Läktarna var fullsatta under premiärhelgen

"Pöllo" folk roar i Terjärv

Förälskade. Det blir Elmeri (Pär Särs) som tar hem spelet i slutet. Han får sin Ruusu (Malin Granholm) - mitt framför ögonen på sina bröder. (Foto: Peter Nylund)

(10.7.2001) Harriet Jossfolk Om du förväntar dig ett lika rappt tempo och skämt av samma kaliber som i en revy i Terjärv kommer du att bli besviken när du ser årets sommarteaterpjäs. Det betyder inte att Välsignade dårskap inte är rolig. Det är istället fråga om en annan slags humor när den lokala versionen av Aapelis Siunattu hulluus uppförs för allra första gången på terjärvdialekt - och antagligen även på finlandssvenska. Pjäsen handlar om de tre bröderna Ana (Kaj Backman), Vilippus (Folke Gistö) och Elmeri (Pär Särs). Den sistnämnda skall till dårhuset har bröderna bestämt och pjäsen beskriver vad som händer på vägen dit, men frågan är ju vem som är minst klok av dem alla när allt kommer omkring. Detta klargörs alltmer under resans gång. Bröderna råkar ut för den ena tokigheten efter den andra, bland annat tappar de plötsligt bort själva Elmeri! Följaktligen är de ute på en del dåligheter också... men det roligaste är att den, som vågar vara naturligast och sig själv, vinner. Historien är i grund och botten rätt grym, men med humor kan man berätta det mesta. Det är trevligt att syskonkärlekens alla sidor ändå kommer fram, och att till exempel det där med att vi alla är lite knäppa egentligen även tas fram i så gott som samtliga rollpersoner. Början är en aning seg. Tempot kommer i gång först på allvar i andra akten, men även där haltar det lite. Publiken verkar ändå njuta av föreställningen, och speciellt barnen är förtjusta i scener där någon av de vuxna skådespelarna gråter. Många applåder föds även spontant under föreställningens gång. Själva förloppet känns även lite hackat, antagligen för att pjäsen bantats ned från ett tjockt manus och en föreställning som skulle ha blivit över två timmar lång till en föreställning som är knappa två timmar med paus! Den finska humorn känns igen, och ovanligt många överraskande moment dyker upp här och var. Bland de verkliga guldkornen finns polischefens plötsliga utbrott i besvikelsen över ett misslyckat försök att få fast förövarna. Överlag är det de små detaljerna som lyfter pjäsen. För scenografin och rekvisitan är egentligen mycket enkel. Det samma gäller egentligen texten. Det är som bekant, de små, små detaljerna som gör det, även om dessa ibland är närmast naiva. Men vad gör det om det funkar, och det gör det i den här pjäsen.  Det är ingen enkel pjäs Terjärvborna gett sig i kast med. Texten innehåller mer än vad som egentligen sägs och det gör att åtminstone jag känner att jag borde kunna koncentrera mig mer i sommarhettan för att få ut undertonerna ordentligt. Gänget har tidigare berättat i bland annat Öb vilket hästarbete det varit att översätta texten. Speciellt de finska ordspråken och uttrycken har varit knepiga. Nu är jag ju ingen expert på Terjärvdialekten, men jag tycker att det låter väldigt bra. De har valt roliga och slagfärdiga ord och uttryck i sin översättning, som det verkligen är en njutning att lyssna till. Språket känns till och med lite poetiskt på sina ställen faktiskt. Som en i publiken lyfter man därför på hatten för detta arbete. Det är synd att det inte finns så många gamla rävar med i gänget. Hade de varit med hade pjäsen antagligen blivit något helt annat. Å andra sidan är det roligt att se nykomlingar som Malin Granholm och Benita Nykänen göra så bra i från sig att det är svårt att tro att de inte gjort detta tidigare. Och nyrekryteringen av amatörskådespelare på små orter brukar inte alltid vara så lätt, så även här får man konstatera att Terjärv lyckats. Backman bär upp mycket - som vanligt får man väl tillägga - och åtminstone jag får en känsla av att Särs gör en av sina drömroller i Elmeri. Han är mycket bra på att spela bydåren, utan att det blir överdrivet. Även Gistö är ypperlig i sin roll som den tredje brodern. En annan uppskattad "skådespelare" är själva traktorn Mc Cormick. Den blir snabbt mångas favorit. På plats finns förresten även en livslevande häst! Det finns ett behov av en sommarteater i Terjärv, eftersom läktaren var så gott som full under premiären och även dagen därpå. Det betyder cirka 180 personer på lördagen och över 200 på söndagen. Ingen dålig start för föreningen alltså, efter en rätt motig början då de bland annat hade svårt att få ihop tillräckligt med folk på scenen. Nu klarar ensemblen på elva personer galant av dubbelrollerna. Det är två år sedan man senast spelat sommarteater i Terjärv, men att platsen skall vara hembygdsgården tycks vara en välkommen tradition som kommit för att stanna. Platsen med dess byggnader är ypperlig speciellt i den här pjäsen. Ännu återstår föreställningar på fredag, lördag och söndag, och även onsdagen därpå den 18 juli. Harriet Jossfolk