| Nödår - folkets gissel under gångna sekel |
| Skrivet av Svante Österbacka | |||
| 2017-03-25 19:41 | |||
|
Nödår - folkets gissel under gångna sekel
Under gångna sekler har Finlands folk fått genomlida svåra och långa hungerår. Det var inte enbart ett ogynnsamt klimat som förödde landet utan också de talrika krigen under den svenska stormaktstiden blev en stor börda. Under århundradena har det förekommit perioder då folkmängden stadigt har ökat men sedan igen drastiskt minskat genom just svält, krig och allehanda umbäranden.
Klimatologerna brukar kalla perioden från 1600-talet till slutet av 1800-talet för Lilla istiden. Då frös t.o.m. de danska sunden ofta till vintertid så att man kunde idka trafik över isen mellan Sverige och Danmark. Berömd är konung Karl X Gustavs vandring över Stora Bält med den svenska hären vintern 1657-58 med avsikt att tvinga Danmark till fred. Efter denna tid följde några mycket kalla år med stark missväxt. Efter några gynnsammare år på 1670- och 1680-talen kom så de förödande missväxtåren 1694-97 om vilka också historikern Zacharias Topelius berättar i Boken om vårt land. Under dessa år, som brukar kallas stora hungersnöden, minskade Finlands befolkning med en tredjedel. Också år 1674 regnade det oupphörligt från pingsten till slutet av augusti och under denna tid visade sig solen inte alls, enligt Preutz. Höet flöt i vattnet och man fick det inte torkat. Frosten förstörde den försenade grödan redan i början av september.
Trots att årets missväxt, anno 1998, på grund av de rikliga sommarregnen har varit svår, kan vår tids klimat dock inte på något sätt jämställas med 1600-talets vad gäller kyla och regn. Vi har ändå haft en relativt varm sommar. Vi skall i denna artikel undersöka hur läget var under några tidsepoker.
Sommaren 1663 seglade blivande kyrkoherden och prosten Laurentius Preutz med sin familj upp från Stockholm för att bosätta sig i Pedersöre. Han hade i december året innan blivit utnämnd till kyrkoherdetjänsten i Pedersöre-Jakobstad av förmyndarregeringen förmyndarregeringen i Stockholm på förslag av grevinnan Ebba Brahe och hennes son, rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie. Tidigare hade han tjänstgjort som deras hovpredikant under några år. Under själva seglatsen i slutet av juli 1663 rådde bra väder men ingenting sägs om temperaturen. Vinden var förlig och resan räckte endast knappt fyra dygn. Genast då de hade kommit i hamn i Jakob stad började det regna och vädret blev kallare. Detta kalla regn fortsatte under hela den följande sommaren.
I ett brev av den 17 oktober 1663 till Magnus Gabriel De la Gardie skrev Preutz om skördesituationen. Det är ju den första sommaren som han hade upplevt i Pedersöre och nu redan noterade han att sockenborna flitigt kom till kyrkan om söndagarna, trots att de hade snö- och isföre. Vissa församlingsbor hade tre mil till kyrkan och anlände ändå tappert. Hösten hade kommit tidigt. Han skriver:
"I dessa åhren hafwer här warit en mycke dyr tijd så at folcket hafwer ätit furebarck och rötter som växa bort i moratz och ähr befruktande at i åhr blifwer fhet wärre. Ty säden ähr här mångestädes bortfrusen, såsom iag såg här uppe i soknen. Finns ock nu inthet i förråd hoos någon såsom i fiul, uthan fhet ähr nu alt så grant utletat".
Av detta brev ser vi att året innan fanns det säd i någon mån men nu var man utan. Detta betydde total svält om man inte lyckades få över något från Stockholm. Man åt barkbröd utan att kunna blanda något mjöl däri. Rötter fick man också ty sig till. Vissa källor anger att man också skulle ha livnärt sig på svamp och lavar som man torkade.
Saltet var en bristvara som var nödvändig för att kunna uppbevara maten för vinterns behov och kanske ännu viktigare om sommaren för att förhindra förruttnelse. Borgarna i staden idkade sjöfart på Stockholm och Åbo, samt Björneborg. De transporterade tjära, torkad strömming, smör och kött som de hade köpt upp av bönderna och hämtade i stället salt. Om detta skriver Preutz i ovannämnda brev:
"Borgarna här i staden the hafwa legat sedan den 20 septemb. och wendt effter wind och ännu ingen fått. Förrän som i söndags, som war d. 11 octob. kom it sådant nordanwäder at the mista mast alla sina ankare och måste låta några (skutor) gå på landet, andra måste til siöss, huärpå folgde en sådan winter at här bära ijsarna at gåå på".
Av detta kan vi sluta oss till att det redan var sträng vinter den 17 oktober då brevet skrevs. Borgarna hade helt enkelt blivit överraskade av vintern och hade inte ännu fått sina laster varken till eller från Stockholm för vintern. Deras skutor hamnade på land eller slet sig ute till sjöss då ankaren eller ankartrossarna inte höll. Följden blev en stor saltbrist och senare svält. Källorna berättar att bönderna var tvungna att slakta sina kreatur för att kunna betala sina utskylder till både kronan och länsherren. Denna tid var grevinnans fogde Erik Tavast en hårdför man som inte vek från sina utmätningsplikter. Många bönder fick gå från sina gårdar och ödegårdarnas antal ökade markant. Preutz, som noga under sommaren och hösten iakttagit förhållandena, fortsätter sitt brev:
"Nu ähro alla skeparna komna här i hampnen och töras nu inthet gifwa sig mehr uth i höst, hwilket ock inthet lijtet skadar landet för salt och andra perzedlars skul som i huushållet ähre nödtorftige. Öfwer thetta alt ähr denna soknen högt grafverat med soldater, at ofta en fattig bonde hafwer två soldater och flere at föda och kläda, hwilcka han hafwer förelagt och kostat därpå all sin förmåga. Nu måste han uppehålla them så länge the ähre hemma, huäraf inthet annat skeer än at här ähre många ödegårdar och ther thetta icke blifwär afhulpit och soldaterna komma från bonden blifwer här altför många serdeles i thenna dyra tijden".
Stormaktstidens och krigsmaktens upprätthållande krävde sitt i fråga om soldater och deras underhåll. Alltsammans föll på bonden ty adeln, frälset, var befriade från skatt. I stället hade adeln att svara för organiseringen och ledandet av krigsoperationerna. Som resultat av deras ansträngningar fick de högsta adelsmännen i egenskap av krigshjältar ta emot stora förläningar, som ledde till ytterligare pålagor för bönderna. Samtidigt minskade kronans inkomster, vilket ledde till ett ökat beroende av högadeln. Eino Jutikkala påvisar i sin bok Bonden i Finland genom tiderna, hur bönderna var pliktiga att upprätthålla borgläger för krigsfolket mellan fälttågen och hur detta belastade dem nästan till utplåning. Detta ser vi också genom Preutz' brev. Senare under 1600-talet mjukades detta upp men belastningen på bönderna kvarstod. Speciellt under drottning Kristinas tid fram till 1654 ökade förläningarna starkt i antal, vilket ledde till att kronan snart inte hade några egna beskattningsområden. Under hennes efterträdare konung Karl X Gustav (1654-1660) inleddes dock diskussionerna på en reduktion men den verkställdes inte förrän under sonen Karl XI:s tid 1672-1697. I själva verket var reduktionen helt genomförd år 1682. Redan något år innan hade Magnus Gabriel förlorat Pedersöre.
Laurentius Preutz stod i detta ärende helt i konflikt med fogden Erik Tavast. I vår tid har den tidens präster anklagats för att de skulle ha stått i maskopi med förläningsherrarnas fogdar. Detta stämmer inte. Naturligtvis gjorde en del det men enligt de källor som finns, prästernas brev till greven, var situationen mycket komplicerad. Prästerna skulle ha sitt tionde som de själva måste bära upp i samband med sina besök i församlingen. Detta räckte inte till eftersom bönderna inte hade tillräckligt med inkomster själva. Prästens eget jordbruk måste därför producera en stor del av hans behov. Om prästen hade en eller flera kaplaner så var deras ekonomiska situation mycket bekymmersam, eftersom de inte hade ett eget jordbruk att ta till. I Pedersöre besatt kyrkoherden Pederstad prästbol och Preutz hade dessutom skaffat sig ett ödehemman i Strömsnäs för att dryga ut sina inkomster med.
Preutz ingår i sitt brev med en ödmjuk bön om att greven skulle lindra nöden i Pedersöre: "Derföre beder iag ganska ödmiukeligen at Hans Höggreflige Excellens nådigt behagade at om mögeligit wore låtha fhet fattiga folcket från thenna tungre innan thet blifwär helt ute med them och Hennes Höggrefliga Nåde, Grefwinnan får altför stoor skada på sina räntor. Iag hafwer nu denna gången inthet synnerligit mehr Hans Höggreflige Excellens at i underdånigheet at föredraga, uthan will här med hafwa Hans Höggreflige Excellens med Hennes Höggrefliga Nåde, de unga Grefwar och Fröikor, sampt then hela höga Grefl. Familia uthi then aldrahögstes mäcktiga beskydd af alt hierta innerligen och troligen befallat. Af Pedersöre d 17 octobr. 1663. Underdånige och trogne.....Laurentius Preutz". I detta brev talar Preutz inte särskilt om Magnus Gabriels gemål, furstinnan Maria Eufrosyne, syster till konung Karl X. Ett brev har han särskilt skrivit till henne, men det tar inte upp de svårigheter som bönderna kämpade med i hans församling.
Vi har inga källor som skulle berätta om på vilket sätt Preutz' brev skulle ha gett resultat. Själv förblev han inte overksam utan lät bygga en skuta för att på egen köl kunna hämta salt från Stockholm samt föra dit varor som han fått av bönderna.
Härvid kom han i konflikt med borgarna i Jakobstad, vilka ansåg att han inte hade rätt därtill eftersom han inte hade burskap. Dessa instämde honom till häradsrätten i Jakobstad och avkrävde svar på varför han låtit bygga skutan. Han svarade att han hade muntligt lov av greve Magnus Gabriel och det är fullt möjligt att brevet gett detta resultat. Rätten fråndömde honom inte skutan utan han fick tydligen fortsätta med sin rederiverksamhet. Enligt en redovisning till räntemästare Cronberg i Stockholm år 1673 hade hans verksamhet varit ansenlig. Han var den ende som på något sätt förde böndernas talan denna tid i Pedersöre.
Det är mycket märkligt att inte Magnus Gabriel uppsatte ett kronomagasin i Pedersöre för att utjämna utbudet på spannmål. Detta hade kunnat rädda många bönder under missväxtåren.
Åren 1694-97
Nödåren 1694-97 var de värsta under hela 1600-talet. Preutz hade dött i december 1692 och hans måg Johannes Gezelius, biskopens brorsson, hade blivit kyrkoherde efter honom. Eftersom det inte har hittats brev eller skriftligt material från honom är vi tvungna att lita till andra källor.
Jag har redan nämnt att Topelius i Boken om vårt land har skrivit ett litet men innehållsrikt kapitel om nödåren 1694-97. Året 1696 övergick allt vad man dittills prövat i landet. Vintern var så mild att isarna hade gått upp redan i februari och svalorna hade kommit till södra Sverige. Bönderna lockades att så sina åkrar men redan den 7 mars kom vintern tillbaka. Både vår- och höstsäden frös bort. Sommaren blev kall och redan den 8 augusti frös sjöarna till. Mot slutet av augusti kom fyra frostdagar i följd och säden förstördes definitivt. Eino Jutikkala bekräftar dessa uppgifter och ger dessutom mera detaljerade uppgifter. Bönderna hade varit tvungna att åren innan slakta alla sina husdjur för att överleva, vilket ledde till den enorma svälten 1697 trots att den sommaren var gynnsammare än den föregående. Det var bristen på utsäde som ledde till osådda åkrar. De obetydliga mängderna spannmål i kronans förråd utdelades åt krigsfolket eller också försökte man spara dem till utsäde följande år. I Skåne hade man fått normala skördar och likaså i Livland. Men Karl XI:s enväldiga regering hade ingen förståelse för missväxterna i Österbotten. Inte en kappe säd gavs utan full betalning eller lämnande av pant. Med god vilja kunde regeringen ha skött hjälpverksamheten effektivare hösten 1696. Trots denna oginhet fanns krafter i rörelse för att i södra Sverige ihopsamla spannmål och skeppa den till Österbotten.
Svälten som nu följde drev de fattigaste människorna, torpare, lösfolk, mindre bönder och efterhand också de tidigare mer välsituerade bönderna att söka sig till befolkningscentra för att om möjligt finna föda. Bleka, utmärglade människor släpade sig fram på vägarna och blev liggande. Dödens skördar var stora, i hela Finland räknar man med att 150.000 människor dog under denna tid och det var ungefär en tredjedel av hela Finlands befolkning.
Alfred Huldén har forskat i tingsprotokollen från denna tid och funnit en berättelse från sommaren 1697. Tyvärr anger han inte vilket protokoll det är fråga om. Saken gällde transport av säd från Stockholm. En rätt stor skuta lastades med 1500 tunnor spannmål och 100 tunnor salt. Då en tunna för torra varor var på drygt 147 liter omfattade lasten 220.500 liter eller kortare 220 m3. Saltet var nödvändigt för att kunna bevara det lilla av föda man lyckats finna. Efter ilastningen låg skutan över 11 fot djupt men hade vid tidigare tillfällen också varit lastad lika mycket. Tanken var att man skulle lägga till vid Ådön i Pedersöre.
Som kapten fungerade Niels Bengtsson från Stockholm och manskapet utgjordes av båtsmännen Erik Mattsson, Anders Knuts och Mårten Hindersson. Man behövde också en styrman som väl kände till hamnarna i Nykarleby, Jakobstad och Gamlakarleby. Härvid fick man tag på Pehr Eriksson från Ul(e)å stad i Österbotten som påstod sig ha god kännedom om den österbottniska kusten. Detta val skulle visa sig ödesdigert, ty han kände inte det minsta till de kommande ankarplatserna.
Fartyget lade ut från Stockholm och den 20 augusti hade man längs den svenska kusten kommit till en plats där styrmannen ansåg att man kunde gå över till den finska sidan. Ute till havs hade han fått känning av två kyrktorn, Nykarleby och Pedersöre. Han påstod dock att det södra var Pedersöre och det norra Gamlakarleby. I stället för att segla in mot Ådön gick man norr om Torson i Nykarleby skärgård rakt mot de farliga grunden. Skutan slog läck och sjönk med hela den dyrbara lasten. Vid sjöförklaringen konstaterades att styrmannen hade varit fullständigt inkompetent och genom sitt handlande förorsakat den svältande befolkningen stort lidande. Han insattes i häkte på Korsholm.
Undernäringen som bredde ut sig blev en god grogrund för allehanda dödliga farsoter. En del av befolkningen dog hemma, andra gav sig ut för att söka föda och försvann på den vägen. Många hemman blev öde då alla inbyggarna hade dött. Präster, häradshövdingar och andra högreståndspersoner försökte med sitt tjänstefolk bärga säden på dessa ödegårdar, vilkas åkrar bar skörd av det på hösten 1696 sådda utsädet. Nämndemännen hade att se till att allt blev bärgat.
Dessa nödtider med minskad befolkning hade som följd att folk från inlandet bosatte sig i en del av dessa ödegårdar. Fattigdomen drev dem mot kusten. Genom detta blev det en viss uppblandning av finskt och svenskt. Ännu större var inflyttningen efter Stora ofreden. Efterhand blev den språkliga obalansen utjämnad genom att många av dessa familjer började använda svenska språket.
Nödåren 1867-68
Hos många ännu levande äldre personer har far- och morföräldrarnas berättelser om nödåren 1867-68 stannat i minnet. I min hemby i Terjärv berättades i min barndom om hur människor kom vandrande med sin påse på ryggen från inlandet och begärde arbete och mat. Sällan fick man något utan fick dra vidare mot städerna under svåra umbäranden.
Någon god helhetsbild hade allmogen naturligtvis inte av svältåren. Orsaken ansågs vara frosten som tog all säd så att man inte hade något att äta. Så enkelt var det naturligtvis inte. Mat fanns men den var mycket ojämnt fördelad. I södra Finland inom "vetebältet" fanns spannmål och sällan behövde någon där blanda bark i brödet.
Forskaren Antti Häkkinen ställer i en artikel frågan om vilka kriterier som kan medverka till att ett socialt samhälle bryter samman under nödtider. Han fann att den egentliga hungerkatastrofen drabbade Vasa, Kuopio och Uleåborgs län. Landet var således uppdelat i ett någorlunda rikt södra Finland medan norra var utfattigt. Denna ojämlikhet var farlig. Dessutom drabbade katastrofen med full kraft de obesuttna och tjänstefolket. I Kuopio, St Mickels och Uleåborgs län var dessa till antalet 242.000 och dessa stod i början av år 1868 inför en högst sannolik död av hunger och umbäranden. Något klassamhälle uppstod inte härav men situationen bidrog säkert på lång sikt till att ett sådant uppstod vid sekelskiftet. Det fanns således i hungersnöden ingen "social jämlikhet".
Häkkinen ger en god bild av situationen då han berättar om en fattig torpare, Kalle Rautiainen, i Karstula. Man hade inte ännu är 1867 samlat så mycket barkbrödsmaterial eftersom skördarna till en början såg lovande ut. Under den tidiga hösten kom frosten och tog skörden nästan helt och hållet. I hans torparfamilj bodde nio personer. Potatisskörden blev bara en säck och den bar Kalle in i stugans källare. Rågskörden rymdes i två tunnor och dessa måste Kalle överlämna till sin husbonde för årets arrende. Han skulle nog ha fått överföra arrendet till följande år men då skulle han ha varit tvungen att överlåta fyra tunnor plus ränta. Någon tanke på att efterskänka en tunna hade tydligen inte bonden haft. Resultatet blev att torparfamiljen var tvungen att gå ut och samla halm för s.k. nödbröd. Dessutom insamlades bark och svamp. Detta bröd åts under vintern tillsammans med fisk som man lyckats fånga.
Skolrådet Birck talar i en berättelse i "Pedersöre 1957" om en pojkes upplevelser under 1860-talets hungerår. Pojken hette Johan och var tydligen en nära släkting till Birck. På grund av faderns soldatyrke förde familjen ett kringflackande liv i tsarens tjänst. Han kom hem medaljprydd och försökte som timmerman hålla svälten borta. De var ofta stadda på vandring för att söka utkomst. Efter en lång mödosam resa ända till Petersburg kom man så till Alajärvi där man tillbringade två nätter på Halla-Aho utfattiga gård men fortsatte och nådde följande dag i skymningen Nälkämäki ödehemman där ingenting stod att fås. De fortsatte och nådde Kuolemankorpi som också det var ett ödehemman. Där hittade man några potatisar som blev en tillfällig räddning. Färden fortsattes till Jyväskylä där Johans mor hade en kusin som studerade vid seminariet. Där lyckades fadern få arbete och tjänade under november och december 1867 60 penni om dagen till familjens uppehälle. Men redan i januari 1868 hade förhållandena försämrats så pass att han endast fick 40 penni om dagen. Detta ledde till att familjen måste föra den 8-årige Johan till fattighuset. På grund av olyckliga omständigheter måste Johan rymma från fattighuset och började flacka omkring. Han observerade situationen i hela Lappo älvdal och konstaterade att i Socklot, Forsby och Jeppo var brödspetten tomma. Hela sin tidiga barn- och ungdomstid tillbringade Johan på vandring. Under en period hade han inte under tio månader legat i en riktig säng. Trots detta växte han upp till en välfrejdad man.
Häkkinen hade kommit fram till att vissa viktiga kriterier måste vara uppfyllda för att en social gemenskap skall äga bestånd. Dessa kriterier är: gemensamma fördelar, gemensamma erfarenheter, gemensamma förväntningar och ett välstånd byggt på gemensamma ansträngningar. Där dessa kriterier inte finns föreligger risk för att inre strider och konflikter bryter ned gemenskapen. Åren 1867-68 var denna kritiska situation för handen. I söder fanns spannmål, i norr och öster ej. De rika bönderna hade mat, de fattiga och lösfolket ej. Trots det blev det ingen revolution. Orsaken måste sökas bl.a. i det faktum, att släktskapen i bygemenskaperna och den djupa kristna övertygelsen, var tillräckligt starka för att hålla pöbelanlopp borta. Inga nationella intresseföreningar var bildade vilka kunnat uppvigla folkgrupperna. Men minnena av fattigåren bidrog säkert till att sådana bildades i början av vårt sekel.
SVANTE ÖSTERBACKA
Pedersöre 10.12.1998
Källor:
Birck J. L: En pojkes upplevelser under hungeråren på 1860-talet. Ingår i JT:s julbilaga Pedersöre 1957. Jakobstad.
Huldén Alfred: En skeppslast spannmål till pöls vid Torsö under stora hungersnöden. Ingår i JT:s julbilaga Pedersöre 1937. Jakobstad.
Häkkinen Antti: Nälkä, valta ja kylä 1867-68. Ingår i Talous, valta ja valtio. Tutkimuksia 1800-luvun Suomesta. Helsinki 1995. Haapala (toim).
Jutikkala Eino: Bonden i Finland genom tiderna. Helsingfors 1963. Ss. 121f, 208f.
Preutz Laurentius Johannis: Brev till greve Magnus Gabriel De la Gardie åren 1663, 1674. Riksarkivet i Stockholm.
Topelius Zacharias: Boken om vårt land.
|
