Du har tidigare i dina brev skildrat dina erövringar och bravader på dansgolvet, men nu skall jag berätta någonting för dig. Efter att jag i fyra-fem års tid hänförts av mina dansanta bröders prat om vilken unik plats Kerttuankylä är och vad som där försiggår, fick jag senaste onsdag tillfälle att besöka detta omtalade ställe. Jag vet inte om du min broder vet vad som tilldrar sig där, men säkert gör du inte det, eftersom du inte skrivit om det. Men detta är någonting som sker varje onsdags kväll under juli månad. Det blev nämligen dagen D (för damernas) för mig, liksom det också blev dagen D för de allierade vid Normandie. Vid Normandie vällde det fram soldater, men vid Kerttuankylä vällde det fram — skall vi säga amasoner.

Jag hade utrustat mig med en varm stickad tröja, eftersom spågubbarna inte tippat någon värmebölja till kvällen. Men när jag kom dit såg jag genast att det skulle bli en kvalmig kväll, så jag fick kasta koftan.

När jag kom dit tycktes hela den växthusliknande dansbanan gunga av den hasande folkmassan därinne, medan utmattade herremän och besegrade damer tog igen sig på utsidan, detta för att vara redo till nästa runda. Efter att ha vippat två biljetter, en för mig och en för fru Loffe äntrade jag så lusthuset. Vid entrén hörde jag mig för hos några bekantas bekantingar som var förtrogna med seder och bruk och som säkert kände till strategiska platser. Sedan fick jag tränga mig emellan en tvåmeters skäggig skogshuggare och hans halvmeter “lägre” brud.

Gust, du skulle ha känt vilken feeling det strålade ut från den böljande massan. Vid första anblicken trodde jag att den inte rörde sig, men visst var den i rotation inbördes. Den egna frun fick hänga med det första varvet i en gungande humppa. När jag kom till scenen, vem stod där om inte han, Eikka Grön. Han med de tårdrypande tangona om Anja och Irja och vad de nu hette. Ögonen höll nästan på att trilla ur varannan beudrarinna, medan de egna gubbskrottarna förbleknade och glömdes bort. Sedan gällde det att inta en avvaktande hållning. I den rådande villervallan trycktes jag in i ett avlägset hörn och där förblev jag hela den omgången.

Men för mitt eget bästa flyttade jag nu till bortre långsidan och visade mig så att jag skulle protokollföras av eventuella spekulanter i nästa omgång. Det lyckades. Jag vet inte om vi dansade tango eller shake, men det spelade inget piano för fotavtrycken passade ändå inte. Där var så trångt om saligheten så jag fick arbeta mig fram — lika mycket med armarna som med benen. Det var liksom en simstil i lodrät ställning. Jag vet inte om det kunde kallas för bröstsim eller crawl. Det gällde att visa sitt herravälde, annars slank bruden ur greppet, och man fann sig hux-flux jigga med någon annan i filen bredvid. Parketten var slirig, men man behövde inte vara ängslig för att tappa fotfästet, för det var uteslutet. Jag kände mig som en kula i ett flipperspel, jag sprättade hit och dit, mest dit.

Endast en utgång fanns och den var fiffigt nog placerad inom kvinnozonen, så man måste preja damflocken innan man kom ut. Då jag blev i akut behov av tilläggssyre, tänkte jag avdunsta obemärkt, men just som jag trodde mig vara på det torra, krokades jag av en evijärvibrud, som trodde att jag skulle bli fängslad av en lidelsefull fox, medan jag i själva verket just då hade föredragit en opälsad silverräv.

Jag drog in andan och höll den under hela första perioden, medan jag under andra halvleken fick dra i mig en parfym som jag inte nosat på tidigare. Jag kände mig nästan svimfärdig. Eftersom jag har en viss allergi för deodoranter for polyperna i baklås redan vid första sniffandet, vilket gjorde att jag inte kunde avgöra om det var Pierre Robert, Madame Rocher, Yves Rocher eller Oriflame som dominerade marknaden, tillsammans med vissa egna hopblandade preparat.

Det blev “kiitos”, några nya armbågstacklingar och förskjutna revben och en ny donna som föreställde sig vara en överdängare på vals. Det var första gången jag hasat mig igenom en vals i den gamla tryckarstilen, men på grund av bökandet på golvet fick jag finna mig i att klämma efter bästa förmåga och förstånd.

Ja, du Gust. Har du någonsin sett en uppretad bisvärm— just så uppfattade jag den annalkande damsvärmen. Där fick vi gubbar stå som några drönare hela bunten. Det förskräckliga var att vi inte bjöds något andrum. Under pausen arbetade sig en sliten grammofon genom en hög utdragna 50-talslåtar, som man fick lida sig igenom. Efter en tid började jag få känning av mjölksyra i läggarna, så jag beslöt att halsa en pilsner, kosta vad det ville. Jag trodde mig ha pimplat i mig halva pilsnern, innan jag fick känslan av att jag glömt att korka upp. Så bortblandad kunde man bli.

Tänk dig detta, broder Gust. Eino Grön med “Satumaa” i Kerttuankylä, på ett halt golv, men med en trög brunett. Jag glömde helt enkelt bort att hon var trög. Hon hade, ser du, en viss fördel — hon var yngre än jag. Betydligt. Jag visste inte om jag skulle känna mig smickrad. För jag kunde inte avgöra om hon var i behov av en gammal man eller en ung pappa. Då just glömde man de yttre omständigheterna. Man lade inte märke till pärtbitarna som föll innanför kragen, och man såg inte plastfönstren eller hörde de stånkande paren runtomkring. Man helt enkelt såg det inte. Det var bara att sluta ögonen och öronen och låta grannarna skuffa på. En positiv detalj som jag märkte var att brudarna liksom fick mera styrka i sina grepp ju mera tiden led.

Jag kände inget direkt behov av att återvända till de egna linjerna, utan irrade omkring med damerna en stund i ingenmansland, och där fick man ofta höra saftiga kommentarer. Jag skuggade en bodybuildingsbrud som fått kornet på en stabil typ i ena ringhörnan. Säkert hennes blivande man. Hon liksom kopplade på en skallerormsblick, följde plankspringan med vänstra ögat och herremannen med det högra ögat, och just då hon skulle få grepp om ena hängslet, dansade han nästan redan med två andra. Men med mindre vänliga ögonkast avgjorde de sinsemellan vem som skulle bli den lycklige. Den första damen tryckte ur sig en versstump som skulle ha fått ansvarige utgivaren för FIB-Aktuellt att blekna. Om nu en sådan finns.

Enligt en bekant lär dessa damer vara efterhängsna. Han berättade en skakande händelse om hur han fick rusa 200 meter in i skogen för att i lugn och ro få uträtta sina behov. Och då broder Gust, är det fråga om hårda tidevarv som vi lever i.

Transpirationen och inspirationen ökade i takt med tiden. Jag skulle just då ha gett mycket för vindrutetorkare på brillorna. Man såg dem liksom i dimma hela tiden. Trots att man blev dödstrött gällde det att utåt visa sig ha en god fysik. Många gånger blev det att hålla med om plankgolvets kvistfrihet eller trions utomordentliga musicerande. Det blev att hålla ut till sista valsen, medan min partners man såg på oss som en fågelhärmare — han följde med som en öm.

När det sedan var färdigt för kvällen gällde det att hitta fru Loffe, som man inte sett mycket under kvällen. När jag sent omsider kom i säng infann sig ingen sömn, de vanliga fåren utbyttes mot damer som vällde över staketet. Någon sömn blev det inte första natten, utan jag fick kasta mig över en Dänikenbok, som jag fann vara lika orealistisk som det jag varit med om.

Ja, broder Gust. Nu har jag tillfrisknat något så när. Jag mår bättre men det vore nog bäst om jag skulle bli bra. Och du Gust — du hinner med ännu i kväll om du snabbt borstar av dig sågspånet. För i kväll är det sista damernas i Kerttuankylä. Svara när du varit med om något liknande.

Med hälsning
din broder Loffe

P.S.
Om det är varmt i Kerttuankylä har de säkert bikinin på.
D.S.

*****
Loffe
Öb 25.07.1983

Svaret från Öja-Gust på nästa sida.