SOCKEN- OCH KAPELLNAMNEN I SVENSKA NYLAND

Den svenska ortnamnsforskningen i Finland firar i år sitt halvsekeljubileum: den 19 mars 1866 föredrog Axel Olof Freudenthal för Finska vetenskapssocieteten sin undersökning „Om svenska ortnamn i Nyland". Detta arbete var det första i sitt slag i vårt land och efterföljdes av liknande undersökningar av samme man rörande övriga landskap med svensk befolkning. På den sålunda lagda grunden hava sedan andra forskare byggt vidare. Det minskar icke Freudenthals förtjänst, att de tolkningar, han gav de skilda ortnamnen, i många fall för vår tid te sig ohållbara eller tvivelaktiga. Med de stora framsteg, som språkvetenskapen gjort under det senaste halvseklet, och den bättre kunskap om sättet för ortnamnens uppkomst, som man numera vunnit, kunde det icke vara annorlunda.

För att giva läsaren ett begrepp om denna forskning och särskilt om den utveckling till en allt riktigare insikt, vari den liksom andra vetenskapsgrenar är stadd, vill jag framlägga vad som från fackmannahåll sagts eller kan sägas om en del av de ortnamn, Freudenthal först behandlade. Jag väljer härvid den  grupp, som på samma gång erbjuder det största intresset och framför andra blivit belyst av vetenskapen: socken- och kapellnamnen i den av svenskar befolkade delen av Nyland.

Om vi börja i väster och gå åt öster, kommer Bromarv först i raden, Freudenthal trodde sig i förra delen av detta namn finna en motsvarighet till ett fornisländskt ord brum med betydelsen 'löv' eller 'lövrik gren', i senare delen arv ett ord som skulle ha betytt 'jord' eller 'land'. Hela namnet skulle därför karakterisera trakten som »ett på lövskog rikt land". Men för det första tillstädjer våra dagars språkvetenskap icke antagandet, att förra delen av Bromarv vore samma ord som brum. Namnet uttalas på ort och ställe Bråmarv, med långt å, och av detta uttal, som utan tvivel är det riktiga, måste med hänsyn till de i Nyland gällande språklagarna slutas, att ordets gestalt under medeltiden varit Brāmarf. Seden att skriva det med o härstammar från 1500-talets skatteböcker, där denna bokstav med förkärlek användes att beteckna å-ljudet, och har givit upphov åt det utanför socknen och dess närmaste omgivning vanliga uttalet med långt o. (Även om namnet av gammalt uttalats så, finge det för övrigt icke ställas i samband med brum). Och för det andra betecknade Bromarv icke från början socknen eller kommunen, utan ända till slutet av 1600-talet, då en kapellkyrka först uppfördes i trakten, blott den by, i vars närhet detta skedde. Det är därför föga troligt, att det haft en annan innebörd än övriga på arv slutande bynamn i våra bygder — Håkansarv och Pålarv (numera sammanslaget  med Kägra) i Bromarv, Gåsarv (av Godas-arf) i Sjundeå, Finnarv i Bjärnå m. fl. — och de talrika namn av samma slag, som förekomma i Sverige. I alla dessa betyder arv med säkerhet 'jordegendom som någon lämnat efter sig', och förra delen utgöres av ett namn, den forne egarens. Nu har det hos nordbor och andra folk av samma stam funnits ett mansnamn, som i fornsvenskan, där det redan mycket tidigt kommit ur bruk, måste haft formen Brāmi, och nu, om det levde kvar i vårt språk, skulle lyda Bråme; i fornisländskan uppträdde det som Brámi, i forntyskan som Prâmo. Något tvivel kan därför icke råda därom, att Bromarv innehåller detta namn och alltså betytt 'den av Bråme efterlämnade jordegendomen'.

Med långt mindre bestämdhet kan man uttala sig om namnet på Bromarvs forna moderförsamling, Tenala. Det har ända till för ett par år sedan gällt som en given sak, att socknens finska namn Tenhola vore det ursprungliga och det svenska namnet uppkommet därav. Men denna uppfattning låter sig svårligen förenas med ortsallmogens uttal Täinal, som frånsett slutvokalens bortlämnande torde vara ursprungligare än det högsvenska Tenala. Den har ock ingen annan grund än likheten mellan Tenala och de finska ortnamn, som sluta på -ala. Och denna grund är ingenting mindre än säker. Det gives nämligen i Sverige en mängd ortnamn med samma ändelse, vilkas svenska härkomst icke kan betvivlas. Hos de svenska namnen kommer -ala av ett ord, som under formerna alh-, alah- och ealh uppvisats i de nordiska språkens frändspråk gotiskan,  forntyskan och fornengelskan och i förhistorisk tid måste funnits också i de förstnämnda, och vars betydelse var 'hälgedom' eller 'tempel'. Sådana namn äro t. ex. Onsala (tidigare Odensala) i Bohuslän, Götala i Västergötland och Motala i Östergötland — det första betydande 'Odens hälgedom', det andra 'götarnas hälgedom', det tredje 'hälgedomen vid vägknuten'. Att Tenala till sin senare del har samma härledning som dessa, låter mycket väl tänka sig. Vad åter beträffar den förra delen, Ten- eller (i allmogens språk) Täin-, så k a n den vara samma ord, som ingår i ortnamnen Tenekulla (numera Djäkenkulla) i Pojo och Tennby i Pargas. Det sistnämnda lyder i ortens folkmål Täinbi och skrevs fordom Tegneby, vilket visar, att dess förra del varit det fornsvenska ordet thægn, som betydde 'fri man' och även 'tapper krigare'. I betraktande av allt detta får man väl åtminstone säga, att det icke är osannolikt, att namnet Tenala är av svenskt ursprung och haft betydelsen 'de fria männens hälgedom' eller 'krigarnas hälgedom'. Att det i finskan återgives genom Tenhola, kunde bero på att ett dylikt namn av gammalt förekommit inom det finska språkområdet (t. ex. i Lemo och i Hattula) och att man trott Tenala vara samma ord.

Otvivelaktigt finskt till sitt ursprung är däremot, såsom redan Freudenthal insåg, namnet Pojo. Det är det finska ordet för 'botten', pohja; namnet skrives ända till 1400-talets slut Poya. Synbarligen användes ordet först blott om trakten kring Pojovikens innersta del, där kyrkan är belägen, liksom detsamma (och jämväl det svenska botten) en gång brukats  om de landsdelar, som omgåvo  innersta delen av Bottniska viken — nuvarande Västerbotten och Österbotten. Lika klar är härledningen av Ekenäs, ursprungligen namnet på den udde, där staden, efter vilken landsförsamlingen uppkallats, nu befinner sig. Dess förra del är det gammalsvenska ordet eke 'ekskog'.

Den romantiska tolkning Freudenthal gav namnet Snappertuna — det skulle enligt honom betyda 'vikingaboningarnas bygd, vikingabygden' — låter sig dess värre icke upprätthållas. Möjligheten av att, såsom han antog, ett ord snappare med betydelsen 'rövare' eller 'viking' en gång funnits i svenskan, kan visserligen icke bestridas, ehuru ett sådant ord varken påträffats där eller i något annat språk, och orden snapphane och snappa, som han hänvisade på för att stödja sitt antagande, först århundraden efter vikingarnas tid ur tyskan inkommit i svenskan. Men ur detta snappare låter sig i alla fall Snappertuna icke härledas. Personbenämningar, som sluta på -are, uppträda i våra ortnamn alltid med bibehållet a: man jämföre de i västra Nyland förekommande Domargård av domare, Harparbacka och Harparskog av harpare 'harpspelare', Mjölnarby av mjölnare, Skinnarby av skinnare 'garvare', Sutarkulla av sutare 'skomakare', Skräddarböle av skräddare, Skällargård (förut Sköldargård) av sköldare 'sköldmakare' och många andra. Om namnet i fråga hade uppkommit så som Freudenthal menade, skulle det därför utan tvivel lyda Snappartuna. Ännu en annan omständighet gör dessutom hans förklaring högst otrolig. Namnet Snapertun — så skrevs det nämligen  tidigare  — tillhörde ursprungligen blott det lilla hemman, på vars mark kapellkyrkan nu står. Församlingen har fått namn efter kapellkyrkan, och denna, som existerat blott sedan 1688, efter hemmanet. Efter hemmanet var det ock den köping, som under medeltiden och ännu ett par årtionden efter dess slut hade funnits invid den nuvarande prästgården, på 1600-talet kallades Snappertuna; av samtiden hade den benämnts Raseborg. Och om det ock möjligen låtit tänka sig, att hela bygden en gång betecknats som ett speciellt tillhåll för vikingar, är ett sådant antagande i fråga om en obetydlig lägenhet alltför fantastiskt och osannolikt. Från den nutida språkvetenskapens ståndpunkt erbjuder förklaringen av namnet Snappertuna icke ringa svårighet. D. v. s. vad dess förra del beträffar; den senare delen hör givetvis till det fornsvenska tun, som betydde 'inhägnat jordstycke' och 'gård'. I varje fall torde man hava att utgå ifrån att namnet i sin ursprungliga gestalt börjat på Snapr- — liksom Degerö (i Snappertuna) utvecklats ur Digræøø, Fagerstad (i Borgå s:n) ur Fagrastada, Gästerby (på Åland) ur Gestrikaby, Överby (i Kyrkslätt) ur Yfræby. Men för övrigt äro vi hänvisade till blotta förmodanden. Det rimligaste synes vara, att namnet innehållit ett öknamn, som lytt snapra och betytt 'sladdrare'. Dylika öknamn voro under medeltiden ytterligt vanliga och kommo ofta att ingå i gårdarnas namn, i de fall, då ortsbefolkningen bildade dessa med hänsyftning på egaren. Så erinrar namnet Kräppelby i Borgå s:n om att någon av ställets forna innehavare av sin omgivning kallats kräppla 'trätgirig människa', vilket öknamn ännu lever kvar i svenska dialekter i vårt land. Något snapra har visserligen icke uppvisats i svenskan, men att den haft ett sådant ord, ega vi rätt att förutsätta med hänsyn till ett snapperen 'sladdra', som funnits i ett besläktat språk, medellågtyskan Namnet på det västnyländska kapellet skulle, om den här framställda gissningen är riktig, ursprungligen haft formen Snaprutūn och betydelsen 'sladdrarens gård'.

Namnet Karis har av gammalt, och med allt skäl, ansetts vara en försvenskning av det finska Karja eller Karjaa. Freudenthals avvikande åsikt, att det kommer av ett på runstenar i Sverige anträffat mansnamn Kar eller Kari, kan ingen nutida språkforskare godkänna; det skulle då nödvändigtvis i stället för a i första stavelsen hava å, andra skäl att förtiga. Men det är dock möjligt, att Karis ytterst är av skandinavisk upprinnelse. Det gives en mängd ortnamn, som finnarna, då de i någon trakt undanträngt den svenska befolkning, varav den tidigare varit bebodd, övertagit av densamma. Och av dessa lånade ortnamn avspeglar ett och annat långivarnas språk i ett utvecklingsskede, som kan ligga ända till tusen år eller mera tillbaka i tiden. Ett sådant namn är kanske det finska namnet på Karis. Någon fullt tillfredsställande härledning av detsamma ur finskan synes icke hava blivit framställd. Däremot låter det sig mycket väl uppfattas såsom ledande sitt ursprung från en äldre form av det svenska ordet skär. Under århundradena närmast före 700-talet lydde nämligen detta skarja, och i finnarnas mun måste, på grund av deras bekanta oförmåga att uttala två konsonanter i början av ett ord, ett ortnamn Skarja bliva Karja. Namnet, som väl först betecknade blott det ställe, där kyrkan längre fram uppbyggdes, skulle i så fall betytt 'klippan' och syftat på den branta klippa, på vilken denna reser sig. Ordet skär betydde nämligen tidigare icke blott 'klippa i sjön' eller 'liten stenig holme', utan också 'klippa som sticker upp ur jorden'. I Norge finnes ett ortnamn Skjæret, som haft just denna betydelse.

Även grannsocknen Lojo har ett närmast från finskan stammande, men måhända till sin upprinnelse skandinaviskt namn. Det uppträder i medeltidshandlingarna vanligen som Loya, men allra tidigast som Lohia (och Lohio), vilket otvetydigt ådagalägger det svenska namnets härstamning från det finska, Lohja. Det finska namnet kan emellertid vara samma ord som det svenska fly med betydelsen 'kärr'. Detta ords gestalt före 700-talet var nämligen fluhja eller möjligtvis flohja. Om namnet upptogs av finnarna i den senare formen, måste det av dem ombildas till Lohja; men också ur Fluhja kan Lohja tänkas hava framgått, under påverkan av sockennamnet Pohja 'Pojo'. Ett gungfly finnes några stenkast nedom Lojo kyrka, och om den här framställda förklaringen är riktig, var det väl efter detta man en gång uppkallade den by eller lägenhet, där kyrkan sedan anlades och varav den fick sitt namn.

Om Ingå antog Freudenthal först, att det uppkommit av Inga ā och betytt 'Inges å'; Inge var under medeltiden ett mycket vanligt mansnamn. Han föredrog likväl senare att härleda det från Ingu ā, d. v. s. 'Ingas å', — detta i anslutning till en i socknen gängse sägen. Båda tydningarna äro fullkomligt oklanderliga, och för dem talar i viss mån, att ett par andra till sockennamn övergångna nyländska ånamn otvivelaktigt till sin förra del utgöras av namn på personer. Någon nödvändighet föreligger således icke att, såsom i senaste tid skett, sammanställa Ingå med det fornnorska flodnamnet Ingr och det ursprungligen skandinaviska Inkere, namnet på en biflod till Nevan (varav Ingermanland) — en sammanställning, som endast med svårighet låter sig göras.

Ingen urkund visar oss namnet Degerby i den form det hade under medeltiden, men det är intet tvivel underkastat att det då lytt Dighrebý, vilket betyder 'den stora byn'.

Sjundeå uppträder i äldre handlingar vanligen som Siundå eller Siundo, och än i dag torde det av ortsbefolkningen uttalas tvåstavigt, utan något e. Namnet förutsätter ett medeltida Siunda ā, bildat av ett fornsvenskt mansnamn Siunde och alltså betydande 'Sjundes å'. En av Freudenthal anförd sägen, att socknen „fått sitt namn därav, att dess å är den sjunde i ordningen, räknat från Åbo", förtjänar såsom orimlig intet avseende. Om sägnens höga ålder vittnar dock, att namnet under 1500- och 1600-talen ofta förekommer omformat till Siuendå och liknande. Detta kan blott bero på att man redan då trott det innehålla räkneordet 'sjunde', som i äldre nysvenskan ej sällan hade formen siuende. Samma uppfattning har kanske givit upphov också åt den moderna formen Sjundeå, som väl till en början tillhörde blott skriftspråket. Dock är det också möjligt att den bör ställas i samband med Siunde, Siuende och liknande former, vilka urkunderna stundom uppvisa jämte de förut anförda, företrädesvis i uttryck sådana som Siuende sockn.

Namnet Kyrkslätt tarvar ingen förklaring. Vad åter Esbo beträffar, angavs dess härledning i huvudsak riktigt av Freudenthal. Det har uppkommit av ett i fornsvenskan och ännu i vissa nysvenska folkmål använt ord æspe 'aspskog' och ordet å. Tidigast, d. v. s. på 1500-talet och ännu därefter, skrives det Espå eller (ungefär lika ofta) Espo, och ett mot det förra svarande uttal uppgives fortfarande vara det allmänna bland sockenborna. Först på 1600-talet börjar formen Esbo att visa sig. Helt säkert var den först blott en skriftform, som kommit till genom en misslyckad förbättring av skriftformen Espo, företagen i den tron, att denna återgav ett med bo sammansatt ortnamn, på samma sätt som t. ex. (i Sverige) formen Bisperg i äldre nysvensk tid kunde företräda ortnamnet Bisberg. Uttalsformen Esbo, med b och o, har uppenbart sedan framkallats av skriftformen.

Liksom alltså Esbo socken fått sitt namn av en å, som genomflyter den, har Helsinge tagit i arv det forna namnet på Vanda å. Denna socken kallas på 1300- och 1400-talen alltid Helsinga eller Helsingaa, i vilket namn a (aa) är den fornsvenska formen av ordet 'å\ Under 1500-talet finner man namnet skrivet Helsingå, eller ock Helsingo, varmed helt säkert samma uttal åsyftas.  Men därjämte möter redan under samma århundrade mycket ofta formen Helsinge, ehuru nästan blott i uttryck som Helsinge sockn. I 1600-talets urkunder synes ingen annan form brukas än Helsinge och det stundom även förekommande Helsing. Om betydelsen av namnet hava olika uppfattningar blivit uttalade, men den äldsta, enligt vilken det vore ett minne av en inflyttning av hälsingar, kan ingalunda sägas vara vederlagd eller mindre sannolik än någon av de andra. Mycket talar för att den svenska befolkningen i södra Finland åtminstone delvis, såsom av ålder antagits, leder sitt ursprung från en medeltida kolonisation från det nordligare Sverige. Och uppenbara „kolonistnamn" finnas i varje fall i dessa bygder: Dalkarby (1330 Dalakarlaby), som betyder 'dalkarlarnas by', förekommer i Pojo, Kimito, Nagu och Jomala; Dalkarö, d. v. s. 'dalkarlarnas ö', i Snappertuna och Gästerby (1397 Gestrikaby), 'gästrikarnas by', i Sibbo, Kyrkslätt, Viktis, Pojo, Bjärnå, Kimito, Pargas och Sund. Av de övriga förklaringarna av Helsinge förtjänar endast en att anföras: att namnet visserligen talar om hälsingar, men icke hälsingar i vanlig mening, utan i betydelsen invånare vid halsen, d. v. s. vid den avsmalnande delen av Finska viken. Helsinge ligger emellertid icke vid det smalaste stället av Finska viken, utan betydligt östligare, och för övrigt är det blott en förmodan, att hals i fornspråket kunnat beteckna 'smalaste delen av en vik, av ett sund'. Med hänsyn härtill måste denna förklaring anses stå tillbaka för den förra.

Av finsk härkomst till  sin förra del är namnet Tusby, ursprungligen namnet på en by, som hörde till Helsinge. På 1500-talet kallas den i handlingarna Tusula och Tusola, i närmare anslutning till det ännu brukliga finska namnet Tuusula.

Där Sibbo  omtalas i urkunder från  1300- och 1400-talen, benämnes det Sibba eller Sibbaa.   Härav framgår, att också detta namn ursprungligen innehållit ordet 'å';  det har uppkommit genom sammansmältning av Sibba ā 'Sibbes å'.   Dess förra del hör till ett fornsvenskt mansnamn Sibbe, egentligen en förkortning av Sibbiorn, som i sin tur uppkommit av Sighbiorn, och intill början av 1300-talet brukat vid sidan av dessa båda. Väsentligen samma tydning erhöll sockennamnet i fråga redan av Freudenthal. Det  skrives från och med 1500-talet nästan alltid Sibbo. Till en början förekommer dock därjämte undantagsvis Sibbå, vilket uttal delvis torde åsyftas också med skriftformen Sibbo. Den regelbundenhet, varmed denna användes, tyder dock på att namnet tidigt uppfattats såsom innehållande bo och väl även börjat uttalas med o i st. f.  å. — I namnet Östersundom är en fornsvensk, ur uttryck sådana som i Østersundom, d. ä. ursprungligen 'i de östra sunden', lösgjord ordform bevarad.

Utan vidare klar är härledningen av Borgå. Det syftar på den fornborg, varav lämningar ännu synas på en kulle invid staden med samma namn. Uttalet med hårt g — enligt högsvenskans lagar borde namnet uttalas Borjå — hör hemma i det nyländska folkspråket och utgör en kvarleva från den tid, då alla samhällsklasser använde sig av detta.

Pärnå hör till de ur finskan upptagna namnen. Av de i detta språk brukliga namnformerna Pernaa, Pernaja och Perna ligger den första till grund för detsamma. Men det är icke uteslutet, att i dem föreligger ett gammalt skandinaviskt ortnamn i finsk omklädnad — Berna ā eller möjligtvis Bernan ā- (där r anger ett nära j stående r-ljud). Dessa former skulle tillhört 700- och 800-talens språk och i våra dagars motsvaras av 'Bjärnes å' och 'Björns å'. — Namnet Liljendal, som först bars blott av ett gods i Sävträsk by i Pärnå, är av ungt datum och begripes utan tolkning.

Så mycket dunklare är uppkomsten av namnet på Liljendals nordvästra grannsocken Mörskom. Freudenthal trodde, att det stammade från fornsvenska uttryck motsvarande det isländska i mörkum, som betyder 'i skogarna', och liknande: mellan r och k skulle s inskjutits, såsom det regelbundet skett i Hälsinglandsdialekten, där sålunda t. ex. varken och marken blivit varsken och marsken. Denna förklaring är likväl omöjlig både emedan det anförda isländska uttryckets fornsvenska motsvarighet lydde i markum och därför att inskottet av s är en för Nylandsdialekten alldeles främmande företeelse. Att, såsom man också påstått, socknens finska namn Myrskylä vore det ursprungliga och inlånats i svenskan, är knappast mera sannolikt, framför allt emedan det förefaller föga antagligt, att det vid försvenskningen skulle erhållit den ovanliga ändelsen -om. Med större rätt kunde man då söka namnets ursprung i ett fornsvenskt i myrkskōghum, d. v. s. 'i de mörka skogarna', och andra liknande uttryck. En utveckling av Myrkskōghum till Myrskum (varav då det finska Myrskylä) och vidare till Mörskom vore fullkomligt enlig med språklagarna, och från Norge och Danmark känner man flere exempel på att ett ord med betydelsen 'mörk skog', nämligen myrkviðr, använts som ortnamn. Ett visst stöd får en sådan förmodan också därav, att Danskog i Ekenäs skärgård i äldre handlingar ibland kallas Danskorn. Och den motsäges icke av att man i 1500-talsurkunder i stället för Mörskom finner namnformen Mörskeby (undantagsvis, väl till följd av felskrivning, också Mörskeby). Ty denna kan tänkas representera ett äldre Mörskobý, som utvecklats ur det regelrätta fornsvenska uttrycket Myrkskōgha bý.

Att namnet Lappträsk, såsom i allmänhet antagits, förtäljer om svenskarnas forna beröringar med lapparna, har man tills vidare icke tillräcklig anledning att sätta i tvivel, om ock ett och annat kan synas tala för att det utgör en (möjligtvis oriktig) översättning av ett finskt namn.

Någon förklaring av Strömfors behöver ej komma i fråga. Och beträffande namnet på Nylands östligaste kommun med svensk befolkning, Pyttis, hava vi blott att konstatera, att det beror på lån av det finska Pyhtää.

O.F.Hultman

Svenska folkskolans vänner 1916

Scanning och redigering Elof Granholm 28.08.2013