Huru Strutten förtjänade julpängar.*)

Av Alex. Slotte.

Han hette Grönland, fast de brukade skälla honom för Strutten.

En vinter, berättade han, var det så fasligt litet av skomakarearbete, så jag rent av tänkte varda utan julpängar. Det var han, granna mellanprästen vår, som rådde för det, för han var ogift, ock då vart alla flickorna så gudfruktiga, så de lät av att dansa ock nöta skorna sina.

,,Ja — vad — man måste väl slå sig på han­del nu, då arbetet tar slut", tänkte jag. Så tog jag ock köpte två dussin tavlor från boklådan i stan ock for på landet för att sälja dem. Bra var jag att välja, så nog fick jag dem att gå åt. På somliga var det utritat Den Sköna Natalia, på somliga var svenska kungen med frun sin, och på en del var svenska prin­sen, som har gifvit sig i slang med någon sämre kvinna, för hon hette bara Ebba Munck, justsom Finniläs kökspiga, vill jag minnas. De säger, att de skall ha rymt till Amerika i lag nu. Efter de bilderna var flickorna galna. Sedan hade jag mycket religiösa bilder för kä­ringarna.

Således gick jag kvällen före julaftonsdagen mel­lan Honka- ock Jubbilbyarna ock funderade, hur jag skulle få sålt det sista papperet, som jag än hade kvar, för det ville inte någon ha. De tyckte, att det var så styggt. Ser ni, på det var fan själv utmålad. Nå, visst är nu sant, att stygg var han: horn hade han både på hufvudet ock knäna ock bockfot, ock hårig sen justsom den allra argaste vargskinnspäls, ock en duktig brandstake mellan klorna. Det kan man ju för­stå, att inte kan fan vara så grann häller. Men jag tyckte, de skulle nu ändå ha kunnat ta honom, då jag försökte pruta på honom, då de nästan skulle ha fått honom för halvt ingenting. Men ingen ville ha fan för halvt ingenting häller. „Stackars karl!" tänkte jag — mer ändock om mig själv än om honom på pap­peret, för kallt var det ock så brinnande mörkt sen, så man skulle ha kunnat slå en spik i det ock hänga upp jackan sin på den. Men då med samma såg jag eld från Mossa-tor­pet.    Dit for jag då för att bjuda ut tavlan. Då jag kom in, satt en ensam käring på spiseln ock purrade ock kokade kaffe.

—  God afton, sa jag.

—  God afton, sa hon.

—  Vill ni köpa några tavlor? frågade jag sedan.

—  Ja, om du nu   skulle ha Luther eller Maria, så kunde jag väl köpa.

—  Nej, Maria har jag inte, men Luther har jag. — Jag tyckte visst, att jag ljög nästan för mycket; men då man har tagit fan i båten, så vill man ha honom i land.   Nå, sålunda fick käringen „Luther" då, ock tio penni fick jag för honom.

—  Stig då hit fram till bordet nu, sa kä­ringen, så skall du få en kopp kaffe.

—  Ja, sa jag, jag vet inte, jag har visst något litet  brått,   för jag har släktingar vid Jubbil, ock jag skulle vilja hinna dit, förrän de lägger sig.

Jag tyckte just inte om, att hon skulle få tid att skåda det där papperet sitt så länge jag var där. Men det var så kallt där ute, så jag inte kunde gå från kaffekoppen häller. Ock så satte jag mig att dricka. Men jo, då jag satt som bäst ock drack, såg jag käringen börja söka efter glasögonen sina.

—  Inte ser ni  här i kväll något, sa jag strax åt hänne, utan låt nu papperet ert vara tils i morgon,   då  det varder dag.   Vad skall ni här i mörkret plåga gamla ögonen era!

—  Jo, nog ser jag, bara jag får glasögo­nen på mig. Ock hon hade dem i handen redan.

Då började jag  märka att käringen hade rysligt hett kaffe, så det ville inte gå just rik­tigt fort att dricka det.  Men till all lycka hade jag bundit så väl omkring pappersrullen, så jag hann på dörren, så länge  käringen  stod ock påtade med knuten. Men då jag kom i förstun,  kunde jag inte låta vara, utan vände mig omkring ock skådade ge­nom dörrspringan, huru det skulle gå med käringen. Hon stod ock påtade med knuten. Hn! sa hon, då den äntligen gick upp. Så vände hon sig mot elden, jänkade glasögonen bättre upp på näsan ock började skåda.

—  Härre Jesus! sa käringen, då, hon såg „Lut­her". Ock med samma sprang jag.

*) Ingår i K. J. Hagfors' bok Gamlakarlebymålet.

----------

(Stad och Land no 8, 25.02.1891)

Redigerat 23.08.2007 av Elof Granholm