Åm Ålands reiså

Ja, såmartide e ju enn bond opptäje åv häte tung kroppsarbeitä. He eina dan är lik he anna, arbeitä å åter arbeitä, så he tsäns så stsönt nå bonde nangang får fara ut å lust se å skåda åkring se. Söjs var e å mä oss Nädärvetil sångara, nå vi jär i nådens år (1923) niittånhundratsugåtri for ti Åland ti sångfästä. Ja — ja mins hur e var, nå ja me pedä for ätt Pelostrande å ja skåda fleira gang bakat me på Pelo å tänkt för me sjölv, ätt kanstse dehär nu är sista gangå så ja sir Pelo å Nädärvetil. Ja tåra rulla ner ätt ansikta, å he var he tyngsta å smärtsammast ja ha erfare under min livstide. He var ju no å stsyne alvarsam sakrä ti tänk åpåå, tå an dsita fara ti Åland, ätt järnväje, å på ångbåte. Han sku ju på he meno kuna kåma undi tåg elder hamn på sjöbokne. Men ja tänkt äntå, ätt gae hur som helst, för ja har ju int vartsin tsärndse elder båna, så lömnar å gråt bakat mä. Å släktinga ti bruka ju alltili vara glad, om de får ärv na penni bakat ein så dör.

Vi samlast ju all sångara på Kokkola statsjon å tsöft åt oss sovvagns biljätta allihopan, för vi tänkt ätt vi ska å ein gang ajeer juså storgubba. Så vil e ju å vara me foltse på he visä, ätt stort ska e tsöras, fast brö ska lånas. Eije bekvämlihäite fodra ju å sovvagne för he tide var e så trangt på tåg, så gubba fik int vänd tubbussä i munne hellder, ja he var ännu tranktare än i he Murick bolagsbastå, för all foltse for ju tå strömand ti tolfte allmänna lantbruksutställning i Tammerfors. Finna ti va riktit lösklava, för om vaförän finngubb an än tala mä, så sku an ti Tamperen "näyttelys."

Ja fick ti sovvagnskambrat hante Köust prästes sjaför. Han sku ätt enn lastbil åt Keijola från H:fors. Han var från Ingermanland å tala finsk å berätta åt mä, om hur an var mee på påålsk frånttä å hur e va grömt tå te mytse ryssa stupa vi Königsberg. Saan såvd vi bara på natte och sku ha firi ti Helsingfors om int konduktör sku ha väckt oss vi Toijala å sakt, ätt vi ska byt om tåg å fara ätt Åbo bana. Vi såå ti millan Toijala å Åbo mytse grann ängs- å åkerfälta. Ti fick vi å hör mangsårs roli finsk statsjonsnamna. Ein statsjon kalla de för "najsille" å enn annan för "mjehille". — På annadas förmeddan kom vi ti he efterlängtade, minnesrika Aura-staden Åbå. Int enn inda tsänd ansikt möött vi på gatuna, så vi dsita bara lit på oss sjölv. Men he är fol å he bästa, om foltse meir sku byri lit på se sjölv jär i live, för mangsort sku fol vara aleis tå. Nå vi vingla å dsik enn stånd ätt gatuna inåt stan — å int visst na vart vi sku styr kuuså vår — så kom vi ti enn park. Tär säst var å ein ner på kappsättsi siin å vil, å no så ti sångarflickorna vår stsyni nålå å billi ut, åti likna ritti mytsi tömti syltkärnga, så på Kokkola tårje bruka siti å säli korva å syltona.

Vi byrja nu siti å bitrakt två kar så dro naasors masiin fram å tibaka. Vi visst int enn inda åv oss, va he te masin betydd men så kom tär enn fru, så sa, ätt de knider bort foltsis synda mee e. Vi sångara var ju å syndfull, men vi vila int lägg knid oss förän vi ha viri ti Åland, så sku vi ha meir synda ti ta bort me sama, om vi komber me live tibaka ti Åbo. — Ja i nödens å bedrövelsens stund, tå e så mörkast ut för oss, så var jälppa näämst. Å han som jälft oss ur uusselheitä, he var Björkens-Jussi. Han sa, ätt vi ska int vara bedrövade utan vi gott mod, å så byrja han ga föri oss juså stsällkuddå ätt gata ti ångbåtsbryddså. Men tii var så lankt, så vi håksa reintåv tröjtas ti slimber ti tung kappsäcka. Vi ha ju mytse mate me, för vi visst ju ätt de har lite av bröfödå på Åland, tär di iter mest fiska å havsluftä. Äntligen kom vi hellbrägda ti hamne, å tär lå fleira stor ångar. Ein heitt Norden, å på he määra vi ti fara, men vi valt nerkört, å tå vi heila ett-meddaan underhandla me kaptein, så byrja vi kanstsi si oroli ut, tå int an låva oss kåma opåå, så laga an två polis åsta tsör bort oss. Hundrafyrti sångar var vi från Österbotten å int ana fyrti sku slipp åpå.   Tå tyckt vi, ätt int na sku fara tå int allihopan slapp.

— He var reint dsort tyckt vi; å så föreslo dirigent Holm, ätt vi sku sjung häte Österbotten, Österbotten, land vi ha ändå, å vi sjungd, så e ääka i hamne, å tå vi ha sjungd, sa Holm åt kaptein, ätt nu får an fara vart an vil me skutå sin, å så valt e bestämt, ätt all sångara från Österbotten sku samblas på domtsyrk trappå klåckå sex på kvällde. He tsänst ju no bittert, nå vi tänkt ätt heila vinters öövase å mödona for för assit, men he kurd ju int jälpas, int kund vi byri sima ti Åland helder. Int finnsa e na Mosis heldär, så sku ha sleji me stave i vattne, så vi torrskoodd sku ha fåe ga uvi Ålands hav. He harmliast åv allt var no he, för oss pojka, som har svårt i heimtrakte ti få na bli­vande, nå vi int slapp å skåda på ti rikssvenskona, som var ti på Åland, för ti sku no ha sleikt se om munne, nå de sku ha fåe si oss så mytse busse kära, tror ja.

— Ja, vi ha ju int na anna nu än ti byri skaff tak uvi hövå åt oss, för natte tillstunda. Björkens-Jussi han byrja åter ti stsällkuddå åt oss å fööla oss ti en storan dambåan gymnastiksal. Men he var bara några så lömna tär ti natte, för tär var som i he värsta Savåpörttä, ti adär fick rumä på enn resandeheim. — Men, klåckå valt sex, å vi försambla oss på domtsyrktrappå, tär vi sjungd ti först "Slumrande toner fjär­ran ur tider, å slåknade kålen vi tända på härden — för vi tyckt allihopan ätt e passa så bra he gangå, å på he ställe. För nå vi mänistsona gar å arbeitar jär å bruter ny väga å stiga så behöver vi bygg på slumrande toner från fjärran ur tiden å tänd slocknade kolen på härden å minns ti, som ha läva å arbeita före oss o. s. v.

— Åså sjungd vi några sång til för åhörarskaran, som valt stör å stör. No öppnast he ögona vår, nå vi kom in i domtsyrtså å fick si allt prakt å herrliheitä å all ti kvarlämnorna från älder tidä. Vi så ju he Sjukonungakoret, tär te tsugå katolsk prästa under katolisismens glansperiode läst å sjungd mässona på latin för meniheitä. Vi träd fram ti altare å sjungd "Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor". Ja he var ju missomarstide, å blomstre ha just släje ut på träda utanför tsyrtså, å fula kvittra å sjungd så grannt. Å int ha ja förr hört sångara sjung så ömt å vemodssfullt så i Åbo domstyrtså. Ja pa int ha na ritti läätt ätt tåra, men int kaverar ja na, fast några tår sku ha rulla ner ätt ansikta min. Domtsyrtså brann ju deilvis ner, tå Åbo brannd var, å tå var åre 1827 mang österbottning me å byggd opp e. Byggmästare var från Köustbye å heit Kuorikoski. Såne hans föll ner från femti famns höjda, nå di sku riit opp korse, å han död strax.

Från domtsyrtsa for vi me spårvagne ti he gambel slotte. Fast e var seint, så släfft vaktmästarinna in oss, för vi var ju så lang­väga reisand. I slotte var mytse ti skåda. Tär var sextifem ruum fullsätt me allsårs förrevärdens fin möble å san allsors anna lyxartikla. No lååss ju vårtids bruda, nå te gar ti viignis, vara utståffera me siltse å samet, men nå an jämför hisstids brudkläninga me te förrevärdens, så no liknar bruda nu tiggartsärnga i breid me töm så förr var.

Å he såvkamare, no tänkt ja, nå ja så he, ätt nå hertig Johan i Finland lå tär första gangå me hon påålskå sin, så no kom tär sömne för döm. Ja, tär var ju så mytse ti skåda tär i Åbo slott, så enn olärt maniska kan ju int me tungå biskriv e hellder.

He var seina kvällde, nå vi for ti resandeheim å såva. Innan ja somna, lå ja å tänkt på Kuppis tsäldå, tär ti första finnhövona valt väätt, å så tänkt ja på Samppalinna värdshuse, tär åbåboar iter å dricker bort mytse penga.

— Men Åland he var ilag me han kapteine i tanka min äntå mest. Å te rikssvenskona int lömna ti me så läätt hellder, ana ti dansa så grannt för ögona min i drööme, å nå vi anna morne tsööft biljätta åt oss ti Kokkola tibaka, så håksa ja sej Åland åt han biljettsälare.

— Han vil ju val tankspriidd tukåtee gangona.

Hansas Kalle

Anm. "Hansas Kalle" är pseudonym för jordbrukaren Karl  Hansén (187J—1966)  och berättelsen är skriven  på Nedervetilmål.