| De nio blomstrens natt |
| Skrivet av Elin Hedenheim | |||
| 2008-06-18 20:30 | |||
|
DE NIO BLOMSTRENS NATT Även om man betydligt överskridit de svärmiska ungdomsåren, kan det hända, att man den natt, som ingen natt är, lockas ut i det underliga ljuset, som inte är dag och inte natt. Man skyndar ut, trots värk i rygg och armar, efter allt jagande efter vind, tänkte jag. Men det skulle inte varit överensstämmande med verkligheten och sanningen. Förty, det var inget blåsväder, man jagat efter, utan i stället sådana realiteter, som damm och spindelväv. De sistnämnda är ju nog tunna och skira, som drömmar, vilka lätt brister och trasas sönder. I all synnerhet när en "jagande dammvippa" är i farten. Trots ryggvärk och trötthet jagas man ändå ut av sitt eget jag. Man går i den stilla natten och fångas av stämningen, som måste gripas just då den tränger på. Annars försvinner den och är ej så lätt, att senare få tag på. På samma sätt nämligen. I natten, som inte är natt, går man alltså gamla människan och drömmer. Den gamla rian, med ålderns patina över sig, står också liksom i drömmar. Litet lutande med glesnade knutar. I det nattliga ljuset skiftar den färg. Här står även den gamla sädesbodan i gammalt grårött. Den drömmer visst om forna tiders välfyllda sädeslårar, med guldskiftande korn, som den gamla bonden vördnadsfullt lät rinna mellan sina av hårt arbete knotiga fingrar, när han fyllde sin säck, för att köra till kvarns. Sädesbodan har av naturen dekorerats till Johanne-helgen, med fläder, rönn och björk och framför trappstenen ligger den mjukaste matta av gräs, här och där insprängd med vit rölleka. När jag går där i natten, står jag plötsligt framför en gammal, övergiven kryddgård. Här står ännu några förvildade buskar. Övervuxna med gräs, som når en till knäna. Några steg till och man står framför resterna av ett stengärde som förr delat upp de små åkerlapparna. Grått även detta med torr, brun mossa på. Hemlighetsfullt viskande om sin tid, son vi nu kalla forntid. Viska om den tid, som icke var maskinernas tidevarv utan MÄNNISKANS. Den tiden då jäktet inte ännu strypt MÄNNISKAN i oss. Här i natten, som ingen natt var, såg jag en lång rad brunbrända enbuskar krypa efter varandra. I det overkliga ljuset, såg det ut, som om de med böjda ryggar och släpande armar gick och sökte något. Något, som de tappat i den nya tidens jäkt. Sökte de kanhända sitt förlorade hemvist, från den tiden, de ej var så jagade av den underliga människan. Då, när hon behövde dem och var deras vän. Den tiden, då man försiktigt plockade de blåsvarta enbären och på dessa bryggde starkt och gott enbärsdricka. Den tiden, då bonden behövde upphettade, svedda enrisvidjor till att binda parstörar i gärdesgårdarna med. Men järntråden med eller utan taggar gjorde sin entré och de hötade enrisvidjorna blev överflödiga. Den blomsterälskande husmodern gräver ej numera efter mylla mellan enens rötter. Nu köper hon denna i plastförpackningar från någon affär. Jag tyckte mig höra enbuskarnas djupa suckar över sin övergivenhet. I den ljusa natten, letade mina ögon efter någon mossbelupen gärdsgårdsstump, men såg ingen. Så drog jag i min tur en lång suck över alltings förgänglighet. Vad kan man mera se en sådan natt? Jo, blommor och gräs. Kanske kunde jag, om lyckan var god, få ihop nio sorters blomster, för att i hemlighet sätta under min kudde till natten. Men tyvärr borde jag varit ung, för att några drömmar alls skulle visa sig. I stället stod jag och beundrade hundflokans skira slöjor mellan trädstammarna, där ärenprisen blygt försökte höja sin blick upp mot den ljus natthimlen. Den vita skogsstjärnan verkade sval och frånvarande. Vem vet vad hon i sin tur tänkte och drömde. Här och var såg jag stänk av skogslystens röda och kråkvickerns lilafärger. Klarast lyste dock ranunkelns guldgula färger i natten. Trastarna, vilka även höll midsommarvaka, pratade i ett med varandra i väntan på det nya skenet, som dagen skulle föra med sig. Småningom var cirkeln sluten, och de blomster jag plockat var nog färre än de nio sorterna jag borde ha funnit. Som minne från min nattvandring, höll jag krampaktigt sluten i min hand några vackra grässtrån med yviga plymer och i öster flammade de första solstrålarna fram och spred sin glans över himlavalvet. Elin Hedenheim Släkt och Hävd nr 19, 1976
|
|||
| Senast uppdaterad 2008-06-18 20:49 |
