Ortnamnens vittnesbörd om svenska
bosättningar i Finland.(1)

Ortnamnsforskningen innehar vid sidan av den på fornfynden grundade för­historiska arkeologien i vår tid en erkänd roll vid belysandet av äldre europeisk bebyggelse och kulturutveckling. Så även i Finland, där den tillika skänker oss viktiga bidrag till studiet av våra bägge språkgruppers äldre beröringar med var­andra. Först ett par ord om det finska besittningstagandet av vårt land, särskilt i dess västliga och sydvästliga delar. Enligt en nyare arkeologisk teori, som till­vunnit sig många anhängare, skulle dessa landsdelar mottagit den väsentliga grund­valen för sin finska bosättning från landet söder om Finska viken genom invand­ringar, som försiggått sjöledes och tagit sin början i första eller andra århundradet e. Kr. I de östliga delarna av landet räknar man med finsk-ugrisk befolkning redan under sten- och bronsåldern, och ansedda arkeologer hålla före, att finsk-ugriska stammar eller familjer förekommit även i sydvästra delen av landet redan under sagda perioder. Mycket bristfällig är vår kännedom om den lappbefolkning, varom både väst- och sydfinländska ortnamn bevara oss spridda minnen.

Det äldsta folk av indoeuropeisk stam, vår arkeologiska forskning omtalar från Finland, tillhörde den s.k. yngre stenåldern eller tiden senast intill omkring 2000 år f. Kr., och dess boplatser lågo i landets västra och sydvästra delar. Hypo­tesen är så allmänt omfattad, att man ej utan motbevis kan betvivla dess hållbarhet. Var än dessa finländska indoeuropeers hemland legat'— i Sverige eller i Mellan­europa såsom våra nutida arkeologer förmoda — utvecklar sig detta folk språk­ligt sett senare till germaner, och med en till visshet gränsande sannolikhet utgöra västra Finlands bronsåldersgermaner från c:a 1200 till 500 eller 300 före Kr. deras ättlingar. Men denna västfinländska bronsåldersbosättning hänvisar redan med stor bestämdhet direkt till Sverige, som redan då synes stått i livliga förbindelser med Finland. Och dessa förbindelser ej blott fortgå utan tilltaga. Under folkvandringstiden (400—800 e. Kr.) äro de särskilt livliga. Med Åland ha de enligt fornfyndens och ortnamnens samstämmiga vittnesbörd aldrig avbrutits. Med Finlands kontinent börja de däremot omkring år 800 e. Kr. att mer och mer ­försvagas, om vi finge sätta all vår tilltro till våra fornfynd. Isoleringen från moder­landet och den av en fortgående finsk invandring betingade växande förfinskningen av svensk stam kunde i själva verket väl ej helt undgå att avspegla sig såväl i fornfynd som ortnamn. Men den särskilt tidigare gängse teorien om våra svenskbygders fullständiga avfolkning under århundradena närmast före korstågen är dock starkt överdriven. Den motsäges ej blott av våra ortnamn utan även och ej minst av den svenska lånordsskatt, som under samma period upptagits i våra väst­liga och sydliga landsdelars finska folkspråk. Korstågstiden öppnar ett nytt skede i våra gamla förbindelser med Sverige, medelbart även med den nordtyska handels­världens huvudcentra.

Här ha vi bakgrunden för en riktig värdesättning av våra ortnamns betydelse för vår kulturhistoria.

Det sades redan, att Ålands förbindelser med Sverige aldrig varit avbrutna. Här bör svenskheten i Finland alltså vara starkast rotad. Ortnamnen bekräfta, att så även är fallet. De äro genomgående svenska. Till sin betydelse fördela de sig på två stora undergrupper: natur- eller terrängnamn (namn på vattendrag, höjder m.m.) samt egentliga bebyggelse- eller kulturnamn. Den förra gruppens namn ha dock ej sällan senare övergått att beteckna bygd. Så t.ex. det urgamla landskaps­namnet 'Åland', som från början blott betyder 'vattenland'. Förleden 'Å-' är samma ord som latinets aqua 'vatten' och gotiskans ahva 'flod, ström'. Ett urnordiskt  'Ahvaland' gav det nysvenska 'Åland' och ombildades av finnarna till 'Ahvenanmaa', ty det för finnarna obegripliga 'Ahva-' utbyttes mot det finska ahven eller ahvena 'abborre'. I litteraturen uppträder namnet Åland tidigast omkring år 1250. På naturförhållandena syfta även de allra flesta av de åländska sockennamnen: Brandö, Eckerö ('Ekon'), Föglö (= samlingsplats för fågel), Geta ('Getö'), Ham­marland ('Stenland'), Kumlinge ('Kummelö'), Kökar (omkr. 1250 Thiyckekarl d. ä. 'Tjocke karlen', en klippformation), Lemland (möjligen = 'Fårland'), Lum­parland (= landet vid fjärden Lumparn), Saltvik, Sund, Vårdö ('Vaktö'). Att socknarna, bebyggelsens själva centra, i så stor utsträckning här uppkallats efter allehanda naturförhållanden, är vad man väntar sig i ett skärgårdslandskap.

Åland uppvisar blott en socken, dess allra äldsta, Jomala, vars sockennamn sannolikt är av annan innebörd. Gammal tradition förbinder namnet med det nära liggande finska ordet jumala 'gud'. Av namnets äldsta skriftformer antyda emellertid flera svenskt ursprung: Jwmmala by 1494 Jommala, Jommale 1496 o.s.v. Det dubbelskrivna -m- hänvisar på föregående lång vokal, vars längd i sveriges-svenskt uttal regelrätt övergått på det följande m-ljudet, liksom även bynamnet 'Öninge' (i samma Jomala socken) på 1300-talet skrives Öningiaby, Öninggeby och ännu på 1500-talet Öönyngaby, men alltsedan 1545 ofta även Önningeby. Lönnrots finsk-svenska ordbok nämner emellertid Jomala sn under namnet Juomala, Ahlman-Forsmans ordbok under namnet Jtmmala. Då dessa författare knappast kunna misstänkas ha godtyckligt utbytt det finskt klingande 'Jomala' mot ett dunkelt Juomala eller Juumala, torde de senare namnen få anses motsvara ett äldre finskt, nu förlorat uttal av namnet. Bägge dessa finska namnformer kunna regel­rätt återföras på ett fornsvenskt Jomala eller just den originalform man väntar sig för det åländska Jommal.   Man har redan länge tänkt sig namnet som en sammansättning. Dess efterled vore det forngermanska alh 'offerplats', som är känt redan från biskop Wulfilas (f 383) gotiska bibelöversättning samt från talrika skandi­naviska ortnamn. Förleden är enligt min mening snarast en fornsvensk motsvarig­het till samma gotiska bibelöversättnings hiuhma 'hop, folkhop', i Luc. I 8—10 använt om den tempelbesökande menigheten: »Men det begav sig, då han i sitt skiftes ordning förrättade prestembetet inför Gud, att han efter prestadömets sed­vänja fick lotten att gå in i Herrans tempel (------alh fraujins) och all folkets mycken­het var utanför {alls hiuhma was uta-------).   Det är då knappast ren tillfällighet att de bägge här citerade orden i den gotiska bibeltexten, hiuhma och alh, återfinnas i det åländska sockennamnet, om detta får uttydas som här föreslagits. Ättehögarna i grannskapet viska om hög ålder för hela bygden. Och ur ordformens sida är ett samband mellan det gotiska hiuhma 'folkmängd' och det åländska sockennamnet en möjlighet, ty det gotiska ordet måste i fornsvensk tid (6—7 århundraden senare) regelrätt ha hetat hjöma, med ett hörbart h framför j-ljudet. Men ålandsmålet till­hör ett sydfinländskt dialektområde, där ett ordbegynnande h framför j förstum­mats. Denna Å-försvagning eller Å-förlust hade av allt att döma inträtt redan på 1300-talet, då namnet först möter oss i skrift, och i förevarande fall föll detta Å-ljud så mycket hellre, som ett till sin betydelse dunkelt fornsvenskt Hjomala, Hjommala lätt förväxlades med det på Åland redan då väl icke obekanta finska jumala 'gud'. Om jomalabornas äldre förbindelser med vårt fastland vittna i själva verket ort­namn som Jomalvik i Ekenäs skärgård och Jomalsund i östra Nyland, ty ortnamn kunna på samfärdselns och bosättningens väg lätt överföras från en ort till annan — detta kan styrkas med exempel bl.a. från Finland. Namnet Jomala skulle med denna uppfattning alltså betyda 'folkets helgedom'. En närmare granskning av de med efterleden -al 'offerplats' sammansatta nordiska ortnamnen visar näm­ligen, att förleden ofta nog syftar på själva folket, som besöker helgedomen. Det västnyländska Tenala, som i lokalt uttal lyder täinal och redan 1548 skrives Teijnall, motsvarar ett fornsvenskt Thegnala, däri förleden är ett fsv. thegn = 'fri man, bonde'. Orten är således uppkallad efter en heden kultplats, liksom sockennamnet Götala i Västergötland en gång betytt 'götarnas helgedom', Gutnalting på Gotland en 'gutarnas helgedom och tingsplatsen därinvid', sockennamnet Motala i Öster­götland sannolikt 'mötesplatsen eller tinget vid helgedomen'. Att det fornnordiska -al(h) verkligen avsett en hednisk kultplats bekräftas bl.a. därav,' att förleden i andra fall innehåller ett hedniskt gudanamn. I Västergötland och på Gotland finnes sålunda en socken, i Ångermanland en by med namnet Fröyal d. ä. guden Fröjs helgedom. Det åländska Tosarby i Sund, förr skrivet Torsalby, Torsala, kan höra till samma namnklass och syfta på heden dyrkan av guden Tor. Om åländsk hedendom erinrar möjligen även bynamnet Godby i Finström. Det skrives redan 1382 Godhaby, 1431, 1539 Godaby. Förleden kan vara en motsvarighet till det fornnorsk-isländska godi 'hednisk präst', sedan även 'hövding som ägde ett gudahov eller tempel på sin jord'. Namnet uttalas emellertid nu med långt o-ljud, på grund av högsvenskt inflytande.

Jag har behandlat Jomala-bygden så utförligt som här skett, dels emedan det ju är fråga om ortnamn, som höra till Ålands allra äldsta, dels även för att ge den i dessa frågor mindre inkomne läsaren någon föreställning om huru man i nutida språkforskning söker lösa ortnamnens gåtor. Emellertid erbjuda även Ålands andra bebyggelsenamn mycket av hög ålder och av högt intresse för namnforskaren. Så ha vi redan i samma Jomala socken den ovannämnda byn Önninge. Namnet skrives år 1326 Öneem, 1330 Öningiaby och Öningiavik. Den äldsta skriftformen är sammandragen av ett Öne-hem, däri förleden är ett fornsvenskt öner (= isl. ejnir), öningiar ''öbor'. Namnet betyder alltså 'öbornas hembygd'. Ortnamn på efterleden -hem i betydelsen 'bebodd ort, bygd' finnas även i andra tidigt befolkade delar av Skandinavien, ja även i Tyskland och England, men de tillhöra alla den förhistoriska tiden, och redan vid vikingatidens början torde man i Norden upphört att bilda nya sådana. Namnet Öneem anträffas år 1422 även i Västergötland, där som sockennamn. De äldsta ortnamnen på Åland tillhöra landskapets östliga delar. De osammansatta naturnamnen äro här som i Skandinavien kanske de äldsta. Ett sådant är t.ex. sockennamnet Sund. De egentliga bebyggelsenamnen av högre ålder äro sparsamt företrädda. Hem-namnet Öneem, som redan nämndes, är det enda i sin klass, medan t.ex. Västergötland uppvisar 50 socken- och 30 bynamn, Uppland inalles 15 sådana namn. Alldeles obekanta på Åland äro de i Uppland till ett 40-tal uppgående ortnamnen på -tuna (inhägnad, gård). En namnavdelning -stad = 'stadigvarande vistelseort, boplats' möter i Uppland i 500 ortnamn. På Åland finnas blott tvenne sådana. I Skandinavien och andra äldre germanska länder tjäna avledningarna -ing och -ung bl.a. som medel att av personnamn bilda släktnamn, i vår tid vanligen uppvisbara blott i ortnamn. På Åland saknas sådana släkt- och ortnamn. Bynamnet Önninge är egentligen ett inbyggarnamn, vilket redan nämndes. I Ålands skärgård finnas visserligen ortnamn som Sottunga, Seglinge, Kumlinge och Enklinge, men de höra blott skenbart hit. Det förstnämnda är till sin betydelse ett problem (jfr Sottungsby i Helsinge). Av de tre senare orterna är Seglinge uppkallad efter den åländska skärgårdens segelkummel d. ä. segel- eller sjömärken, Kumlinge efter öns stenkummel, Enklinge efter sitt ensamma läge (vad dess ursprungliga betydelse vidkommer kan man jämföra svenska ordet änkling och dess gotiska grundord ainakls 'övergiven'). Bland de åländska by- och gård­namnen äro de med efterleden -by de vanligaste: Sundby, Sviby (1486 Swiaby d. ä. svearnas by), Hagaby, Möckelby (d. ä. Storby), Degerby (d. ä. Storby), Marby (d. ä. Havsby) o. a. De härstamma delvis från heden tid. Dalakarlaby (nu Dalkarby) och Önningeby nämnas redan år 1330. I Sverige finnas vidare talrika gårdnamn på -torp = 'gård eller mindre by som uppstått genom utflyttning från en äldre gård'. De torde tillhöra övergången från heden tid till kristen, tiden omkring år 1000. På Åland äro de icke ovanliga: Bisatorp i Lemland (redan 1433), Jumala-torp i Jomala (hette på 1400-talet blott Torp) m.fl. Till samma, delvis även senare tid höra namnen på -böle = 'gård, hemman', rätt allmänna på Åland. Ett enstaka Åsgårda påminner om vikingatidens Holmgardr =  Novgorod, Koenugardr = Kijev, Miklagardr = Konstantinopel. Typiska för Åland äro gårdnamnen på öda = 'egendom', men de äro få: Långbergsöda, Syllöda, Sonnröda (1430 Sonarffödhom), alla i Saltvik. (Det sistnämnda innehåller avledningen -arve- 'arvegods, som är bättre känd från västra Nyland och Egentliga Finland.) Namnen på -öda sammanhänga med fornsvenska ordet ödher, egendom, bl.a. ingående i 'Uppsala öd' (Snorre Sturlassons Upsala audhr), avseende forn- och medeltida gods i skilda delar av landet, av vilka Uppsala-konungen hade sitt underhåll.

De åländska ortnamnens allmänna typer återfinnas i rätt stor utsträckning framför allt i mellersta Sverige — med den skillnad blott att namnskicket på Åland i allmänhet är vida torftigare. Påfallande är fattigdomen på vissa rikt utvecklade uppsvenska namntyper, såsom namnen på -stad. Då ej dess mindre det äldre, nu till stor del utdöda folkspråket på Åland hör till de i mälarlandskapen talade svea­målens grupp, beror detta sannolikt närmast av en sedan historisk tid allt livligare samfärdsel med Sverige och fortsatt invandring därifrån. I och för sig betraktade hänvisa de åländska ortnamnen till en för ett avlägset havslandskap typisk urbebyggelse, som till sina allmänna drag är upp- eller mellansvensk men i mycket slagit in på egna vägar. Det ovannämnda Sviby i Jomala (»sveabyn») är av intresse för frågan om ålänningarnas härkomst. Byn framstår i och med sitt namn uttryckligen som en sveakoloni — i viss motsats alltså till det övriga Jomala, vars äldsta inbyggare sannolikt representerat ett äldre skikt av svenska invandrare, vilka ej längre voro medvetna om sin samhörighet med det gamla Svealand d. ä. betraktade sig som infödda ålänningar.

T.E.Karsten

1940