Ortnamnens vittnesbörd om svenska
bosättningar i Finland.(2)

Ortnamnen på vårt fastland förete i stort sett samma typer som de åländska, om vi blott avse ortnamn av svensk härkomst. Men till denna namngrupp foga sig här tvenne andra: namn av finsk härkomst, som senare försvenskats och nu utgöra en avsevärd del av våra svenskbygders ortnamnsbestånd, samt tvåspråkiga ort­namn, d. ä. urnordiska eller något yngre svenska namn, som senare förfinskats och alltjämt fortleva under dessa dubbelformer. De finska ortnamnen i det nu finska Finland frånses här, ortnamn sådana som Alavus: sv. Alavo, Honkilahti: sv. Hongilax, Koivulahti: sv. Kvevlax, Lielahti: sv. Lielax, Kitee: sv. Kides, Kuhmoinen: sv. Kuhmois, Kymi: sv. Kymmene, Lahti: sv. Lahtis, Loppi: sv. Loppis, Nummi: sv. Nummis, Saimaa: sv. Saima, Sortavala: sv. Sordavala, Tornio: sv. Torneå, Tuulos: sv. Tulois, Tyrvää: sv. Tyrvis, Vanaja: sv. Vånå, Vehmaa: sv. Vemo, Virrat: sv. Virdois, Vuoksi: sv. Vuoxen o.s.v. De svenska parallellfor­merna användas icke blott i skrift utan även i svenskt uttal, och då detta uttal grundar sig på ofta uråldrig tradition och ytterst rättar sig efter regelrätt svensk återgivning av finska språkljud, som ej sällan något avvika från de motsvarande svenska, förtjäna de finska namnens svenska uttals- och skriftformer att traditionsenligt upp­rätthållas ej blott av Finlands svenskar utan även i Skandinavien. En rätt god »Finsk-svensk uppslagslista» för sådana ortnamn ingår i den på uppdrag av Svenska folkpartiets Centralstyrelse år 1926 utgivna skriften »Svenska ortnamn i Finland» av år 1926, som detta år utkommit i ny tillökad upplaga.

Till sin allmänna betydelse fördela sig våra svenska och svensk-finska fastlands­namn på de redan från Åland kända tvenne huvudgrupperna: natur- eller terräng­namn samt egentliga bebyggelse- eller kulturnamn. En grupp för sig bilda våra landskapsnamn. Vid sidan av de gamla svenska namnen Finland, Nyland, Tavastland, Österbotten, gå de motsvarande finska Suomi, Uusimaa (översättning av Nyland), Häme och Pohjanmaa (= ett svenskt Vikbottenland). Namnet Finland innehåller folknamnet 'finne'. Detta möter oss i litteraturen tidigast hos romaren Tacitus, år 98 e. Kr. Dess betydelse är från början sannolikt 'samlare, flyttare, nomad' och ett sådant namn passar rätt väl på Taciti skildring av hans 'Fenni', som utmärka sig genom ett 'förvånande barbari och ett rent av frånstötande armod'. Denna karakterisering av de äldsta 'finnarna' återspeglar en i antikens litteratur även eljes anträffbar dunkel föreställning om den tidens naturfolk och kan icke återföras på något bestämt folk från historisk tid. Man förband det taciteiska Fenni-namnet tidigare vanligen med östersjöfinnarnas urfäder, men på Taciti tid stodo dessa redan på en något högre kulturnivå än så, att döma främst av de många kulturord de under årtusendet närmast före och närmast efter Kristus upptagit av sina kulturellt högre stående germanska grannar. Redan vid gryningen av vår tideräkning är finn-namnet emellertid knutet vid ett nordiskt folk, som vi rätt väl känna: lapparna, och det förblev i Skandinavien en särbeteckning för dessa sanno­likt inemot vikingatidens inträde omkring 700 eller 800, då det synes vara undan­trängt av lapp-namnet. 'Finnarna' mottogo med full säkerhet sitt eget folknamn av skandinaviska germaner. Men även folknamnet 'lappar' är snarast germanskt. Det är knappast äldre än vikingatiden och från början möjligen ett bland de forna Elbe-folken (saxer och friser) gängse öknamn för Nordens lappar, med vilka de redan då drevo pälshandel.

Namnet Finland är ännu under vikingatiden liktydigt med Egentliga Finland. I litteraturen uppträder det först på 1000-talet, i en uppländsk runinskrift. Därnäst finna vi det i islänningen Snorre Sturlassons berömda sagobok Heimskringla. Här omtalas bl.a. ett härnadståg till Finland av sveakonungen Agne. Denne dateras till tiden senast omkring 400 e. Kr. Är dateringen riktig, härrör namnet 'finnar' i Finland och själva landnamnet i varje fall från en tid, som ligger mer än 700 år före vår historias gryning vidpass år 1200.

Namnet Tavastland lydde i fornisländskan Tafeistaland. Tavasterna (Tafeistarna) voro till Finland överflyttade 'ester' (isl. eistir). Förleden tav- kan syfta på den bekanta tavastländska flegman och höra till ett nordiskt verb 'tava' = söla. Det är icke ovanligt, att grannfolk ge varandra öknamn. Österbotten bär namn efter läget öster om 'bottnen' (=viken). Nyland är en väster- och söderifrån utgången svensk nybygd, men en gammal sådan, ty västra Nylands fornfynd och ortnamn — främst det tvivelsutan svenska 'Tenala' (se ovan) — tala om svensk bebyggelse i förhistorisk tid.

Satakunta-namnet innehåller som efterled ett finskt lån av det fornuppländska -hunda = 'distrikt' i de forna uppländska landskapsnamnen 'Attundaland', 'Fjädrundaland' och 'Tiundaland': områden på respektive åtta, fyra och tio (h)unda-distrikt. I det nordiska -hunda har h-ljudet, liksom i en del andra mycket gamla germansk-finska lånord, av finnarna regelrätt återgivits med k-. Finnarna tillade sitt Sata- (= 100) som en översättning av det nordiska hunda, vilket egentligen även det betydde '100' och först senare övergick att därjämte beteckna '(större) folkavdelning och dess landområde'. Denna tolkning av Satakunta-namnet stödes bl.a. av ett annat finskt namn: namnet Ruotsi 'Sverige', vilket hänvisar till en annan uppländsk landsdel, det forna Ro(d)slagen.

Namnet Karelen, det fornisländska Kirjalaland och nutida finska Karjala, är omtvistat till sin betydelse. Även det kan vara nordiskt d. ä. innehålla ett med finska lokalsuffixet -la avlett urnordiskt härja, grundordet i det fornsvenska 'härad' (av harja-raidd), eller ock ett skarja = nysvenska skär, med regelrätt förlust av det ordbegynnande s-ljudet. Namnet syftar i det senare fallet på den stora skärgården utanför Viborg, det s.k. gamla Viborg, beläget på den stora ön Linnasaari (Slottsön), n. o. den holme, där det nutida slottet ligger. Orten var ett centrum för det glest befolkade landskapet. För denna uppfattning av namnet Karelen talar särskilt ett brev av konung Magnus Eriksson av år 1347. Skärgårdsfolket utanför Viborg (»skasrias karla aff Wiborghs vaeldj») beviljas här förmånen att utgöra sin skatt i smör d. ä. enligt »svensk rätt». Svenskt är även namnet Viborg. Dess förled är det fornsvenska vi 'helgedom'. Allt tyder på någon mindre svensk befolkning i viborgstrakten alltsedan vikingatiden och under några århundraden därefter. Slutsatsen bekräftar sig i och med de icke alldeles fåtaliga svenska skärgårdsnamnen i de öster om den nutida nyländska svenskbygdens östgräns (Pyttis) belägna nu  helt finska kustsocknarna. Öster om Pyttis är den svenska nybygden sedan år­hundraden förfinskad, men enligt en utländsk, på latin avfattad källskrift av år 1544 (Sebastian Miinster's Cosmographia universalis) skulle kustbefolkningen från Viborg ända till Borgå och Sibbo ännu då talat svenska. Detta är väl åtminstone i huvudsak riktigt. Den nyländska skärgården uppvisar emellertid talrika finska  ortnamn, äldre och yngre, på sträckan Hangö—Pyttis. Dessa äro sedan tider för- svenskade liksom de svenska namnen på sträckan Pyttis—Viborg sedan länge äro  förfinskade. Den nyländska skärgårdens namnskick talar sålunda i viss mån om en svensk-finsk blandbefolkning. Den rent svenska bosättningen sammanhänger intimt med det nyländska fastlandets och måste liksom denna senare på grund av många ålderdomliga drag i själva ordförrådet till sina grundelement anses härröra från heden tid. De äldre finska namnen i nu svenska delar av samma skärgård härröra från tavaster, som företagit handels- och fiskefärder till Nylands skärgård och här ofta förblivit bofasta för att med tiden språkligt uppgå i den svenska ur­befolkningen.

 Nyland är en från Egentliga Finlands gamla svenska landområden, till smärre delar även från det svenska Estland och Gotland utgången nybygd och bär sitt namn därav. Sockennamnen i svenska Nyland äro, om vi börja i öster och med­taga orter, där svenskarna i vår tid utgöra större eller smärre minoriteter: Pyttis, Strömfors, Lappträsk, Pärnå, Liljendal, Mörskom, Borgå, Sibbo, Tusby, Helsinge, Esbo, Kyrkslätt, Sjundeå, Degerby, Ingå, Loj o, Snappertuna, Karis, Pojo, Ekenäs, Tenala, Hangö, Bromarv. Av de inalles 23 namnen är blott ett med säkerhet ur­sprungligen finskt: Pojo av finska pohja, här = Vikbotten'. Ursprungligen urnordiska men i sin nutida svenska form återlånade från finskan äro: Karis av fi. Karja av urnordiskt skarja = sv. skär (jfr Skärlandet s. o. Ekenäs) och Lojo av fi. Lohja, på 1500-talet ofta skrivet Luio, Luijo, Luijå o.s.v., av urnordiskt fluhja = sv. fly (jfr bynamnet Flyt = flyet, 1557 Fly i grannsocknen Sjundeå). Pyttis är försvensk­ning av det finska Pyhtää, vilket i sin tur kan vara lån av ett fornsvenskt Bysta, Byrsta, släkt med svenska borst. Namnet T(h)usby är känt från år 1443, finska Tuusula först från år 1553, men betydelsen och det språkliga ursprunget (svenskt eller finskt) äro oklara. Gamla ånamn äro: Borgå (ån vid borgen = höjd, bergås), Esbå (eg. Äspeån, ån vid asplunden) och Sjundeå med namn efter Sjundby fors (eg. 'den sjudande ån'). Svenska ånamn äro från början även Ingå och Sibbå, men bety­delserna äro omstridda. Pärnå (av fi. Pernaja) är möjligen förfinskning av ett forntsvenskt Berna, 1352 Bernaa (= 'Björnå' ?). Gammalt ånamn är även sockennamnet Hälsinge, skrivet Helsinge (1351 Helsingaa), sannolikt avledning av ordet hals i betydelsen 'näs, udde, något som utskjuter från en terräng till en annan och för­binder dem, t.ex. tvenne åstränder'. Hangö (c:a 1250 Hangethe) är 'edet som hänger fast vid något annat'. Snappertuna är snarast en 'skrävlaregård'. Bromarv, å orten uttalat Bråmarv, är ett arvegods av en man med namnet Bråme (= fsv. Brami). Andra västnyländska arv-namn äro Håkansarv (Bromarv), Gåsarv (Sjundeå), Gretarby och Pålarv (Tenala). Tenala-namnet berördes redan. Renum (1546) 1592 Rinemby, 1618 Rinum) i Borgå sn är det äldsta bebyggelsenamnet i svenska Nyland, i fall det som troligt är bildats med efterleden -hem i betydelsen 'bygd', liksom det från Åland meddelade Önem (Öne-hem), varom se ovan. I samma Borgå socken finnas tre gårdnamn på -stad 'boplats': Bergstad, Fagerstad, Löfstad, i Pojo det till samma namnklass hörande Skawastadhe (1326), nu Billnäs, med sv. personnamnet Skagward som förled. Alla dessa namn äro från heden tid liksom det ovan behandlade Tenala-namnet. Till heden tid leder oss även namnet Helsinge, om det såsom ovan sades vara sannolikt, är en lokalbildning på ordet hals.

I socknarna öster om linjen Borgå—Helsinge saknas ortnamn, som med någon säkerhet kunde göra anspråk på förhistorisk ålder. Jag frånser då vikingakolo­nierna i Viborgs-trakten och söder om Ladoga. Dessa ortnamnens intyg om Nylands bebyggelse bekräftas i det hela av fornfynden.

I Egentliga Finland är det redan under sten- och bronsåldern befolkade fast­landet alltsedan de första århundradena av vår historiska tid till en större del förfinskat. Ännu år 1905 kunde dr R. Saxen meddela (Språkliga bidrag till den svenska bosättningens historia i Finland I s. 6), att svenskar funnes till »ett mindre antal» i Bjärnå,   Sagu,  Kustö, Kaxkerta,  Karuna,  Kisko, Halikko, Angelniemi,  Uskela och S:t Marie. I äldre tider måtte förhållandet, säger han, hava varit ett annat. Den svenska bosättningen sträckte sig antagligen längs hela kusten av detta land­skap. Detta kan göras i hög grad troligt genom en granskning av här förefintliga svenska gårdnamn. En del av dessa ha förhistoriskt ursprung. Hit höra ett par namn med avledningen vin 'betesmark', t.ex. släktnamnet Wina 1402 i Virmo, gårdnamnet Löytäne i Reso, motsvarande det norska Lauten (1331 Lautini) av Lautvin 'betesmarken i fälötet' eller något dylikt. Gårdnamnen på -stad 'boplats' nå här upp till ett 20-tal.

De egentliga skärgårdskommunerna med övervägande svensk befolkning äro: Finnby, Hitis, Kimito, Västanfjärd, Dragsfjärd, Pargas, Nagu, Korpo, Houtskär, Iniö. I de ovan uppräknade kommuner, som nu ha en svensk mindretalsbefolkning, äro själva sockennamnen både i äldre och nutida gestalt av dunkelt ursprung, i ett flertal fall dock med all sannolikhet svenska (Bjärnå, Sagu, Kustö, Kaxkerta o. a.), men osäkerhet i fråga om språklig härkomst råder ofta även beträffande de nu i övervägande grad svenska kommunernas sockennamn: Hitis, Houtskär = fi. Houtskeri (eg. Utskär ?), Kimito, Korpo, Nagu, Pargas. Detta vittnar om att bebyggelsen här i varje händelse är mycket gammal och att svensk och finsk bosätt­ning här mycket tidigt trätt i nära förbindelse med varandra. På dessa intressanta men ofta mycket svårlösta namngåtor kan i denna korta översikt icke närmare ingås.

I landskapet Satakunda berördes här redan själva provinsnamnet. Kumo älv är områdets kulturförmedlande huvudstråt och kring denna vattenväg koncentrerar sig dess både äldre och yngre bebyggelse. I sin begynnelse är denna redan av forn­fynden att döma av skandinaviskt ursprung och har efterlämnat utomordentligt värde­fulla äldre och yngre, urnordiska och fornsvenska vittnesbörd om sig i älvdalens ortnamn, från Tammerfors-trakten (Birkala) i söder upp till havet i norr. Andra medeltida ortnamn på samma flodområde bevara minnen om den nordtyska hansa-handeln i dess äldre och yngre skede. Den söderifrån komna finska bebyggelsen nådde fram till denna floddal redan i andra århundradet efter Kristus och har numera i sig upptagit så gott som hela den svenska. I Vittisbofjärd (fi. Ahlainen), ett par mil norr om Kumo älvs mynning, har förfinskningen slutförts först i detta århund­rade. Kasaböle numera blott till hälften svenskspråkiga by invid Österbottens sydgräns är i våra dagar det stora landskapets enda svenskbygd. Som strödda exempel på svenska sockennamn i Satakunda nämner jag Rauma av urnordiskt strauma 'ström', Hinnerjoki, eg. 'den f järmare ån' (av fsv. hindre 'den följande', isl. hindri, eg. gammal komparativ = 'fjärmare, fjärmast, så belägen att man har längsta vägen dit'), Nakkila (= äldre sv. Nackeby), Ulvsby (fi. Ulvila), Harjavalta (det forngerm. Chariovalda och nysv. Harald) o.s.v.

Den från Satakunda mot norr gående utmarksbosättningen vidtar redan i gammal förhistorisk tid och avsätter märkliga spår i folkspråk och ortnamn, bl.a. i talrika ortnamn på -mark = gränsmark, i norra Satakunda och södra Österbotten. En historisk bekräftelse av de språkliga vittnesbörden ha vi i det först år 1605 avbrutna administrativa sambandet mellan Satakunda och det stora Sydösterbotten. Inflytelserna från mellersta och norra Sverige komma alltjämt till märkliga uttryck i fornfynd och ortnamn, särskilt i Kyro älvdals gamla kulturcentrum med Laihela i söder och Vörå i norr. I Storkyro erinrar, synes det, t.o.m. ett gammalt släkt- och bynamn från 1500-talets förra hälft, Vendel-Vendela, om den berömda fornuppländska Vendelkulturen från folkvandringstiden. Här märkas särskilt en del by-, gård- och släktnamn på Hälsing. Namnet avsåg under medeltiden hela den norr­ländska kuststräckan, måhända ned till Ule älv i Finland. Ett viktigt inlägg i Hälsingfrågan göres av prof. Sven Tunberg i »Helsingia major — Det stora Helsingland» i Nya Dagl. Alleh. den 2/9 1937. Andra ortnamn, bland dem det redan i 1500-talets namnlängder mötande by- och gårdnamnsparet Flaaminki—Fleming i Kyro respektive Mustaasari (Korsholm), vittna om vikingatidens direkta eller av Sverige förmedlade förbindelser med Elbe-traktens saxiska och frisiska handelsvärld, varom ortnamnen bevara oss minnen även i Egentliga Finland, Nyland och Satakunda.

I stort sett bär den svenska bosättningen i Österbotten liksom i det övriga Fin­land dock en inhemsk, självständig, av naturförhållanden och historiska förut­sättningar betingad prägel. Detta gäller såväl fastland som även skärgård, vars bebyggelse även språkligt är intimt förbunden med fastlandets och därifrån ut­gången. Den svenska bosättningen i Österbotten fördelar sig på tre stora huvud­centra: 1) Närpes härad d. ä. Sideby, Lappfjärd, Närpes, Övermark, Korsnäs, Petalax, Pörtom; 2) den övriga delen av Korsholms härad: Malax, Bergö, Solv, Korsholm (Mustasaari), Replot, Kvevlax, samt Lappo härad: Vörå, Maxmo, Oravais, Nykarleby, Jeppo. Munsala; 3) Pedersöre härad: Pedersöre, Purmo, Esse, Larsmo, Kronoby, Terjärv (Teerijärvi), Karleby, Nedervetil. I Karleby upphör en sammanhängande svensk bosättning, men vid de nordliga älvmynningarna upp till Torneå förekommo länge äldre och yngre svenska språköar, nu påvisbara blott genom sina ortnamn. Två tredjedelar av de tjugosju sockennamnen äro rent svenska, delvis av hög ålder, såsom Vörå ('hamnan'), Esse ('ån som mynnar ut i en sjö'), Karleby ('böndernas by') o.s.v. Om Purmo är ursprungligen svenskt, har det förfinskats av ett fsv. Bruma och återlånats (jfr svenska socken-, by- och gårdnamnet Bromma flerstädes i Sverige). De finska sockennamnen äro avledda på fi. -laksi 'vik' (sv. -lax), fi. -luoto 'skär' (sv. -lot), fi. -maa (sv. -mo), fi. -järvi (sv. -järv).

Mellan storsocknarna Vörå och Pedersöre möter oss en gammal gränszon i folkspråket. Den sammanhänger med en gammal bebyggelsegräns. Den sydliga delen är en fortsättning av den uråldriga svenska bosättningen i Åland, Egentliga Finland och Satakunda, medan den nordliga direkt hänvisar till det nordliga Sverige. Men ej heller denna senare inflyttning skedde massvis, under någon kortare, när­mare bestämbar period: den har fastmer karaktären av enskilda utflyttningar från olika norrländska kustbygder under en längre, dock huvudsakligen historisk tid­rymd. Närmare härom i mitt arbete Svensk bygd i Österbotten. En namnunder­sökning I—II (1921—1923), särskilt II s. 347 1—5.

Vad här ovan kunnat meddelas, inskränker sig blott till antydningar av viktigare forskningsresultat i den behandlade stora frågan. Ur ortnamnens synpunkt, lik­som i stort sett även ur fornfyndens och folkmålens, grundar sig våra nutida och forna svenskbygders tillblivelse alldeles icke på någon enhetlig, under en kortare tidrymd och från ett trängre svenskt urhem försiggången inflyttning till Finland. Det är här fastmer fråga om en lång serie långt före Kristi födelse började nordger­manska folkförflyttningar till Finland, aldrig helt avbrutna men att döma av fort­gående förfinskning och andra förhållanden tidvis försvagade, i samband med en stark landhöjningsrörelse alltmer även skjutna mot havet. Den nu levande finlands­svenska folkstammens själva kärna är dess sedan heden tid här bofasta allmoge­klass. Den har mottagit tillflöden från mycket olika håll: mellersta och norra Sverige, Estland, Gotland och det finska Finland, ja medelbart eller omedelbart även från det nordliga Elbe-områdets medeltida köpmannastånd. Uppland, ja särskilt i historisk tid även delar av dess norrut gående kustbebyggelse, gäller dock som vår svenska bosättnings egentliga stamland och samtidigt även som en äldsta gemensam kulturkälla för det svenska och finska Finland. Att inflytt­ningar även skett söderifrån — från Estland och Gotland — är oavvisligt ur språkets synpunkt, men de kräva till tid och omfattning ännu en närmare utredning. Då därtill vår språkgrupps s.k. ståndspersonklass, såväl äldre som nutida, uppvisar än brokigare anor, kan vår svenska folkstam knappast kallas enhetlig till sin sam­mansättning, men en allt starkare vorden ståndscirkulation har i betydande grad utjämnat dess folkskikt.

T.E.Karsten

1940