Då fantasin nästan blir verklighet

Efter att vid 22-tiden på kvällen den 24 november ha blivit förd till Arlanda flygplats av sonen och sambon väntade vi oss en trygg och snabb hemfärd. Inte många personen fanns vid terminal 5. Det här skulle bli lätt som en plätt.

Men det hela började då ingenting hände! För spänningens skull fortsätter texten i presens (nutid) för att skapa en större närvaro i händelserna.

Endast tomma incheckningsdiskar med ett fåtal tjänstemän. Några resenärer som försöker få tiden att gå - genom att gå – säkert ändå inget tidsfördriv någon föredrar. Disk 34 är reserverad för Nextjet till Kronoby. Damen i tjänst ursäktar sig, hon behövs vid ett ankommande flyg, ”kan ni komma tillbaka efter en timme?”

Timmen går åt till att slöpromenera och se sig omkring. En mörkhyad man sover med ”skygglappar” och en av nordisk ras leker med sin mobil. Vår iPad ger ifrån sig ett Facebook-pling och den sovande mannen väcks och får för sig att ringa – på ett av de många språken i Sverige. En chokladbrun dam kommer med sin bagagevagn och ger oss en snabblektion i sitt lands kultur, en vänlig blick och en efterföljande nick - åt två främmande medmänniskor. Alltid får man lära sig något nytt av andra kulturer. Och sällan kommer initiativet från oss finländare.

I stillheten som råder kommer där tre gulvästade ordningsvakter, de går omkring, ser på oss och på andra. Varför behövs tre ordningsvakter i en nästan tom vänthall? En ung man irrar omkring och på frågan ”Till Kokkola?” svarar han ”I go to Moscow.” På en flygplats möter man folk, alla är på väg, men vart? Två mörkhyade män kommer in, med sitt handbagage söker de sig direkt till kontrollen. Dessa två kommer vi att träffa på senare. Damen vid disken återkommer och inleder ett långt telefonsamtal. Sedan blir det ett ännu längre samtal med de tre vakterna som nu återkommer. Nextjet-skylten tänds, vi går fram, trots deras lågmälda samtal, som ibland avbryts av inkommande telefonsamtal där siffran 34 ofta nämns. Vi ”ses över” igen. Då inställer sig tanken att allt inte är ok! Någonting är fel, månne något flyg, någon person eller någon väska? Tillsammans med resten av resenärerna, en Jakobstadsflicka, får vi incheckningen avklarad. Sedan kontrollen och shopen.

Vi är väntade i kontrollen och allt går bra. Det här ordnar sig. I shopen säljs inget starkt, men redan då känner vi oss svaga. Vår ”gate” har nummer 34F. Till först är vi bara tre, sedan kommer några till och sedan återkommer de tre ordningsvakterna med förstärkning, en manlig och en kvinnlig polis. De fem myndighetspersonerna går omkring och ”lusläser” kroppsspråket hos oss passagerare. Instinktivt drar vi väskorna närmare, något som tycks lugna ordningsmakten. Fastän de inte har behov så uppsöker de också toaletterna. Bland dem som väntar finns fem mörkhyade män. Tjänstemannen som sköter påstigningen går omkring och säger på engelska att snart blir det att gå ombord (på en Saab för 34 personer.) På frågan: ”In time?” svarar han: ”If possible!” Verkligen långa och lugnande diskussioner. Alla de som vi då ser omkring oss följer med ner till flygbussen.

Då börjar det spöka i huvudet på herr Granholm. Fler och fler mörkhyade män kommer nedför trapporna och ställer sig i bussen. Deras blickar är som de blickar som första resans utlandssovjeter gav, deras blickar irrar hit och dit och finner ingen fast punkt att vila på. Ingen tycks känna varandra, alla är sysselsatta med något, och då jag avläser deras yttre, ser jag en terrorist i dem var och en. Vid det här laget är de lika många som vi nordbor. Nu började jag koppla ihop polispådraget, en försvunnen resväska och dessa åtta män. Tjänstemannen från ”gaten” kommer med i bussen och viskar något till några av männen – om en väska! I högtalarna varnas för att inga väskor får lämnas obevakade – hittas någon så tar ordningsvakterna hand om dem (om de vågar!) Men varför spökar denna väska!

Nu blir det trångt i tankegångarna hos herr Granholm. Tänk om det inte blir något Björneborg denna natt – kanske det blir tusen och en natt – på sydligare breddgrader. Vem har inte läst att terrorister som inte låtsas känna igen varandra. Han som miste sin väska fäller plötsligt sina flottiga (syntes tydligt) glasögon på bussgolvet (han såg ändå bra). Detta ser jag som tecken på att nu börjar det. Tycker också busschauffören kör många omvägar, tänker att någon räddningsaktion säkert görs under tiden, för att rädda oss blekansikten.

Framme vid flygplanet tar tjänstemannen den stores handbagage och sätter den i väskutrymmet, något som väskinnehavaren inte har något emot. Säkert en avledande åtgärd. Vi går alla ombord i tur och ordning, men det underliga är att på sista bänk sitter redan två av dem. Resten är utplacerade med två bänkars mellanrum, ända fram till flygvärdinnans plats. Strategiskt placerade – för vad då? De som sitter på sista bänk har en bra översikt över passagerarna som alla tittar framåt. Det är nu herr Granholm sitter på helspänn och försöker se mer än vad som finns att se! Tänk att det skulle sluta så här! Att man snart skulle förorena Ålands skärgård eller spridas ut som ecogödsel över tegarna i Egentliga Finland.

Eftersom mitt synfält förblivit brett, trots åldern, följer jag med vad flintmannen bakom mig till vänster gör. Det han håller på med gör mig inte tryggare - han närstuderar bruksanvisningen om flygplanets konstruktion och nödutgångar! Som om han var förstagångspassagerare! Mannen bakom mig faller för snabbt i en Törnrosa-sömn – vars REM-sömnskvalitet jag inte ger ett jota för. Framför mig till vänster sitter en snaggad, skäggig datafreak som petat på sin mojäng allt sedan vänthallen. Längre fram sitter han som miste väskan och en yngre ”bekant” till honom. Den ”bekante” tycker jag inte påminner om någon terrorist, men man vet ju aldrig hur en renrakad terrorist kan tänkas se ut. Man har ju hört att dylika gaddar ihop sig och kommer överens om att efter 30 minuter i luften så smäller det. Jag sänder en ohörbar vädjan till min Gud som lär vara större än deras Gud, om att han måtte slå dessa åtta män i osynliga bojor, om de planerar något illdåd. Jag spärrar upp öronen och ögonen, för eventuella harklingar, hostningar, handuppsträckningar, toalettbesök, som kan vara tecken på någon signal för att slå till. Men varför kapa ett så här litet plan som skall tankas för jämna, och vi, bibelbältets medelmåttor på planet, vi har ju inget marknadsvärde? Inte ens andrahandsvärde! På några hade sista datumet gått ut för länge sedan!

Vid prick 29 minuters flygning intar jag ett lugnande piller jag rekommenderats av Mölder. Men inget sker, varken med de mörkhyade kaparna eller med det bländvita pillret.

På sträckan Stockholm-Björneborg bjuder man på stort. Nu tänker jag, nu kommer de att visa sitt rätta jag. Jag är också glad att serveringskärran tillfälligt stänger av mittgången för en eventuell rusch mot cockpiten. Få se om de har nerver att börja blanda sitt Löfbergs Lila – eller om de ens har nerver att beställa. De sex där framme vill inte störas av varken kaffe eller dopp (en chokladbit). Jag vågar ta endast vatten, en kan bli torr i stämbanden innan resan är över och chokladen, den lär ju ge extra energi, något som jag just nu saknar.

De två i baksätet köper nästan upp hela lagret snask som värdinnan har att erbjuda. Och flinten köper in så mycket av små miniägg, (som barn brukar få vid påskbrevsutdelningen) så han slafsar med full hand i sig äggen ännu då vi passerar Pettersons hönseri i Esse på den senare rutten (något som jag inte visste före Björneborg).

Landningen i Björneborg är kanske den skakigaste jag varit med om, men jämförd med en flygplanskapning, är det rena njutningen. Nu vet jag att jag är 35 minuter hemifrån. Ifall vi inte tvingas lyfta på nytt.

Trots att jag är sexman inom det kyrkliga är jag just nu en aning skadeglad att jag slipper dessa sex män i Björneborg. Nu finns bara två kvar – de två som lurpassar bakom nackstödet. Vid en ny rivstart börjar flinten till vänster bakom mig läsa flygplansanvisningarna på nytt. Har han så kort minne? Kanske han glömmer hela kapningen? Han minns säkert inte mera hur många jungfrur skulle möta honom i livet efter detta planerade hjältedåd! Var månne dessa två återstående sådana egoister att de inte vill dela planen och planet med de sex som mera tycks hålla på Porin Ässät än på Kokkolan Hermes. 35 minuter är en lång tid – eller en kort tid - då man inte vet hur lång tid man har kvar!

Under resten av resan slöar de två till – så gör även jag, men med ena ögat öppet. En ny svajig landning, en mjuk touchdown. Då minns jag min monolog om ett tidigare flyg där jag äntligen såg den efterlängtade flygfältsskylten: ”Tä sto i Kruunupyy. Int va hän a hääv it stell, män hä va betär än ti störtt!”

Det underliga var att ännu en gång glömmer flinten sitt handbagage, så en truckförare får springa efter honom. "Thank you!" blir svaret.

Eftersom du har läst så här långt – vet du att jag varken störtade eller hamnade i fjärran land.

Efter att ha läst denna spännande, humoristiska - men (nästan) sanna berättelse - är det dags att tänka på vad som är den röda tråden i den. Våra fördomar om folk och folkslags utseende! Det farliga är att vi drar alla över samma kam och att terrorister/flygplanskapare ser ut på ett visst sätt.

Trots att detta skrivits här vid min dator med ett leende så var det inte alls roligt under resan. Det fanns en molande tanke längst bak i huvudet att något kunde ske, för det var så mycket som ”talade” för att något kunde hända. Vi vet inte när, var eller hur det sker, vi vet att det kan ske, att vi kan vara på en viss tid på en viss plats då det osannolika slår till.

FÖRLÅT alla ni åtta ”misstänkta” som steg på, flög med mig och steg av, precis som jag, denna natt på rutten Stockholm – Björneborg - Kronoby! Den här gången var det jag som var den farligaste! Framdeles kommer ”ni” för mig att vara lika ”normala” som jag (?), tills motsatsen kan bevisas! Och vid framläggandet av de bevisen kanske jag inte är närvarande.

Loffe
25.11.2014