Sadats tal i Knesset
Sammandrag

I Guds namn. Herr talman i Knesset, damer och herrar. Tillåt mig först att uttala mitt djupa tack till Knessets talman för att detta tillfälle getts mig att få tala till er. Och när jag nu börjar mitt ­tal, så vill jag uttala min önskan om att den Allsmäktiges fred och barmhärtighet skall vila över er alla och må frid vara med oss alla, enligt Guds vilja. Fred åt oss alla. Åt alla arabländer och i Israel så väl som i varje del av vår stora värld. Denna värld som är full av blodiga kon­flikter, så störd av skarpa motsättningar, hotad nu och dä av dyrbara krig igångsatta av männi­skor för att tillintetgöra sina medmänniskor. Mitt i ruinerna av det som människor byggt och i lämningarna efter människosläktets offer, så framspringer varken seger eller segrare. Den enda övervinnare som alltid finns kvar är en människa - människan, Guds mest upphöjda skapelse. - Människan, som Gud har skapat, som Gandhi, fredens apostel uttrycker det, "att sträva framåt, att forma en livets väg och att tillbedja Gud Allsmäktig".

Jag kommer till er idag på en gedigen grund för att skapa ett nytt liv och för att förbereda en fred. Vi alla i detta land - Guds land, vi kommer alla - muslimer, kristna och judar - vi tillbeder alla Gud och ingen annan än Gud. Guds under­visning och bud är kärlek, ärlighet, renhet och fred.

Jag klandrar inte alla de som mottog mitt be­slut när jag inför den Egyptiske folkförsamling­en gjorde det känt för hela världen - jag säger att jag anklagar dem inte. Jag anklagar inte alla de som mottog mitt beslut som en överraskning ja även med häpnad. Några blev slagna av så våldsam förvåning att de trodde att mitt beslut inte var något annat än ett verbalt jonglerande avsett att mata världsopinionen med. Andra äter tolkade det som politisk taktik för att ka­mouflera min intention att starta ett nytt krig.

Jag skall gå så långt som att berätta att en av mina medhjälpare på presidentämbetets kontor kontaktade mig sent på kvällen efter jag hade kommit hem från Folkförsamlingen och lät myc­ket oroad då han frågade: "Herr, president, hur skulle du reagera om Israel verkligen ger er en inbjudan?" Jag svarade lugnt: "Jag kommer omedelbart att acceptera den."

Jag har förklarat att jag skall resa till världens ände, att jag skall resa till Israel, för att inför Israels folk redogöra för alla omständigheter.

Jag kan förstå hur alla dessa uppfattade det, som var förvånade över mitt beslut, alla dessa som tvivlade på den ärliga intentionen bakom mitt uttalade beslut. Ingen kunde någonsin tän­ka sig att den största Arabstatens president, som bär den tyngsta bördan och högsta ansvaret beträffande angelägenheter som berör krig och fred i Mellersta Östern, skulle förklara sig redo att resa till motståndarens land medan vi ännu befann oss i ett krigstillstånd. Så mycket mera som vi alla ännu bär konsekvenserna av fyra fruktansvärda krig som förts under tio års tid. Och detta vid en tid då efter 1973 års oktober-krig, familjer ännu lider av den grymma smär­tan av änkestånd och berövandet av söner, fä­der och bröder.

Som jag redan har förklarat, så har jag inte inför detta beslut, rådgjort med någon av mina kollegor eller bröder, arabiska statschefer eller konfrontationsstaterna. De av dem som kontak­tade mig efter tillkännagivandet av beslutet tala­de emot på grund av en motsatt inställning och den absoluta bristen på förtroende mellan arab­staterna och det palestinska folket å ena sidan och Israel å den andra som ännu svallar hos oss alla.

Det är nödvändigt att säga att många måna­der under vilka fred kunde ha uppnåtts har för­spillts genom meningsskiljaktigheter och frukt­lösa diskussioner angående proceduren för sam­mankallande av Genèvekonferensen. Allt detta visar misstänksamhet och en fullständig brist på förtroende. Men, för att vara absolut uppriktig mot er, så tog jag detta beslut efter lång tids övervägande med vetskap om att det innebar en allvarlig risk, men om Gud den allsmäktige har låtit det bli mitt öde att påta mig ansvaret för det egyptiska folket och dela det ödesbestämda an­svaret med arabfolket. Den viktigaste förplik­telsen utifrån detta ansvar är att uttömma alla möjligheter för att rädda mitt arabfolk och hela arabfolket från skräcken för nya, hemska och fördärvbringande krig av en omfattning som ba­ra Gud själv kan förutse.

Låt oss vara uppriktiga mot varandra och an­vända rättframma ord och klara begrepp utan någon mångtydighet. Låt oss vara uppriktiga mot varandra idag då hela världen, både öst och väst följer dessa ojämförliga ögonblick, som kan visa sig vara en radikal historisk vändpunkt för denna del av världen, om inte för hela världens historia. Låt oss vara uppriktiga emot varann när vi besvarar den viktiga frågan: Hur kan vi uppnå varaktig fred grundad på rättvisa?

Ja, jag har kommit till er med mitt klara och uppriktiga svar på denna stora fråga så att folket i Israel, såväl som hela världen kan höra det och så att alla de vilkas hängivna böner ringer i mina öron, i en vädjan till Gud Allsmäktig att detta historiska ska kunna ge det resultat som miljon­tals längtar efter, kan höra det. Innan jag fram­för mitt svar vill jag försäkra er att mitt klara och uppriktiga svar har som grund några fakta som ingen kan förneka.

Det första fakta: Ingen kan bygga sin lycka på bekostnad av andras olycka.

Det andra fakta: Jag har aldrig talat och kom­mer aldrig att tala med två tungor. Aldrig har jag antagit eller kommer att anta en dubbel poli­tik. Jag uppträder inte mot någon med annat än ett språk, en policy och med ett ansikte.

Det tredje fakta: Direkta möten och raka lin­jer är det närmaste och den mest betydelsefulla metod att nå fram till sak.

Det fjärde fakta: Inbjudan till bestående och rättvis fred grundad på Förenta Nationernas re­solutioner har nu blivit en inbjudan från hela världen. Det har blivit ett klart uttryck för den internationella gemenskapens vilja vare sig det är i de officiella huvudstäder där politiken for­mas och besluten tas eller på den allmänna världsopinionens nivå där påverkan sker när po­litiken formas och ställningstaganden kommer till.

Det femte fakta: Detta är troligtvis det tydli­gaste och mest betydelsefulla. Det är att arab­folket i sin kampanj för varaktig fred grundad på rättvisa, inte framträder från något tillstånd av svaghet eller tvekan, utan tvärtemot äger den nödvändiga kraft och stabilitet, som vittnar om en ärlig vilja till fred. Den arabiska uttalade in­tentionen är sprungen ur ett medvetande dikte­rat av civilisationens arv, att för att undvika att en katastrof skall drabba oss, er och hela värld­en, så har vi inget alternativ än att skapa en varaktig fred grundad på rättvisa. En fred som inte skakas av stormar, sätts i gungning av miss­tankar eller äventyras av onda intentioner.

I ljuset av dessa fakta, som jag har framställt för er på det sätt jag ser dem, så vill jag också med all uppriktighet varna er. Jag vill varna er för en del tankar som kanske kan uppstå hos er. Det är min uppriktighet som får mig att säga följande.

För det första så har jag inte kommit hit för separat fredsöverenskommelse mellan Egypten och Israel. Det är inte Egyptens politik. Proble­met är inte Egypten och Israel. En separat fred mellan Egypten och Israel eller mellan någon arabisk konfrontationsstat och Israel kan inte ge bestående fred grundad på rättvisa för hela om­rådet. Även om fred skulle uppnås mellan alla konfrontationsstaterna och Israel utan en rättfärdig lösning av det palestinska problemet så skulle det inte ge den varaktiga och rättfärdiga fred som idag en hel värld väntar på.

För det andra så har jag inte kommit till er för att söka en partiell fred så att det skulle innebä­ra att krigstillståndet skulle upphöra i detta ske­de och sedan skjuta alla problem på framtiden. Det är ingen radikal lösning som kan leda till bestående fred.

Likaså har jag inte kommit för en tredje fri­stående överenskommelse om Sinai eller om Golan eller Västbanken, för det skulle endast betyda att vi fördröjer antändandet av branden. Det skulle också betyda att vi saknar mod att stå ansikte mot ansikte inför fred, att vi är för svaga att axla bördorna och ansvaret för en bestående fred grundad på rättvisa. Jag har kommit till er så att vi tillsammans kan skapa en bestående fred grundad på rättfärdighet för att förhindra att från någon av de två parterna en enda drop­pe blod utgjutes.

Detta är anledningen till att jag har prokla­merat min villighet att resa till det yttersta hör­net av vår värld. Här vill jag nu återgå till den stora frågan: Hur kan vi uppnå en varaktig fred grundad på rättfärdighet? Enligt min uppfatt­ning och jag uttalar detta till hela världen från detta forum, så är det varken svårt eller omöjligt, trots lång tid av fejder, hämnd, ondska och hat, som frambringat generationer med uppfatt­ningar präglade av djupt rotad fientlighet. Sva­ret är inte svårt och inte heller omöjligt om vi ärligt och tillitsfullt följer en rak linje.

Ni önskar att leva tillsammans med oss i den­na del av världen. I all ärlighet vill jag säga att vi välkomnar er ibland oss med fullständig trygg­het och säkerhet. Detta är i sig själv en fantas­tisk vändpunkt, en av milstolparna i en avgöran­de historisk förändring.

Vi brukade avvisa Er. Ja, vi hade våra skäl och våra anspråk. Vi sa nej till att någonstans möta er. Vi använde om er beteckningen "så kallad Israel". Vi var tillsammans i internatio­nella konferenser och organisationer och våra representanter utväxlade inga hälsningar med er och gör det fortfarande inte. Detta har hänt och fortsätter att hända.

Det är också sant att vi för förhandlingar med er satte som villkor en medlare som skulle möta parterna var för sig. Med den proceduren så blev det från början till slut något vid sidan om. Våra delegater möttes i den första Genèvekonferensen utan att säga ett ord. Ja, detta har hänt. Men i dag säger jag till er och jag gör det inför en hel värld, att vi är beredda att leva tillsammans med er i en bestående fred grundad på rättvisa. Vi vill inte omringa er eller att själva bli omringade av destruktiva missiler färdiga för avskjutning och inte heller vara inneslutna om­given av avund och hat. Jag har mer än en gång tillkännagett att Israel har blivit ett faktum, er­känt av världen, och att de båda supermakterna har påtagit sig ansvaret för dess säkerhet, för­svar och existens.

Eftersom vi verkligen i uppriktighet söker fred så är det också i all uppriktighet som vi välkomnar er att leva ibland oss i fred och trygg­het. Det fanns en väldig mur mellan oss, som ni försökt bygga upp under ett kvarts århundrade, men den blev nedbruten 19J3. Denna mur har varit en ständig lättantändlig och ökad psykolo­gisk krigsrisk. Det var en mur av fruktan för krafter som kunde dra in hela det arabiska fol­ket. Det var en propagandans mur att vi var ett folk som reducerats till ett orörligt lik, ja, somli­ga har gått så långt som att säga att inte ens efter 50 år skulle araberna återfå sin styrka. Det var en mur som alltid hotade med en lång arm som kunde nå och slå överallt. Det var en mur med varningar om hotande utplåning och tillintetgörelse om vi försökte använda våra legitima rät­tigheter för att befria de ockuperade områdena. Tillsammans kan vi nu medge att den muren ramlade och bröts sönder 1973.

Ännu återstår en annan mur. Den muren bil­dar en psykologisk barriär mellan oss. En bar­riär av misstänksamhet. En barriär av fruktan för svek. En barriär byggd på hallucinationer kring varje åtgärd, handling eller beslut. En barriär av försiktighet och oriktig tolkning av alla och av varje händelse eller framställning. Det är denna psykologiska barriär som jag har beskrivit i officiella framställningar som utgö­rande 70 procent av hela problemet . . .

Damer och herrar, sanningen är att fred kan inte vara värd sitt namn om den inte är grundad på rättvisa - och inte på ockupation av andras land. Ni kan inte begära att tillägna er själva ett krav som ni nekar andra. Med all uppriktighet och i den anda som drivit mig att komma till er i dag så säger jag: Ni måste ge upp en gäng för alla, segerdrömmarna och ge upp tron på att makt är den bästa metoden att möta araberna. Ni ska klart förstå att ta vara på den kunskap som konfrontationen mellan er och oss gett - expansion lönar sig inte. Uppriktigt sagt, vårt land utlämnar sig inte till köpslående, det öpp­nar sig inte ens för argument.

För oss är vår nations mark densamma som den heliga dalen där Gud Allsmäktig talade till Moses, frid vare med honom. Ingen av oss god­tar avträdandet av en enda tum av denna mark eller godtar någon principdebatt eller köpslåen­de om den.

Uppriktigt säger jag er också att idag ligger en möjlighet till fred för oss om vi med verkligt allvar bemödar oss om fred . . .

Vad är fred för Israel? Det betyder att Israel lever i säkerhet och trygghet i sitt område till­sammans med sina arabiska grannar. Till en så­dan logik säger jag ja. Det betyder att Israel lever tryggt inom sina gränser utan någon risk för aggression. Till en sådan logik säger jag ja. Det betyder att Israel erhåller alla de garantier som försäkrar dessa två faktorer. Till det kravet säger jag ja. Utöver det så förklarar vi att vi godtar alla de internationella garantier som ni kan se er behöva och vi godtar alla de garantier som ni önskar från de två supermakterna eller från den ena av dem eller från de fem stora eller från några av dem.

Än en gång så säger jag er klart och otvety­digt att vi är med på alla de garantier som ni antar därför att vi i vår tur skall erhålla samma garantier. Kort sagt, när vi frågar vad som är fred för Israel, så skulle svaret vara att Israel bor inom sina gränser tillsammans med sina ara­biska grannar i säkerhet och trygghet inom ra­men av alla de garantier som erkänts och som också har erbjudits den andra parten. Hur kan detta uppnås? Hur kan vi komma till denna slut­sats, som skulle leda fram till en bestående fred grundad på rättvisa?

Det finns fakta som vi måste ha mod och klar­syn att ställas inför. Det finns arabiska områden som ockuperats av Israel och som fortfarande är ockuperade genom militärmakt. Vi insisterar på ett fullständigt tillbakadragande från dessa terri­torier, medräknat arabiska Jerusalem.

Jag har kommit till Jerusalem, fredens stad, som alltid kommer att förbli ett förkroppsligan­de av en levande samexistens av tre religioners troende. Det är otillåtligt att någon inom ramen av annektering eller expansion skulle erhålla en särskild status. Det skall vara en fri och öppen stad för alla troende. Framför allt får denna stad inte stängas av för dem som under århundraden haft sina hem här. I stället för att återuppväcka korsfararnas fördomar så skulle vi återuppväcka den anda som besjälade Omar el-Khatab och Salah e-Din - en toleransens anda och respekt för rättigheter.

Islams och kristenhetens heliga platser är inte endast heliga platser för gudstjänst utan också levande vittnesbörd om vår obrutna närvaro här - politiskt, andligt och intellektuellt. Låt oss in­te göra något misstag angående den vikt och den vördnad som för oss kristna och muslimer är knuten till Jerusalem. Låt mig säga er utan minsta tvekan, att jag har inte kommit till er under detta tak för att be er att ta bort edra trupper från de ockuperade områdena. Full­ständigt utrymmande från de arabiska områden som ockuperades 1967 är något logiskt och obe­stritt. Ingen behöver tala för det. Varje tal om bestående fred grundad på rättvisa och varje steg för att försäkra en samexistens i fred och trygghet i den här delen av världen skulle förbli meningslös om ni ockuperade arabområden med militär styrka. Det finns ingen fred som kan vara i harmoni med eller byggt på ockupa­tion av andras land. Då kan det inte vara en verklig fred.

Detta är en redan gjord slutledning, som inte är öppen för diskussion eller debatt om intentio­nerna är ärliga och om vår strävan är att för våra och kommande generationer grundlägga en rättvis och hållbar fred.

Vad beträffar den palestinska saken, så finns det ingen som kan förneka att det är hela pro­blemets stötesten. Ingen i dagens värld kan god­ta sådana talesätt som förekommer här i Israel då man ignorerar det palestinska folkets exi­stens och även vad det handlar om. Det pales­tinska folkets sak och dess legitima rättigheter är inte längre ignorerade eller förnekade av nå­gon. Ingen som har möjlighet att bedöma kan förneka eller ignorera den.

Det är ett faktum erkänt av världssamhället i både öst och väst, med stöd av erkännande av internationella dokument och officiella uttalan­den. Det gagnar inget att slå dövörat till för dessa röster, som kan höras dag och natt eller att se bort från denna historiska verklighet. Också Amerikas Förenta Stater som är er främsta allierade och som helt ställt upp som garant för Israels säkerhet och existens och som fortsätter att ge Israel moraliskt, materiellt och militärt stöd har valt att se till fakta och erkän­ner palestinska folkets rättigheter och att pale­stinska folket är konfliktens kärna och att så länge som den förblir olöst så kommer denna konflikt att försvåras och utökas. I all uppriktig­het förklarar jag för er att det kan inte bli någon fred utan palestinierna. Det är ett stort misstag med oförutsägbara konsekvenser att se bort från detta eller sopa det åt sidan.

Avfatta tillsammans med mig en fredsöver­enskommelse i Genève så vi kan bli härolder till en värld som törstar efter fred. En fredsöver­enskommelse grundad på följande punkter:

-  Ett slut på den israeliska ockupationen av de arabiska områden som ockuperades 1967.

-  Att ge det palestinska folket deras grundläg­gande  rättigheter och  deras rätt till självbe­stämmande med rätt att grunda sin egen stat.

-  Rätten för områdets alla stater att leva i fred inom sina gränser som är garanterade trygghet genom överenskomna åtgärder, som getts lämp­liga internationella förpliktelser och lämpliga in­ternationella garantier.

- Förpliktelser för alla stater i området att skö­ta de inbördes relationerna med den saklighet och de principer som överensstämmer med FN:s fördrag, särskilt principerna att inte ta till våld och att lösa meningsskiljaktigheter emellan dem med fredliga medel.

- Upphöra med det krigförande tillståndet i re­gionen.

Jag har valt att se bort frän allt som varit brukligt och traditionellt vedertaget av krig­förande länder trots det faktum att ockupation av arabområden pågår. I stället har deklaratio­nen att jag var redo att resa till Israel kommit som en stor överraskning som rörde upp mänga känslor och gav många förvånande tankar. En del tvivlade även på dess uppsåt. Trots allt detta så var beslutet inspirerat av övertygelsens klar­syn och renhet och ett ärligt uttryck för mitt folks vilja och intentioner. Jag har valt denna svåra väg, som av många ses som den svåraste vägen. Jag har valt att komma till er öppenhjärtligt och med ett öppet sinne. Jag har valt att ge extra fart åt alla de internationella ansträng­ningar för fred som gjorts. Jag har valt att för er och i ert eget hem framställa dessa realiteter utan infall och beräkning, inte som någon ma­növer för att vinna en rond utan för att vi skall tillsammans vinna den farligaste av ronder och slag i modern historia. Slaget för varaktig fred grundad på rättvisa.

Det är inte endast mitt slag, inte heller ett slag för endast Israels ledarskap. Det är ett slag som är alla medborgare inom våra territorier, vars rätt är att få leva i fred. Det gäller samve­tets och ansvarets förpliktelse i millioners hjärtan.

När jag framställde detta initiativ så var det mänga som frågade vad jag ansåg vara möjligt att uppnå under mitt besök och vilka mina för­väntningar var. Och som jag svarat de frågande så säger jag också nu till er att jag har inte tänkt genomföra mitt initiativ utifrån någon föreställ­ning om vad som kunde uppnås under mitt be­sök. Men jag har kommit hit för att överlämna ett budskap. Jag har framfört mitt budskap och må Gud vara mitt vittne.

Jag säger med Sakarja: "Älska rätt och rättvi­sa." Från Koranen citerar jag följande versar: "Vi tror på Gud och vad som har blivit uppen­barat för oss på vad som blev uppenbarat för Abraham, Ismael, Isak, Jakob och stammarna och på de böcker som givits från Herren till Mo­ses, Jesus och profeterna. Vi gör ingen åtskill­nad mellan dem och vi böjer oss för Guds vilja.

Frid vare med er.

Anwar Sadat
Egyptens president
i Knesset 20.11.1977