NÅGOT  OM  ÄLDRE  FINLÄNDSKA  PERSON- OCH SLÄKTNAMN AV NORDISK HÄRKOMST

av T. E. Karsten

Under hela första årtusendet efter Kristus, från vilken tid vi redan äga tillförlitlig kännedom om forngermanska förhållanden, bl.a. även om forngermanskt namnskick, förete personnamnen i Skandinavien och i andra av germaner bebodda äldre länder väsentligen tvenne särskilda huvudtyper: dels sammansatta namn med tvenne leder (tvåledade), dels s.k. kortnamn uppkomna genom sammandragning av de bägge lederna. Den tvåledade typen är icke blott germansk utan rent av indo-europeisk och rikt representerad särskilt hos de forna grekerna. Kortnamnstypen fortlever ännu i dag och utgör en av de allra vardagligaste dopnamnsklasserna i vår tids germanska länder, bl. a. i Skandinavien. Hit höra namn sådana som Olle av Olof, Sigge av Sigfrid, Rolf av Rudolf o.s.v. Här blir det blott fråga om den tvåledade typen. Den bevaras i Finland bäst i den s.k. urnordiska, från tiden före c. 700 e. Kr. stammande språkform, vari finnarna upptagit så talrika lån ur vår äldre svenska ordskatt. Ett klassiskt exempel på denna namntyp erbjuder oss sockennamnet Harjavalta i Satakunta, vid Kumo älv, en av landets äldsta kulturförmedlande vattenvägar. Det finska Harjavalta sammanfaller till formen med det år 98 e. Kr. hos romaren Tacitus uppvisade furstliga personnamnet Chariovalda, då bundet vid en anförare för de forngermanska bataverna. Det urnordiska »Harjavalda» är senast från c. 700 e.Kr. Det avslipades redan under vikingatiden till det forn- och nysvenska »Harald», vilket bl. a. ingår i medeltida västfinländska och åländska gårdnamn. Namnet innehåller de fornnordiska orden harja »här» och valda »våld», men det kan, i likhet med de forngermanska personnamnen överhuvud, icke översättas i egentlig mening: det väsentliga i dessa tvåledade personnamn var nämligen, att de bägge namnlederna skull; angiva något som var typiskt för tidens högsta ideal: syfta på det allt behärskande krigarlivet, på världslig makt, ära och rikedom eller ock på tidens hedniska gudatro, men jag måste avstå från att här närmare utföra detta.

Bland de sydskandinaviska personnamnen av denna klass nämner jag den berömda Blekinge-runstenens från c. 700 e.Kr. Härjulf,  Hadulf och Hjörulf.  Namnen  antagas  syfta på en fader och hans tvenne söner. De utgöra variationer av namn på efterleden -ulf. Likaså äro den forntyska Hildebrandssångens (från c. 800 e. Kr.)   »Hildebrand»,  »Hadubrand» och »Heribrand» variationer av namn på -brand »svärd». Namnen representera trenne hjältegenerationer inom en och samma familj. Samma princip tillämpade västra Finlands folkvandringsgermaner vid sin namnbildning. Efterleden -valda ingår nämligen här ej blott i namnet »Harjavalda» utan t.ex, i det redan från araben Idrisis bekanta världskarta antecknade bvnamnet »Ragvalda» i Ulvsby, i likhet med Harjavalta ursprungligen blott en nordlig stormansgård i Kumo forna storsocken. Idrisis karta är från tiden mellan åren 1138—54, då Idrisi vistades vid normannerkonungen Roger II:s (1129—54) hov i Palermo i Sicilien: namnet är med andra ord från en tid, som föregår I:sta korståget till Finland.1) Namnet »Ragvald» är icke ovanligt i västra Finland. I södra Österbotten, Närpes, fanns redan år 1442 ett »Rawaldzby» (nu Rangsby) och redan på 1300-talet är »Ragvald» ett icke ovanligt personnamn inom västra Finlands stormanssläkter. Namnet är bekant även från det forna Sverige och Norge.  Dess  förled »Ragn» = gudamakt  ingår  i  det bekanta Edda-uttrycket  »Ragnarök», gudamakternas skymning. (Samma namn är  f.ö. det från Tyskland inkomna »Reinhold»). De forna storgårdarna »Harjavalda» och »Raginavalda» vid Kumo älvs nedre lopp kunna leda sina namn från en och samma fornsvenska hövdingasläkt. Den gemensamma efterleden -valda kan antyda en släktförbindelse.

En annan fornsvensk namnbildning av samma tvåledade typ döljer sig i det gamla gårdnamnet »Gullranda» (1540 Kultaranta) i Nådendal. Gården är numera som bekant statsöverhuvudets sommarresidens. Namnet är en förfinskning av det fornsvenska »Gulbrand», i sin tur en ombildning av ett äldre »Gudhbrand», bildat på orden »gudh» = strid och »brand» = svärd. I Töfsala socken något norr om Nådendal fanns år 1540 gården »Ingiranda», nu Inkeranta. Namnet motsvarar forntyskans »Ingobrand» och har samma efterled som det fornsvenska »Gulbrand» samt Hildebrandssångens »Hildebrand», »Hadubrand» och »Heribrand».

Stundom omkastas de tvåledade namnens leder. Vid sidan av ett »Harjawalda» gick under folkvandringstid ett »Waldaharja». Detta gav i forntyskan ett »Walthari», varav vi fått det yngre tyska »Walther», nu ett av de vanligaste tyska namnlånen i Norden. I sammandragen äktnordisk ljudform lydde namnet i nordisk forntid »Valdar». Namnet fortlever i Finland blott i det finska »Valtari», by- och gårdnamn i Storkyro redan 1543 och är i vår tid ett icke ovanligt finskt släktnamn. Ett annat fornskandinaviskt personnamn med efterleden -harja ha vi i det bekanta »Gunnar». I Eg. Finland och Åland förekom det redan under medeltiden. Den urnordiska formen var »Gundiharja» (däri Gundi = strid). Vi återfinna namnet redan i 5. årh. hos burgunderkonungen »Gundicharius», den historiska förebilden för Nibelungenlieds Gunther och äldre Eddans Gunnar. Ett tvåledat namn bar även Nibelungensagans huvudfigur »Sigurd». Även detta anträffas i Finland redan från och med 1 500-talets förra del (1540): i gårdnamnen »Siuntila» i St. Mårtens och »Sjuls» i Lappfjärd. Sagan om drakdödaren Sigurd, »Sigurd Favnesbane», var nämligen känd även i mellersta Sverige, att döma av de bekanta hällristningarna med Sigurdsmotiv i Södermanland och Gästrikland. Namnets spridning till Finland är förklarlig.

En namnsammandragning med annan efterled föreligger i namnet »Erik». Det bevaras i förhistorisk form i finska släkt-och gårdnamnen »Airikkala», »Airikki», »Airikainen» flerstädes i Eg. Finland. Till grund ligger ett urnordiskt »Aina-rika» = självhärskare. Tvåledat och sammandraget är även det mycket vanliga »Gösta», eg. »Göt-staf» = »götisk lans». Men det nysvenska och högsvenska »Göt-» hette tidigare »Göut-» och ännu tidigare, i äldre fornsvensk tid »Gaut-». Bägge formerna spåras ännu i Finland: Göut- i svensk-österbottniska gårdnamnet »Göust» (Korsnäs), Gaut- i det finsk-österbottniska »Kaustinen». Bättre bibehållna äro sammansättningslederna i svensk-österbottniska gårdnamn sådana som t. ex. »Håkans», fi. »Hakuni» eg. »hög ättling» och »Asmund» i Karleby, nu »Åsmos» (eg. = gudaskydd). I Ullava fanns år 1650 gården »Asmundila».

Ett märkligt  faktum är att tvåledade rent  finska  personnamn även förekomma hos de östersjöfinska stammarna, bl.a. sammansättningar med fi. lempi = kärlek och toivo = hopp, Både ett »Lembitoyve» och »Toyvelemby» är känt från estniskan och liviskan. Själva den tvåledade typen kan misstänkas bero på germanskt inflytande. Sådana namn synas dock vara sällsynta i västra Finland. Frågan om deras uppkomst är ännu outredd. Till denna finska namntyp hör bl.a. det bekanta familjenamnet »Sotavalta» (redan från 1500-talet).

Folkvandringstidens variationsprincip avlöstes å kontinenten redan omkring år 500 av en annan namngivning. Denna grundar sig på själavandringstron. I Norden spåras den delvis redan på 700-talet och är möjligen dit införd av vikingarna. En avliden troddes kunna födas på nytt, om hans namn i dess helhet, ej blott som. förr någon dess del, togs i arv av ett barn inom släkten. Barnen namngivas nu efter avlidna fäder eller förfäder. Detta sammanhänger med den forngermanska ankulten, varom en del germanska lånord i finskan bevara minnesmärken från så avlägsen tid som 2,000 eller 1,500 år tillbaka. Även stammens och folkets stormän och härskare återupplivas medels namngivningen. Härpå beror bl.a., att namnen på store härskare som en Augustus och en Karl den store vunnit sin världshistoriska spridning. I Sverige förklaras den ovanliga utbredningen av namnet »Karl» närmast av de många utmärkta och folkkära konungar, som engång burit Karl-namnet. I Sverige skulle, yttrar Adolf Noreen år 1897, var tionde »bildad» svensk man hetat »Karl», ehuru namnet egentligen blott betyder »man». Det ursvenska »Gösta», varom redan var fråga, kom likaså mer allmänt i bruk först genom »gamle kung Gösta» och namnets yngre biform »Gustav» anträdde sin enastående världsbana genom konung Gustav II Adolf. Namnet »Oskar» insattes i Sveriges almanacka först år 1812. Detta skedde för att hedra den nyvalde tronföljaren Karl Johans son, arvprinsen, sedermera Oskar I. Denne var den förste, som i nyare tid burit namnet. Enligt en år 1880 företagen beräkning var namnet Oskar redan då så utbrett, att det inom Sveriges s.k. herrskapsklass bars av 13 på 1,000, d. v. s. av var 77:de person av mankön. Namnets popularitet måste tillskrivas Oskar I:s och Oskar II:s stora folkgunst.

Man frågar sig nu, om ej denna för Sverige och Finland gemensamma, från historisk tid kända namngivning kan ledas ned till tider, som föregå den i egentlig mening historiska. Här beröres frågan endast ur finländsk synpunkt. Arkeologiskt sett bör Finlands äldsta kulturkälla sökas i mellersta Sverige, i de gamla Svea-landskapen, främst Uppland. Denna slutsats stödes av språket: både av det finlandssvenska folkspråket och av vissa västfinländska ortnamn, främst av »Ruotsi»-namnet, som härstammar från förleden i namnet Roslagen, vidare av landskapsnamnet »Satakunda», vars efterled har sitt upphov i uppländska distriktsnamn på -hunda. Sveriges äldsta konungar tillhörde Ynglingaätten, som i folkvandringstid och senare regerade i Gamla Uppsala. Åtminstone tre av dessa Ynglinga-konungar ha blivit höglagda i de berömda Uppsalahögarna från 400—600 e. Kr. För vår finlandssvenska namn- och bebyggelsehistoria har det då sitt intresse, att Ynglingaättens namnlängder i så anmärkningsvärd omfattning ha motsvarigheter å det äldre svenska bosättningsområdet i Finland. Uppgifter om folkvandringstidens svenska konungar föreligga i den fornnorska dikten Ynglingatal, som skrevs på 800-talet och som meddelas i, Snorre Sturlassons Ynglingasaga från 1200-talet, vidare i det berömda fornengelska hjälte-epos som vi känna under namn av Beowulf, som skrevs c. 700 e. Kr. och behandlar striderna mellan götar och svear. Den andre i ordningen inom denna fornsvenska Ynglingaätt bar namnet »E(i)rik». Han har ansetts tillhöra 400-talet. Här nämndes redan att de finska gårdnamnen »Airikkala», »Airikki» och »Airikainen» med all säkerhet återspegla en äldre form av det fornsvenska Eriknamnet. Det äldre fornsvenska Airika i Finland låter återföra sig på Ynglingakonungen Airika-Erik. Till den äldre Ynglingalängden hörde vidare ej mindre än fyra konungar med namnet »Inge» eller namn sammansatta med förleden Inge-: Yngve (* Ingwa), Yngvar (* Ingu-harir), Ingjald (* Ingiwaldar) och Ivar (* Inhu-harir).1) Parallellismen med Finland är här mycket påfallande: I gamla västfinländska gårdnamn ingå Inger, Ingersfolk (Esse), Ingo (Vörå, Korsholm), Ingman (Korsholm, Kvevlax), Ingves (Lappfjärd), Över- och Neder-Inge (Sastmola)), Inginiemi (Norrmark), Inger (Letala), Ingeris (St. Bertils), Inkoinen (Lemo, Lundo, Reso), Inkola (Vemo), Inginen (Vahto), Inkiniemi (Sagu), Ingby (Jomala) o.s.v. Därtill kommer det i gamla västfinländska gårdnamn mycket vanliga Ivar. Den senare ynglingaätten, sådan den återfinnes i den fornnorska dikten Ynglingatal, uppvisar från och med Ingjald Illrådes son Olof trätälja namnserien Olarf, Hálfdan, Eystein, Guðroðr, Olafr, Ragnvaldr. Alla namnen kunna påvisas från västra Finlands äldsta urkunder och gårdnamn, Guðroðr dock endast under varianten Gudmund. Dessa namnparalleller äro slående, särskilt om man beaktar att flera av det forna Västnordens vanligaste personnamn (t.ex. Einar, Heðin, Vikingr) saknas i det medeltida Finland. Folkvandrings- och vikingatidens finlandssvenska bondehövdingar ha kvarlämnat minnen i ett flertal av våra äldsta gårdnamn, som innehålla ordet »konung» eller det finska »kuningas». Dessa västfinländska bondekonungar stodo i medelbara eller omedelbara förbindelser med mälarlandskapens stormanssläkter och förmedlade fornsvensk namntradition till Finland.

De i finländska gårdnamn belagda inhemskt-fornsvenska kvinnonamnen inskränka sig som att vänta är till ett litet fåtal: Barbro, Ingeborg, Siri, Valborg och några andra.

Det gamla inhemska namnskicket fortlevde i Sverige, bl.a. i Uppland, långt in i kristen tid — åtminstone in i början av  1300-talet. Då avlöses det hedniska namnskicket så småningom av kristna namn, som ju måste vara inlånade. I Finland äro de allra flesta av de fornnordiska personnamnen sedan århundraden komna ur bruk, om vi frånse våra sekundära almanack-namn, som ha sin egen historia. Men ännu på 1500- och 1600-talen anträffas sådana här och var i jordebokslängder och andra urkunder: t.ex. en Asmund Hanson 1550 i Karleby (Storby), en Tord Gudmarson 1550 i Övermalax, en Simon Torkelson 1544 i Ilmola etc. I och för sig kunna sådana namn vara äldre medeltida importvara från Sverige, men deras stora frekvens inom jämförelsevis glest befolkade områden talar för hög inhemsk ålder — för en sedan heden tid åtminstone delvis obruten svensk namntradition.

Våra släktnamn stå i vidsträckta delar i intimt samband med dopnamnen. Tillkomsten av fasta släktnamn i Sverige och Finland är anmärkningsvärt sentida. Vårt bondestånd och våra därur framgångna, särskilt finsktalande borgarsläkter uppvisa emellertid en omfattande klass av svenska och svensk-finska familjenamn, som innehålla gamla dopnamn, vare sig oförändrade eller utvidgade medels en svensk respektive finsk av-ledningsändelse. De till grund liggande dopnamnen äro dels inhemska, dels inlånade. Oförändrat ingår t. ex. ett fornsvenskt personnamn »Halvardh» i hemmans- och familjenamnet »Halvar» i Malax, ett fornsvenskt »Gudhmar» i finska hemmansnamnet »Kumara» i Laihela. De från nordtysk medeltid kända personnamnen »Reinike», »Vinike» och »Vitike» återspeglas i finska gårdnamnen Reinikka (Kurikka), Viinikka (Alavo, Nousis o. Helsinge), Vitikkala (Kumo). Inom vår äldre ståndspersonsklass förekomma likaså talrika ur dopnamn framgångna familjenamn av tyskt ursprung: Albrecht, Arnicke, Arnold, Bernhard, Bertel, Erich, Ernst, Erwast, Frantz, Gerhard, Gerich, Gerk (i Esbo), Karsten, Luther o.a. Våra medeltida släktnamn av nordtyskt ursprung äro emellertid sannolikt i talrika fall inkomna över Sverige.

I finskan avleder ett -ainen rätt ofta familjenamn ur dopnamn. Ett medeltidssvenskt Gunnar ger fi. Kunnarainen, ett medeltida nordtyskt dopnamn Arnicke fi. Arnikainen, ett nord-tyskt dopnamn Hannike fi. Hannikainen, ett nordtyskt Mannike fi. Mannikainen, ett nordtyskt Reineke fi. Reinikainen. Vid sidan av släktnamnen på -ainen gå ej sällan gårdnamn på -ala: Asikkala och Asikainen (lågty. Asica), Kierikkala och Kierikainen (lågty. Gereko) etc.

Svenska familjenamn bildade på dopnamn utgå dock oftast på genetivmärket -s (Beng(t)s, Ingves, Kars, Mickels, Tors etc.) Typen är gammal. Under 1500- och 1600-talen möter den latiniserad i bekanta släktnamn såsom Olaus och Laurentius Petri (= Petersson), Laurentius Andreae (= Andersson), Ericus Erici (= Eriksson). I Finland höra hit finländska familjenamn som Anthoni, Ilmoni, Stenii o. a. Farsnamnen på -son bilda här utgångspunkt. Dylika farsnamn på -son (utan tillägg av ett familjenamn) användes engång allmänt i hela Norden samt i Nordsjöländerna. I Finland, Holstein, Slesvig, Danmark, Sverige och Norge fortlevde typen ännu på 1700- och 1800-talen och har delvis först på lagstiftningens väg avskaffats. På Island fortlever den i dag som är, i viss omfattning även på Åland.

De ovanberörda sverigessvenska farsnamnen eller namnen på -son ha sedan 1800-talet begynt tjäna som verkliga familjenamn: i den bekanta typen Andersson, Johansson och Pettersson. Dess tillväxt har dock särskilt i Sverige antagit så skrämmande proportioner, att den tilldragit sig den officiella släktnamnskritikens uppmärksamhet. Av staten utsedde sakkunnige ha här alltsedan år 1918 utgivit ej mindre än tre särskilda handböcker till vägledning vid val av nya familjenamn. Utbyte förordas nu av svensk statsmakt ej blott av den stora mängden hopfantiserade namn med osvensk prägel, utan även av andra namngrupper, som upphört att fylla ett namns egentliga uppgift: den att vara särskiljande. Till dem hänföras ej blott son-namnen utan även typer som Bergström, Lindberg, Lundgren, Sundberg o. a. Huru berättigad den sverigessvenska statsattacken bl. a. mot son-namnen är, framgår av en bläddring i Stockholms stads telefonkatalog. Vi finna här bl.a. ej mindre än 75 tätt tryckta spalter (märk väl spalter) med Anderssöner.

Den nästan enda officiella släktnamnsfråga, som i Finland hittills tilldragit sig större uppmärksamhet, är vår allom bekanta namnförfinskning. Om än dess grundmotiv väl ligger i vår politiska språkfråga, är dess tillämpning ofta nog av praktiskt värde, bl. a. för klargörandet av våra annars så ofta svårbestämbara språk- och nationalitetsgränser.

Men även en släktnamnsförsvenskning, lik den i Sverige påbörjade, vore i den tilltagande släktnamnsförvirringens intresse i talrika fall påkallad i Finland. Så förtecknar ensamt Helsingfors stads telefonkatalog sammanlagt 239 särskilda nummer för namnen Andersson, Johansson och Pettersson, vidare 112 Lindströmar, 106 Lindholmar o.s.v. Men en synpunkt må vid allt detta i och för sig berättigade dock icke glömmas: Den högflod av nya ortnamns- och släktnamnsbildningar vi här årligen få bevittna manar dock den besinningsfulle till pietet och varsamhet. Släktnamnet är ej mindre än ortnamnet ett samhällets och den enskilda ättens och familjens samfällda kulturarv, som med förpliktande band binder släktled vid släktled. I oträngt mål eller för egen vinning må helgden av detta kulturarv ej kränkas.

-----

*) Redan då, i början av 11oo-talet, hade man alltså, att döma av Idrisi, t.o.m. å en så avlägsen ort som Palermo, någon dunkel hörsägen cm svenska ortnamn i Finland. Utom »Ragvalda» nämner kartan namnen »Aboa» och »Tawast».

1) Tecknet  *  anger att namnformen är förhistorisk, litterärt icke uppvisad.

Ur ” Svenska Folkskolans Vänners Kalender 1939”

Redigering Elof Granholm 07.03.2013