www.mamboteam.com
loffe.net
 
 
Main Menu
Senaste artiklar
Respons
Kontakt
Besöksräknare
Vem är online
Vi har 33 besökare online
Länkar
Åbrandts hemsida
Patrik Granholm
Vädret i Kronoby

Lokalreklam

FREJ WIDJESKOG
 
 
SÄÄENNUSTE 2016

finns  i menyn under
rubriken "Kort-Nytt" 
 
 

 




Terjärv Apotek



Artiklar till salu


Vivian & Boris Salo
Skrivarevägen 12

68630 JAKOBSTAD
www.vibosa.fi
vibosa@vibosa.fi


I N F O


Boställsgränd 1
68700 Terjärv
Tel. 06-867 5710
Gsm 050-521 6543
info (at)kprmedia.fi


 








PÖSSES BIL KB

68700 TERJÄRV
Bilreparationer
Bilservice
Tel. 06-867 5279
Mobil 0400-161 959
 


KRONOBY
FLYGPLATS
INFO

Föreningar



100 år
 
 
 
 



TIDIGARE UTGIVNA
TIDNINGAR

 
 
 
 
 
 
 
En ung reservist skriver till sin hustru
Skrivet av okänd soldat   
2005-12-13 13:45
  
      En ung reser­vist skriver till sin hustru. JR 11.                          

21. 12. —39.

 Kära Lilly!

Jag har idag förgäves väntat på brev av Dig. Har just nu en kort vilopaus. Ute brumma massor av flygmaskiner, vi hava vid denna ti­diga timme redan räknat dem i hundratal. Våra tankar följa dem med bävan, var skola de återigen spy ut död och förintelse? Det är så mörkt här, så man knappast ser sin egen hand och än mindre att skriva, men jag hoppas Du med en smula fantasi får reda på mina små an­satser. Vi vänta på att ryssarna skola göra ett nytt försök, men de komma säkert att möta en säker död här vid Kuolemajärvis is och dju­pa skogar. Det har blivit förskräckligt kallt, ända upp till 20 grader och jag borde hava ta­git med min andra ylletröja och byxorna till min träningskostym för att hålla mig varm. Vem kunde i oktober hava anat att allt detta skulle hända. Huru mår ni alla för övrigt där­borta? Jag börjar oroa mig för att ni äro för nära Helsingfors, vore det icke skäl att flytta längre inåt landet, då ryssarnas träffsäkerhet är så dålig att olyckor kunna hända. Jag vän­tar att få riktigt många och långa brev från Dig och alla därborta, ty de äro de enda glädje­ämnen här. Min kära Lilly, skriv riktigt ofta ty det är det enda som håller modet uppe och man vet vad man kämpar för, för allt som är en kärt. Med mina hjärtligaste hälsningar till min egen älskling.

Din R.

 

27. 12. —39.

------Det har varit en underlig jul. Granat­krevader och bombanfall blandad med rymdens gnistrande tystnad har utgjort oratoriet för detta år och upplyst de milsvida skogarna. Det dansade i medeltal tre ä fyra bomber i minuten över oss och detta stämde knappast till religiö­sa betraktelser och julfrid. Vi hava nu flyttat några hundra meter bakåt och låtit andra poj­kar intaga vår plats för några dagar, så att vi skulle få tillfälle att vila oss, men vi hava re­dan lärt oss att sova sittande i den minsta grop. I ett annat kompani hava många av mi­na kamrater från beväringstillfället fått sät­ta livet till vid ett häftigt anfall, bl. a. pas­tor H..., som Du säkert minnes. Det är ödet som är avgörande i sådana ögonblick och det är oftast de minst försiktiga som klara sig un­dan infernot. Det är endast fyra dagar till ny­år, som borde vara den lyckligaste dagen i vårt liv, men nu ter sig så trist och overklig, och man frågar sig om det ej finnes någon utväg ur alltsammans och man väntar förgäves på svaret. Ljuset börjar fladdra och snart sitter jag i fullständigt mörker, så det är bäst att skynda sig till slutet. Jag väntar med otålighet på brev från Dig och alla andra. Jag hoppas att vår Gud på det nya året måtte välsigna er allihop och bringa den fred vi sträva efter och hoppas vi på årsdagen av vårt bröllop måtte er­hålla denna Guds gåva som present. — —

 

3. 1. —40.

 — — Här är det härligaste vinterväder, snön faller i stora vita flingor och ligger snart meterdjup. Det ligger en oändlig tystnad över de vida skogarna och vidderna och det är intet som i detta ögonblick tyder på den olycka, som fallit över vårt folk. Tankarna söka sig osökt till de härliga vinterdagarna i Hyvinge och man frågar sig när dessa lyckliga stunder kom­ma att upprepa sig. Det är ofta i sömnen man famlar efter en varm hand, men det är tomt, kusligt tomt, och man vet icke om detta är den värld man fötts i, den värld i vilken man byggt upp sina lyckliga framtidsdrömmar. Det är underligt att ett par brottsliga individer kunna sätta ett streck i livet för millioner och återigen millioner av människor utan att den stora mas­san av sunt tänkande individer kan göra ett snabbt slut på eländet. Kanske dock räddningen ligger närmare oss än vi vänta och att vårt land spelat en viktig roll i mänsklighetens tjänst. Det har talats så mycket om utländsk hjälp, men jag tror vi få kämpa vår kamp al­lena, som alltid tidigare i historien, och jag är säker på att vi komma att fora våra färger till seger även denna gång mot arvfienden. Som sagt har intet nytt hänt under de senaste dyg­nen, det ser ut som om fienden skulle draga sig för vinterfälttåget, i vilket vår armé säkert drar det längre strået. Vi vänta dock på att bliva förflyttade längre bakåt och låta andra intaga våra platser, ty vi hava ju snart varit tre månader på samma ort.----------Nu slutar jag igen för denna gång, ty kaffet väntar. Sän­der Dig, föräldrar, syskon (värderas) mina hjärt ligaste hälsningar------

 

7. 1. —40.

------Det har återigen gått en dag utan att jag erhållit något brev av Dig och jag är orolig att något hänt därborta. Vårt postkontor brann visserligen ner igår i det fienden lyckades få eld på det, men all post torde hava blivit räddad. Vi voro i natt och drogo taggtråd rakt framför näsan på fienden, och lustigt är att de icke läto sig störas i sin djupa sömn. Det är även ganska lugnt här då kölden icke inbjuder till livligare verksamhet och varje försök kostar fienden stor manspillan. Man märker huru ofta de äro tvungna att byta trupper, då de gamla »tagit slut», i det det alltid uppstår en livlig skottväxling utan egentligt mål på den andra sidan i nervositeten och ofta händer det att de skjuta på varandra. Däremellan underhålla de oss med musik från sina propagandahögtalare, men en välriktad granat gör i allmänhet slut på ovä­sendet. I allmänhet är den ryska skottväxlingen absurd, de skjuter i vida fältet och det är endast då skottet går fel som olyckor kunna in­träffa. Allt är väl och hälsan är ännu bättre. Vi nästan rullar oss varje morgon i snön, det är ett sant nöje efter sömnen i vår varma lya, som vi inrättat med alla moderna bekvämlig­heter, spis, uppfällbara britsar, hyllor, torkan­läggningar, centralradio etc. Varje dag er­hålla vi de färskaste tidningarna och maten är riklig. Nu har jag nästan givit en autentisk skildring av vårt liv och leverne och det är en­dast rapporterna hemifrån som fattas.------

 

9.1. —40.

-----De brusande tonerna av en tango smeka i härlig rytm genom vår underjordiska våning och drömmarna flyga i väg i takt med musi­ken, långt bort, bort till allt som är en kärt, till tider av lycka och harmoni och man skäms för sina kamrater att vara tvungen att torka bort en tår från ögonvrån. Man är nästan böjd att stänga radion, men det är ändå lugnande att låta tankarna flyga till allt som är en kärt, till Dig, vårt hem och egna. Vilken kontrast till den monotona musiken däruppe, vars upp­gift är att sluta alla drömmar till det för­flutna. Det är mycket i dårskapens historia som man nu först lär sig förstå, eller rättare sagt, man finner icke meningen i vår livsupp­gift. Jag erhöll nyss ett paket adresserat till den okända soldaten och det brev som följde med lät mig förstå med vilken känsla hela vårt folk följer vår kamp för frihetens ideal. Pake­tet, vilket innehöll underkläder och snask var avsänt ända från Uleåborg. I dag är det en månad vi på vår frontlinje haft känning med fienden och det har varit en lång tid. Vi hop­pas dock innerligt att allt detta måtte taga ett snabbt slut.  I kväll nådde oss de otroliga rapporterna från dagens stora seger vid Suomussalmi, ännu en sådan och fienden torde vara såld. Vi vänta bara på att få göra rent hus även här och sända ryssen dit där han hör hemma och att vår Gud måtte giva oss en stor seger. Nu har någon skruvat på Budapest i ra­dion och zigenarmusikens sövande toner fylla »rummet» och mana till sömn och jag tror även det är bäst att lägga sig och drömma sig in i lyckans värld. God natt min egen älskling och mina varmaste hälsningar. — —

 

13. 1. —40.

-------Det är ett under att jag är i tillfälle att skriva dessa rader, ty ödet har i natt verk­ligen hållit sin skyddande hand över mig och jag märker att Gud verkligen skyddar mig från alla olyckor. Jag hade i natt vakttjänstgöring med en kamrat vid stranden. Klockan var om­kring ett då vår tur slutade och vi skulle då taga kontakt med ett annat regementes vakter på den motsatta stranden omkring en km. från oss. Intet ont anande begåvo vi oss på väg, men hade inte hunnit mer än c:a 300 m. i den till knäna djupa snön över isen, förrän vi alldeles överraskande möttes av den mest mördande eld från ett dussintal fiender, vilka gömt sig väl i snön. Min kamrat sårades vid den första salvan, och jag förstår icke ännu huru jag lyc­kades slå mig igenom den långa vägen till den motsatta stranden och hjälpa min kamrat med mig. Alla som på stränderna hört oväsendet ute på isen kunde icke förstå det under som skett att jag utan en skråma kommit från äventy­ret och Du kan ännu förstå glädjen, då vi ett par timmar senare granskade valplatsen och funno två stupade ryssar. Ja, verkligheten är ofta underbarare än dikten, men vi märka att det är ingen saga att Gud håller sin skyddande hand över vårt folk, min kamrat erhöll även som senare konstaterades endast ett köttsår och mår utmärkt.

När jag på morgonen återvände hem vän­tade mig ännu en glad överraskning, tre brev från Dig--------samt ett paket vilket jag ännu inte öppnat, då jag sovit hela förmiddagen. Jag tackar Dig riktigt hjärtligt för breven och hoppas att posten alltid lika snabbt måtte kom­ma fram.  Kära---------Du är ständigt i mina tankar och jag väntar med otålighet att få se Dig. Det är i dag jämt tre månader sedan vi ryckte in i tjänst.  Kan Du ännu påminna Dig den morgonen i Grankulla då det ringde i telefo­nen och jag kallades in under fanan? Kunde man då hava anat för huru lång tid man tog avsked? Människan spår och Gud rår. Just nu kom vår kapten och gratulerade mig för den lyckliga utgången av nattens äventyr och inbjöd mig till kaffe om några minuter. Jag måste väl börja klä mig så småningom och göra mig i ordning för visiten. Lovar att skriva till Dig igen med det snaraste.------

 

18. 1. —40.

Kära föräldrar!

Jag har någon tid på mig och skriver för att få tiden att gå här vinterkölden.---------Här har blivit trist, då flere av mina bästa kamrater hamnat till sjukhuset och man snart är alldeles ensam. Kompaniets numerär har även sjunkit till nära hälften fastän vi knap­past hava i själva krigsoperationerna förolyc­kade mer än ett tjugutal.---------Det är med verklig oro jag läser om de täta bombräderna mot civilbefolkningen----------.   Vi hava dock redan blivit vana vid att civilbefolkningen lämnar allt vind för våg och i detta sammanhang reflekterar man ofta över allt som skedde efter den 30 november, på vilket sätt det folk reage­rade som sedan århundraden fått mottaga stö­tarna från det barbariska grannfolket. Medan i söder, i Tavastland, Österbotten, våra invå­nare byggt upp sina hem för en oöverskådlig framtid och under krigstider alltid skyddats för farorna har karelarn endast fått leva för da­gen. Han har varje timme varit färdig att lämna den jord han byggt på och så hände även i dessa kritiska dagar. Med vilket stoiskt lugn drogo icke dessa skaror mot väster och dock, den blick de kastade tillbaka mot den bygd de lämnade, kanske för alltid, det är nå­got man aldrig glömmer. Man förstod först vad kriget var, då man såg karavanerna av bo­skap fösas längre bort och då man kastade en blick i de hem dessa människor lämnade, med­tagande endast det de kunde bära på. Det kän­des kusligt då vi gingo igenom hemmen, lyx, armod, och man nästan lärde känna dessa fa­miljers intimaste liv. Och så kommo dagarna då det började brinna i öster. Allt närmare kom elden och lämnade icke sten på sten. Allt som byggts upp genom sekler var inom några få dagar jämnat med marken och snart stod striden inför oss. Det var med blandade käns­lor vi första gången drogo i kamp och vi ställde oss frågan om detta är samma lek »om under vår värnpliktstid. Men vi förlorade "snart våra illusioner då de första granaterna och kulorna visslade om öronen och dock väntade man före man sände det första skottet mot de människor man inte kände och som tvingades ut i detta in­ferno. Vad ont hade dessa människor gjort oss frågade man sig, men rapporterna från hemor­ten och det ovana ljudet ovanför huvudet gav en snart annat att tänka på och självbevarelsein­stinkten tvingade en in i striden för fosterlan­det, för hustru, föräldrar och syskon, för de människor som några dagar tidigare tvingats att flytta från den jord de älskat. Vi voro sol­dater i världens nu mest omtalade och prisade armé och vi gingo från seger till seger. Varje bombräd mot vår hembygd gav oss än mer mod och kraft att motstå trycket från öster. Och vi äro fast beslutna att stoppa detta bar­bariets framfart och tvinga den röda faran till­baka dit där den hör hemma —------. Nu lever man i spänning huru allt ordnar sig ute i den vida världen, vilken den hjälp blir som vi ut­lovats och om kriget med alla dess prövningar därigenom kan förkortas och föra vårt land till sin rättvisa seger---------.  Önskar er allt gott och ber till Gud att han måtte skydda er från alla faror och giva att vi snart få återse var­andra. Med mina hjärtligaste hälsningar till er alla av

R.

 

Kära Lilly!

19. 1. —40.

------Jag är verkligen dödstrött.   Slapp i dag på morgonen från min vakttjänst, men skall säkert igen ut i kväll. Det är sjunde dyg­net man icke ens för en minut slutit sina ögon och varje led är sjuk så man knappt hålles upp­rätt. Jag knäppte dock i natt hela tre fiender, som vågat sig för nära, och jag önskar dem en bättre tur i den värld de nu kommit i. Det är lustigt och dock tryckande att känna att man mördar och har lagen på sin sida. Det är civi­lisationens stormande framsteg genom årtusen­den och den moderna människans livsfilosofi, döda för att giva plats åt nya individer. Det går verkligen runt i huvudet på mig, då jag tänker på allt som händer och sker omkring oss. På ostfronten intet nytt lyder dagsrapporten och dock sker ett under. Vårt område för­vandlas till ett givande järnfält och det regnar mylla. Hela marken är svart och man finner snart knappast en ljus fläck. Stammarna peka nakna mot en gnistrande vinterhimmel och här och var står en skorsten och tittar förvånad ut i den vackra naturen, och här och där ser man fordom tvåbenta individer krypa omkring på alla fyra sökande skydd bakom stenar och i gro­par och man frågar sig är det jag eller släktets upphov som rör sig på klotet------.

 

20. 1. —40.

------Jag kastade nyss en blick i spegeln för första gången på två veckor, och den syn som mötte mig var verkligen skrämmande. Ett må­nadslångt skägg täckte ansiktet och det var svårt att hitta de nästan igenmurade ögonen i den mörka grönskan. Vilket nöje måtte det icke vara att någongång igen få tvätta sig och få känna sig som människa. I går var det ett för­färligt oväsen i luften och en fullträff av en tung pjäs fordrade tre unga människoliv, tre kamrater. Varje gång sådant inträffar kännes det som vore man själv ett offer för kriget. Det kändes ännu bittrare, då dessa kamrater lugnt sutto omkring kaffepannan i ett säkert »hål» och bomben träffade mitt i taket och de blevo begravna under nedstörtande järnbalkar och träflisor. Annars intet nytt. Man lever för nat­ten och slumrar om dagen och hoppas, väntar på att något måtte hända, som skulle föra mig åter till Dig, till hemmet, till lyckan. Kriget har endast varat i femtio dagar och det kännes som en oändlighet. Tätt strömma våra segerrappor­ter in, men allt är som en droppe i havet mot dessa etthundrasjuttiomiljoner barbarer. — —

 

22. 1. —40.

------Jag är först i dag i tillfälle att skriva till Dig, älskling, ty i går var en dag som kun­de hava blivit ödesdiger för mig och mina kam­rater. Jag har just intagit min första måltid på närmare trettio timmar och skyndar mig att skriva före jag lägger mig för några timmar. Vi voro i vårt skyddsrum på vår yttersta ut­post då det grövsta artilleriet började spela. Ja, man förstår först nu vad slakten vid Verdun betydde. Kullar förvandlades till dalar och någ­ra meter framför sig kunde man se nya högar växa fram, allt verkade som en väldig eruption i jordlagret. Jag hade just erhållit ditt brev — ------ medan infernot rasade och varje explosion ryckte luften ur lungorna på en, satt jag och läste vid det sparsamma skenet av en oljelam­pa. Vi räknade skotten, 167, 168 och så fullträff mitt i taket. Man kände endast sand, grus, trä­flisor och bråte strömma ner över sig och kände sig fastlåst som i ett skruvstäd i det stillatigan­de mörkret. Det gick en minut, lång som en evighet, förrän någon vågade tala, rädd om kam­raternas öde. Men hjärnan började snart igen arbeta och Guds räddande hand hade igen skyd­dat oss från en säker förintelse. Inte en skråma engång, men ingången hade störtat och murat igen all möjlighet att komma ut i det fria, tele­fonförbindelsen avbruten och skotten dåna allt­jämt tätt inpå knutarna. Ja, det var en tråkig belägenhet och vi hade endast att vänta på mörkrets inbrott, ty då skulle väl någon för­söka taga kontakt med oss. Så gingo sex långa timmar, där varje minut varade längre än en evighet tills hjälpen kom och vi blevo framdrag­na till en jord som vänts upp och ned och där icke en enda sten mera var på sin plats. Så slu­tade igen vårt äventyr lyckligt för denna gång.

 

24. 1. —40.

------Här rasar ett riktigt yrväder och tem­peraturen har stigit, så det kännes riktigt varmt i 5 graders köld. Här har intet nytt hänt, en­dast den sedvanliga artillerielden avbryter lug­net här ute. Det är ju även vår uppgift att låsa fast fienden här och låta deras andra frontlin­jer falla samman, och det har även kostat rys­sarna mycket blod. Vi äro fast beslutna att segra i denna kamp och man kan inte annat än upprepa Lapatossus ord: »Polen höll ut i två veckor, få se hur länge ryssarna hålla». Du skri­ver om min permission, åt saken kan intet nu göras så länge vi befinna oss i eldlinjen. Vi kämpa ju för att helt och hållet slippa fria från den börda som tynger oss och därför behöves varje man på sin post. Du må tro att så fort vi få tillfälle lämnas ingen möda ospard, för att komma hem, ty intet längtar man mera efter än att om blott för några dagar återse Dig------

 

25. 1. —40.

------Jag är igen i samma fort, som rasade över oss för några dagar sedan.  På förmiddagen var det ovanligt lugnt. Jag satt två tim­mar och spejade ut över det fordom vackra landskapet. Fåglarna kvittrade omkring mig och försökte finna fotfäste i de stympade »trä­den» utan att dock lyckas och en liten sparv satte sig bredvid mig och åt av de smulor jag kastade åt den. Allt andades frid och jag önska­de byta bort mitt liv mot denna varelse. Vad skulle icke denna frihet betyda! Vad hindrade den att flyga hem till bo och härd, bort från all denna ondska, från strid och hat! Mina tan­kar dröjde länge vid detta och jag tror jag som­nade och drömde om fred, om vårt lyckliga äk­tenskap, och så kom den första smällen och jag vaknade och fann mina illusioner grusade. De nakna, söndertrasade stammarna, jordhålorna och dammet förde mig tillbaka till verklighe­tens värld.

Ja, jag fick nyss avbryta brevskrivandet, ty radionyheterna kommo genom telefonen, radion kopplas nämligen vid dagsnyheterna till samt­liga kompaniets telefoner, så att alla vid för­posterna bliva delaktiga av nöjet. Nu måste jag röra på mig, ty fienden börjar bliva något oro­lig och det är bäst att gå ut från detta råtthål och giva dem en liten påhälsning. — —

 

26. 1. —40.

-----Då Du erhåller detta brev har antagligen mina rader av samma datum redan kommit i Dina händer genom en kamrat. Det kändes verk­ligen vemodigt att kanske han skulle få tala till Dig, medan jag får sitta och vänta och hoppas att återigen få höra Din röst och få trycka Dig intill mig---------och någon gång när man har tillfälle att sova föra drömmarna en tillbaka till lyckans dagar, man försöker hinna fatt ti­den, man griper efter en hand, man hör Din röst och vaknar. Handen är full av jord, luften då­nar av explosioner och man kryper ihop i ett gammalt granathål, för att undgå de splittrade skärvorna av kallt stål, stenar och jord, och man hoppas alltjämt att det man upplevat i dröm­marnas värld snart måtte besannas. — — — Aldrig tidigare har ett land med så rent sam­vete gått till kamp, och aldrig tidigare fått så­dana yttringar av sympati från hela världen. Här avgöres striden mellan folkrätt och dikta­tur, här avgöres även frågan om ett judiskt nationalliv i ett eget land, ty världens samvete måste vakna och giva oss rätt att bygga och bo såsom vi önska. Jag strider för vårt land och även för vår egen sak och är besjälad av en stark optimism att vi slutgiltigt segra i denna kamp.  Kära----------jag är övertygad att vår Gud snart måtte giva oss tillfälle att återse var­andra och ber Dig hålla humöret uppe. Att jag ofta skriver om mina äventyr plågar mig då Du blir upprörd, men jag vill bevara minnen från det förgångna och i framtiden kunna visa för våra barn vad vi kämpat för i Karelens djupa skogar, för vår och deras framtid och lycka.

 

27. 1. —40.

»Där som sädesfälten böja sig för vinden» strömmar i smekande toner från radion och lik­som orden till denna melodi söka sig tillbaka till de lyckliga dagarna gå mina tankar tillbaka till Dig, älskling, till vår lyckliga tid, vårt liv som vi knappast hunnit börja förrän en högre makt gjorde  ett  streck  för  våra  framtidsdrömmar. Musiken gör en på dåligt humör----------Det kännes upprörande att höra dansmusik från fle-re länder, medan vårt folk förblöder i kamp mot den fara som hotar alla.------ Ja, jag ligger ensam här i rummet som telefondejour och vri­der på ratten, en efter en komma stationerna in och jag försöker trots allt finna tröst i tonernas värld. Dovt dånar bullret som ackompanjemang till musiken och påminner oss om vår dödlighet. Jag tänker på mina kamrater därute, för vilka varje minut kan vara avgörande. Allt emellan­åt strömma telefonrapporterna in om att fien­den försöker sig på framryckningar, vilka dock alltid slås tillbaka.------

Man har under dessa långa månader snart glömt vad ett hem innebär, det verkar numera endast som fantasiernas chimärer, ett hopp ef­ter något overkligt. Och dock, man längtar in­tensivt att än en gång få uppleva det som va­rit, att få förflytta sig år tillbaka i tiden. Jag hoppas att Gud måtte giva mig åter allt som gått förlorat, att vi återigen fingo leva ett lyck­ligt liv tillsammans------

 

30. 1. —40.

Jag har nyss vaknat ur en lång slummer, som nästan gränsade till medvetslöshet, ty jag hörde intet av det inferno som pågått därute. Jag var alldeles täckt av damm och grus som fallit genom taket av den svåra bombfällningen. Sitter just nu och njuter av alla de godsaker Du sänt mig och läser än en gång igenom Dina brev. Det är dock så man knappast orkar med något, huvudet går runt emedan det blivit mer än nog omskakat av det häftiga lufttrycket och ögonen vilja med våld icke hållas uppe. Jag somnade även i natt tvenne gånger på min vakt­post, men ljudet av exploderande granater väck­te mig igen. En trevlig nyhet vi fått nys om är, att antagligen nästa vecka permissioner i tur och ordning komma att beviljas. Det tar dock en längre tid förrän jag blir i turen att få njuta av fem dagars lycka, men man väntar aldrig för länge på något gott. Det är bara att hålla tummarna i vädret och hoppas att denna vänte­tid måtte gå snabbt undan. Jag tror Du är be­tydligt gladare när Du fått denna underrättelse och gör Dig färdig att emottaga Din egen gosse. Av vår förflyttning tycks intet bliva av, trots att vi alla med otålighet väntat därpå, ty vi äro alldeles förbi av överansträngning och trötthet. Fienden har blivit mycket aktivare på vårt av­snitt, men de stöta alltid på en ogenombrytlig mur. Vi äro endast en handfull pojkar som för­svara en sträcka av närmare en km. och dock skratta vi varje gång åt ryssarna som i hundra­tal försöka rycka fram mot oss. Här hjälpa icke fiendens bomber, granater, 6—tums projektiler, vilkas lufttryck nästan kastar omkull en, och exploderande kulor, ty det är barbarer mot frihetsälskande människor, vilka strida för sin rätt och veta att Gud är med dem i denna kamp.------

 

1. 2. —40.

------I dag erhöll jag hela tre brev hemifrån, nämligen Dina av den 26 och 27 och pappas kort av den 27 och är glad över att hava erhållit så mycket att läsa på en gång. Det är roligt att ni alla äro friska och vid gott humör. Även jag känner mig en aning utvilad efter att hava so­vit en hel natt alldeles ostörd. Vi leva nu alla i hoppet på permission, fastän det kan dröja mycket länge förrän det blir vår tur. Den gives nämligen i tur och ordning i mån av möjlighet åt alla utan anhållan. Ty den senare hjälper av allt att döma icke upp saken. Vi räkna dock att inom sex veckor alla fått göra sin resa hem och denna tid måtte väl gå snabbt undan, då man slutligen har chanser.

I går hade jag en fenomenal tur. Våra och fiendelinjerna begränsas endast av ett femtiotal meter brett sund mellan de tvenne sjöarna och över detta sund löper en sprängd bro. Det var alldeles beckmörkt då jag hörde mystiska ljud från bron och avsköt en ljusraket men märkte ingenting. Då ljuden fortsatte beslöt jag mig för att undersöka saken och klev försiktigt över till detta ställe. Döm om min förvåning då jag såg tre ryssar montera upp ett maskingevär mitt under brohuvudet. En välriktad salva gjor­de dock att »tavarisch» läto sina lekamen under vilda skrän taga långa skutt över till sin sida, efterlämnande en sårad »kamrat», vilken jag lade beslag på och det dyrbara geväret. Natten var vår. Få se när de försöka återerövra dyr­gripen som hotfullt pekar mot dem. För övrigt intet nytt. De göra alltjämt vilda försök att stifta vår bekantskap och lära känna vårt land, men misslyckas gång på gång.

Nu kom en snabb order, som måste åtlydas omedelbart, och jag är tvungen att avbryta i mitten. Sänder Dig mina hjärtligaste hälsnin­gar och kyssar och skriver snart igen.

Din R.

 

Detta brev blev hans sista. Han stupade följande dag.


Senast uppdaterad 2005-12-13 14:05
 
 LOFFE I EGNA TANKAR
VID RUNEBERGS KÄLLA
 
 LOFFE I ANDRA TANKAR
- ELLER TANKLÖS?
 
 Ole Granholm
Utgivna böcker
 
 
 
BESÖK OSS PÅ FACEBOOK
 
 
Left - handers´
C l u b
Vänsterhänta

På denna sida (se meny)
finns nu  åtta listor med
kända / berömda och
okända/mindre berömda
(och några illa beryktade)
vänsterhänta personer.
Om du vill med på en lista,
meddela namn, hemort,
yrke till min hemsida
loffe@loffe.net
Finns du med,men inte vill
vara med, kontakta mig.

On this page (see menue)
is now eight lists of  well-
known/famous and un-
known / not so famous
(and some notorious)
left-handed persons.
If you want to be added
to a list, send name,
place of residence,
country and occupation
to my web-page
loffe@loffe.net
Always remember
L e f t   i s   R i g h t !


L Ä N K T I P S

 Loffe.net

 


KATALOGEN
 




 
Kondoleans
verser 1-4













BLOGGEN


PER-GÖRANS BLOGG
En naturaförmån


TORE FAGERNÄS
FOTOBLOGG






ILLUSIONER
Musik: Thomas Enroth
Text: Elof Granholm
Sång: Heléne Nyberg
Lyssna på melodin

ILLUSIONER
i sin helhet
Text till Illusioner
Heléne Nyberg sjunger
"Förväntan i advent"
Text: Loffe  Musik: Thomas





 
 Big Brother Bulletin



..om detta må ni berätta...

 Israelnyheter



 








KLAGOMUREN
LIVE-WEB-CAM







Israeler.com



 





Läs tidningar,broschyrer

DANSBANDS-
DAX










COUNTRY TENNESSEE



 



R A D I O

SVERIGES
RADIOKANALER

Välj och lyssna


Sveriges TV-kanaler


Finlands TV-kanaler


GÖRAN SKYTTE

ALEX SCHULMAN

MARCUS BIRRO
  









 
 


 


TV VISJON NORGE







 













Dr.John MacArthur


 

OnlyBelieve TV




DAVID WILKERSON





Juhani Martikainen

 


 

 
Top! Top!