Äin meitturå i röitmåna
Ja rood äin da unde Salobackliidä,
hä var kanstje mest för ti driv bort tiidä, fast ja ha krooka mä å mära ti meit. Om än abbora finns, borde all äntå minns, ätt åv meita fiska vaal an sällan feit.
Hä var stickand heitt, å soolä hä gåsa; (gassa) finna breid ut höije på Markusmåsa, kuddstjällå skrambla, å fuule te kvittra. Tå roopa äin finngubb, tär an röikt på äin stubb, ätt de borde få öölä "sata littra".
Tå ja satt å gunga i sävibåskå, börja ä bullder, å molna vaalt råskå å blåsvart jyså IKL:s mössfoodrä. Hä prassla i sävä, så var torr som drävä; nö var ä no säkrast ti "kast om rodrä".
Men sir ni, hä var läättare sagt än djort; om hur ja sku ha skuffa, spotta å svort, så satt bååtä fast å darra å skaka. Ja, ni tror väl int mä, om ja säjr åt er hä, ätt bååtä satt fast på äin stooran laka (lake).
Hä var på ljusa dan, å trästje var grund, äntå trood ja, ätt ä var miin sista stund å vaalt i ögona bleik jyså liitji. För — "voj sööta Abba!" — veer Laiskaniem-nabba var hövå, stjärttä i Koirankiel-viitji.
Först tänkt ja: "Nö sover ja å dröömber allt!' Men ja känd, hur ångestsveittä smaka salt, tå ä rann i munnä å ner ätt ryddji. O, faraos moster! Ja läst "Pater noster", sässt saan på skotä å var tyst som myddji.
Tå viidundrä saan börja rör å på sä, var bå ja å bååtä läät jyså båsä (boss) Laka vänd i cirkel å styr mot Tasta. Ja var rädd som hara å hända roop bara: "Hä bär åv, sa Struttan, så vaalt utkasta!"
Veer Puuroniem djor ä äin haståan knyck, precis jyså tå Taisto Mäki pa ryck för ti få aader ti lömn, tå an springer. Å ätt Honka-ååge for ä jyså tååge; hä ha brååt jyså äin agent för "Singer".
Allstans synst folttji, så höjdjor på strandä, mä hä synsa bara äin stjymt åv landä; si, fartä var hög, å laka var hala. Ståndå tyckt ja bara, ätt Salobys kara roopa åt mä: "Helvetin iso kala!"
"Aro-grynnå" var torr, tär full bååtä bort, ja tänkt noo nö, ätt miin livstiidä var kort, tå ja haka fast mä i lakastjinnä. Men kanstje ätt ä finns några åv er, så minns, ätt ja har iilaka å äinviis sinnä!
Ja släft int ur, fast "Han Snöud" sku ha viri "Tå ä nö ha börja fara, så firi!" tänkt ja likt han, så stjälft lassä i diitji. Ja hulld i va ja kund, å ätt några sekund rusa laka in i Honka-kvärnviitji.
Mjölnarä sprang ut, kvärnä håksa rambel. Si, ni förstår, ätt ä var råskå skrambel; tärmen vaalt mjölnarä bleik jyså lärttä. För tå forsa var trang å laka breid å lang, så fastna grynmasin i lakastjärttä.
Men veer Honka-brooä, tär vaalt ä noo stopp, å tär fick ja mä äin ordentlian dopp; ja sloo hövå i brooä, så ja sviima. Å nö siir ä noo ut, ätt ja behöver slut, tå "meter" vaalt oräätt, fast verså riima.
Ti sist kan ja säj, ätt ja full i ååge, å laka rusa in i Aro tååge mä halva kroppä, tå int ä hända vänd. Tå ååge var krookå, vaalt laka så tookå, så ä visst int ti slut na, vartåt ä ränd.
Ja veit int täiss, om hä laka vaalt klubba; noo samlast ju tii bå tjärnga å gubba, så sku laga "kala-kukko" åt bååna. Men hä laka-raatä vaalt noo rokå maatä jyså anna färsk tjötä i — röitmååna.
Uno Högnäs
|