RIMKRÖNIKA

Som en dygd har tobaksslaven

hittills räknat nikotinet,

ty han gav sin skatt åt staten

med var ask Salmander, Malta,

och var tobaksbunt Fem Blå.

Kanske är det icke så:

Bringa vill man oss i graven,

skattar tobaken och vinet

att det kunde rakt förslå.

Varmed skall man sockra maten,

skall man kanske dubbelt salta,

blott strö peppar ovanpå?

Tacka vet jag tobakslandet,

röker snart min egen pipa

och med egna blad också.

Sedan lika kvitta kan det

om man så vill rätt oss skipa,

sockerkortet tar jag då.

Staten litet skatt förlorar,

några tusen mark om året,

har man icke tänkt därpå?

Tobakslandet jag förstorar

nästa år — men snart på spåret

är väl staten där också:

bjuder oss att leverera

någon del, kanske den största,

till dess stora magasin.

Men då sår jag icke mera,

slutar röka med det första,

stänger till mitt tobaksskrin.

Lever jag till nittionio,

blir det pengar på den tiden

och jag slipper tobaksstriden,

klarar sedan allt med brio

lika bra som tobaksslav.

Men vad nytta hade staten,

vill jag fråga, därutav?

Kandestöber. (Vasabl. 29.8. 1942)