Sverige visste tidigt om Förintelsen

Därmed förser de korkade nynazister med falska argument. Ett vanligt sådant är att det inte finns någon skriftlig order från Hitler. Då bortser de från att nazistiska funktionärer ofta handlade på ett sätt som de trodde Hitler ville.

Det har förts en debatt om hur tysk- eller nazistvänligt svenska folket var. Enligt en äldre uppfattning framförd av professor Gunnar Richardsson fanns det många tysksympatisörer inom etablissemanget särskilt under de segerrika tyska åren 1940-42. Richardsson visar att svenska journalister, militärer, industrifolk, tekniker, idrottsfolk och präster beundrade Nazityskland. En nyare skola företrädd av professorerna Alf W Johansson och Carl-Axel Gemzell har en motsatt uppfattning.

Nog fanns det beundrare av Hitlertyskland, även om de nog inte var så många. En ursäkt som dessa senare framförde var att de inte känt till vidden av den nazistiska terrorn. Som framkommer av historikern Mattias Tydéns och etnologen Ingvar Svanbergs bok, "Sverige och Förintelsen - Debatt och dokument om Europas judar 1933-1945 (1997) fick svenska folket riklig ­information om de nazistiska förbrytelserna.

Författarna har gått igenom en rad öppna källor som tidningar, tidskrifter och riksdagsprotokoll och funnit att förutsättningarna att följa den tyska framfarten var väsentligt större och att kritiken mot den var mer omfattande än som tidigare hävdats. Så tidigt som hösten 1942 skildrade svensk press vad som redan då kallades "utrotningskriget mot judarna" och mot årets slut skriver man öppet att två miljoner judar mördats av nazisterna. I Göteborgs-Tidningen kunde man exempelvis i februari 1943 läsa:

"I nazisternas utrotningskrig mot judarna har cirka två miljoner ­judiska civilpersoner bragts om livet­ genom köld, hunger och ­andra umbäranden. 100 000-tals judar har arkebuserats. Sammanlagt upp till ­ 10.000 avlivningar är ingenting ovanligt i Polen som är Europas skräckkammare."

Svanberg/Tydén stödjer sig i sin bok på historikern Paul A Levines "The Swedish Press and the Holocaust June 1941 - October 1943" Där framhålls att svenska massmedier skildrade Förintelsen mer ingående än amerikansk press.

Efter kriget har flera självbiografiska skildringar kommit ut om de nazistiska koncentrations- och förintelse­lägren. Det rör sig om personer som av olika anledningar överlevt. Som exempel kan nämnas "Det angår också dig" av Herman Sachnowitz (1977) och "Arbete ger frihet" av ­Richard Kazikovski (1987). Som synes har böckerna getts ut lång tid efteråt av naturliga skäl. Den norske­ juden Herman Sachnowitz, vars far, fyra bröder och tre systrar deporterades från Norge till ­Auschwitz, har berättat varför han dröjde så länge:

" I 30 år har jag skjutit upp tanken på att skriva en bok om min förlorade ungdom. Jag har inte varit frisk nog för det. Jag har inte heller känt mig vuxen uppgiften, att skildra ­något som inte kan skildras, att få andra att fatta det ofattbara. För­söket är dömt att misslyckas, men ändå måste jag berätta - det är jag skyldig alla mina döda."

Varför överlevde Sachnowitz som den ende i sin familj? Det berodde på hans musikalitet. Av en slump blev han medlem i en orkester som fick uppträda inför lägerkommendanten.

Österrikaren Fredy Bauer klarade sig också igenom Auschwitz i tre år på grund av musiken. Han hade varit sångare i Wien och igenkändes av en barackchef. Följden blev att Bauer beordrades ordna med operetter och teaterföreställningar. Sina upplevelser har han skildrat i boken, "Jag sjöng mig ­genom ­helvetet".

Det anmärkningsvärda, för att inte säga sensationella, är att boken kom ut redan 1945, vilket torde vara något av rekord i sammanhanget. Själv kände jag inte till författaren och boken, utan blev uppmärksammad om dessa av en Gävlebo, Ulla Siltberg, som var vänlig nog att låna mig ett exemplar. Ulla Siltberg hjälpte faktiskt Fredy Bauer att sälja boken 1945. De var kolleger och jobbade samtidigt, han som skräddare, hon som sömmerska, på ett modehus på Kungsgatan i Stockholm.

Hur mycket visste "vanliga tyskar" om Förintelsen? I Nazityskland fanns ju inte som i Sverige fria massmedier. Att de tyska judarna skickades i väg för att inte komma tillbaka var nog ändå en uppfattning som delades av de flesta. I Hamburg ordnades gatumarknader för att sälja husgeråd som judiska familjer lämnade efter sig. Enligt Lawrence Rees, som skrivit en läsvärd bok, "Auschwitz. Den slutgiltiga lösningen", rådde också en utbredd fruktan för en eventuell hämnd om Tyskland skulle förlora kriget.

Det är också belagt att den tyska ­industrin utnyttjade Auschwitz för investeringar. Den amerikanske ­juristen Joseph Borkin har skrivit en bok," Hitler och IG Farben" (1979) där detta utreds. Han framhåller att en grupp civila och militära experter tillsattes av general ­Eisenhower 1945. Gruppen drog följande slutsats: "Utan IG Farbens enorma produktionskapacitet, dess avancerade forskning, skulle Tyskland inte ha kunnat börja sitt anfallskrig 1939".

Rees betonar att bevisen om Förintelsen är så många och trovärdiga att försöken att förneka Auschwitz och andra förintelseläger faller på sin orimlighet. Rees framhåller också att tyskarna inte ensamma är skyldiga i sammanhanget. Sommaren 1942 mottog Auschwitz transporter från hela Europa, från Slovakien, Frankrike, Belgien och Neder­länderna. Det skedde ofta med hjälp av aningslösa byråkrater, som utan protester sände i väg judar till förintelselägren.

Antisemitismen var det bärande momentet i den tyska nazismen. Denna tog sig många absurda former. Krigsförklaringen mot USA den 11 december 1941 har förbryllat många. Sebastian Haffners tes att Hitler hade två mål, att erövra ­Europa och att utrota judarna har diskuterats. När tyskarna körde fast utanför Moskva i december 1941 skulle han ha inriktat sig på att förverkliga det andra målet, eftersom han insåg att kriget var förlorat. Att Hitler förklarade USA krig skulle ha berott på att han ville avskärma Europa från amerikansk insyn.

Lawrence Reez har en parallell tes. Med utgångspunkt från ett tal som Hitler höll till den nazistiska ledningen den 12 december, dagen efter krigsförklaringen mot USA, kopplade han krigsförklaringen till en profetia i riksdagen den 30 ­januari 1939, där han hade hotat att "om judarna lyckas utlösa ett nytt världskrig skulle följden bli förintelse av judarna i Europa". Hitler var övertygad om att president Roosevelt var en judisk marionett och att kriget mot USA skulle ut­lösa Holocaust.

Propagandaminister Joseph Goebbels höll med. I sin dagbok den 13 december 1941 skrev han: "Vad den judiska frågan beträffar är führern beredd att göra rent hus. Han förutspådde att om judarna lyckades åstadkomma ett nytt världskrig skulle de uppleva sin egen utplåning. Detta var inte en tom fras. Världskriget är här och förintelsen av judarna blir dess nödvändiga konsekvens. Den här frågan måste man se utan sentimentalitet." Haffner och Rees har rätt. Utrotningen av judar prioriterades.

1943 tilltog utrotningen av judar och andra "Untermenschen" och då borde man ju ha förstått att kriget var förlorat, varför uppfattningen att Förintelsen var det primära stämmer. Målet var tydligen att mörda så många judar man hann med innan kriget tog slut. Massakrer på män och kvinnor och barn har före­kommit tidigare i historien. Men det nazistiska massmördandet var något nytt. Det skedde i fabriks­liknande installationer. Något liknande har inte hänt tidigare.