Äin meitturå i röitmåna
Ja rood äin da unde Salobackliidä,
hä var kanstje mest för ti driv bort tiidä,
fast ja ha krooka mä å mära ti meit.
Om än abbora finns,
borde all äntå minns,
ätt åv meita fiska vaal an sällan feit.
Hä var stickand heitt, å soolä hä gåsa; (gassa)
finna breid ut höije på Markusmåsa,
kuddstjällå skrambla, å fuule te kvittra.
Tå roopa äin finngubb,
tär an röikt på äin stubb,
ätt de borde få öölä "sata littra".
Tå ja satt å gunga i sävibåskå,
börja ä bullder, å molna vaalt råskå
å blåsvart jyså IKL:s mössfoodrä.
Hä prassla i sävä,
så var torr som drävä;
nö var ä no säkrast ti "kast om rodrä".
Men sir ni, hä var läättare sagt än djort;
om hur ja sku ha skuffa, spotta å svort,
så satt bååtä fast å darra å skaka.
Ja, ni tror väl int mä,
om ja säjr åt er hä,
ätt bååtä satt fast på äin stooran laka (lake).
Hä var på ljusa dan, å trästje var grund,
äntå trood ja, ätt ä var miin sista stund
å vaalt i ögona bleik jyså liitji.
För — "voj sööta Abba!" —
veer Laiskaniem-nabba
var hövå, stjärttä i Koirankiel-viitji.
Först tänkt ja: "Nö sover ja å dröömber allt!'
Men ja känd, hur ångestsveittä smaka salt,
tå ä rann i munnä å ner ätt ryddji.
O, faraos moster!
Ja läst "Pater noster",
sässt saan på skotä å var tyst som myddji.
Tå viidundrä saan börja rör å på sä,
var bå ja å bååtä läät jyså båsä (boss)
Laka vänd i cirkel å styr mot Tasta.
Ja var rädd som hara
å hända roop bara:
"Hä bär åv, sa Struttan, så vaalt utkasta!"
Veer Puuroniem djor ä äin haståan knyck,
precis jyså tå Taisto Mäki pa ryck
för ti få aader ti lömn, tå an springer.
Å ätt Honka-ååge
for ä jyså tååge;
hä ha brååt jyså äin agent för "Singer".
Allstans synst folttji, så höjdjor på strandä,
mä hä synsa bara äin stjymt åv landä;
si, fartä var hög, å laka var hala.
Ståndå tyckt ja bara,
ätt Salobys kara
roopa åt mä: "Helvetin iso kala!"
"Aro-grynnå" var torr, tär full bååtä bort,
ja tänkt noo nö, ätt miin livstiidä var kort,
tå ja haka fast mä i lakastjinnä.
Men kanstje ätt ä finns
några åv er, så minns,
ätt ja har iilaka å äinviis sinnä!
Ja släft int ur, fast "Han Snöud" sku ha viri
"Tå ä nö ha börja fara, så firi!"
tänkt ja likt han, så stjälft lassä i diitji.
Ja hulld i va ja kund,
å ätt några sekund
rusa laka in i Honka-kvärnviitji.
Mjölnarä sprang ut, kvärnä håksa rambel.
Si, ni förstår, ätt ä var råskå skrambel;
tärmen vaalt mjölnarä bleik jyså lärttä.
För tå forsa var trang
å laka breid å lang,
så fastna grynmasin i lakastjärttä.
Men veer Honka-brooä, tär vaalt ä noo stopp,
å tär fick ja mä äin ordentlian dopp;
ja sloo hövå i brooä, så ja sviima.
Å nö siir ä noo ut,
ätt ja behöver slut,
tå "meter" vaalt oräätt, fast verså riima.
Ti sist kan ja säj, ätt ja full i ååge,
å laka rusa in i Aro tååge
mä halva kroppä, tå int ä hända vänd.
Tå ååge var krookå,
vaalt laka så tookå,
så ä visst int ti slut na, vartåt ä ränd.
Ja veit int täiss, om hä laka vaalt klubba;
noo samlast ju tii bå tjärnga å gubba,
så sku laga "kala-kukko" åt bååna.
Men hä laka-raatä
vaalt noo rokå maatä
jyså anna färsk tjötä i — röitmååna.
Uno Högnäs
|
