Sanningen om Maria Åkerblom

Redaktör Ulla Lind­qvist, Stockholm,redo­visar här för sina per­sonliga,
plågsamma erfarenheter av Maria Åkerbloms sekt.
Hon polemi­serar mot Eva Granholms tidigare artikel i Hbl.

Jag kommenterar inte Maria Åkerbloms sekt innan jag var född; Gustav Björkstrand har på ett humant sätt, för alla inblanda­de, vetenskapligt dokumenterat sanningen. Att Åkerblomhistorien fortfarande är så inflammerad, skall han inte lastas för. Om inte "hela sanningen" om MÅ kom­mer fram fortsätter spekulationer­na.

Eva Granholm tar väl stora ord i sin mun, när det gäller saker hon rimligtvis inte kan ha någon upp­fattning om, hon var inte född då. Bara hörsägen och andra hands upplysningar.

Angående beskyllningen att jag profiterar på MÅ kan jag glädja Granholm med att jag inte fått en mark för "radiosnutten". Jag vill tillägga, att JAG inte har sökt upp journalisterna, de sökte upp mig, därför att det nu är tid för sanning­en. ÄNTLIGEN!

När det gäller sanningar är man aldrig för sent ute, det spelar ingen roll hur många år som gått, san­ningen är alltid "till nytta". Varför vill ingen höra den sanning om MÅ som aldrig kommit fram? Granholm tvivlar "inte på san­ningshalten", men jag skall tiga och låta lögnerna stå oemotsagda. Varför måste vi acceptera lögner­na år ut och år in?

Varför har inte Granholm pro­testerat mot MÅ:s lögner som val­sat runt i pressen i årtionden, om att hon tagit hand om föräldralö­sa, fattiga barn och gett dem allt, utan egen vinning. Sanningen är den, det vet Granholm lika bra som jag, att det är dessa barn och deras föräldrar som försörjde MÅ hela hennes långa liv.

Fräckt sa hon, att hon gett alla på Toivola en fin utbildning. Tvärtom var det, ingen fick ut­bildning, ty det är makt och frihet. Det var MÅ rädd för, makten ville hon behålla obruten, kunskapen ansåg hon själv att hon stod för, det fick räcka.

MÅ var utsänd av Gud, det sa hon, för att härska och befalla över alla på Toivola, ingenting fick ifrågasättas. Hon gjorde aldrig fel, ba­ra andra.

Det finns en skillnad mellan Eva Granholm och mig; hon levde bara 3 månader i MÅ:s helvete, det var under vinterkriget i Stock­holm. På den korta tiden lärde hon känna den "grymma Maria". Vi var helt utlämnade i hennes våld, långt hemifrån. Varje dag misshandlades någon, det före­kom t.o.m. sexuellt övergrepp. Det har väl Granholm inte glömt!

Profiterade, det gjorde MÅ hela livet, på barn, unga, gamla trötta människor, alla skulle på ett eller annat sätt bidra till MÅ:s lyxliv. Utåt visades en "flott fasad": när de "fina" utifrån kom till MÅ:s välfyllda bord, visste de inte att barn på Toivola fick svälta.

Maria bestämde vem man skul­le gifta sig med, den egna viljan kördes över, vågade man proteste­ra hände det att hon använde dro­ger, det förekom t.o.m. våldtäkt. Många var för "nära släkt" men det struntade MÅ i.

Oskuldsfullt säger Granholm att alltid hade vi "roligt" på Toivo­la. Vilka vi? Hon säger så hurtigt: "Aldrig långtråkigt!".

Visst hände det både det ena och andra när MÅ var full och påtänd av narkotika. Jag var själv en hårsmån från döden, på Maria sjukhus räddades jag till livet. Vet Granholm vad MÅ gjorde när jag vägrade göra andra illa, jo hon lät kalla på min lilla syster, som dar­rade av skräck när hon såg Maria stå med knutna nävar framför mitt ansikte och sa: "Gör inte du som jag vill, så är det hon som råkar illa ut"

Vad hade Eva Granholm gjort? Utropat: aldrig långtråkigt! Nej, jag tror inte det, så behåll hurraro­pen för dig själv om det goda livet på Toivola. Det är cyniskt och hjärtlöst mot alla som lidit under MÅ:s förtryck, att säga att "radio­snutten" var ensidig familjetrage­di. När Granholm inte kände till "allt", nedvärderar hon det hela nonchalant, till bara en bagatell.

Det rör sig inte bara om min fa­milj, fast den ligger mig varmt om hjärtat. MÅ tvingade människor att utföra handlingar som stred mot deras samveten. När det bör­jade "osa hett" då svor hon sig fri, var "oskyldig". Mönstret från Ös­terbotten går igen, bara personer­na och platsen växlar.

"Vad tjänar det till", säger Granholm. Varbölden, trycket vi levt med i alla år måste vi få lätta på för att orka gå vidare. I 40 år har vi fått. höra MÅ:s lögner, nu är det vår tur.

Så vill jag ta upp allt "roligt" Granholm säger sig veta att jag har varit med om, som t.ex. spelat "kort" med MÅ. Jag avskyr kort­spel, vi spelade Svarta Maja, som minsta barn kan. Roligare var det inte.

"Resorna", de var fasansfulla, MÅ var full eller påtänd varje gång, så de går nog inte att jämföra med några Kanada- och Amerika­resor.

Så "festerna", Granholm "vet" att jag roade mig kungligt, fast hon ALDRIG var där. Vi var MÅ:s lockfåglar, hon skröt att hon "fost­rat och skolat" oss för att få applå­der av de "fina" utifrån. Ofta skrattade munnen, men hjärtat grät.

Så till "vårt arv". Visste Gran­holm inte att MÅ hade som mot­to: "Allt ni äger, alla arv tillhör Herren" = Maria Åkerblom, så det mesta åkte ner i hennes fickor.

Jag hade flytt när MÅ gång efter annan försökt ta mitt liv. "Stack­ars Maria" sa Granholm, och hon gjort. På den gamla tiden var det "gubbarnas" fel. Hur vet man det? Vem får skulden för att MÅ söp och knarkade?

Granholm säger att ja-sägarna omkring henne påverkade henne. Hur vet hon det? När MÅ sa ja, accepterades inte ett nej. Allt hon gjort anser Granholm vara andras fel, inte hennes.

Ar det inte dags att ta av sig skyddsglasögonen och äntligen se MÅ sådan hon i verkligheten var? Man kan inte bara dra ett skynke över allt ont hon gjort och tro att det försvinner och aldrig existerat. Nej, det som luktar illa skall upp i ljuset, så lukten försvinner.

Granholm säger att jag måste sjunga ut och att MÅ är ett var­nande exempel för unga. Jo, jag vill varna av egen erfarenhet. Jag valde inte MÅ:s sekt, jag blev född där, men mina unga föräldrar, knappa 20 år, blev lurade av MÅ:s försåtliga nät som så många and­ra.        

Granholm säger att ingen kan hindra en människa att gå in i vil­ken sekt som helst. Det handlar inte om detta. Personligen tror jag att Gud klarar sig utan en MÅ. Överallt i världen dyker det upp falska profeter, de lockar till sig de unga, som ifrågasätter det etable­rade samhället, söker meningen med Ii vet, diskuterar existentiella frågor, prövar sig fram bland ut­buden. Då är det lätt att fastna i falska profeters skickligt utlagda garn och råka riktigt illa ut, som våra föräldrar gjorde.

Med facit i hand kan vi se hur många som lider av sviterna av MÅ:s grymheter och hur det gick.

"Du tror inte för ett ögonblick att jag vill varna ", läser jag. Det får stå för sig, jag bryr mig inte om Granholms åsikt.

En rörelse med religiösa för­tecken som inte tål insyn är farlig. När personkult, pengar och makt är huvudsakerna, då skall man passa sig. Kriterierna stämmer på MÅ:s "rörelse", därför är hon ett utmärkt varningsexempel. Våld och förtryck stod på hennes dagordning. Till dags dato har ingen vågat avslöja sanningen, av rädsla för repressalier.

Men ingen människa har rätt att i Guds namn plåga sin nästa. "Allt du gjort mot en av dessa mi­na minsta små, det har du också gjort mot mig". Vi som blev offer för MÅ:s ohyggliga ondska behöver inte straffa henne, hennes gär­ningar gör det.

Jag glömmer aldrig fasan och skräcken i barnens ögon, inte hel­ler min egen skräck, när MÅ gick till anfall. Därför avslöjar jag MÅ. Jag vet hur mina syskon, som jag älskar och försökte försvara så gott jag kunde på Toivola, lider av sviterna. Vad vet Granholm om lidande? Ett lidande utan gräns för små barn ensamma i ett totalt mörker där de inte kunde lita på en enda vuxen i MÅ:s "gäng". Det gällde inte bara mina syskon, MÅ hade också andra barn som sin egendom med allt vad det innebar av plåga och smärta.

"Sanningen skall göra Eder fria", tag detta till er ni som ännu inte vågar se den riktiga Maria, hon som tog allt, ni blev utan.

När hon dog, tog släktingarna gladeligen allt. På Toivola fanns bara fattigdom och avundsjuka, därför kunde ingen stanna kvar, ty MÅ:s "paradis" visade sig vara ett helvete. Vi måste erkänna att vi alla blev grundlurade av "Herrens sändebud", som hon kallade sig.

Maria visste att jag skulle avslö­ja sanningen, därför hatade och förföljde hon mig. Under stor smärta och plåga har jag berättat den sanning hon själv inte hade mod att göra. Det var min uppgift i livet. Vi får våra uppgifter, som vi skall försöka klara av så gott vi kan. Min har inte varit lätt, men jag vet att livet inte är någon dans på rosor. Någon har hållit sin hand över mig och gett mig kraft för att orka när många fördömde mig.

Friden kommer först när rättvi­san har haft sin gång. Mina vän­nen den av er som är utan skuld, "han kaste första stenen".

Ulla Lindqvist

Hbl 08.08.1990