| Hon minns glada somrar |
| Skrivet av Lotta Back |
| 2006-06-05 20:03 |
|
Hon minns glada somrar i Åkerblomkollektivet
Men det finns ättlingar som säger att tiden på Toivola var
ett helvete. Greta Rasmus i Såka tillbringade sju år av sin barndom med sin
familj i Åkerblomrörelsen. Tiden på Toivola och speciellt somrarna minns hon med
glädje. När Greta Rasmus, född Hägglund, var bara något år gammal gick hennes föräldrar med i Maria Åkerblom-rörelsen, som då hade hemvist i Karleby. Familjen Hägglund bestod då av mamma Ida och pappa Fride, Greta och hennes yngre syster Rakel. De flyttade från hemgården i Såka till ett litet vindsrum i ett hus i anslutning till det så kallade Palatset på Hakalaxgatan.När rörelsen flyttade från Karleby följde familjen Hägglund med. Först till Korpilax utanför Jyväskylä, sedan till Toivola. Detta var i medlet av 1920-talet. Vi bodde i ett litet hus med två rum. Pappa tog det arbete han hittade i början, senare slipade han golv i Åkerbloms parkettföretag. Mamma var hemma med oss barn, säger Greta. Hon gick i skola tillsammans med de andra barnen på Toivola. De var förbjudna att leka med andra barn, skulle hållas bland de egna. Reglerna var stränga, barnen skulle vara inne klockan 18 på kvällen. På sommaren fick de vara ute till klockan 20.På söndagarna hölls det söndagsskola för barnen, som inte fick vara med på de vuxnas möten. Jag tycker inte att vi hade det strängt. Jag minns att vi hade det bra. Vi hade egen simstrand på somrarna och en äng att slå boll på. I skogen plockade vi blåbär. Jag trivdes, säger Greta Rasmus. Hon såg ganska lite av Maria Åkerblom under åren i Toivola, men kommer bland annat ihåg att alla småflickorna ibland bjöds hem till profetissan på mat eller saft och bullar. Det tyckte vi om för vi fick leka med hennes hundar. Hon hade alltid flera stora hundar, två av dem hette Tarzan och Roy. Efter att ha bott i sju år på Toivola flyttade familjen hem till Såka igen. Vid det laget hade Greta fått två bröder, hemma i Såka föddes ytterligare en syster. Farföräldrarna var gamla och orkade inte sköta jordbruket längre. Därför beslöt sig Gretas föräldrar för att flytta tillbaka och ta över gården. Greta var då elva år gammal. Vid den tiden höll rörelsen redan på att falla sönder, många flyttade bort från Toivola. Man sade inget åt oss barn, men jag hörde hur mamma och pappa pratade på kvällarna när de trodde att vi sov. Irmeline
Mattson, född Åkerblom, berättar däremot om en helt annan slags tillvaro på
Toivola. Maria Åkerblom var hennes farfars syster. Irmeline bodde där från det
hon föddes 1947 till 1967. I samband med att Irmelines mor dog flydde hon med
resten av familjen från Toivola. Enligt Irmeline Mattson, som är bosatt
i Esbo, fortsatte Maria Åkerblom med sin sektverksamhet även under dessa år då
det officiellt hette att hon enbart ägnade sig åt parkettföretaget och
hunduppfödningen. Det hölls bönemöten med hemliga ceremonier och de urartade
ofta i slagsmål. När hon predikade handlade det bara om henne själv, det var inte ens fråga om religion. Det skulle alltid hända någonting, hon skulle alltid bråka och slåss, säger Irmeline Mattson. Hon minns Maria Åkerblom som en alkoholiserad och drogad kvinna som kunde få hemska vredesutbrott när som helst. Då kunde barnen råka illa ut. Hon hade vissa hackkycklingar som de andra barnen inte vågade försvara i rädsla för att själva blir föremål för vreden. Det hette också att Maria Åkerblom hade fosterbarn, och denna verksamhet fick hon till och med utmärkelser för. Men enligt Irmeline Mattson fanns det egentligen bara ett fosterbarn, de andra var barn till medlemmar i rörelsen som alltså också bodde på Toivola. Det förekom både fysisk och psykisk misshandel. Jag är förvånad att så många som var där samtidigt som jag har klarat sig relativt bra. Men det finns också de som fick men för livet. En av Irmelines närmaste vänner från tiden på Toivola tog livet av sig. Själv har Irmeline bearbetat sina svåra minnen från Åkerblomrörelsen genom att främst prata med sina släktingar och med sina barn. Hon har kvar sin dagbok från tiden på Toivola. Det var farligt att skriva dagbok, ifall någon skulle hitta den. Maria hotade med att döda mig om jag skrev om henne. Tiden på Toivola var ett
helvete för mig. Det har väckt många hemska minnen när det blivit aktuellt med
Maria Åkerblom igen.
|
| Senast uppdaterad 2006-06-05 20:13 |
