Publicistisk verksamhet

Skrivet av Finn E.Sommerschield

2012-09-16 10:14

Publicistisk verksamhet

Finn E. Sommerschield

I.

När den första tidningen i Finland såg dagen, hade nordens övriga länder redan länge haft periodiska tryckalster av större eller mindre betydelse. Det var således jämförelsevis sent Finland tillgodogjorde sig detta nya redskap i upplysningens tjänst, då Tidningar utgifne af et Sälskap i Åbo år 1771 började utkomma. Den halvmånadsvis och i blygsamt format utgivna tidningen räknade dock framstående män bland sina medarbetare; utom redaktören Henrik Gabriel Porthan kunna namn såsom J. Tengström, J. H. Kellgren, A. N. Clewberg och andra medlemmar av Aurora-sällskapet nämnas bland dem, som medverkade i tidningen med uppsatser av varierande art. I likhet med fallet inom den bildade klassen i Finland under dessa tider, använde man även här svenska språket och de svenska tidningarna skulle även i fortsättningen bliva dominerande ungefär ett sekel framåt i tiden. Märkligt nog gjordes redan under året 17751776 det första försöket att utge en finskspråkig tidning, »Suomenkieliset tieto-sanomat», i avsikt att bland landsbefolkningen sprida praktiska råd och upplysningar i ekonomiska frågor, men försöket måste inom kort uppgivas. Däremot fick »Tidningar utgifne af et Sälskap i Åbo» stor kulturhistorisk betydelse och även större livslängd; tidningen utkom åren 17711778 och 17821785 samt efterföljdes 1789 av Åbo Nya Tidning som i sin tur 1791 avlöstes av Åbo Tidningar, från år 1800 under namnet Åbo Tidning.

Dessa första tidningar skilde sig väsentligt såväl till innehåll som utseende från våra nuvarande tidningar och kunde i viss mån hellre jämställas med våra dagars tidskrifter. De utkommo vanligen med långa intervaller och ägnade föga eller intet intresse åt aktuellt nyhetsmaterial inom politiken och samhällets dagliga liv. Däremot bjödo de sin läsekrets på uppsatser i ekonomi, jordbruk, historia, litteratur och andra ämnen, som ansågs nyttiga för folket. Med tiden uppenbarade sig dock annonser, konsert- och andra kritiker, polemiker i aktuella frågor samt officiella tillkännagivanden. När Finlands förening med Ryssland blivit ett faktum ombildades Åbo Tidning år 1810 till ett officiellt pressorgan, som erhöll namnet Åbo Allmänna Tidning, och när de centrala ämbetsverken flyttats till den nya huvudstaden Helsingfors övertogs denna tidnings uppgifter 1820 av Finlands Allmänna Tidning, vilken på grund av sin position inte berördes av alla de stormar som störtat otaliga senare tidningsföretag ty fr.o.m. 1831 utgavs tidningen redan sex gånger i veckan. I Åbo efterträddes den av en ny Åbo Tidningar (182061).

Ett av de märkligaste litterära alstren från tiden närmast efter föreningen med Ryssland var A. I. Arwidssons liberalt oppositionella Åbo Morgonblad av år 1821, som dock efter nio månaders livstid måste upphöra på grund av myndigheternas inskridande. År 1824 började sedan Åbo Underrättelser i anspråkslös form utkomma och fortlever ännu denna dag i sin 115:de årgång.

I en översikt av tidningspressen i Finland, kan man inte undgå att ägna de svenska tidningarnas utveckling ett stort intresse. Dels är de svenskspråkiga tidningarnas historia i stora drag densamma som hela landets tidningshistoria och dels ha de svenska tidningsorganen under olika epoker i så avgörande grad såväl kulturellt som politiskt påverkat den allmänna opinionen i landet, att denna sida inte kan förbigås endast med några ord. Politiska och ekonomiska vindkast ha förorsakat nedläggandet av gamla tidningar och uppkomsten av nya. Många av de mest markanta tilldragelserna i landets historia återspeglas i tidningarnas öden och det offentliga ordet i varje dess ideologiska och politiska skiftning har redan under ett sekel givits spridning genom olika inriktade tidningsorgan.

Man kan särskilja några tydligt avgränsade perioder i våra tidningars historia. Den första perioden begynner med »Tidningar utgifne af et Sälskap i Åbo» och omfattar de första stegen inom publicistiken intill 180809 års krig och landets förening med Ryssland. Den andra perioden, som inföll under den ryska tidens tre första decennier, blev visserligen ur nationell och allmänt fosterländsk synpunkt utvecklingens tid för våra tidningar, men medförde rent journalistiskt sett föga nytt. Folkets gryende nationella självmedvetande började redan i någon mån avspeglas i tidningarna, vilka till omfånget långsamt ökades samtidigt som kvaliteten efterhand förbättrades. De första tidningarna under denna period, »Finlands Allmänna Tidning», »Åbo Tidningar», »Åbo Morgonblad» och »Åbo Underrättelser» hava redan omnämnts. Den nya huvudstaden fick även sina tidningar, nämligen Tidningar från Helsingfors och Helsingfors Tidningar, som började utkomma 1829, den förstnämnda dock nedlagd redan 1831 och året därpå efterträdd av Helsingfors Morgonblad, vars redaktör ända till 1837 var ingen mindre än J. L. Runeberg. Såväl detta halvveckoblad som dess samtida kolleger, vilka icke voro statsorgan, måste stämma tonen i enlighet med den 1829 utkomna censurförordningens föreskrifter, vilka icke tilläto uttalanden i politiska frågor. Det blev därför närmast de historiskt-fosterländska och litterära områdena som lågo tillgängliga för Runeberg och hans tidning. Talrika dikter och uppsatser av hans penna sågo dagen i spalterna, och den kritiska verksamhet han i sina artiklar riktade mot Sveriges samtida litteratur, kom i själva verket att tjäna ett fosterländskt syfte därigenom, att det nationella i Finlands egen litteratur samtidigt underströks.

En helt ny epok inom tidningarnas historia inleddes med J. V. Snellmans banbrytande publicistiska verksamhet. Hans svenskspråkiga tidning Saima började är 1844 utkomma i Kuopio och bedrev ett nationellt fosterländskt väckelsearbete samtidigt som den lade grunden till den opinionsbildande pressen i landet. Direkt politiska och konstitutionella strävanden kunde ej få fri talan i tidningen, men dess hela tendens var av sådan art, att regeringen såg sig nödsakad att slutligen år 1846 helt indraga tidningen. Redan i slutet av år 1841 hade redigeringen av halvveckobladet .»Helsingfors Tidningar» övertagits av Z. Topelius, som i lekande översikter och allegorier försökte tangera dagens händelser. »Helsingfors Morgonblad» uppträdde från år 1845 med utvidgat format och det nya namnet Morgonbladet, samt redigerades 185355 på ett journalistiskt förtjänstfullt sätt av Aug. Schauman. På grund av censurens trakasserier och andra besvärligheter måste dock även denna tidning upphöra redan 1855. Samma år uppstod tidningen Viborg, som förde ett frisinnat reformationsarbetes talan och även var märklig därigenom, att den var det första icke officiella blad, som började utkomma tre gånger i veckan detta skedde år 1859. Men redan 1860 följde »Helsingfors Tidningar» och »Åbo Underrättelser» exemplet.

Omkring 1850 utkom i landet 14 tidningar, av vilka 10 voro svenskspråkiga. Men under den epok, som inleddes i och med ständernas sammankallande 1863 och det konstitutionella statsskickets återupplivande, ökades tidningarnas antal i snabbt tempo, varvid de finskspråkiga pressorganen efter ett par decennier tillkämpade sig en majoritet, som ända sedan dess oavbrutet tilltagit. År 1860 voro såväl de finskspråkiga som svenskspråkiga tidningarnas antal 14; år 1870 var majoriteten 17 tidningar ännu svensk mot 12 finska, men 1880 hade de finska tidningarnas antal stigit till 34 medan endast 23 svenska pressorgan utkommo.

Den offentliga diskussionen och medborgerliga opinionsbildningen hade ända tills nu spelat en underordnad roll i tidningarnas program, men under 1860-talet inträffade rätt allmänt ett omslag i detta hänseende. Den första moderna, av regeringen oberoende dagliga tidningen redigerad enligt europeiskt mönster, var det 1862 grundade liberala organet Helsingfors Dagblad, som under R. Lagerborgs och A. H. Chydenius' ledning i ett kvarts sekel hade ett stort politiskt inflytande. De båda redaktörerna ägnade sig helt åt journalistiken, vilket ännu då var rätt ovanligt. De använde sig även av telegrafen i förr oanad utsträckning för nyhetsanskaffningen och tidningen blev snart ett efterföljansvärt exempel för alla andra större tidningar i landet. »Helsingfors Tidningar» och den 1864 grundade finsknationella »Suometar» försökte en tid upptaga konkurrensen med Dagbladet, men lyckades inte i detta utan måste vardera efter något år upphöra. Samtidigt, år 1864, grundade emellertid Aug. Schauman den dagliga nyhetstidningen Hufvudstadsbladet, som senare inköptes av mag. A. R. Frenckell och sedan dess utvecklat sig till landets största svenskspråkiga tidning.

Efter en kort tid av relativ tryckfrihet i början av 1860-talet återinfördes den preventiva censuren år 1867 och skärptes flere gånger under de närmast följande decennierna. Språkfrågan började även sysselsätta pressen i långt högre grad än förr. Axel Lille utgav åren 18701874 den utpräglat svensksinnade Vikingen, som blev en banbrytare för svenskhetsidén och samlade kring sig män som Axel Olof Freudenthal, M. W. af Schultén och R. Schauman. År 1876 fortsatte det lilla men dagligen utkommande Helsingfors Annonsblad i »Vikingens» anda, och från året 1883 bedrev Axel Lille sin kamp genom Nya Pressen, som tagit till sin direkta uppgift att värna den svenska kulturens och det svenska språkets fortbestånd i landet. »Helsingfors Dagblad» hade däremot framom språkfrågan som främsta punkt i programmet allmänna sociala och politiska frågor, och tillfredsställde därför ej sin svensknationella läsekrets i samma mån som »Nya Pressen». Det visade sig även efter Lagerborgs död att Dagbladet spelat ut sin roll, och efter några år med täta redaktörsskiften måste tidningen slutligen upphöra år 1889.

Under dessa år fick den svenskspråkiga pressen även en finsknationell representant i Morgonbladet, som åren 18721884 till en början med framgång förde de finsksinnades talan men senare på grund av sin starkt konservativa läggning förlorade största delen av sin läsekrets. Den på svenskt språk bedrivna finskhetspropagandan fortsattes i tidningen Finland, men även denna tidning dog bort efter ett antal år.

I landets andra stad dominerade fortfarande »Åbo Underrättelser». Tidningen saknade dock i början av 1880-talet utpräglad politisk färg, vilket även var fallet med Åbo Posten, vilken sistnämnda tidning kanske senare visade finska sympatier. En del svenskivrande personer med Gustaf Cygnaeus i spetsen startade därför år 1883 Åbo Tidning, språkligt radikalare och tidsenligare redigerad än de äldre konkurrenterna. Långt senare, år 1907, sammanslogos »Åbo Underrättelser» och »Åbo Tidning», varvid den äldre fick ge namnet. Sedan dess har »Åbo Underrättelser», särskilt under Elias Lodenius' redaktörskap, intagit en framträdande ställning inom landets svenska landsortspress. Samma kretsar togo även år 1895 initiativ till folkbladet Västra Finland 18961928, som snart vann stor spridning i Åboland.

Största delen av vår svenska landsortspress räknar sina anor från de sista decennierna av 1800-talet. Bland landsortstidningar, som under 1880-talets häftiga språkstrider särskilt utmärkte sig för en fast svensknationell hållning, kunde nämnas Wasa Tidning och Östra Nyland. Den sistnämnda tidningen började 1881 utkomma i Lovisa och förfogade över utmärkta medarbetare, som i anda och ton upptogo »Vikingens» fallna mantel.

I det följande skola vi i all korthet beröra en del andra svenskspråkiga landsortstidningar, som under gångna årtionden spelat en roll i sin hemtrakts presshistoria.

I Vasa grundades år 1856 Wasabladet, som från ett litet veckoblad efterhand utvecklats till det ledande organet i svenska Österbotten, utkommande sex dagar i veckan, och sedan länge intager en bemärkt plats inom finlandssvensk opinionsbildning överhuvud. Vasa Posten började utkomma 1899 och följde ett folkligt och förbudsvänligt program, men sammanslogs i april 1932 med Wasabladet. Viborgs Tidning utkom åren 18541855 och 18641881 i Viborg samt efterträddes av Viborgs Bladet. Det nuvarande Viborgs Nyheter grundades 1899 och utkommer nu tre gånger i veckan. År 1882 grundades Tammerfors Aftonblad och en sex gånger i veckan utkommande tidning med samma namn utges fortfarande i Tammerfors.

Småstädernas tidningar hava vanligen varit blygsamma till format och innehåll och ofta saknat politisk betydelse, men som lokala nyhetsförmedlare och folkblad ha de haft sin stora mission. Sedan 1897 utkommer i Kotka den till formatet anspråkslösa, men energiskt redigerade Kotka Nyheter medan däremot Östra Nyland (1881) i Lovisa, Borgåbladet (1861) i Borgå och Västra Nyland (1889) i Ekenäs såväl till format som innehåll äro medelstora, välredigerade och tre gånger i veckan utkommande tidningar. I Hangö fullföljer tidningen Hangö traditionerna från en 1890 grundad tidning med samma namn. Julius Sundbloms kända pressorgan Åland utkommer i Mariehamn sedan 1891, men den första tidningen på orten såg dagen redan 1868.

I Björneborg utkommer Björneborgs Tidning (1860) tvenne gånger i veckan, med stolta skaldetraditioner från K. A. Tavaststjernas och Hjalmar Procopés redaktörstid, i Kristinestad tidningen Syd-Österbotten (1903) tre gånger i veckan. Kaskö Tidning är för närvarande den enda tidningen i Kaskö och även Jakobstad håller sig endast med en svenskspråkig tidning, nämligen Jakobstads Tidning (1905). Österbottniska Posten (1884) härskar likaså oinskränkt i Nykarleby medan den tre gånger i veckan utkommande Österbottningen (1898) tillsammans med en finskspråkig kollega delar prenumeranterna i Gamlakarleby.

Några år efter sekelskiftet värdesätter »Nya Pressen» sina landsortskolleger med följande ord.   » - - Från Viborg ända upp till Uleåborg, hela landsträckan utför, har det svenska språket och vår svenska kultur att påräkna vakna försvarare. Det är, för att icke tala om Kotka, endast det rent svenska Vasa, som i detta avseende hittills varit blott alltför missbytt. I Viborg ha våra gamla bildningsintressen på ett talangfullt och energiskt sätt hävdats av Viborgsbladet, som tyvärr allt fortfarande har en konkurrent i Östra Finland, en blodlös skugga av sig själv under forna, lysande dagar. Även i Borgå, så ringa det än är till sin folkmängd, tävla tvenne svenska blad om allmänhetens gunst. Skillnaden mot förhållandet i Viborg är blott den, att dessa blad båda med värma och framgång hävdat svenskhetens sak, som särskilt i Borgå Nya Tidning haft en outtröttlig försvarare. Av landets mindre städer har jämväl Gamlakarleby att uppvisa tvenne svensksinnade blad, av vilka Svenska Österbotten under sitt i år antagna nya namn med ungdomlig hänförelse och, såsom vi hoppas, även med framgång arbetat på Österbottens svenska allmoges upplysning och nationella väckelse».

Den femte av de betydelsefulla epoker, som indela vår tidningspress historia, infaller med ofärdsåren och fortsätter ända till frihetskriget. En småaktig och tyrannisk censur med stora befogenheter förbittrade alla tidningsredaktörers tillvaro och gjorde slut på många lovande tidningsföretag. Sedan den preventiva censuren två gånger skärpts under 1890-talet i samband med pressens avvisande hållning till angreppen mot landets ställning, överläts 1898 den fulla bestämmanderätten över det tryckta ordet i generalguvernören Bobrikoffs händer. Han kunde sålunda bevilja eller förkasta ansökan om tryckalsters utgivande och förhindra att en indragen tidning ersattes av en annan. Han kunde vidare med hot om tidningens indragande kräva ombyte av ansvarig redaktör och för kortare tid förbjuda tidningen att sälja lösnummer eller mottaga annonser.

Bland de tidningar, som nedtystades under denna tid, var »Nya Pressen», som år 1900 indrogs och först efter storstrejken återuppstod, denna gång såsom eftermiddagstidning. Vid dess sida föll Aftonposten, som stått under Ernst Gråstens ledning. Även Nya Pressens efterföljare under ofärdsåren, Dagligt Allehanda och Helsingforsposten rönte snart samma öde. De för alltid indragna tidningarnas antal var före storstrejken 1905 trettio och de för kortare tid indragna omkring hundra. Efter ofärdsåren följde visserligen en tillfällig avspänning i läget, men det räckte inte länge förrän generalguvernör Seyn och hans pressöverstyrelse återupptog trakasserierna. Världskrigets krigscensur kringskar ytterligare yttrandefriheten och förorsakade ånyo tidningsindragningar, bötfällning av redaktörerna, ja, deportation till Sibirien. En frihetens ljusstråle under de tidigare ofärdsåren var Fria Ord, som trycktes i Stockholm och insmugglades till Finland.

»Nya Pressen» återvann som eftermiddagstidning aldrig sin tydliga position. Dess främsta konkurrent Dagens Tidning (191214), redigerad av Gustaf Mattsson, vetenskapsman och en av våra främsta svenskspråkiga journalister samt oöverträffad kåsör. De båda tidningarna sammanslogos 1914 till Dagens Press. År 1917 grundades Svenska Tidningen som språkrör för självständighetsmännen och aktivisterna, men fortsatte att utkomma även efter frihetskriget, ända tills den hösten 1921 i sin tur sammanslogs med Dagens Press, från början av år 1922 under namnet Svenska Pressen, den nuvarande sex gånger i veckan utkommande eftermiddagstidningen. På den röda sidan av fronten 1918 utkom det svenskspråkiga Arbetarnas Notisblad, senare   Finlands Folkkommissariats Notisblad, medan de vita i Vasa gåvo ut tidningen Det Vita Finland.

När denna olyckliga tid var över och landets självständighet tryggats, stadfästes slutligen den 4 januari 1919 lagen om tryckfrihet.   Därmed gick vår press nya och lyckligare öden till möte.

Vid en kort återblick på vår svenska tidningspress under den tid Finland var förenat med Ryssland, undgår man inte att lägga märke till den rakryggade fosterländskhet, som representerades av dessa tidningar under olika perioder i landets kamp för sin konstitutionella oavhängighet. Särskilt ofärdsårens lagstridiga handlingar från de maktägandes och deras hantlangares sida påtalades och fördömdes kanske mera oförskräckt i landets svenska tidningar än i de finska. Därför blev även censurens framfart bland de svenska tidningarna av förödande betydelse, men nya tidningar efterträdde de indragna och fortsatte kampen. Efter ståndsrepresentationens omvandling till enkammarlantdag, förlorade den svenska minoriteten till avsevärd del sitt tidigare inflytande och samtidigt försvagades även de svenska tidningarnas makt i politiskt hänseende.

Under vår självständighetstid har den svenska tidningspressen i skydd av tryckfrihetslagen samt stimulerad av det allmänna ekonomiska framåtskridandet och den kulturella livaktigheten fortsatt att utvecklas inom alla områden. Sin politiska roll har den till stor del fått dela med de talrika finskspråkiga kollegerna, men dess uttalanden i dagens aktuella frågor ha fortfarande sin stora betydelse, och som förkämpe för den svenska befolkningsgruppens rätt och intressen, skall den aldrig förlora sitt berättigande.   Därtill kommer ännu den svenskspråkiga pressens betydelse som förmedlare i våra relationer till de skandinaviska ländernas press, som hämtar en övervägande del av sina notiser och uttalanden beträffande vårt land från de svenskspråkiga tidningarna.

Några märkligare nykomlingar visar vår tidningspress inte under självständighetstiden. Frånräknat »Svenska Pressen», som tidigare omtalats samt det tre gånger i veckan utkommande folkbladet Nyland, det socialistiska Arbetarbladet och något enstaka landsortsblad, representeras den egentliga »dagspressen» för närvarande av de gamla och livskraftiga tidningar, som genomkämpat censurens hårda år, skapat sig en egen tradition och vad mera är en trogen prenumerant- och annonsörkrets. I Helsingfors är »Hufvudstadsbladet», numera under Amos Anderssons ledning, utan konkurrens den ledande dagliga tidningen på svenskt språk och samtidigt hela landets största svenskspråkiga tidning. De största finskspråkiga huvudstadstidningarna nå delvis större upplagor än »Hufvudstadsbladet» men vad tidningens redigering beträffar, står den inte efter utlandets stortidningar i tidsenlighet, påpasslighet och mångsidighet. De märkligaste landsortstidningarna äro »Vasabladet», »Västra Nyland» samt »Åbo Underrättelser», den sistnämnda utom »Hufvudstadsbladet» den enda svenskspråkiga tidning, som utkommer varje veckodag.

Förändringarna i de årliga förteckningarna över utkommande tidningar, åstadkommas av den rika flora av blad, som utges en gång i veckan eller mindre, men vilka dock på grund av format, papper, tryck och uppställning måste räknas till kategorin tidningar. Att anteckna äro sådana blad som Lantmannabladet, Församlingsbladet, Idrottsbladet, Radiobladet m.f k, vilkas karaktär framgå av namnen, samt den radikala högertidningen Svensk Botten, Svenska folkpartiets partiorgan Svenska Vinland, folkbildningsorganisationernas Vår Tid, den kooperativa Samarbete och privatföretagarnas organ Hem och Härd. Många av dessa tidningar äro barn av de senaste åren och hava ofta efterträtt någon nedlagd tidning med liknande program.

Gränsen mellan tidningar och tidskrifter är rätt vag och svår att dra. De siffror, som i det följande anges, basera sig på annonsörernas uppfattning av vad som är tidning och tidskrift. Vi se då att landet år 1939 hade 201 finskspråkiga tidningar och 35 svenskspråkiga. Av de finska tidningarna voro 10 dagliga (varmed i detta sammanhang avses 7 ggr utkommande i veckan) 4 huvudstadstidningar och 6 landsortstidningar. De dagliga svenskspråkiga tidningarna voro 2, »Hufvudstadsbladet» och »Åbo Underrättelser». 13 svenskspråkiga tidningar utkommo minst tre gånger i veckan samt 18 tidningar minst två gånger månatligen. Av de 35 tidningarna voro 21 landsortstidningar.

År 1920 voro de finskspråkiga tidningarnas antal 103 och de svenskspråkigas 25. Vid jämförelse med ovan angivna siffror för 1939, framgår att de finskspråkiga tidningarnas antal under dessa två decennier nästan fördubblats medan antalet svenskspråkiga tidningar blott stigit från 25 till 35. Jämförelsen ger skäl till eftertanke!

Ar 1939 hade landet 358 tidskrifter varav 77 voro svenskspråkiga och 6 representerade något utländskt språk. Här är jämförelsen mellan antalet finska och svenska publikationer gynnsammare för de svenska än fallet var beträffande tidningarna. Detta kan antas bero därpå, att varje sammanslutning, fackorganisation och förening strävar till att utge sitt eget organ som företräder dess intressen, också om prenumerantkretsen är mycket liten. Därvid åtnjuta publikationerna ofta ekonomiskt stöd av sina föreningar eller utges i något tryckeris intresse, varför de ej i samma grad som tidningarna bliva beroende av prenumerantantal och annonsörer.

Sin första egentliga tidskrift fick landet 1819, då några yngre universitetslärare i Åbo började utge Mnemosyne, i vilken bl.a. romantikens nationalitetsidéer framfördes och underkastades debatt. Bland medarbetarna märktes A. I. Arwidsson. Emellertid upphörde tidskriften efter en femårig livstid, och det skulle räcka över två decennier, förrän nästa märkliga tidskrift såg dagen Under dessa år utkommo ej fullt ett tiotal tidskrifter av varierande art, alla med kort livslängd Lars Stenbäcks Evangeliskt Veckoblad 18391841 var en av de livskraftigaste.

Även beträffande tidskriftslitteraturen gjorde J. V. Snellman en banbrytande insats. Under åren 18471863 utgav han sitt Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning, en förespråkare för de finsknationella idéerna men svenskspråkig, såsom tidens sed föreskrev. Papperslyktan, Barometern och Litterär Tidskrift voro under 1860-talet livaktiga organ för liberalismen, men de blevo likväl kortvariga om också icke bortglömda episoder i tidskriftslitteraturen.

År 1876 började C. G. Estlander utge Finsk Tidskrift, både Finlands och hela Nordens för närvarande äldsta utkommande tidskrift. Den skulle ursprungligen ställa sig utanför språkfrågan och avhandla vitterhet, vetenskap, konst och politik, men i praktiken gick det dock därhän, att tidskriften efter en tid följde en utpräglat svensksinnad linje. Den kom emellertid att få ett märkligt inflytande på den samtida såväl inhemska som interskandinaviska litteratur- och konstdebatten och har under sina skiftande öden vid olika tider mottagit bidrag av de främsta namnen inom nordisk litteraturhistoria. Finsk Tidskrifts utgivare under många år var R. T. von Willebrand. Långt senare, år 1908, grundades efterföljaren till Euterpe, den ännu med oförsvagad vitalitet fortlevande Nya Argus, en okonventionellare kollega till »Finsk Tidskrift».   Här bör också Åbotidskriften Granskaren nämnas.

En uppräkning av alla de skiftande tidskriftsöden, som sett dagen i det svenska Finland, saknar i stort sett intresse i detta sammanhang. I allmänna drag kunde blott nämnas, att 1800-talets två sista decennier upplevde ett ständigt växande antal tidskrifter, som småningom representerade varje intresseområde i vårt samhälle. För varje år ha otaliga av dessa talesmän försvunnit för att ersättas av än flera nya och optimistiskt planlagda tidskriftsföretag. Tidskrifter som varit avsedda att intressera en större allmänhet ha sällan blivit långvariga konkurrensen från Sverige har därvid gjort sig förnimbar. Detta gäller särskilt populära familjejournaler och motsvarande tidskrifter. En dylik levde dock i decennier det var den populära Lördagskvällen, senare, Lördagen. För närvarande gör man den iakttagelsen, att landets finskspråkiga läsekrets minst vart annat år begåvas med en ny, ståtlig illustrerad journal, medan man på svenskt håll år efter år nöjer sig med det som

finns och köper rikssvenska journaler. Efter sammanslagningar ha vi erhållit vår nuvarande Helsingfors Journalen, nu tioårig, och kvinnotidskriften Astra, de enda journaler som beträffande utstyrsel och program kunna sägas motsvara de finska »Suomen Kuvalehti», »Hopeapeili», »Seura», »Kuva», »Eeva» m.fl. tidskrifter. Direkta förströelsetidskrifter avsedda för en bredare svenskspråkig allmänhet sakna vi i stort sett helt, varvid gärna den avsomnade Klockarfar kan ägnas en tanke. Innan den förra men i många stycken märkliga skämttidningen Fyren började utkomma kring sekelskiftet hade den haft föregångare, sin efterträdare har den fått i Garm.

Bland den mer eller mindre fackbetonade tidskriftspressen finns det på svenskt håll ett ovanligt rikligt urval. Många av dessa tidskrifter äro både till innehåll och utstyrsel representativa och stå även som förmedlare i vårt lands och Skandinaviens ekonomiska, tekniska, vetenskapliga och kulturella informationsbyte. Låt oss bland dessa nämna Mercator, Finansbladet, Kontorsvärlden, Finska Läkarsällskapets Handlingar, Lantmän och Andelsfolk, Tidskrift för Lantmän, Skogsbruket (som numera fyller den nedlagda »Forstlig Tidskrifts» plats), Finlands Jakt- och Fisketidskrift, Farna, Husmodern, de militära tidskrifterna Fanbäraren och Skyddskåristen; vidare Arkitekten, Byggaren, Industritidningen, Pappers- och Trävarutidskrift för Finland, som i viss mån är tvåspråkig, Teknikervärlden, Frisk Bris, Tennis, sjukskötersketidskriften Epione, Historisk Tidskrift för Finland, Budkavlen, Missionstidning för Finland, Svensk-Finlands Turisttidning, Studentbladet, Svenskbygden, Svensk Ungdom och flere andra större och mindre tidskrifter.

Av de 77 svenskspråkiga tidskrifterna utkomma 6 varje vecka; 11 utkomma 2030 gånger årligen, 28 månatligen och 32 från 3 till 11 gånger per år.

Den officiella tidskriftsstatistiken medräknar det stora antal jultidskrifter och tidskrifters julnummer, som äro årligen återkommande företeelser. Även sällskaps och samfunds publikationsserier hava i vissa fall inbegripits i statistiken, vilket fört därhän, att tidskrifternas antal i den officiella statistiken med nästan 300 publikationer överstiger den verkliga siffran för 1939. Gränsen är även i detta fall vag och kan ge anledning till delade åsikter.

De svenska tidningsmännen tillhöra vanligen den tvåspråkiga fackliga tidningsmannaföreningen, men hava dessutom en egen, äldre sammanslutning, Finlands svenska publicistförbund, till vilken inte endast journalister, utan även den publicistiska verksamheten närastående personer kunna ansluta sig. Förbundet förfogar över en del donerade fonder samt ett sommarhem i skärgården och utdelar årligen stipendier för studier inom facket utomlands. Samarbetet med de skandinaviska journalistföreningarna har under det senaste decenniet blivit fastare än förr och tagit sig uttryck i bl.a. anordnandet av nordiska journalistkurser, som varit livligt besökta.

Vår svenska tidningspress är ingalunda en utdöende företeelse; den är stadd i ständig utveckling och följer vaket med sin tid. Dess uppgift och betydelse ökas i samma mån den svenska folkstammens naturliga rättigheter kringskäras; det är tidningarna och tidskrifterna som framför allt utgöra den påtagliga föreningslänken mellan landets spridda svenskar. Tidningarna äro det organ, som offentligt uttalar folkopinionen och för folkets talan då detta av omständigheterna erfordras och en samfälld aktion blir nödvändig. Att slå vakt kring den svenska folkstammens språkliga och kulturella intressen är den gemensamma uppgift alla landets svenska tidningar samlats kring, oberoende av sociala meningsskiljaktigheter i övrigt.

II.

Den rika svenskspråkiga litteratur vårt land för närvarande kan uppvisa, vittnar om existensen av en förlagsverksamhet, som tjänstvilligt underlättat författarnas strävan att nå en så talrik publik som möjligt. Men vi skola även här finna, att denna verksamhet är av ungt datum och att den fört en ytterst blygsam tillvaro ännu långt in på 1800-talet. Under de tre första decennierna av det förra århundradet, var det främst de fåtaliga boktryckarna och bokbindarna som åtogo sig att förmedla en författare till allmänheten, men t.ex. J. L. Runeberg måste ännu på 1830-talet vara sin egen förläggare och med vänners och bekantas bistånd samla subskribenter och frambefordra böckerna till dessa. Finska Litteratursällskapet, som stiftades 1831, upptog visserligen förlagsverksamhet i sitt program, men det skulle räcka många år förrän utgivandet av böcker i större skala förverkligades och grunden till landets förlagsverksamhet blev lagd. Vid seklets mitt hade intresset för litteratur i alla fall nått så vida kretsar, att en mängd bokhandlare och mindre bokförläggare började etablera sig i de större städerna, och 1858 sammanslöto sig dessa förläggare och bildade Finska Förlagsföreningen.

Under 18701880-talen var den svenskspråkiga förlagsverksamhetens främsta namn G. W. Edlund och på finskt håll Werner Söderström.

År 1891 startade Werner Söderström även ett svenskspråkigt förlag, Söderström & C:o förlagsaktiebolag, som ända sedan sin tillblivelse utfört en berömvärd gärning till fromma för svenskspråkig litteratur av alla slag. Speciellt lärobokslitteraturen på svenskt språk har funnit en intresserad understödjare i detta förlag, men även vetenskapliga verk och publikationsserier, stora sammelverk, memoarer, historiska-, politiska- och populärvetenskapliga verk höra till förlagets produktion. De årliga julnyheterna av såväl inhemsk skönlitteratur som värdefull översättningslitteratur höra numera till evenemangen inom vårt svenska kulturliv och åskådliggöra med tydlighet den insats förläggarens verksamhet utgör i kulturförmedlande syfte.

Det andra svenskspråkiga förlag, som för närvarande tillsammans med Söderström & C:o intar en ledande ställning i landet, är Holger Schildts förlagsaktiebolag, grundlagt 1913 i Borgå samt efter sammanslagning med bl.a. G. W. Edlunds förlag 1917 överflyttat till Helsingfors.   Genom förvärvet av det Edlundska förlaget
erhöll Holger Schildt även utgivningsrätten till många av det gångna århundradets stora författare, bl.a. J. L. Runebergs och Z. Topelius' skrifter. I begynnelsen lade förlaget särskilt an på den inhemska svenskspråkiga skönlitteraturen och uppmuntrade många debutanter, som sedermera förenat sina namn med de stora i landets litteraturhistoria. Denna verksamhet har framgent fortsatts och kompletterats med biografiska verk, reselitteratur, litteraturhistoriska-, historiska- och populärvetenskapliga verk, representativa sammelverk, översättningslitteratur samt barn- och ungdomsböcker. Ett beaktansvärt och värdefullt arbete har förlaget utfört även däri, att vår inhemska svenskspråkiga litteratur samt finskspråkiga författare i översättning bekantgjorts i Sverige, vilket blivit möjligt tack vare det givande samarbete förlaget upprätthåller med ledande rikssvenska förlag.

Tidvis hava även andra företag i mindre omfattning utgivit svensk litteratur av varierande art, och för närvarande finnas många bolag, som åtminstone i sitt program upptagit förlagsverksamhet, fastän denna sällan förverkligas. Bland svenskspråkiga förlag, som under de senaste åren varit verksamma, kunna nämnas Bildkonst, Mercator samt det nyssgrundade Nordiska Förlagsaktiebolaget utgivaren av denna bok. Otaliga förlagsaktiebolag stå officiellt som tvåspråkiga och verka vanligen inom något skarpt avgränsat område: kyrkan, affärsvärlden o.s.v. Och slutligen publicera även de stora finskspråkiga förlagen i någon mån svensk litteratur, oftast parallellupplagor till sina finskspråkiga böcker.

Den stora kulturella betydelse vissa föreningars och samfunds förlagsverksamhet har, kan inte här lämnas obeaktad. Svenska Litteratursällskapet, Svenska Folkskolans Vänner, Svenska folkpartiet, Åbo Akademi, ett antal vetenskapliga samfund och andra organisationer utge årligen betydande mängder biografisk, folkbildande, vetenskaplig, politisk, ekonomisk och teknisk litteratur samt möjliggöra därigenom publiceringen av skrifter, som kanske inte kunnat utges av ett affärsförlag.

Förlagsverksamheten, särskilt på svenska, kan aldrig bli någon verklig guldgruva för oss såsom i de stora kulturländerna och även i Sverige, därtill är läsekretsen för fåtalig och upplagorna för små. Det är tvåspråkigheten, som här träder hindrande emellan. En skönlitterär »bestseller», som går i översättning till utlandets otaliga läsare, kan visserligen giva en rätt avsevärd vinst för såväl författare som förläggare, men några efterföljande magra år göra helt säkert slut på denna tillfälliga vinst och lämna förläggaren i avvaktan på nästa framgång. Förlagsverksamhetens bedrivande såsom affärsföretag är ett tveeggat svärd för vår svenskspråkiga litteratur i detta land. Så länge denna affärsverksamhet har kvar sina ekonomiska förutsättningar och bibehåller sin mångsidighet, är detta givetvis enbart befordrande för vår litteratur. Men skulle den läsande och bokköpande publiken en dag sammansmälta till en så ringa skara, att affärsmomentet i förlagsverksamheten äventyrades, skulle detta samtidigt bli ett dråpslag riktat mot vår nationella svenskspråkiga litteratur. En sådan utveckling behöva vi dock ej befara, detta kan den nuvarande livaktigheten inom verksamheten ge de bästa belägg för.

Artikeln publicerad i Den svenska folkstammen i Finland 1940

< Föregående		Nästa >

Senast uppdaterad 2012-09-16 10:17