| Min barndomssjö |
| Skrivet av Elin Hedenheim | |||
| 2007-06-25 14:28 | |||
|
MIN BARNDOMSSJÖ Barn och ungdomsminnen hör till det dyrbaraste och mest betagande vi människor äger. Dessa våra minnen dyker upp då och då. Än det ena än det andra, från den tiden då alla dagar var ett stort äventyr och framtiden tedde sig, som något man skulle få så mycket ut av, men som kanhända sist och slutligen gav så litet, av allt det drömda och planerade. Det är väl för oss alla så, att när man ser tillbaka på barndomens upplevelser, så svävar det blå luft och gyllne dis över dessa. Men kommer man närmare dem, går det, som när man rör vid en fjärils vinge. Det gyllene stoftet faller av. Många gånger skymtar för mig, i minnets kalejdoskop, barndomens sjö, som vi här kunna benämna "den försvunna sjön". Vid dess då levande stränder, sprang i min barndom poesin omkring på lätta fötter. Då, när sjön var en nödvändighet för kommunikationen mellan gårdsgrupperna, samt en samlande medelpunkt för ungdomarna. Nu återstår av densamma enbart en liten grop och sällan eller aldrig behöver någon densamma. Man ror inte numera över den, men man kör med bilar runt den. Då när man var barn, var denna lilla grop, en näpen och vacker sjö med vatten, som speglade himmel, moln, sol, stjärnor och vindar. Den hade lummiga vackra stränder, och i vassen höll änderna till, då som nu. Vackra näckrosor växte i den. Mest de gula, som man knäckte till långa, ringlande halsband. Genom sjön gick en bäck, eller var det ett dike. Nej, det var en bäck. Härigenom hölls vattnet friskt och fiskarna trivdes. Feta gäddor slog sina ringar i vasskanterna. Abborrarna var stora och breda och mörtarna simmade kring som silverblänk. Solen kysste de små vågorna och under vackra månskenskvällar kunde det hända, att romantiken slog ut sina blomster, under de skuggiga alarna. I det långa, saftiga gräset fanns det smala upptrampade stigar, och som barn var man väldigt rädd för de ormar, som eventuellt kunde kräla omkring i det vildvuxna gräset. Kvinnornas bykgrytor puttrade under alarna mellan strandstenarna, där de ilskna myggen alltid höll till och långt bort i storskogen hördes göken ropa sitt kucku.. Hur många är får vi leva, ropade barnen där de stojade kring mammorna. De räknade till sju eller sjuttio, beroende av hur pass de var inne i den konstiga matematiken. Husmödrarnas klappträn ekade längs stränderna och röken från elden under grytorna steg uppåt, som en gång i forntiden Abels offerrök. Ja den sjön... den var till för att simma i och för, att i en gisten eka sitta i och meta. Det kunde bli många napp, men litet fisk. Det var mest de s.k. "matajuarä", som fick sina skrovmål. Men det spelade ju inte någon större roll. Huvudsaken var ju att man hade ett metspö mellan händerna och en ranglig eka att sitta i. Under kyliga höstnätter, bildades alltid en tunn isskorpa, vilken på morgnarna drevs mot strandstenarna, så det ljöd, som spröd, klirrande musik över det rent genomskinliga vattnet. Under vintrarna kunde de, som konsten behärskade, åka skridskor på dess blanka yta. Ja, den sjön outtömlig i att bjuda på roliga saker. Men den var inte för alla förknippad med enbart sol och vågskvalp, för den hade även tagit sina offer. Som redan nämnts, så var den god kommunikationsled mellan gårdarna runt sjön. Sommartid kunde man stå på den ena stranden och med händerna, som en lur för munnen, ropa över till andra stranden efter båt. Ekot av ropen rullade ut över vattnet och alltid var det någon, som gav sig tid, att ro över och hämta den ropande. Det var på den tiden, då man ännu inte uppfunnit ordet Jäkt och inte var Du med den hetsande brådskan. Men småningom gick sjön sitt öde till möte. Den började gro igen. De som var ägare till de falska flottmossarna runt om den, började gräva stora diken, för att torka ut dessa och bättre komma till, för att kunna bärga höet från de sanka strandägorna. Småningom fick kvinnfolken i gårdarna tvättstugor, tvättmaskiner och vattenkranar i väggarna. De behövde varken sommar eller vinter hålla till vid dess stränder och aldrig mer skölja sitt vinterbyke i en uthuggen vak i isen. Men samtidigt slutade även barnskrattet och klapptränas eko att höras runt de lummiga stränderna. Även romantiken kring den lilla sjön dog. Men de tjocka änderna stortrivs i den täta vassruggen och när jakttiden är inne, lever den forna sjön upp i form av jaktmark, för de som älskar denna form av sport. Men för mig och kanske mången annan, är barndomens och ungdomens sjö, med sina lekar och sin romantik död. Det är enbart i minnets kalejdoskop, den ibland blir levande, som förr. Elin Hedenheim Ur Släkt och Hävd nr 17 - 1974
|
