherde och som saknade en andlig ledare.

- Karlebyherden ansågs vara världslig och en person som brydde sig mera om sina häs­tar än sina församlingsmedlemmar. Och i Ter­järv var församlingen skarpt tudelad i trosfrå­gor.

- Till saken hör att bygden är en gammal väckelsebygd och på det sättet var miljön väl beredd. Maria Åkerblom skulle antagligen inte haft lika stor framgång på något annan håll som hon hade i Karlebynejden.

Dvalatalare

Ändå var det en tillfällighet att Maria Åker­blom från Snappertuna kom till Gamlakarle­by. Impulsen till resan norrut gav några sol­dater från Karleby som efter att ha hört Ma­ria predika på en gårdsplan i Helsingfors uppmanade henne att resa till Gamlakarleby.

Marias ankomst inträffade strax efter en drunkningsolycka där tre ungdomar hade mist livet.

- Maria Åkerblom talade om olyckan i Ha­kalax bönehus i mycket vackra, poetiska or­dalag. Maria entusiasmerade åhörarna och hennes tal ledde till att salen brast i gråt. Väck­elsen var ett faktum, fastslår Björkstrand.

Maria Åkerblom kallas ofta sömnpredikant eller dvalatalare. Det kommer sig av att hon talade i ett halvvaket tillstånd. Mot slutet av karriären var dvalatalen något som endast för­unnades den inre kretsen medan den stora all­mänheten fick nöja sig med att lyssna till Ma­ria i vaket tillstånd.

Gustav Björkstrand beskriver dvaltillståndet som ett slags självsuggestion som Maria Åkerblom kunde försätta sig i gungande i gungstol under pågående psalmsång.

- Psalmsången kunde pågå länge och den monotona sången i kombination med gungstolens rogivande rörelser, försatte hennes dvala. Det var i dessa tillstånd hon höll sina bäs­ta tal.

Ett tusental anhängare

Predikan i Hakalax bönehus var början till en omfattande väckelse. Ett stöd i sin verk­samhet hade Maria Åkerblom i "De ungas kristliga förening i Karleby" som anställde henne som sekreterare, som stödde henne och som utgjorde plattformen för hennes arbete. Samma mönster återkom i Terjärv, där Ter­järv kristliga ungdomsförening tog hand om henne.

Åkerblomrörelsen var som störst åren 1919-1920 då den räknade mellan 700 och 800 an­hängare i Karlebynejden. och mellan 200 och 300 i södra Finland.

Maria Åkerblom hade fiender och kritiker men först 1920 etablerades motståndet på allvar. Föreningen "Kyrkans vänner" bildades av personer som betraktade åkerblomrörelsen, eller åkerblomarna, som en osund företeelse som skulle motarbetas.

Motståndet, speciellt det som fanns i Gam­lakarleby, mot Maria Åkerblom stärktes när det framkom att hon låtit piska en av pojkar­na som skötte hennes hästar.

Detta och därpå följande våldsdåd gjorde att marken började bränna under fötterna på henne. 1922 flyttade hon med sina mest hän­givna medhjälpare och vänner till Helsingfors. Åren 1923-24 följdes hon av sina anhängare, enligt Gustav Björkstrand var det då den största gruppen på cirka 230 som flyttade ef­ter henne.

Kollektiv på Toivola

Rörelsen köpte tre hus i Helsingfors av vil­ka villa Toivola i Mejlans blev rörelsens cen­trum. Man bodde i ett slags kollektiv med egendomsgemenskap och de som hade arbete delade lönen med kollektivet.

Gustav Björkstrand säger att Maria Åker­blom for i väg med en ansenlig del av pengar­na. De behövdes för att bestrida utgifter och betala advokatarvoden för de sammanlagt trettiotalet rättsprocesser som hon var invol­verad i.

1927 dömdes Maria Åkerblom till 15 års tukthus för medverkan i mordförsöket på läns­man Wenelius. Fängelsestraffet nedsattes med hänvisning till hennes mentalt instabila till­stånd.

Vid tidpunkten för frigivningen hade cirka två tredjedelar av anhängarna övergett henne. Men den tredjedel som blev kvar på Toivola tjänade henne troget och höll fast vid hennes lära även om Maria själv i huvudsak ägnade sig åt affärer och kennelverksamhet.

Begåvad men labil

Men vem och hurudan var Maria Åker­blom? Gustav Björkstrand beskriver henne som mycket begåvad men emotionellt mycket labil.

- Där fanns också en äkta religiös inriktning men den var alldeles för dåligt underbyggd för att hon skulle kunna bli en seriös ledargestalt. Det var nästan predestinerat att det skulle gå som det gick.

Björkstrand säger att mången säkerligen upplevde en religiös omvändelse genom henne men att de inte insåg att det till en religiös känsloupplevelse också hör en förändring av den etiska livsföringen.

I åkerblomarnas fall handlade det inte så mycket om tro och etik utan snarare om ett religiöst svärmeri.

- Och hon hade talets gåva, hon använde ett vackert, poetiskt bildspråk men talen saknade logik och pregnans.

Yrsa Slotte