| Vid Juutas och Oravais |
| Skrivet av V.L. | |||
| 2014-07-16 18:50 | |||
|
Vid Juutas och Oravais
Det svider ännu i alla svenska bröst vid blotta tanken på våra olyckor under det sista finska kriget. Hvilken överväldigande makt måtte då ej denna tanke haft, då den var ny, som den var för den lilla skara, som i torsdags för 80 år sedan stod uppstäld utefter landsvägen vid Juutas! Ännu ett par veckor tidigare hade allt varit annorlunda. Framgångarne under våren och sommaren hade hos den finske soldaten väckt tron på en återvändande lycka — men så kommo de första septemberdagarne och vid Rouna och Salmi jordades alla ljusa förhoppningar. "Soldatens tapperhet", säger en minnestecknare, "var väl ännu den samma, men hopplösheten trängde allt djupare ned i hans sinne. Och öfver hela landet spred sig denna stämning af hopplös förtviflan, denna dådlöshet, som alltid följer olyckan och motgången. Hvad ryssarne icke förut lyckats vinna vare sig för smicker eller guld eller dödsdomar, det skänkte Klingspor dem genom sitt frivilliga återtåg från Salmi". Den 2 september hade finska hären på öfverbefälhafvarens befallning lämnat den fasta ställningen vid Salmi, som fienden själf så misströstade om att kunna intaga, att han redan rustat sig till återtåg. Att man efter detta olyckliga steg ej hade att tänka på annat än flykt, var klart för de fleste och naturligtvis mest för Klingspor, som aldrig synts tänkt på annat. Men oförklarligt är, att denne ej lät hären tåga kortaste vägen åt norr till Nya Karleby, utan i stället valde att först tåga vesterut till Vasa och sedan norrut, hvarigenom åt den tätt följande fienden bereddes tillfälle att hinna före och afskära hvarje möjlighet till räddning. Nej, ett sådant tillfälle bereddes icke, men det skulle hafva beredts, om ej på den kortare vägen funnits — ett Juutas. Under natten till den 13 september nådde förvirringen i svenska högkvarteret sin höjdpunkt, och det lär till och med varit ifrågasatt att dagtinga med fienden, då Döbeln erbjöd sig att med sina Björneborgare bryta väg för de öfriga trupperna. Liggande sjuk på en soffa hade han en stund tyst hört på, huru Adlercreutz öfverlade med de öfriga generalerna om bästa sättet att rädda hären. Men då härunder förslaget om dagtingan framkastades, steg vreden Döbeln åt hufvudet, och glömmande sina plågor sprang han upp och ropade med barsk stämma: "Led fram en häst, skall jag ställa ordning på den saken!" Och midt i natten gaf han sig ut för att leta upp sina gamla, pröfvade Björneborgare. På morgonen den 13 september stod Döbeln med sin skara vid vägskilnaden vid Juutas, där förut en liten truppstyrka fans. Fienden väntades i hvarje ögonblick, och Döbeln kom därför "i grefvens tid". Han ordnade trupperna efter vanligheten i långa jägarkedjor å ömse sidor om vägen, på hvilken ett par kanoner placerades. När allt så var klart — måste fältherren lemna hären! Febern tvingade Döbeln att söka hvila i det närbelägna Nya Karleby. Och nu är hvarje skildring öfverflödig, Hvar och en vet, huru finnarne stredo med vanlig tapperhet, men huru de likväl syntes dömda till undergång, huru stum förtviflan bredde sig ut i leden, men huru plötsligt allt förändrades, då från trossen utefter hela linien spred sig ryktet att Döbeln kommit. Som en lavin växte glädjeropen, och det gick ett mummel från rote till rote: "Jaså är svarta bandet med, ja då går det nog!" Det fingo ryssarne äfven snart erfara. De syntes i dag vilja i tapperhet öfverträffa sig själfva, men hvad hjälpte tapperhet mot Döbeln och Björneborgarne? Deras skara var visserligen liten och i trasor höljd, men bland dem funnos den tappre Ek, den kallblodige Kothen, Konow och von Schantz, trumslagar Nord, korpralen n:r sju Standar och alla de andra. "Och främst red Döbeln själf med draget svärd. Striden vid Juutas är, säger segraren själf, "icke lysande af rörelser eller manövrer, men vittnar om artilleriets dugtighet, öfver- och underbefäls samt manskapets tappra förhållande, hvilket vid alla tillfällen utmärkt Björneborgs regemente." Segerns frukter omintetgjordes till stor del genom följande dags nederlag vid Oravais, men det närmaste målet var vunnet: vägen till räddning var fri. Vid Oravais krossades äfven en af Döbeln uppgjord ny stridsplan, gående ut på, att hufvudarmén skulle från Nya Karleby tränga förbi fienden söderut. De af konungen anordnade landstigningarna i sydvestra Finland skulle bringa fienden mellan tvänne eldar, och käjsaren i Ryssland skulle aldrig få höra talas om sin armé. "Min princip", skrifver Döbeln, "var den: om slutligen allt skulle förloras, var punkten, hvarest det skedde, likgiltig — allenast tid vans — Petersburg eller Torneå var det samma." Planen var efter nederlaget vid Oravais outförbar, men har dock för alltid vunnit plats i vår historia. "Lik en ljusglimt", säger en minnestecknare, "bryter den fram ur mörkret, aftecknande en kraftig mans kamp i nödens tid för vårt gamla fosterland." Innan vi sluta att tala om Juutas, må vi erinra om skaldens ord: "O fosterland, hvem spanar dina öden? Om den 13 september började i dyster förtviflan, men slöt i gladt segerjubel, blef under följande dag förhållandet omvändt: "Det var, när Oravais' blodiga dag Redan i dagbräckningen framryckte ryssarne under Kulneff mot svenskarnes ställning vid Oravais, beläget söder om Nya Karleby nära hafvet vid landsvägen mellan nämda stad och Vasa. På båda sidor om vägen framgingo hans jägare i täta kedjor och strax efter kl. 5 föllo de första skotten, besvarade af Vestmanlands och Uplands jägare. Striden hvälfde sig omkring en bäck, som söder om Oravais' kyrka skär nyss nämda landsväg och kort därpå utfaller i Bottniska viken. Än var det svenskarne, än ryssarne, som sökte tränga öfver bäcken. Så fortgick striden under flere timmar, hvarunder trupperna å ömse sidor erhöllo nya förstärkningar. Men slutligen började segern afgjordt luta åt ryssarnes sida. Öfverste Platen, som förde befälet å svenska sidan, föll svårt sårad af hästen, flere officerare delade hans öde och måste föras ur striden. Återtåget måste anträdas. Nu framryckte Kulneff till förföljelse och kom så i strid med den finska hufvudstyrkan. För ett kraftigt anfall af upp ländingarne råkade de ryska artilleristerna i oordning och öfvergåfvo sina kanoner, fiendens fotfolk hejdades, och den unge grefve Schwerin, som varit i stor fara att tagas med sina kanoner, hann undan. Men ryssarne trängde snart åter fram, och allt syntes vika för våldsamheten i deras angrepp. Endast femtio steg till, och Schwerins kanoner skulle hafva varit deras byte. Men ännu hade Schwerin skott kvar innanför de mörka mynningarna. Nu dånade det första af dem. Fiendens ryttare och hästar tumlade i oordning öfver hvarandra. Schwerin passade på och lät draga kanonerna ytterligare några hundra steg tillbaka, innan han sköt nästa skott; och från backe till backe fortgick sålunda striden. Kringränd och själf sårad, kastade sig Schwerin upp på en kanonhäst, ty hans egen var skjuten, lät folket hurra, satte sig i spetsen och ropade: "Kamrater, följen mig", slog sig igenom fienden och nådde hufvudhären. Senare under dagen blef han ånyo sårad och så svårt, att döden få dagar efter följde. Knappast yngling, hade han runnit en ära så skön, att grånade krigare kunde afundas honom hans lott. Emellertid hade svenskarne och finnarna ånyo segrande framträngt mot ryssarne — för att ännu en gång få vika. Adlercreutz hade, omgifven af sin stab, från en höjd åsett detta samt äfven sett, huru fienden samlade sina trupper på ena flygeln för att taga svenskarnes ställning i venstra flanken. Därigenom blottade de sin midt, och Adlercreutz beslöt att upprepa sitt mästerdrag från Siikajoki och genom ett raskt anfall söka genombryta deras slagordning.
Det blef Adlercreutz' olycka, att han lät sina trupper fritt förfölja de flyende ryssarne. Från söder ryckte nämligen general Kamenski an till Kulneffs undsättning, och plötsligt smattrade en förfärlig salva svenskarne till mötes. Det var ett värkligt regn af kulor. Utan ledning af sina officerare, hvilka dels fallit, dels ej längre kunde öfverse sina afdelningar i den täta skogen, öfverraskade af den oväntade elden, råkade svenskarne i vild oordning. Fåfängt uppbjöd Adlercreuz hela sin förmåga för att få dem att hålla stånd. Helsinge regementes fyra bataljoner, hvilka fått hvila sedan förmiddagens strid, tillkallades, och äfven kanonerna eftersändes. De körde fram i galopp och öfversållade ryssarne med skurar af skrot. Striden blef en stund stående, medan man å ömse sidor ansträngde sina sista krafter. Förbittringen kände icke mer några gränser. Klockan var 5 på eftermiddagen. Alltjämt strömmade nya skaror fram till ryssarnes understöd, och motstånd blef slutligen omöjligt. Återkomna till sin ursprungliga ställning, fortsatte svenskarne ännu i flere timmar striden, och klockan var öfver 10 på kvällen, innan allt var tyst. Utmattade efter femton timmars ansträngningar hade trupperna då af sig själfva upphört att strida. Så slutade den blodiga dagen vid Oravais. Den sista återstoden af finska härens kraft var bruten. "Sorgsna, uthungrade, torftigt skylda i trasor", säger Björlin i sin skildring af finska kriget, "släpade sig soldaterna i glesa skaror längs vägarne. Nu tyckte icke bygdens folk längre, att deras trummor hade skönare ljud än ryssarnes." Den 29 september slöts stilleståndet i Lohto och den 19 november i Olkijoki. Finland utrymdes och stannade i fredsslutet i segrarens våld. Det är en sådan "välsignelsens suck" vi i dag som tacksamhetsgärd bringa alla dem, som under den stora ofredens år i seklets början bragte sina lif till offer för fosterlandets sak. Heder åt dem! V. L. Publicerat i Tidning för Wenersborgs stad och län,
|
|||
| Senast uppdaterad 2014-07-16 18:58 |
